Namninsamlingen kring handboken

Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst. Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.

Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär resultera i.

Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.

Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.

För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter tycke och smak.

Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.

 

I de första publicerade förslagen när handboken skulle prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar – den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans lärodokument!

Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.

En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt, trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud, rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!

På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.

 

 

 

 

 

 

Den betydelsefulla måltiden

Läser om den gemensamma måltidens betydelse i några artiklar i SvD. Att äta ihop är kittet i alla våra relationer, lyder rubriken i papperstidningen den  27/12. Det framgår att det blir alltmera ovanligt att familjer äter långa och gemensamma måltider. Dessutom blir toleransen för den mat som bjuds när man blir bortbjuden mindre och de individuella valen allt fler. Svårigheterna ökar för delandet då det kan bli alltför komplicerat att ordna en måltid. Matallergier och kroppens intolerans för olika födoämnen är en sak, en annan är alla val  man gör som person för att ta klimathänsyn, äta hälso- och bantningsdieter osv,

Det finns fler komplikationer att fundera över. Om barn inte får/ska sitta med vi bordet kan de gå förlustiga det sociala samspel som måltiden innebär. Turtagningen är en sådan förmåga som kan bli sämre. Jag tycker mig ha märkt att det blir fler människor som har svårt att lyssna på andra och som inte kan delta i et samtal. De klarar inte att vänta på en öppning i samtalet. Och ibland betyder det också att när de tar till orda byter de ogenerat ämne och ordar om annat. Ibland sker övergången associativt, vid andra tillfällen alldeles utan koppling till det som pågår.

Om barn inte får något av detta från hemmet blir det en tyngre uppgift för förskola och skola att försöka lära ut hur man i ett samtal både lyssnar och får eget talutrymme. Man tränar sig i att hålla sig till ett ämne och måste och kan inte ständigt mest berätta om egna upplevelser och händelser.

Det vill förstås till att de vuxna även ger utrymme åt barnen och att man inte låter enstaka personer totalt dominera talutrymmet...

Av sådana skäl är den gemensamma måltiden ovärderligt viktig! Även ett enkelt kyrkkaffe eller en sopplunch i församlingshemmet fungerar som måltidsgemenskap.

Lördag 24 december

En bild från 40-50-talet med Maria och Jesusbarnet. Gossen är knappast nyfödd utan begåvad med hårsvall och lugg. Endast Jesus har fått gloria. Han håller ett strå som vore den en spira och blickar ikoniskt rakt mot betraktaren. 

Jesus är placerad i julkortets mitt med Jungfru Maria på den lodräta mittlinjen och en stjärna högt uppe till vänster. Stallet är antytt med hjälp av några bjälkar och av höet i den enkla krubban.

Med denna bild önskas stillsams läsare en Välsignad Julhelg!

Fredag 23 december

Gästfriheten är inte beroende av husets eller hemmets storlek utan av hjärtat och glädjen, om man får tro dagens julkort. Danslaget är homogent så det förslår, men så är kortet också tillkommet i en tid då invandringen var något som hänt längre bak i historien.

Den svenska kojan är dock både välutrustad och bekväm och kan nog rymma ett antal behövande. Särskilt familjeåterföreningar är behjärtansvärt. I en tid då Barnkonventionen ska göras till svensk lag behöver ma har en flyktingpolitik som präglas av humanitet och förståelse för vikten av att barn och föräldrar kan återförenas! Tanken att skilja dem åt är besvärande, generande och stötande!

Julkortet är byggt som en triptyk med fiolspelande herrar på vardera sidan och med en ringdans runt granen i mtten. Girlanger och kurbitsar förgyller detta balanserade och symmetriska kort byggt som en väggmålning eller en allmogemålning från Dalarna. Får mig att fundera över vilka folkliga traditioner som fanns när och där jag växte upp...

Kortet är avsänt i Sundsvall till en adress i Sundsvall. Det är utrustat med ett God helg-märke från året 1932-1933 med en bild av en knäfallande Gustaf II Adolf

Torsdag 22 december

Nog drar det ihop sig alltid! Här är det nog herdar som får syn på det närbelägna Betlehem efter en märklig allsång i himlens höjd. Nu är det bara att bege sig till stallet med krubban.

I vardagsrummet hemma har man också sett stjärnan. Nu undrar man om det är mödan värt att ge sig ut i kalla natten för att bege sig till kristendomens vagga i närmaste kyrka. Eller är det så att stjärnorna på de olika tv-kanalerna lyser minst lika starkt? Minsta besvärets utväg är att förbli i soffan. Då är man modern. 

Man går i kyrkan när, och om, man får lust. Då behövs det kanske häftigare effekter och starkare grejer än en flimrande stjärna? Vetter inte det mot astrologi och sånt där? Stjärntydare är dessutom också på väg. Hmm! Måste vara något vidskepligt, tänker sofforna. Och njuter av yoga, mindfulness, medier och spå-tanter som gissar sig fram.

Onsdag 21 december

Pepparkaksbaket borde vid det här laget ha ägt rum. Men i det moderna samhället hämtas det bakade i närmaste butik. Om man inte själv rört och knådat, gräddat och stått i.  

Som i idrottsjournalistiken står pepparkaksflickan med sin trofé upp- och utsträckt. Kristyren den vita proklamerar budskapet!Allt är prydligt och välordnat. Rosetten knuten och strumporna uppdragna. Korgen är välfylld. Färgerna är ganska varma även om det finns något kalt över platsen. 

Vid närmare betraktande ser hon inte alldeles nöjd ut. Så där man gör när något gott blivit gjort. Tvärt om verkar hennes hållning avvaktande och tvekande. Har har de ställt mig. Hennes uttryck är den existentiella frågans: undrar vad jag gör här?

Men några dagar före jul är tvivlet på uppgiften oftast som bortblåst. Nu gäller det bara att producera och leverera. Så att allt står klart. Alternativet är dock inte obefintligt. Man kan lugna sig en smula och anpassa insatsen till vad som verkar möjligt och personligt hälsosamt!

Kortet gick till Gertrud i Heljeröd.

Tisdag 20 december

Ett nyårskort där inflygande fåglar blir blickfång. Men först noterar jag nyponen på grund av deras storlek och färg, placerade i förgrunden med snö på. Tekniken bär drag både av serieteckning och japanskt träsnitt med ett antal framträdande konturer: på nyponen och på ett av träden.

Är nyårskortet sant? Vad man nu kan mena med det. Avbildar det någorlunda troget en existerande plats? Är det rent av ett konstverk som vilar på ett fotografi som förebild? Blir motivet mindre "sant" om det är en återgivning ur minnet eller rent av en konstruktion av fantasi och föreställningsförmåga?

Vad sanning är tål att tänka på mot slutet av detta år då den amerikanska presidentvalskampanjen fick mig att förstå att sanning inte längre enbart är något objektivt, som kan fastställas och verifieras, utan kan ses mest som en fri social konstruktion. Oavsett fakta kunde nästan vad som helst hävdas, genom att något påstods blev det till dagens sanning. Visserligen omstridd men tillräckligt omhuldad och understödd för att inte behöva ta hänsyn till så besvärande ting som beprövad erfarenhet och fakta.

Den subjektiva förståelsen av vad som är rätt och sant visade sig oerhört faktaresistent. Det förhöll sig man påstod oavsett och i alla fall. De liberala östkustmedierna visste inte hur de skulle hantera situationen. Washington Post och New York Times listade lögnerna och fick ihop flera hundra betydande sådana. Till uingen större nytta än att de åtminstone hade markerat att med sanningen kan man inte förfara hur som helst. Vilket ju var vad den ena kampanjens kandidater gjorde.

Kommer vi att få liknande fenomen på denna sidan Atlanten? Att man medvetet kan sprida villfarelser hur som helst? Vilket vi redan har åtskilliga exempel på... Mer av den varan vore illa. Rent av förödande.

Nyårskortet är aldrig avsänt utan väntar på att tas i bruk...

Måndag 19 december

Skridskor fästa utanpå ett slags balettskor verkar mindre lyckat. Halvrör som spändes fast utanpå andra skodon behövde ju stadga, stabilitet och förmåga att hålla kylan stången. I provisoriska tält gjorda av presenningar fick man sitta i iskyla och snöra på eller ta av sina skridskor. Platsen där jag upplevde slikt var Gutavallen i Visby där allmänheten fick åka gratis. Kväll efter kväll samlades vi på isen och roade oss. Men vi åkte aldrig runt med dekorerade julkvistar i kläder oklanderligt fria från snö och is. Vi såg ut som vita isbjörnar med frost i pälsen. Det var där vi lärde oss spela ishockey och bandy, hjälpligt snarare än bra.

De sista dagarna före jul tillbringades än mer tid på is eftersom då hade skolan uppehåll. Att vi inte förfrös tår och fingrar, näsor eller öron är ett Guds under.

Kortet ovan sändes från Stockholm till Arboga för mycket länge sedan. Konstnären är Florence Hardy. Lägg märke till den grundläggande symmetrin där de två backarna högst upp skapar en mittlinje där fem tomteluvebarn skrinnar fram vända ömsom åt höger och ömsom åt vänster. Men halsdukssnibbarna fladdrar alla åt samma håll...

Söndag 18 december

En kalender inför julen kan innehålla allt och ingenting. En tomte stående på en giftig flugsvamp har lyckats bli vald till president av en massa andra tomtar. Han står där och ler med sin strumpa som höll han ett önskningarnas ymnighetshorn.

I tomtarnas eftervalsdebatt har få diskuterat spridningseffekten. Här kan man tydligt se att flugsvamparna växer till i långa rader. Tänk när denna upphöjda figur är den förebild som andra vill efterlikna. Alla nissar som ska ställa upp i andra och smärre val kanske tar efter den segrande tomtens modell. Då kan man tillverka sin egen sanning, baktala och svärta ner andra, påstå att de är oärliga brottslingar som borde sitta inlåsta. Beprövad erfarenhet och vetenskap kvittar lika, det viktigaste är vad man tycker själv. Ljug och vinn! Hitta på och segra! Prata strunt och triumfera!

Om den segrande tomten lyckades med konststycket att bryta med de flesta vedertagna normer som har med sanning och anständighet att göra, vad är det som hindrar att fler vill pröva den modellen? Hur lyckades den rikaste tomten skrämma tomtesamhällets många medborgare för alla andra miljardärer och företagare? Tomtetider, skogens främsta tidning, tvivlar på att det kommer att gå väl. De befarar att mannamån och favoritism ska slå sönder basen för tomtarnas samhällsordning.

Omgiven av lyckoklöver triumferar tomten i sin egen skog. Han är centralt placerad och dominerar bilden helt. Att han påminner om Alfred E. Neuman betyder ingenting för de flesta. Han tillönskar alla ett Godt Nytt År, men hur det blir med den saken lär vi få se. Senare.

Brefkortet är avsänt från Gullspång 25/12 1906 till Madison Ave i New York, Nordamerika.

Lördag 17 december

Dagens julkort sändes på julafton 1918 från Smedjebacken till Arboga. Det förmedlade julhälsningar till en farfar.

Några obesvarade frågor för den som vill fundera lite extra. Vart är tomten på väg? Nedför backen? Varför har han en getabock i släptåg? Din lilla granen hur ska den användas? Ska den stå på ett  bord någonstans? Tomtens kläder, finns det något att säga om dem? En långrock eller en långskjorta som är röd. En rejäl luva för att matcha ett rejält skägg, eller kan det finnas andra förklaringar?

Månen i gryningsljuset har den någon betydelse? Eller är hela kortet bara en ädre genrébld fylld med schabloner?
Konstnären Gerda Tirén finns det ett och annat att veta om. Läs gärna om henne...

Fredag 16 december

Idag ett julkort med en kyrka på. När man ser en bild kan man nöja sig med att uppleva den och känna om den är tilltalande eller frånstötande, Men för att verkligen betrakta en bild måste flerfaldiga frågor komma till. Finns det något att säga om motivet? Var finns fokus i bilden, dvs vad upptäcker jag först när jag titar på bilden. Vad kommer sedan? Var är de olika delarna placerade? Kyrkan  dominerar placerade som den är mitt på bilden något ovan mittlinjen. Sedan fastnar ögat på personen på väg mot den öppna dörren som är upplyst och signalerar inbjudande värme. Den enda vägen bär till...

Den som vill kan fundera över färgerna som använts. Vad pekar de på? Blåfärgad snö blir vinternatt. Upplyst himmel ovan trädtopparna kan beteckna gryning eller en närbelägen stad. Skogen är inte inbjudande trots at denär mjukt gestaltad. Men den saknaröppinga och inbjudande gläntor. 

Vad kan bilden berätta? Är det är natt för Svenska kyrkan (om det är ens referensram). Men ännu har ljuset inte släckts och de sista besökarna gått hem... Eller vill julkortet inbjuda till egna kyrkobesök under de kyrkligt laddade och mättade helgerna? Är den bara en stämningsbild som ska slå an nostalgisträngen hos betraktaren?

Kortet sändes 1933 från Uddevalla.

Torsdag 15 december

Kälkåkning, snö, granar, julgransljus är några ingredienser i dagens julkort. Därtill en tillönskan om en Glad Jul! En paus från det vanliga jäktet. En stund av förnöjsam fart och rolig lek. Jag uppskattar särskilt den stiliserade granen till vänster med det brinnande ljuset. Det ger en sådan kontrast till utomhusaktiviteterna på kortet i övrigt. Erbjuder en koppling mellan inne och ute. Kälken är på väg mot juleljuset ungefär som vi kan nalkas julens djupare innebörd. Ljuset skulle komma i världen...

Julkortet är poststämplat 6/12 1903 och sänt till New York i USA. En påminnelse om att ska julkort sändas detta år 2017 är det hög tid att få saken ordnad. Men man kan ju alltid sända en nyårshälsning istället...

Onsdag 14 december

Tomtefacket är aktiva att synas medialt genom demonstrationer och events. Här med stiligt standar! Och med strålkastare modell äldre. Ser de arbetande nissarna inte lite slitna ut? DDet kan bli så om man hela tiden måste vara på tårna för att höras och synas. Inte alldeles olikt den grasserande kyrkliga förtjusningen att finnas i bladen och rutorna görandes uppskattade och fina saker. Att göra det goda skulle visst ha ett mått av blygsamhet i sig om jag minns Skriften rätt. Det finns en risk att förtjusningen över den mediala synbarheten förtrollar och blir beroendeframkallande.

Vem vill egentligen att kärnuppdraget (gudstjänst, undervisning, mission och diakoni, dvs att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten som det hette när vi ännu talade reformationens språk,) sjunker undan för kicken att få beröm och goda recensioner. Saltet och sältan måste bevaras och försvaras. Evangelium i lerkärl!

Kortet är avsänt 1912 i Kristinehamn till en adress i Örebro.

Tisdag 13 december

Kan man verkligen ägna tid åt julkort och vykort när det finns så mycket viktigt att diskutera? Globala frågor, Trumps framväxande ministerlista, Svenska kyrkans skraltiga handboksarbete för att nämna några ämnen. Julkortens värld är en harmonins höga visa. Förhoppningsfulla och idylliska, konfliktfria och nostalgiska pekar de på en okomplicerad jul och ett gott nytt år.

Julkortsvurmandet är i grunden inte olikt annat specialintresse som får människor att umgås och fokusera på något annat än det dagsaktuella hoten. Folkdans och filateli, numismatik eller en samling av strykjärn kan kvitta lika, dvs göra detsamma. De bidrar till kreativitet just genom att låta tankarna syssla med annat en stund.

Under tiden gror insikter och tankar. Ta handboksarbetet till exempel. Där avfärdas kritiken lättvindigt. Biskop Eckerdal hävdar att arbetet måste gå i mål för at annars raseras samhörigheten i kyrkan kring en gemensam gudstjänst och församlingar jobbar fram enskilda och egna lösningar. Nu kude jag och många med mig ha avslöjat redan innan handboksarbetet att det låg till så. Det har knåpats i stugona på egan nattvardsböner och på ersättningstexter som sägs vara mera aktuella och tilltalande än mässans kyrie, gloria och laudaums, sanctus och agnus Dei. Domkapitlen har sett åt ett annat håll och har man slagit ner på något har det varit tendens att ösa ur den rika skattkammare som kyrkans katolska, allmänneliga arv utgör. Christer Pahlmblads Mässa för enhetens skull visar hur det kan ske pietetsfullt och liturgiskt medvetet! Hans text bör alla handboksintresserade ha läst och studerat! Att han inte involverats i handboksarbetet säger det mesta!

Här vill jag uppmärksamma vad som skrivs i dokumentet Från konflikt till gemenskap om det gemensamma lutherska och katolska högtidlighållandet av reformationsminnet 2017:
11. I länder där kristendomen har varit hemmastadd under många hundra år, har människor på senare tid lämnat kyrkorna eller glömt bort sin egen kyrkliga tradition. Genom dessa traditioner har kyrkorna från generation till generation lämnat vidare vad de har tagit emot i mötet med den heliga Skrift: en förståelse av Gud och mänskligheten, den levnadsvisdom som vuxit fram ur de kristnas livslånga möte med Gud genom generationerna, och den skattkammare som gudstjänstformer, hymner och böner, undervisning och diakoni utgör. Som ett resultat av denna glömska är mycket av det som i det förgångna splittrade kyrkorna idag praktiskt taget något okänt.
12. Ekumenik kan dock inte baseras på att man glömmer traditionen...

Nyårskortet ovan får bli min önskan att det ska bli ett gott nytt år där man tar intryck och verkligen lyssnar på handbokskritikerna. En kyrka där man struntar i konsensus och kör över en stor grupp som ifrågasatt vad man föreslagit bara för att man kan, är ett ovärdigt återfall i överhetskyrkans manér!

Kortet är avsänt 1925 från Östansjö till Kumla  Kan det vara så att det näpna lilla kattdjuret egentligen är en "lussekatt"?

Måndag 12 december

Ett signerat vykort brukar räknas som något extra då det därmed enkelt kopplas till en konstnärs produktion. I detta fall Einar Torsslow. Att nyårskortet är gammalt kan man sluta sig till av den ålderdomliga stavningen. Ingen skriver gott med dt sedan förra seklets begynnelse.

Vinterlandskapet är bedårande och skulle med den speciella himlen kunna platsa som bild i väderlekstjänstens bildtävling som SvT låter tittarna få del av. Ser man närmare på motivet kan man dock genast märka att få skulle bygga sitt hus direkt under stora träd så att snö och grenar kan ramla ner på stugans tak.

Någon med käpp är på väg genom grinden. Att invänta någons ankomst är hela adventstidens skäl att förbereda sig och dess förtätade förväntan. Att denna väntan/längtan efter julens Jesusbarn är alltmera sällsynt har nog att göra med att få tider på året är så totalt överlastade med händelser och evenemang som just adventstiden. Men också på människors materiella intressen. Man hoppas mer på att julklapparna ska infria förväntningar än på det skeende som inleddes genom födseln i Betlehem...

Att det lyser hemtrevligt ur fönstren är en extra noterbar detalj. Liksom att det kommer rök ur skortsenen. Men några kulörta lyktor hade man inte på den tiden. Inga blinkande slingor eller pulserande renar. Elektriciteten var det nog inte så bevänt med. Kortet sändes 1915 till någon i Hällabrottet.

Söndag 11 december

Få saker kan vara så irriterande som att man inte håller på tradition. Är det advent är det advent och inte jul. Men redan i adventstiden är julen på väg. Den har börjat sin kalenderresa mot den 24 december. Passar den tiden är den framme när det är dags att fira. Inkarnationens under. Ett barns födelse. I vilket Gud blir människa. Tål att tänka på...

Julkortet har passande ingredienser: renar, släde, tomte och paket. Därtill snöbemängda granar och ett udda blåvitt ljus. Kortet är avsänt den 23/12 1939 till Odensbacken. På det gröna 5-öresfrimärket tronar PH Ling 1776 - 1839.

Lördag 10 december

Den 22 december 1944 sändes detta julkort från Stora Mellösa till Boo (också beläget i Stora Mellösa). Bilden är från Idyllien. Ett landskap i Sverige som aldrig förändras. Där ligger de röda stugorna tätt. Vatten och björkar förgyller även mitt i vintern.

En tomte, dvs vem som helst av innevånarna, visar omtanke om de mindre bemedlade. Änderna ska få del av julens goda som släpats till platsen med möda stor. En liten tid med stort besvär förvandlar fåglarna till lyckliga och mätta varelser. En nobel handling som man säger just denna dag.

Bilden får mig att tänka på att även små handlingar av generositet är värda att avsätta tid för. Alla har brått, ingen har tid är mantrat jag hör daglig dags. Det sägs så ofta att folk har börjat tro på det. Om de ägnade mindre tid åt att berätta hur jäktat och pressat allting är kanske det blev mera tid över?

I grund och botten är jäkt och stress inför julen en fråga om val. Det går att välja bort somligt eftersom allt inte är lika viktigt samtidigt och hela tiden. Stryk några måsten är då en synnerligen god ide. Några uppgifter mindre på listan lyfter bördor av. Om det inte går se till att fler får bli utförare.

Ser jag på mig själ har jag mycket tid att hänga framför televisionen eller datorn. Med ursäkten att det vill jag göra eller se. Den tiden avsätter jag för eget nöje utan att samtidigt inse hur mycket tid jag faktiskt ägnar åt allt möjligt mindre angeläget eller nödvändigt. Då är nog sysslan att mata änder mera uppbyggligt. Då finns chansen att tänka att man gjort något bra. Och då mår man något bättre. Men då ska man också undvika medmänniskor som är tvärilskna på att någon håller liv i änderna som snattrar om nätterna och lortar ner. Men bortsett från det kan man må riktigt bra och bli avstressat ojäktad.

Fredag 9 december

Dagens vykort hör samman med gårdagens. Det var inte alls ovanligt att vykort kom ut i små korta serier med samma huvudpersoner men med förändringar av uppställning och positioner. Kort som dessa kunde användas för att uppvakta någon och visa sitt intresse för en mer stadigvarande relation.

Utan att riktigt veta hur det gick till hamnade ena parten på dagens kort i en sparkliknande gungstol. Medarna är så konstruerade att det är lätt att välta bakåt men nästan omöjligt att tippa framåt. Det är väl därför en vanlig spark har så långa medar. Och en vanlig gungstol även den har rejäla dito. 

Det är på denna bild ömsesidigheten farit all världens väg. Ser man på minspelet kan man förledas att tro att här finns uppskattning och förtroende. Men belägenheten och placeringen av personerna talar ett annat språk. Det kan kanske kännas som att man är omhuldad och framburen. I själva verket kan den som sitter flyttas runt hur som helst. Någon, oftast och faktiskt i detta fall en man,  har tagit makten och utövar kontrollen. Och kan bjuda på riktiga åkningar åt vilket håll som helst. Äve inför detta kort kan man fundera över hur det står till i Svenska kyrkan med den dubbla ansvarslinjen. Den verkar ha blivit enkelspårig och styrd av en part. 

Bilden av paret är fotografisk men is och bakgrund är uppenbarligen tecknade. Skuggan från den ena meden är överdrivet tydlig. Träden och mannen kastar skuggor. Men kvinnan i stolen verkar ha förlorat även sin skugga. Då är det allvarligt. 

Kortet är sänt till Söderhamn i början av förra seklet.

Torsdag 8 december

Skridskoåkning förutsätter balans. Här samsas två personer på isen tätt länkade genom att hålla varandras händer. Paråkning är en intressant gren i skridskosammanhang. Synkronisering och samspel ska fungera tillsammans med svårighetsgrad i figurer och hopp.

Det var länge sedan paråkningsdräkterna såg ut som på vykortet. Långkjol hjälper knappast om man vill göra lyft, kast och piruetter. Att snurra tre varv i en trippel eller fyra i en kvadruppel är bara att drömma om.  Skridskorna är av en gammal modell och begränsar möjligheterna att fara ivåg alldeles fritt.

Kortet borde ha haft rubriken: Den dubbla ansvarslinjen. Ingendera parten bestämmer och avgör. Det handlar om samspel och ömsesidighet. De kyrkligt bevandrade vet nog med sig att den linjen sedan länge är bruten. Inte ens uppdelningen i styrning och ledning löser dilemmat eftersom den ena parten tillskansat sig alltmer makt på partnerns bekostnad. I beslutssammanhangen råder en sådan demokrati att man inte behöver ha någon större kyrklig förankring eller leva ett församlingsliv med gudstjänst och bibelläsning och bön för att kunna bli mäktig beslutsfattare.

På församlingsnivå i de nya pastoraten har det svängt åt ett annat håll. Där har mellancheferna som nu ska leda församlingen ingen förtroendemannagrupp med beslutsförhet att resonera med. Delegationsordningar har lagt det lokala ansvaret i mellanchefens händer. Den med superlatyiver överösta demokratiska folkkyrkan har tappat stinget och sin dubbla ansvarslinje.

Vi ska inte ha någon prästkyrka heter det, trots att prästerskapets inflytande i kyrkans hela beslutsapparat begränsats och allt färre präster kan numera få ett sådant ansvar. De övriga reduceras till religionsverkets tjänstemän och betraktas som vore de kommunala tjänstemän och de kallas dessutom allt oftare för just tjänstemän. Paråkningen har upphört. Det hävdas i somliga sammanhang att det beror på att den ena parten ibland har det lite si och så med sin skridskoåkning. Ibland gäller det nog båda parterna. Och elitåkare vill många inte veta av. Bara de kommer från en klubb som har en stor och omfattande egen elitverksamhet...

Kortet  är avsänt i januari 1904 från och till Söderhamn.

Onsdagen 7 december

Rödluvorna är i farten. Skövlar skogen. Hugger ner träden. Bär bort dem. Vilket inte är bra för atmossfären utan bara leder till ytterligare utsläpp.

De små följer i de storas fotspår. Man lär sig av exemplet och inte av uppställda regler man inte ens själv vill leva efter. Sådant oroar när man ser på partipolitiken i Svenska kyrkan, det enda trossamfund i Sverige som partierna har lust att styra. En ny generation borde ha möjlighet att bryta mönstret. Göra ett annat vägval. Att skilja på världsligt och andligt regemente. Inte förfoga över dem, blanda dem och ta makten i bägge. Gör er fria, släng granarna och ägna er åt världens angelägenheter. Låt inte världens mönster styra kyrkan...

Kortet är avsänt 1904 härstädes i Tanto. Dvs för 112 år sedan. Innan Svenska kyrkan politiserades mot kyrkans uttalade önskan i samband med kyrkofullmäktigevalen vid 1920-30-talet.

Tisdag 6 december

Ingen jul utan hårt arbete! Ty julen trollas inte fram med några magiska gester, den kräver planering, förberedelser och genomförande. Genom sekler har det hårda kvinnoarbetet lagt grunden för helgdagsfirandet. Vykortet från Sveriges bygder, Skåne och Hekeberga visar hur det gick till att tvätta. På rad nedstigna i vattnet, ofta bedövande kallt, skrubbades mattor och gnuggades kläder dagarna i ända. Hela kroppen tog stryk!

På samma vis vilar stora delar av Svenska kyrkans basarbete på idogt arbetande kvinnor och ett mindre antal män. Männen, åtminstone en hel del av dem, tycks ha nog med att delta i sina hemliga sällskap och får på så sätt utlopp för sin övertygelse som ofta kallas tro. De är glömska om nya testamentets betoning av församlingsgemenskapen, av gemenskapen och de trägna bönerna och brödsbrytelsen. Slutna sällskap kan man naturligtvis roa sig med, men om de får ta församlingens plats undergräver de något de ofta påstår sig vilja gynna. Så skärpning alla medlemmar i loger och slutna sällskap - slut upp i församlingens gudstjänstfirande och dess gemenskap!

På bilden ser det nog så idylliskt ut. Kortet är avsänt 1905 till Villan Marieberg belägen i Drottningholm. Som ett vittnesbörd om ojämlikhet tronar ett slott eller ett herresäte på andra sidan sundet. Kvinnorna påminner mig om de kämpande kvinnor jag för mycket länge sedan såg i Sydafrika. I slummen och hemländerna kämpade särskilt kvinnorna för att hålla förnedring, förtryck och smuts stången. Överallt hängde tvätt som upproriska fanor vittnande om att man ännu inte givit upp!

Måndag 5 december

Vi firar jul varje år

så man kan säga att det har blivit en vana

alla vanor ger inte en tradition

En vana är något man gör så ofta 

att det blivit en del

av ens eget sätt att vara

Riktigt var vana övergår till tradition

kan vi kanske inte få fatt i

men tradition är något vi gör

i samband med firande och högtidlighållande

 

Vare sig besöken i en näraliggande kyrka

under de stora helgerna ar en tradition

eller en vana så förs i kyrkorummet

traditionen från Jesus via lärjungarna vidare

i den apostoliska tron 

Att vi vill höra om Jesusbarnet

på nytt och igen visar

att det fins mer att utvinna och förstå

av julnattens uder

Men i jäktet runt köpfesterna

och längtan efter förströelse

underhållning och håll i gång

kan julens centrum, Jesus

försvinner bland allt julklappspapper

bakom grytor och fat fyllda med mat

Då är då det är så bra att vi har hängt upp

stjärnan i våra hem
den som lyser över inkarnationen
kastar ljus över Guds födelse i människan
så hela skapelsen kan, om den inte är totalt
fördärvad och förvriden
fylkas runt krubba
uttrycket Guds födelse i människan
är hämtat från en bok om kristen
kontemplation och meditation

Vi hänger själva upp en påminnelsens stjärna
som en sentida replik av den
som fäste på himmelen över Betlehem

över platsen där Jesus föddes

När eller om vi glömt
vad allt ihop handlar om

advent, jul och trottonhelgen

påminner stjärnan oss...

Söndag 4 december

Adventstiden hann sätta full fart, likt en oceanångare, innan jag insåg att någon adventskalender med gamla vy- och julkort knappast skulle hinnas med. De första tre decemberdagarna var redan avklarade.

I dessa dagar när expertflykten från handboksarbetet tagit ny fart kan bilden bli symboliskt relevant. Likt en ostoppbar båt ångar handboksarbetet på alldeles oavsett vad som händer. Av bilden att döma stävar skeppet i full fart mot land. På kajen betraktar människor, de som inte haft särskilt stora möjligheter att påverka eftersom deras varningar inte hörsammats.

Tänkbart är förstås att det handlar om något helt annat. Ett skepp kommer lastat med julgåvor och gäster. Träpiren saltbestänkt och våt med spegelbilder och skuggor ger karaktär åt kortet. Vykortet är avsänt från Fiskinge till Odensbacken med en inbjudan i advent.

Felräkning i Skatteverket påverkade begravningsavgiften

Idag är det cirkus! På Kammarkollegiets hemsida ligger pressmeddelandet kvar som hävdar att begravningsavgiften för 2017 ska bli 29,6 öre per hundralapp. Samtidigt kommer kontraorder på Svenska kyrkans hemsida där följande besked står att läsa:

den exakta avgiftssatsen

Avgiftssatsen för 2017 blir 24,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 615 kr per år, eller knappt 51 kr per månad. Läs mer om begravningsavgiften på Kammarkollegiets webb.

I meddelanden frånSvenska kyrkan har tydligen Skattverket räknat fel vad gäller underlaget för beräkningen av begravningsavgiften. Så nu har siffran justerats ner till 24,6. Fortfarande en stor
ökning för alla som haft en betydligt lägre begravningsavgift tidigare.

Uj, uj, uj som man säger i Närke!

Dyr gemensam begravningsavgift

Kammarkollegiet har fastställt den begravningsavgift som ska gälla i hela landet med undantag av Stockholm och Tranås. Varför kan man undra är några inte medtagna? Jo, där är begravningsverksamheten driven av kommunerna och inte av Svenska kyrkan. Därmed slipper Stockholmarna (och Tranåsborna) att solidariskt bidra till att de små kyrkogårdarna på landsbygden kan nyttjas och hållas snygga. Någon matematiskt sinnad person kanske kunde räkna ut vad begravningsavgiften hade stannat på om Stockholmarna hade funnits med.

Naturligtvis kommer det att bli starka reaktioner. I Örebro fördubblas begravningsavgiften - från 15 öre per hundralapp till 29,6 öre! Tydligen går det an i Örebro men inte i Stockholm. Att det är Svenska kyrkan som kommer att få skulden för denna på många håll dramatiska ökning av avgiften behöver man inte tvivla på. Att det i själva verket beror på ett riksdagsbeslut och på ett avgörande i Kammarkollegiet lär hamna i skymundan när enskilda människor, särskilt i stora tätorter, noterar sina ökade kostnader.

Kammarkollegiet informerar på sina hemsidor om begravningsavgiften på följande vis: Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en avgift för begravningsverksamheten. Avgiften har inte någon direkt koppling till den egna begravningen.
Du betalar avgiften via skattsedeln. Beloppet baseras på din inkomst.
Kammarkollegiet bestämmer avgiftens storlek för alla som ska betala begravningsavgiften, förutom för dem som bor i Stockholm och Tranås kommuner. Där är det kommunerna som bestämmer avgiftens storlek.

I sitt pressmeddelande om den nu fastställda begravningsavgiften skriver man:

 Avgiftssatsen för 2017 blir 29,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 740 kr per år, eller knappt 62 kr per månad.

Vilka blir följderna?

Kyrkan får bära hundhuvudet för samhällets krav på enhetlighet och utjämnade kostnader. Resultatet blir ökade utträden där ett antal människor tröttnar på att betala dryga avgifter för medlemskap och vill kompensera sig för utgiftshöjningarna i den gemensamma begavningsavgiften.

Starkare krav på förstatligande av begravningsväsendet. Men hur det ska gå till lär ingen kunna lösa eftersom så många begravningsplatser ägs av kyrkan och hör samman med en kyrkobyggnad.

Kritik mot de många små och i drift dyrbara små begravningsenheterna. Det lär i sin tur leda till ökade krav på stordrift och storskalighet något som går stick i stäv mot kyrkans väsen som självstyrande gemenskaper runt Ord och sakrament i en församlingskyrka.

Att bära varandras bördor uppfattas som en kristen plikt och dygd. Men man får nog övertolka den bibliska tanken rejält om man på så sätt ska kunna försvara en fördubbling av sin begravningsavgift. Det handlade nog om andra och mera existentiella bördor…

Svenska kyrkan bör protestera mot den modell av en gemensam begravningsavgift som nu presenteras. En för alla, Stockholm för sig är en undermålig lösning.

 

Gudstjänst som haltar

Smått triumfatoriskt konstaterar en och annan att gudstjänsterna 1 advent minsann var synnerligen välfyllda och oerhört fina. Det är fint att fira gudstjänst. Särskilt upplyftande tycks det vara när många kommer samman. Nu talas det om att julnattsmässan samlar ännu flera än gudstjänsterna 1 advent. Som om allt vore frid och fröjd med gudstjänstfirandet.

Av erfarenhet vet jag att även de "små" mässorna och de mindre sammanhangen kan vara väl så uppbyggliga som det som sker i de stora samlingarna och kyrkorna. Ibland känns det ödsligt att enbart få tänka på gemenskapen med andra kristna som samlas på plats efter plats utöver världen.

Gudstjänsten krisar på flerfaldiga sätt. Ett är det som åstadkoms av bristande respekt för planering och ordning, för igenkänning och möjlighet att bli en aktiv deltagare och inte en passiv åskådare. Det kräver en bra och stabil gudstjänstordning som ger deltagarna möjlighet att veta  var och när i gudstjänsten de kan be och läsa med, kan stämma in i den liturgiska sången och när man bär stå och sitta (om man kan).

Alltför ofta har man sett att de som leder kommer på saker i sista stund och måste rusa runt och ordna det man glömt. Hämta stolar, ordna nya mikrofoner. Flytta papper. Leta efter ljus eller jaga textläsare. Till exempel. Eller tänk på sådana gudstjänster där man inte tycks ta det som bes och sjungs på allvar utan det avverkas likt ett beting som ska klaras av snabbast möjligt. De som läser bloggen stillsam har säkert tusen egna sådana erfarenheter av sådant som skaver och upplevs som störande onödigt.

Tanken att gudstjänsten är medlet för att vinna ny kristna, och att den därför bör vara så kort och enkel och tillrättalagd som möjligt är en dröm som sällan har med verkligheten att göra. Främst är gudstjänsten de kristtrognas möte med sin  Herre och Guds möte med sin församling. Inte heller tycks det över tid vara så att församlingar växer och frodas enbart på grund av att man firar storslagna gudstjänster. Det behövs mer av personliga möten, av öppenhet och mottagande och av övertygelse och medveten tro för att något ska hända. En förlitan på den Helige Ande. Därtill en församling som lever sin kristna tro...

Brevet till biskopen

Den  24/10 2012, inför beslutet i Stiftsstyrelsen om att behandla begäran från tre församlingar i Örebro att bli självständiga innan beslutet om storpastorat skulle genomföras, skrev jag brev till stiftets biskop. Det lär finnas många liknande brev i diarierna hos landets biskopar om farhågorna inför storpastoratsreformen. Jag skrev:

Ett brev som jag helst inte ville skriva är detta. Men det blir tvunget. Efter den extra sittning vi hade på Solliden med stiftets utredare av indelningen i Örebro blir det nödvändigt att formulera dessa rader. Mest för min egen sinnesfrid, jag kommer åtminstone att kunna säga att jag verkligen prövade alla utvägar för att Olaus Petri församling inte skulle bli satt under förmyndare. Jag skriver ner mina tankar och tar risken att du inte kommer att ta någon hänsyn till dem.

Eftersom socialdemokraterna, kanske av politiska skäl, inte kommer att kunna ändra sig och eftersom de verkar vara svalt intresserade av att i stiftsstyrelsen mera generöst tillämpa kyrkoordningens regler om möjligheterna att lämna en samfällighet – så återstår till sist en enda utväg: att försöka påverka dig. Men jag misstänker att även det kan visa sig fruktlöst. Det är i alla fall vad som sägs. Att du inte kommer att kunna ändra dig. I så fall är det redan kört med självständigheten och den senaste överläggningen på Solliden hade ingen betydelse?!

Först om din personliga inställning. Jag uppfattar att Du radikalt ändrat Din syn på samfällighetens makt, vilket är så svårt att förstå. Jag har hört dig uttrycka starka dubier beträffande det inflytande samfälligheten haft. Och nu är du beredd att bidra till att församlingarna blir maktlösa och samfälligheten får all makt? Det går inte att få ihop, tänker jag. Stiftet riskerar att sidsteppas, som ju biskop Per Eckerdal också understrukit i Kyrkans Tidning.

Jag har ju tidigare berört vikten av att ta församlingarnas, och nu kyrkofullmäktiges, nej på stort allvar. Tvångslösningar andas en maktutövning som rimmar illa med det kyrkan brukar hävda sig stå för, t ex tron på församlingens uppgift, beslut på lägsta möjliga nivå, en människosyn där vi alla är myndiga med förmåga att ta eget ansvar. Storskalighet motsäger dessa övertygelser och för sällan något gott med sig. Dessutom ger storskalighet nästan aldrig de fördelar man eftersträvar, särskilt inte i pastorala sammanhang.

Vid den senaste överläggningen på Solliden blev det glasklart att XX inte kan tänka sig kompromissa... Han företrädde inte det beslut som kyrkofullmäktige fattat om att självständiga församlingar är vad man vill ha i Örebro. Utan anmärkningsvärt nog agerade han fortsatt för sin och partiets uppfattning!

Göran Pettersson från Almby sa uppgivet att ingen ville ta den utsträckta handen från Almby, Längbro och OP. Pastoratsföreträdarna önskade inte att samtala eller att samverka. Timmy L. menade att ingen annan modell finns än ett pastorat. Det var den enda form man kunde tänka sig samverka inom.  Skulle det bli tal om självständiga församlingar kunde endast ekonomihantering och vissa administrativa uppgifter skötas gemensamt. Allt övrigt skulle läggas ner eller avyttras!

På så sätt förstärker han och hans meningsfränder mycket medvetet det stiftsstyrelsen sagt om nackdelarna med självständiga församlingar. Genom att vägra samverka i någon annan form än pastoratet ska alltså stiftsstyrelsens farhågor besannas. Den samverkan som byggts upp överlever inte! Det oerhörda är bara: de som sagt sig vilja samverka i pastoratet ska nu till varje pris sälja av gemensamma institutioner och renodla församlingarnas självständighet! Men man nöjde sig inte ens med det.

För att verkligen visa hur illa det blir med självständiga församlingar ville man inte att antalet församlingstillhöriga skulle bli fördelningsnyckel utan skattekraft – vilket ytterligare försvagar de redan svaga! Solidariskt? Förtroendefullt? Kan man bygga tillit på sådana manövrar? I sådana händer kommer makten att läggas. Jag kan bara konstatera att viljan till samverkan kring diakoni och annat ingenting betydde!

I kyrkoherdegruppen var tongången en annan. Där ville alla försöka att utgå från förutsättningarna som givits för samtalet och vi nådde ganska stor samstämmighet. Vi kunde tänka oss samverka om det mesta, men med små förbehåll t ex gällande diakonicentrum vars insatser behövde utvärderas. Vad gällde konfirmandsamverkan trodde de flesta att den kunde klaras bra utan några extra anställda. 

Jag fruktar att splittringen i Örebro blir total om beslutet också går emot kyrkofullmäktige såväl som de tre församlingarna som begärt att få blir självständiga. Även den betydande opinionsyttringen från Almby kan man knappast negligera.

Det kan inte bli lätt för dig som biskop att hantera denna djupa klyfta som öppnat sig alltmer efterhand. Om enbart ett av de diametralt motsatta alternativen ska genomföras blir besvikelsen monumental. En kompromisslösning är enligt min mening möjlig om Du visar vägen. I annat fall tror jag att motsättningarna kommer att leva oerhört länge.

De kompromisser som vore möjliga är att antingen erbjuda de församlingar som önskar att bilda ett pastorat möjlighet att göra det och att ge de övriga självständighet eller, alternativt, att skapa tre någorlunda jämbördiga pastorat. Två församlingar kan nog klara att samverka i ett pastorat utan att förfördelas. Då skulle också kontraktet kunna bibehållas.  

Indelningsbeslutet ska ju inte grundas på hänsyn till verksamheter utan utifrån de uppgifter som en samfällighet har att ombesörja. Att vi, som velat ha en annan lösning än pastoratet, inte fått resurser och möjligheter att utveckla en modell beror mindre på oss och mera på att inga resurser ställts till förfogande. Samfälligheten som har ett egenintresse att överleva och uppstå som pastorat har tillåtits leverera siffror och underlag!

Man kan inte helt negligera de teologiska perspektiven och frågan om vad som händer pastoralt om teologisk ledning, ekonomi och makt lyfts bort från församlingen och uppåt för att landa på en högre nivå. De konsekvenserna kan oroa om man t ex tänker utifrån situationen i Eskilstuna.

Till sist kan jag bara vädja till dig att ompröva ditt ställningstagande. Det handlar om att ge Olaus Petri församling en chans att med sin musikprofil och vitalitet i gudstjänstlivet få leva vidare med rätten att självständigt besluta över sin pastorala utveckling.

Även Almby och Längbro församlingar, liksom kyrkofullmäktige, har goda skäl för sin hållning. Att köra över denna lokala majoritet kommer att uppfattas som oerhört okänsligt och mycket utmanande. På grund av dessa och många andra skäl bör ett storpastorat i Örebro avvisas som en lösning för alla!

Vänliga hälsningar

Lars B Stenström

Brevet till stiftet

I början av år 2012 skrev jag ett brev till Stiftet efter en överläggning där man presenterat två lösningar på dilemmat när tre församlingar ville bli självständiga. Den ena var att alla i samfälligheten ingående församlingarna skulle bli självständiga. Alternativet var att alla skulle ingå i ett storpastorat. Det lär finnas många brev runt om i vårt land som på motsvarande sätt försökt argumentera kring storpastoratsreformen. Så här skrev jag:

Till Strängnäs stifts utredning

om ny indelning i Örebro

Kära vänner,                                          Örebro2012-01-24

Tack för dagen på Solliden! Efteråt funderade jag en del på det som vi fick vara med om. Jag sänder därför nu några tankar till Er på stiftet. Så uppfattade jag också uppmaningen Ni gav oss under dagen.

Min första fundering handlar om de två modeller stiftet funnit särskilt intressant. Eftersom det från olika församlingar finns ett starkt motstånd mot antingen den ena eller andra lösningen blir det nödvändigt att hålla dörren öppnare än så. Risken är att man annars förleds tro att det bara är dessa förslag som i slutändan kan bli möjliga. Den lösning som verkar rimligast om man bara ser på läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Därför menar jag att det är helt nödvändigt att stiftet är villigt att se vidare än till två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje.

Förväntan att varje församling ska presentera att det blir en mera ändamålsenlig organisation om församlingarna blir självständiga är orimlig. Eftersom flera församlingar faktiskt inte vill bli självständiga. De lär knappast vara särskilt intresserade av att ge skäl för en lösning de redan avvisat. Jag uppfattar att deras ställningstagande skett framför allt av en omsorg om nuvarande arbete och av ekonomiska skäl, eftersom det i samfälligheten finns församlingar som får svårt att bibehålla sin verksamhet på nuvarande nivå. De församlingar som önskar självständighet lär enklare kunna motivera och redovisa en ökad ändamålsenlighet för sin egen del. Det kan ju faktiskt vara så att den fördelning som Örebro kyrkliga samfällighet arbetat med inneburit en alltför stor resursöverföring till de församlingar som inte själva har bärkraft. Att upprätthålla den ordningen lär inte vara ändamålsenligt.

Stiftet bör inte bortse från att förvandlingen till ett pastorat också det innebär en ny organisation. Rimligt vore väl att alternativen behandlas på samma sätt och att samma krav gäller detta alternativ – att varje församling, alternativt de som önskar ingå i ett pastorat, på motsvarande sätt ska kunna redovisa att pastoratslösningen blir mera ändamålsenlig.

Nu kan man ifrågasätta om församlingarna verkligen ska behöva redovisa en mera ändamålsenlig organisation. Ändamålsenlighet – är vad stiftsstyrelsen (enl KO Kap 37 § 19) ska verka för beträffande pastoratsindelningen. Men enligt KO finns inget krav på att församlingarna ska kunna visa på sådan större ändamålsenlighet. KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.

Därmed är de pastorala frågorna bortsorterade eftersom samfälligheten inte förfogar över innehållsfrågorna. Även om det var viktigt att få diskutera dem med Er från stiftet pekar KO, vid en förändring av en samfällighet, rakt på de ekonomiska frågorna. Enligt KO handlar det alltså om samfällighetens angelägenheter, dvs service till församlingarna, ekonomisk förvaltning, fastigheter etc. kan skötas lämpligare ”på något annat sätt”.

Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.

Redan nu finns skäl för att man kan sköta angelägenheterna på ett mera lämpligt sätt. Här står storskalighet mot närhet och pastoratets nya makt mot församlingarnas rätt och vilja till självbestämmande. En allt större bemanning på uppgifter som sköts direkt eller indirekt av samfälligheten har förändrat den rimliga balansen mellan församlingens uppgifter och samfällighetens. Administrativa utredningar pågår inom Örebro kyrkliga samfällighet för att undersöka om det är möjligt att göra administrativa samordningsvinster t ex beträffande pastorsexpeditionens uppgifter. Huvudförslaget är att centralisera, dvs flytta, ett stort antal tjänster från församlingarna till samfälligheten med ansvar bland annat för bokning och telefoni. Skulle en sådan modell genomföras förlorar församlingen ännu mer av den direktkontakt som är omistlig, den mellan församlingsmedlemmar och församlingens personal.

De församlingar som begär att få bli självständiga lär på olika sätt kunna få till stånd en gemensam lösning beträffande ekonomi, fastighetsförvaltning, personalfunktion, kyrkogårdar. Jag är övertygad om att församlingarna vill söka sin framtid tillsammans genom nya modeller så att det även i framtiden ska skötas professionellt, rationellt och ändamålsenligt – för att kunna vara kyrka nära sina medlemmar. Dessa församlingar lär inte önska att administrationen ständigt växer och tar över. För att finna juridiskt godtagbara lösningar behöver församlingarna få stiftets stöd att skärskåda några olika modeller och organisationsformer.

Så länge en församling tillhör en samfällighet finns det en möjlighet att återfå den egendom och de tillgångar man bidraget till det gemensamma med. Här finns ett ytterligare skäl för det vi nu är i färd med att försöka få till stånd. I den kommande pastoratssamfälligheten (utredningen beskriver pastoratet som en samfällighet) finns inga möjligheter inplanerade för en församling att återfå sina tillgångar. Församlingens egendom överförs permanent till pastoratet, så är inte förhållandet med en samfällighet. Nu övergår kyrka, kyrkogård, församlingshem etc. till pastoratet. På denna punkt är jag helt övertygad om att det är juridiskt ohållbart med en dylik egendomsöverföring från församlingen till pastoratet. Några sådana juridiska överväganden eller undersökningar har NoS inte gjort.

Så till frågan om styrning och ledning. Det är mycket lämpligare att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt. Kyrkofullmäktige väljs av församlingen. Församlingsborna får inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar ska tvingas in i pastoratet och då behöva lämna ifrån sig det självbestämmande om den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.

En församling som blir av med sin kyrkoherde tappar också något både reellt och symboliskt värdefullt. En pastoratskyrkoherde i framtiden blir en superherde som är något annat än den kyrkoherderoll vi hitintills har haft i Svenska kyrkan, snarast blir det en förvaltningsdirektör. Detta om något är en betydande pastoral förändring. Därtill finns det inga garantier för att det är personer ur vigningstjänsten som blir nya ledare i ”församlingarna”. Tillsynen, som stiftet har sitt särskilda ansvar för, kan därför minska i betydelse, eller helt nedmonteras. Och detta utan att stiftet kan påverka den utvecklingen. Jag behöver väl inte här upprepa argument kring vad församlingen går miste om genom det förlorade kyrkorådet, församlingsinstruktionen etc.

Ett ord som ofta tas i anspråk i diskussionen om kyrkans framtid i Örebro är ordet solidaritet. Att bevara kursgården, diakonicentrum och rådgivningsbyrån har då lyfts fram. Dessa verksamheter har byggts upp med hjälp av kyrkoavgiften. Där har naturligtvis de ekonomiskt mycket bärkraftiga församlingarna genom åren bekostat denna utveckling genom att avstå från att ta i anspråk en större del av sina resurser för egen del. Sådana verksamheter ska normalt inte en samfällighet kunna driva. På olika sätt har man försökt lösa att en kyrkoherde ska leda arbetet. Vid en förändrad organisation får man väga verksamheterna angelägenhetsgrad och finna nya sätt för deras organisation. Att en superkyrkoherde själv skulle leda även dessa verksamheter faller på sin egen orimlighet. Tiden och kraften finns inte för en person att göra det vi haft svårt att klara med sju!

Solidariteten med de resurssvaga församlingarna framhålls också. De församlingar som nu begär att få bli självständiga har under alla år varit med och bidragit till deras verksamhet. Men man kan undra hur solidariskt det varit. Ska denna resursöverföring verkligen fortgå? Den pastorala obalans det resulterat i behöver utvärderas. Det kan rent av vara så att de som verkligen behövt stöd, t ex församlingarnas lokala arbete med utsatta grupper i staden, därmed fått mindre resurser.

Samfälligheten måste under alla omständigheter organisatoriskt förändras i och med att stiftsstyrelsens riktlinjer förordar att Edsbergs församling inte ska finnas i en kyrklig organisation inom Örebro kommun. I så fall avförs en av de församlingar som varit beroende av andras stöd för den verksamhet de byggt upp. Någon slags bodelning behöver då ske så att Edsbergs församling får sin rättmätiga andel av alla Örebro kyrkliga samfällighets tillgångar. Här har ju stiftsstyrelsen ytterligare en uppgift i den kommande omorganisationen.

Till sist vill jag bara understryka att de tre församlingar vars kyrkoråd beslutat att begära sin självständighet representerar ganska exakt häften av de kyrkotillhöriga som finns i de till samfälligheten anslutna församlingarna. Enbart det måste betraktas som unikt och något mycket tungt vägande.

Med vänliga hälsningar,

Lars B Stenström

kyrkoherde

Innan storpastoratsreformen blev beslutad

Storpastoratsreformen får sin törnar både nu och då. Så sker till exempel genom domprostens avgång i Lund och genom protester i Stockholm mot bildandet av ett nytt storpastorat. Än så länge är reformen inte utredd och utvärderad. Men jag råkade kasta ögon på kontraktsprostens remissvar om storpastoratet i Örebro som jag skrev inför stiftsstyrelsens beslut år 2012. Några saker blev sedda så här i backspegeln annorlunda, andra stämde mer än väl. Skrivelser som denna finns det nog ganska många i diverse arkiv utöver landet. Så här löd remissvaret:

Det är välkänt att Örebro kontrakts församlingar är delade i frågan om hur organisationen ska se ut. De talar för sig själva i sina ansökningar om självständighet och i remissvaren. Därför blir detta svar inte en sammanställning av de olika hållningar och perspektiv som återfinns i kontraktets församlingar, utan en reaktion utifrån kontraktsprostens horisont.

Oroande ur kontraktets synvinkel är vilka följder de vid det här laget ganska djupa motsättningarna mellan olika grupper och församlingar kommer att få. Känslan av att bli överkörd och berövad sitt inflytande är oerhört stark i församlingarna som begärt självständighet, de som enligt stiftsstyrelsens förslag ska tvingas in i en lösning de absolut inte önskar, inte ens i andra hand! Enligt deras mening saknas öppningar och en vilja att finna en lösning där även deras vilja hörsammas.  

När frågan avgörs i olika beslutande organ som kyrkoråd, kyrkonämnd, kyrkofullmäktige och stiftsstyrelse finns det tydliga exempel på att partilinjer hävdats starkt, men exempel finns också att förtroendevalda har stått emot och orkat hävda egna uppfattningar. Andra har upplevt sig inte ha haft något val utan har av lojalitet röstat mot sin övertygelse.  

Om det i denna process och i dessa organ funnits tendenser att hindra människor att följa sin personliga övertygelse – kan man då hysa tilltro till att det finns plats för dem som haft en avvikande mening i de tänkta församlingsråden?

Örebro kontrakt mister viktiga funktioner om stiftsstyrelsens förslag antas. Ett pastorat med ett kyrkoråd och en kyrkoherde kan rimligen inte utgöra ett kontrakt, än mindre ha en prost för tillsyn och konvent. Tanken är att Edsbergs församling ska inlemmas i pastoratet och blir då en del som alla andra i den nya organisationen. Konventen blir förvandlade till träffar för pastoratet. Eftersom man dessutom i utredningen Närhet och samverkan skjuter upp frågan om förändrad kontraktsindelning till ett senare tillfälle blir det tydligt att uppgifterna för kontrakt och kontraktsprost ses som helt underordnade. Jag anar att detta är första steget i en process där våra kontrakt, med anor från medeltiden, minskar än mer i betydelse för att till slut suddas ut.

Den nya obalansen mellan enormt stora och mäktiga pastorat och små omgivande församlingar eller pastorat behöver man notera. Man behöver även förhålla sig till att stiftsstyrelsens förslag rubbar förhållandet till stiftet. Idag har stiftet en markerad och betydelsefull roll att spela. I framtiden kommer de största pastoraten att ha tillgångar och resurser att sköta det mesta själva, alltmera oberoende av stiftet.

Som prost och delaktig i Strängnäs stifts arbete med Strängnäsmodellen ser jag risken att modellen sätts ur spel i ett framtida Örebro pastorat. Här har stift och prost tidigare träffat kyrkorådsordförande och kyrkoherde vid de årliga samtalen. De kommande lokala arbetsledarna får en annan roll och betydligt mindre befogenhet än de forna kyrkoherdarna. Det lär knappast kännas angeläget, vare sig för stift eller de distriktsliknande gamla församlingarna, att diskutera frågor som i realiteten avgörs på den högre pastoratsnivån. Min bedömning är att det i längden inte kommer att finnas tillräcklig ork och energi hos någondera parten att bedriva ett sådant arbete. 

Stiftsstyrelsen föreslår att sju arbetstyngda och starkt engagerade kyrkoherdar ska ersättas av en enda. Det är inte alldeles trovärdigt. Förändringen föreslås utan utredning av hur det närmare är tänkt att fungera i framtiden. I kyrkoherdegruppen i Örebro har vi länge talat om behovet av ytterligare chefsstöd eventuellt i form av sekreterare. Det arbete kyrkoherdarna tidigare utfört behöver andra nu axla. Behovet av stöd i ledningsuppgifterna, oavsett vem som ska utföra arbetet, lär knappast försvinna bara för att man avskaffar alla kyrkoherdar utom en.

Den roll som dessa sju kyrkoherdar fyllt, även som andliga ledare, kan rimligen inte en kyrkoherde fylla. Att delegera vissa uppgifter till komministrar fyller delar av tomrummet, men knappast allt. Dessutom lär man inte med säkerhet kunna veta att det är komministrar som utses till arbetsledare/enhetschefer. Därmed vacklar den idag lokalt fungerande dubbla ansvarslinjen. Ur tillsynens och främjandets aspekt är det en klar försämring. Att uppdraget förs till en nivå ovanför församlingarna väcker många frågor om vilket uppdrag och utrymme kyrkoherden i framtiden kommer att få. En följd blir en stark koncentration av makt. 

Jag uppfattar att några kyrkoherdar i församlingar som vill ingå i ett storpastorat är villiga att acceptera dessa förändringar utifrån fördelar för helheten, den egna eller andras församlingar. Till exempel menar man att på så sätt ges bidrag till att säkra ekonomi och verksamhet i församlingar där underlaget inte räcker till. Man accepterar inte resonemanget att församlingarna inte längre är församlingar utan anser det vara felaktigt och missvisande.

De församlingarna som önskar självständighet värnar å andra sidan sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd. De nuvarande kriterierna för en församling är ju enligt kyrkoordningen att man ska fira söndagliga (veckovisa) gudstjänster, att det finns ett invigt kyrkorum, att det i församlingen ska finnas människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och är beredda att ta på sig förtroendeuppdragen i församlingen (KO 37 kap §2). Men till kriterierna hör även att det ska finnas ett kyrkoråd och en kyrkoherde i varje församling (KO 2 kap §5) samt att det ska finnas en av församlingens kyrkoråd och kyrkoherde utarbetad församlingsinstruktion (KO 57 kap §5). Flyttar man bort flera av dessa funktioner till en annan nivå blir det till slut så att församlingen upphör att vara en församling - enligt dagens definitioner. Endast genom att omdefiniera vad en församling är blir det möjligt att hävda deras fortbestånd i det nya pastoratet.  

I diskussionen finns det exempel på att förespråkare för pastoratet ställt solidariteten i pastoratsmodellen mot församlingsegoism och omtanke enbart om sitt eget. Men församlingarna som begärt självständighet har uttalat att de för sin del önskar och är villiga att finna goda samarbetslösningar. Något utredningsstöd för att utveckla sådana modeller har de däremot inte lyckats få. 

Det har sagts att finns det goda argument kan man få anledning att eventuellt ompröva förslaget från stiftsstyrelsen. Men ju längre processen har pågått desto tydligare har det blivit att argument för självständighet inte bitit. De teologiska frågorna har varit styvmoderligt behandlade eftersom tillkomsten av en helt ny pastoral nivå inte diskuterats utifrån kyrkosyn eller andra pastorala perspektiv.

Det demokratiska underskottet och bristen på de församlingstillhörigas inflytande över sin egen församling har inte heller beaktats tillräckligt. Farhågorna, att avvikelser från storpastoratslinjen inte skulle tillåtas, har växt. Länge trodde och hoppades dock kyrkoherdarna, i församlingarna som ansökt om självständighet, att man i stiftsstyrelsens utredning och i stiftsstyrelsen skulle förhålla sig pragmatiskt och så långt möjligt var försöka tillmötesgå våra olika linjer. Så skedde inte.  

Jag har varit van vid att vi i kyrkans sammanhang oftast har sökt oss fram till olika lösningar med lyssnandet, kompromissen och koncensus som metod. I arbetet med den framtida organisationen och indelningen i Örebro har på senare tid en annan tingens ordning demonstrerats. Det känns som ett nederlag när den relativt goda sammanhållningen i kontraktet, och församlingarna emellan riskerar att gå förlorad.

Det borde faktiskt ha varit möjligt att tillmötesgå församlingarna som begärt att få bli självständiga. Likaså skulle man ha kunnat ge församlingarna som önskade ett storpastorat möjlighet att bilda ett sådant. Det framstår som om skälet emot en sådan modell enbart är att stiftets utredning från början valde bort detta alternativ.

I första hand vädjar jag om att stiftsstyrelsen måtte beakta möjligheten att tillfredsställa de flesta församlingarnas önskemål, ge självständighet till församlingarna som önskat det och erbjuda storpastorat till övriga. Då uppnås en lösning utan att stiftet behöver tvinga in några församlingar i konstellationer de sagt nej till.

I andra hand vädjar jag om att stiftsstyrelsen begär uppskov från att redan till den 1 januari 2014 behöva genomföra kyrkomötets beslut, utifrån förslagen i Närhet och samverkan, så att samfälligheten får bestå ytterligare en tid. Då skulle möjlighet och utrymme finnas för att i detalj utreda lösningar som tillfredsställer församlingarnas önskemål.

Örebro 2012-09-13