Läser om den gemensamma måltidens betydelse i några artiklar i SvD. Att äta ihop är kittet i alla våra relationer, lyder rubriken i papperstidningen den 27/12. Det framgår att det blir alltmera ovanligt att familjer äter långa och gemensamma måltider. Dessutom blir toleransen för den mat som bjuds när man blir bortbjuden mindre och de individuella valen allt fler. Svårigheterna ökar för delandet då det kan bli alltför komplicerat att ordna en måltid. Matallergier och kroppens intolerans för olika födoämnen är en sak, en annan är alla val man gör som person för att ta klimathänsyn, äta hälso- och bantningsdieter osv,
Det finns fler komplikationer att fundera över. Om barn inte får/ska sitta med vi bordet kan de gå förlustiga det sociala samspel som måltiden innebär. Turtagningen är en sådan förmåga som kan bli sämre. Jag tycker mig ha märkt att det blir fler människor som har svårt att lyssna på andra och som inte kan delta i et samtal. De klarar inte att vänta på en öppning i samtalet. Och ibland betyder det också att när de tar till orda byter de ogenerat ämne och ordar om annat. Ibland sker övergången associativt, vid andra tillfällen alldeles utan koppling till det som pågår.
Om barn inte får något av detta från hemmet blir det en tyngre uppgift för förskola och skola att försöka lära ut hur man i ett samtal både lyssnar och får eget talutrymme. Man tränar sig i att hålla sig till ett ämne och måste och kan inte ständigt mest berätta om egna upplevelser och händelser.
Det vill förstås till att de vuxna även ger utrymme åt barnen och att man inte låter enstaka personer totalt dominera talutrymmet...
Av sådana skäl är den gemensamma måltiden ovärderligt viktig! Även ett enkelt kyrkkaffe eller en sopplunch i församlingshemmet fungerar som måltidsgemenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar