Namninsamlingen kring handboken

Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst. Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.

Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär resultera i.

Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.

Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.

För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter tycke och smak.

Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.

 

I de första publicerade förslagen när handboken skulle prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar – den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans lärodokument!

Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.

En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt, trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud, rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!

På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.

 

 

 

 

 

 

Den betydelsefulla måltiden

Läser om den gemensamma måltidens betydelse i några artiklar i SvD. Att äta ihop är kittet i alla våra relationer, lyder rubriken i papperstidningen den  27/12. Det framgår att det blir alltmera ovanligt att familjer äter långa och gemensamma måltider. Dessutom blir toleransen för den mat som bjuds när man blir bortbjuden mindre och de individuella valen allt fler. Svårigheterna ökar för delandet då det kan bli alltför komplicerat att ordna en måltid. Matallergier och kroppens intolerans för olika födoämnen är en sak, en annan är alla val  man gör som person för att ta klimathänsyn, äta hälso- och bantningsdieter osv,

Det finns fler komplikationer att fundera över. Om barn inte får/ska sitta med vi bordet kan de gå förlustiga det sociala samspel som måltiden innebär. Turtagningen är en sådan förmåga som kan bli sämre. Jag tycker mig ha märkt att det blir fler människor som har svårt att lyssna på andra och som inte kan delta i et samtal. De klarar inte att vänta på en öppning i samtalet. Och ibland betyder det också att när de tar till orda byter de ogenerat ämne och ordar om annat. Ibland sker övergången associativt, vid andra tillfällen alldeles utan koppling till det som pågår.

Om barn inte får något av detta från hemmet blir det en tyngre uppgift för förskola och skola att försöka lära ut hur man i ett samtal både lyssnar och får eget talutrymme. Man tränar sig i att hålla sig till ett ämne och måste och kan inte ständigt mest berätta om egna upplevelser och händelser.

Det vill förstås till att de vuxna även ger utrymme åt barnen och att man inte låter enstaka personer totalt dominera talutrymmet...

Av sådana skäl är den gemensamma måltiden ovärderligt viktig! Även ett enkelt kyrkkaffe eller en sopplunch i församlingshemmet fungerar som måltidsgemenskap.

Lördag 24 december

En bild från 40-50-talet med Maria och Jesusbarnet. Gossen är knappast nyfödd utan begåvad med hårsvall och lugg. Endast Jesus har fått gloria. Han håller ett strå som vore den en spira och blickar ikoniskt rakt mot betraktaren. 

Jesus är placerad i julkortets mitt med Jungfru Maria på den lodräta mittlinjen och en stjärna högt uppe till vänster. Stallet är antytt med hjälp av några bjälkar och av höet i den enkla krubban.

Med denna bild önskas stillsams läsare en Välsignad Julhelg!

Fredag 23 december

Gästfriheten är inte beroende av husets eller hemmets storlek utan av hjärtat och glädjen, om man får tro dagens julkort. Danslaget är homogent så det förslår, men så är kortet också tillkommet i en tid då invandringen var något som hänt längre bak i historien.

Den svenska kojan är dock både välutrustad och bekväm och kan nog rymma ett antal behövande. Särskilt familjeåterföreningar är behjärtansvärt. I en tid då Barnkonventionen ska göras till svensk lag behöver ma har en flyktingpolitik som präglas av humanitet och förståelse för vikten av att barn och föräldrar kan återförenas! Tanken att skilja dem åt är besvärande, generande och stötande!

Julkortet är byggt som en triptyk med fiolspelande herrar på vardera sidan och med en ringdans runt granen i mtten. Girlanger och kurbitsar förgyller detta balanserade och symmetriska kort byggt som en väggmålning eller en allmogemålning från Dalarna. Får mig att fundera över vilka folkliga traditioner som fanns när och där jag växte upp...

Kortet är avsänt i Sundsvall till en adress i Sundsvall. Det är utrustat med ett God helg-märke från året 1932-1933 med en bild av en knäfallande Gustaf II Adolf

Torsdag 22 december

Nog drar det ihop sig alltid! Här är det nog herdar som får syn på det närbelägna Betlehem efter en märklig allsång i himlens höjd. Nu är det bara att bege sig till stallet med krubban.

I vardagsrummet hemma har man också sett stjärnan. Nu undrar man om det är mödan värt att ge sig ut i kalla natten för att bege sig till kristendomens vagga i närmaste kyrka. Eller är det så att stjärnorna på de olika tv-kanalerna lyser minst lika starkt? Minsta besvärets utväg är att förbli i soffan. Då är man modern. 

Man går i kyrkan när, och om, man får lust. Då behövs det kanske häftigare effekter och starkare grejer än en flimrande stjärna? Vetter inte det mot astrologi och sånt där? Stjärntydare är dessutom också på väg. Hmm! Måste vara något vidskepligt, tänker sofforna. Och njuter av yoga, mindfulness, medier och spå-tanter som gissar sig fram.

Onsdag 21 december

Pepparkaksbaket borde vid det här laget ha ägt rum. Men i det moderna samhället hämtas det bakade i närmaste butik. Om man inte själv rört och knådat, gräddat och stått i.  

Som i idrottsjournalistiken står pepparkaksflickan med sin trofé upp- och utsträckt. Kristyren den vita proklamerar budskapet!Allt är prydligt och välordnat. Rosetten knuten och strumporna uppdragna. Korgen är välfylld. Färgerna är ganska varma även om det finns något kalt över platsen. 

Vid närmare betraktande ser hon inte alldeles nöjd ut. Så där man gör när något gott blivit gjort. Tvärt om verkar hennes hållning avvaktande och tvekande. Har har de ställt mig. Hennes uttryck är den existentiella frågans: undrar vad jag gör här?

Men några dagar före jul är tvivlet på uppgiften oftast som bortblåst. Nu gäller det bara att producera och leverera. Så att allt står klart. Alternativet är dock inte obefintligt. Man kan lugna sig en smula och anpassa insatsen till vad som verkar möjligt och personligt hälsosamt!

Kortet gick till Gertrud i Heljeröd.

Tisdag 20 december

Ett nyårskort där inflygande fåglar blir blickfång. Men först noterar jag nyponen på grund av deras storlek och färg, placerade i förgrunden med snö på. Tekniken bär drag både av serieteckning och japanskt träsnitt med ett antal framträdande konturer: på nyponen och på ett av träden.

Är nyårskortet sant? Vad man nu kan mena med det. Avbildar det någorlunda troget en existerande plats? Är det rent av ett konstverk som vilar på ett fotografi som förebild? Blir motivet mindre "sant" om det är en återgivning ur minnet eller rent av en konstruktion av fantasi och föreställningsförmåga?

Vad sanning är tål att tänka på mot slutet av detta år då den amerikanska presidentvalskampanjen fick mig att förstå att sanning inte längre enbart är något objektivt, som kan fastställas och verifieras, utan kan ses mest som en fri social konstruktion. Oavsett fakta kunde nästan vad som helst hävdas, genom att något påstods blev det till dagens sanning. Visserligen omstridd men tillräckligt omhuldad och understödd för att inte behöva ta hänsyn till så besvärande ting som beprövad erfarenhet och fakta.

Den subjektiva förståelsen av vad som är rätt och sant visade sig oerhört faktaresistent. Det förhöll sig man påstod oavsett och i alla fall. De liberala östkustmedierna visste inte hur de skulle hantera situationen. Washington Post och New York Times listade lögnerna och fick ihop flera hundra betydande sådana. Till uingen större nytta än att de åtminstone hade markerat att med sanningen kan man inte förfara hur som helst. Vilket ju var vad den ena kampanjens kandidater gjorde.

Kommer vi att få liknande fenomen på denna sidan Atlanten? Att man medvetet kan sprida villfarelser hur som helst? Vilket vi redan har åtskilliga exempel på... Mer av den varan vore illa. Rent av förödande.

Nyårskortet är aldrig avsänt utan väntar på att tas i bruk...

Måndag 19 december

Skridskor fästa utanpå ett slags balettskor verkar mindre lyckat. Halvrör som spändes fast utanpå andra skodon behövde ju stadga, stabilitet och förmåga att hålla kylan stången. I provisoriska tält gjorda av presenningar fick man sitta i iskyla och snöra på eller ta av sina skridskor. Platsen där jag upplevde slikt var Gutavallen i Visby där allmänheten fick åka gratis. Kväll efter kväll samlades vi på isen och roade oss. Men vi åkte aldrig runt med dekorerade julkvistar i kläder oklanderligt fria från snö och is. Vi såg ut som vita isbjörnar med frost i pälsen. Det var där vi lärde oss spela ishockey och bandy, hjälpligt snarare än bra.

De sista dagarna före jul tillbringades än mer tid på is eftersom då hade skolan uppehåll. Att vi inte förfrös tår och fingrar, näsor eller öron är ett Guds under.

Kortet ovan sändes från Stockholm till Arboga för mycket länge sedan. Konstnären är Florence Hardy. Lägg märke till den grundläggande symmetrin där de två backarna högst upp skapar en mittlinje där fem tomteluvebarn skrinnar fram vända ömsom åt höger och ömsom åt vänster. Men halsdukssnibbarna fladdrar alla åt samma håll...

Söndag 18 december

En kalender inför julen kan innehålla allt och ingenting. En tomte stående på en giftig flugsvamp har lyckats bli vald till president av en massa andra tomtar. Han står där och ler med sin strumpa som höll han ett önskningarnas ymnighetshorn.

I tomtarnas eftervalsdebatt har få diskuterat spridningseffekten. Här kan man tydligt se att flugsvamparna växer till i långa rader. Tänk när denna upphöjda figur är den förebild som andra vill efterlikna. Alla nissar som ska ställa upp i andra och smärre val kanske tar efter den segrande tomtens modell. Då kan man tillverka sin egen sanning, baktala och svärta ner andra, påstå att de är oärliga brottslingar som borde sitta inlåsta. Beprövad erfarenhet och vetenskap kvittar lika, det viktigaste är vad man tycker själv. Ljug och vinn! Hitta på och segra! Prata strunt och triumfera!

Om den segrande tomten lyckades med konststycket att bryta med de flesta vedertagna normer som har med sanning och anständighet att göra, vad är det som hindrar att fler vill pröva den modellen? Hur lyckades den rikaste tomten skrämma tomtesamhällets många medborgare för alla andra miljardärer och företagare? Tomtetider, skogens främsta tidning, tvivlar på att det kommer att gå väl. De befarar att mannamån och favoritism ska slå sönder basen för tomtarnas samhällsordning.

Omgiven av lyckoklöver triumferar tomten i sin egen skog. Han är centralt placerad och dominerar bilden helt. Att han påminner om Alfred E. Neuman betyder ingenting för de flesta. Han tillönskar alla ett Godt Nytt År, men hur det blir med den saken lär vi få se. Senare.

Brefkortet är avsänt från Gullspång 25/12 1906 till Madison Ave i New York, Nordamerika.

Lördag 17 december

Dagens julkort sändes på julafton 1918 från Smedjebacken till Arboga. Det förmedlade julhälsningar till en farfar.

Några obesvarade frågor för den som vill fundera lite extra. Vart är tomten på väg? Nedför backen? Varför har han en getabock i släptåg? Din lilla granen hur ska den användas? Ska den stå på ett  bord någonstans? Tomtens kläder, finns det något att säga om dem? En långrock eller en långskjorta som är röd. En rejäl luva för att matcha ett rejält skägg, eller kan det finnas andra förklaringar?

Månen i gryningsljuset har den någon betydelse? Eller är hela kortet bara en ädre genrébld fylld med schabloner?
Konstnären Gerda Tirén finns det ett och annat att veta om. Läs gärna om henne...

Fredag 16 december

Idag ett julkort med en kyrka på. När man ser en bild kan man nöja sig med att uppleva den och känna om den är tilltalande eller frånstötande, Men för att verkligen betrakta en bild måste flerfaldiga frågor komma till. Finns det något att säga om motivet? Var finns fokus i bilden, dvs vad upptäcker jag först när jag titar på bilden. Vad kommer sedan? Var är de olika delarna placerade? Kyrkan  dominerar placerade som den är mitt på bilden något ovan mittlinjen. Sedan fastnar ögat på personen på väg mot den öppna dörren som är upplyst och signalerar inbjudande värme. Den enda vägen bär till...

Den som vill kan fundera över färgerna som använts. Vad pekar de på? Blåfärgad snö blir vinternatt. Upplyst himmel ovan trädtopparna kan beteckna gryning eller en närbelägen stad. Skogen är inte inbjudande trots at denär mjukt gestaltad. Men den saknaröppinga och inbjudande gläntor. 

Vad kan bilden berätta? Är det är natt för Svenska kyrkan (om det är ens referensram). Men ännu har ljuset inte släckts och de sista besökarna gått hem... Eller vill julkortet inbjuda till egna kyrkobesök under de kyrkligt laddade och mättade helgerna? Är den bara en stämningsbild som ska slå an nostalgisträngen hos betraktaren?

Kortet sändes 1933 från Uddevalla.

Torsdag 15 december

Kälkåkning, snö, granar, julgransljus är några ingredienser i dagens julkort. Därtill en tillönskan om en Glad Jul! En paus från det vanliga jäktet. En stund av förnöjsam fart och rolig lek. Jag uppskattar särskilt den stiliserade granen till vänster med det brinnande ljuset. Det ger en sådan kontrast till utomhusaktiviteterna på kortet i övrigt. Erbjuder en koppling mellan inne och ute. Kälken är på väg mot juleljuset ungefär som vi kan nalkas julens djupare innebörd. Ljuset skulle komma i världen...

Julkortet är poststämplat 6/12 1903 och sänt till New York i USA. En påminnelse om att ska julkort sändas detta år 2017 är det hög tid att få saken ordnad. Men man kan ju alltid sända en nyårshälsning istället...

Onsdag 14 december

Tomtefacket är aktiva att synas medialt genom demonstrationer och events. Här med stiligt standar! Och med strålkastare modell äldre. Ser de arbetande nissarna inte lite slitna ut? DDet kan bli så om man hela tiden måste vara på tårna för att höras och synas. Inte alldeles olikt den grasserande kyrkliga förtjusningen att finnas i bladen och rutorna görandes uppskattade och fina saker. Att göra det goda skulle visst ha ett mått av blygsamhet i sig om jag minns Skriften rätt. Det finns en risk att förtjusningen över den mediala synbarheten förtrollar och blir beroendeframkallande.

Vem vill egentligen att kärnuppdraget (gudstjänst, undervisning, mission och diakoni, dvs att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten som det hette när vi ännu talade reformationens språk,) sjunker undan för kicken att få beröm och goda recensioner. Saltet och sältan måste bevaras och försvaras. Evangelium i lerkärl!

Kortet är avsänt 1912 i Kristinehamn till en adress i Örebro.

Tisdag 13 december

Kan man verkligen ägna tid åt julkort och vykort när det finns så mycket viktigt att diskutera? Globala frågor, Trumps framväxande ministerlista, Svenska kyrkans skraltiga handboksarbete för att nämna några ämnen. Julkortens värld är en harmonins höga visa. Förhoppningsfulla och idylliska, konfliktfria och nostalgiska pekar de på en okomplicerad jul och ett gott nytt år.

Julkortsvurmandet är i grunden inte olikt annat specialintresse som får människor att umgås och fokusera på något annat än det dagsaktuella hoten. Folkdans och filateli, numismatik eller en samling av strykjärn kan kvitta lika, dvs göra detsamma. De bidrar till kreativitet just genom att låta tankarna syssla med annat en stund.

Under tiden gror insikter och tankar. Ta handboksarbetet till exempel. Där avfärdas kritiken lättvindigt. Biskop Eckerdal hävdar att arbetet måste gå i mål för at annars raseras samhörigheten i kyrkan kring en gemensam gudstjänst och församlingar jobbar fram enskilda och egna lösningar. Nu kude jag och många med mig ha avslöjat redan innan handboksarbetet att det låg till så. Det har knåpats i stugona på egan nattvardsböner och på ersättningstexter som sägs vara mera aktuella och tilltalande än mässans kyrie, gloria och laudaums, sanctus och agnus Dei. Domkapitlen har sett åt ett annat håll och har man slagit ner på något har det varit tendens att ösa ur den rika skattkammare som kyrkans katolska, allmänneliga arv utgör. Christer Pahlmblads Mässa för enhetens skull visar hur det kan ske pietetsfullt och liturgiskt medvetet! Hans text bör alla handboksintresserade ha läst och studerat! Att han inte involverats i handboksarbetet säger det mesta!

Här vill jag uppmärksamma vad som skrivs i dokumentet Från konflikt till gemenskap om det gemensamma lutherska och katolska högtidlighållandet av reformationsminnet 2017:
11. I länder där kristendomen har varit hemmastadd under många hundra år, har människor på senare tid lämnat kyrkorna eller glömt bort sin egen kyrkliga tradition. Genom dessa traditioner har kyrkorna från generation till generation lämnat vidare vad de har tagit emot i mötet med den heliga Skrift: en förståelse av Gud och mänskligheten, den levnadsvisdom som vuxit fram ur de kristnas livslånga möte med Gud genom generationerna, och den skattkammare som gudstjänstformer, hymner och böner, undervisning och diakoni utgör. Som ett resultat av denna glömska är mycket av det som i det förgångna splittrade kyrkorna idag praktiskt taget något okänt.
12. Ekumenik kan dock inte baseras på att man glömmer traditionen...

Nyårskortet ovan får bli min önskan att det ska bli ett gott nytt år där man tar intryck och verkligen lyssnar på handbokskritikerna. En kyrka där man struntar i konsensus och kör över en stor grupp som ifrågasatt vad man föreslagit bara för att man kan, är ett ovärdigt återfall i överhetskyrkans manér!

Kortet är avsänt 1925 från Östansjö till Kumla  Kan det vara så att det näpna lilla kattdjuret egentligen är en "lussekatt"?

Måndag 12 december

Ett signerat vykort brukar räknas som något extra då det därmed enkelt kopplas till en konstnärs produktion. I detta fall Einar Torsslow. Att nyårskortet är gammalt kan man sluta sig till av den ålderdomliga stavningen. Ingen skriver gott med dt sedan förra seklets begynnelse.

Vinterlandskapet är bedårande och skulle med den speciella himlen kunna platsa som bild i väderlekstjänstens bildtävling som SvT låter tittarna få del av. Ser man närmare på motivet kan man dock genast märka att få skulle bygga sitt hus direkt under stora träd så att snö och grenar kan ramla ner på stugans tak.

Någon med käpp är på väg genom grinden. Att invänta någons ankomst är hela adventstidens skäl att förbereda sig och dess förtätade förväntan. Att denna väntan/längtan efter julens Jesusbarn är alltmera sällsynt har nog att göra med att få tider på året är så totalt överlastade med händelser och evenemang som just adventstiden. Men också på människors materiella intressen. Man hoppas mer på att julklapparna ska infria förväntningar än på det skeende som inleddes genom födseln i Betlehem...

Att det lyser hemtrevligt ur fönstren är en extra noterbar detalj. Liksom att det kommer rök ur skortsenen. Men några kulörta lyktor hade man inte på den tiden. Inga blinkande slingor eller pulserande renar. Elektriciteten var det nog inte så bevänt med. Kortet sändes 1915 till någon i Hällabrottet.

Söndag 11 december

Få saker kan vara så irriterande som att man inte håller på tradition. Är det advent är det advent och inte jul. Men redan i adventstiden är julen på väg. Den har börjat sin kalenderresa mot den 24 december. Passar den tiden är den framme när det är dags att fira. Inkarnationens under. Ett barns födelse. I vilket Gud blir människa. Tål att tänka på...

Julkortet har passande ingredienser: renar, släde, tomte och paket. Därtill snöbemängda granar och ett udda blåvitt ljus. Kortet är avsänt den 23/12 1939 till Odensbacken. På det gröna 5-öresfrimärket tronar PH Ling 1776 - 1839.

Lördag 10 december

Den 22 december 1944 sändes detta julkort från Stora Mellösa till Boo (också beläget i Stora Mellösa). Bilden är från Idyllien. Ett landskap i Sverige som aldrig förändras. Där ligger de röda stugorna tätt. Vatten och björkar förgyller även mitt i vintern.

En tomte, dvs vem som helst av innevånarna, visar omtanke om de mindre bemedlade. Änderna ska få del av julens goda som släpats till platsen med möda stor. En liten tid med stort besvär förvandlar fåglarna till lyckliga och mätta varelser. En nobel handling som man säger just denna dag.

Bilden får mig att tänka på att även små handlingar av generositet är värda att avsätta tid för. Alla har brått, ingen har tid är mantrat jag hör daglig dags. Det sägs så ofta att folk har börjat tro på det. Om de ägnade mindre tid åt att berätta hur jäktat och pressat allting är kanske det blev mera tid över?

I grund och botten är jäkt och stress inför julen en fråga om val. Det går att välja bort somligt eftersom allt inte är lika viktigt samtidigt och hela tiden. Stryk några måsten är då en synnerligen god ide. Några uppgifter mindre på listan lyfter bördor av. Om det inte går se till att fler får bli utförare.

Ser jag på mig själ har jag mycket tid att hänga framför televisionen eller datorn. Med ursäkten att det vill jag göra eller se. Den tiden avsätter jag för eget nöje utan att samtidigt inse hur mycket tid jag faktiskt ägnar åt allt möjligt mindre angeläget eller nödvändigt. Då är nog sysslan att mata änder mera uppbyggligt. Då finns chansen att tänka att man gjort något bra. Och då mår man något bättre. Men då ska man också undvika medmänniskor som är tvärilskna på att någon håller liv i änderna som snattrar om nätterna och lortar ner. Men bortsett från det kan man må riktigt bra och bli avstressat ojäktad.

Fredag 9 december

Dagens vykort hör samman med gårdagens. Det var inte alls ovanligt att vykort kom ut i små korta serier med samma huvudpersoner men med förändringar av uppställning och positioner. Kort som dessa kunde användas för att uppvakta någon och visa sitt intresse för en mer stadigvarande relation.

Utan att riktigt veta hur det gick till hamnade ena parten på dagens kort i en sparkliknande gungstol. Medarna är så konstruerade att det är lätt att välta bakåt men nästan omöjligt att tippa framåt. Det är väl därför en vanlig spark har så långa medar. Och en vanlig gungstol även den har rejäla dito. 

Det är på denna bild ömsesidigheten farit all världens väg. Ser man på minspelet kan man förledas att tro att här finns uppskattning och förtroende. Men belägenheten och placeringen av personerna talar ett annat språk. Det kan kanske kännas som att man är omhuldad och framburen. I själva verket kan den som sitter flyttas runt hur som helst. Någon, oftast och faktiskt i detta fall en man,  har tagit makten och utövar kontrollen. Och kan bjuda på riktiga åkningar åt vilket håll som helst. Äve inför detta kort kan man fundera över hur det står till i Svenska kyrkan med den dubbla ansvarslinjen. Den verkar ha blivit enkelspårig och styrd av en part. 

Bilden av paret är fotografisk men is och bakgrund är uppenbarligen tecknade. Skuggan från den ena meden är överdrivet tydlig. Träden och mannen kastar skuggor. Men kvinnan i stolen verkar ha förlorat även sin skugga. Då är det allvarligt. 

Kortet är sänt till Söderhamn i början av förra seklet.

Torsdag 8 december

Skridskoåkning förutsätter balans. Här samsas två personer på isen tätt länkade genom att hålla varandras händer. Paråkning är en intressant gren i skridskosammanhang. Synkronisering och samspel ska fungera tillsammans med svårighetsgrad i figurer och hopp.

Det var länge sedan paråkningsdräkterna såg ut som på vykortet. Långkjol hjälper knappast om man vill göra lyft, kast och piruetter. Att snurra tre varv i en trippel eller fyra i en kvadruppel är bara att drömma om.  Skridskorna är av en gammal modell och begränsar möjligheterna att fara ivåg alldeles fritt.

Kortet borde ha haft rubriken: Den dubbla ansvarslinjen. Ingendera parten bestämmer och avgör. Det handlar om samspel och ömsesidighet. De kyrkligt bevandrade vet nog med sig att den linjen sedan länge är bruten. Inte ens uppdelningen i styrning och ledning löser dilemmat eftersom den ena parten tillskansat sig alltmer makt på partnerns bekostnad. I beslutssammanhangen råder en sådan demokrati att man inte behöver ha någon större kyrklig förankring eller leva ett församlingsliv med gudstjänst och bibelläsning och bön för att kunna bli mäktig beslutsfattare.

På församlingsnivå i de nya pastoraten har det svängt åt ett annat håll. Där har mellancheferna som nu ska leda församlingen ingen förtroendemannagrupp med beslutsförhet att resonera med. Delegationsordningar har lagt det lokala ansvaret i mellanchefens händer. Den med superlatyiver överösta demokratiska folkkyrkan har tappat stinget och sin dubbla ansvarslinje.

Vi ska inte ha någon prästkyrka heter det, trots att prästerskapets inflytande i kyrkans hela beslutsapparat begränsats och allt färre präster kan numera få ett sådant ansvar. De övriga reduceras till religionsverkets tjänstemän och betraktas som vore de kommunala tjänstemän och de kallas dessutom allt oftare för just tjänstemän. Paråkningen har upphört. Det hävdas i somliga sammanhang att det beror på att den ena parten ibland har det lite si och så med sin skridskoåkning. Ibland gäller det nog båda parterna. Och elitåkare vill många inte veta av. Bara de kommer från en klubb som har en stor och omfattande egen elitverksamhet...

Kortet  är avsänt i januari 1904 från och till Söderhamn.

Onsdagen 7 december

Rödluvorna är i farten. Skövlar skogen. Hugger ner träden. Bär bort dem. Vilket inte är bra för atmossfären utan bara leder till ytterligare utsläpp.

De små följer i de storas fotspår. Man lär sig av exemplet och inte av uppställda regler man inte ens själv vill leva efter. Sådant oroar när man ser på partipolitiken i Svenska kyrkan, det enda trossamfund i Sverige som partierna har lust att styra. En ny generation borde ha möjlighet att bryta mönstret. Göra ett annat vägval. Att skilja på världsligt och andligt regemente. Inte förfoga över dem, blanda dem och ta makten i bägge. Gör er fria, släng granarna och ägna er åt världens angelägenheter. Låt inte världens mönster styra kyrkan...

Kortet är avsänt 1904 härstädes i Tanto. Dvs för 112 år sedan. Innan Svenska kyrkan politiserades mot kyrkans uttalade önskan i samband med kyrkofullmäktigevalen vid 1920-30-talet.

Tisdag 6 december

Ingen jul utan hårt arbete! Ty julen trollas inte fram med några magiska gester, den kräver planering, förberedelser och genomförande. Genom sekler har det hårda kvinnoarbetet lagt grunden för helgdagsfirandet. Vykortet från Sveriges bygder, Skåne och Hekeberga visar hur det gick till att tvätta. På rad nedstigna i vattnet, ofta bedövande kallt, skrubbades mattor och gnuggades kläder dagarna i ända. Hela kroppen tog stryk!

På samma vis vilar stora delar av Svenska kyrkans basarbete på idogt arbetande kvinnor och ett mindre antal män. Männen, åtminstone en hel del av dem, tycks ha nog med att delta i sina hemliga sällskap och får på så sätt utlopp för sin övertygelse som ofta kallas tro. De är glömska om nya testamentets betoning av församlingsgemenskapen, av gemenskapen och de trägna bönerna och brödsbrytelsen. Slutna sällskap kan man naturligtvis roa sig med, men om de får ta församlingens plats undergräver de något de ofta påstår sig vilja gynna. Så skärpning alla medlemmar i loger och slutna sällskap - slut upp i församlingens gudstjänstfirande och dess gemenskap!

På bilden ser det nog så idylliskt ut. Kortet är avsänt 1905 till Villan Marieberg belägen i Drottningholm. Som ett vittnesbörd om ojämlikhet tronar ett slott eller ett herresäte på andra sidan sundet. Kvinnorna påminner mig om de kämpande kvinnor jag för mycket länge sedan såg i Sydafrika. I slummen och hemländerna kämpade särskilt kvinnorna för att hålla förnedring, förtryck och smuts stången. Överallt hängde tvätt som upproriska fanor vittnande om att man ännu inte givit upp!

Måndag 5 december

Vi firar jul varje år

så man kan säga att det har blivit en vana

alla vanor ger inte en tradition

En vana är något man gör så ofta 

att det blivit en del

av ens eget sätt att vara

Riktigt var vana övergår till tradition

kan vi kanske inte få fatt i

men tradition är något vi gör

i samband med firande och högtidlighållande

 

Vare sig besöken i en näraliggande kyrka

under de stora helgerna ar en tradition

eller en vana så förs i kyrkorummet

traditionen från Jesus via lärjungarna vidare

i den apostoliska tron 

Att vi vill höra om Jesusbarnet

på nytt och igen visar

att det fins mer att utvinna och förstå

av julnattens uder

Men i jäktet runt köpfesterna

och längtan efter förströelse

underhållning och håll i gång

kan julens centrum, Jesus

försvinner bland allt julklappspapper

bakom grytor och fat fyllda med mat

Då är då det är så bra att vi har hängt upp

stjärnan i våra hem
den som lyser över inkarnationen
kastar ljus över Guds födelse i människan
så hela skapelsen kan, om den inte är totalt
fördärvad och förvriden
fylkas runt krubba
uttrycket Guds födelse i människan
är hämtat från en bok om kristen
kontemplation och meditation

Vi hänger själva upp en påminnelsens stjärna
som en sentida replik av den
som fäste på himmelen över Betlehem

över platsen där Jesus föddes

När eller om vi glömt
vad allt ihop handlar om

advent, jul och trottonhelgen

påminner stjärnan oss...

Söndag 4 december

Adventstiden hann sätta full fart, likt en oceanångare, innan jag insåg att någon adventskalender med gamla vy- och julkort knappast skulle hinnas med. De första tre decemberdagarna var redan avklarade.

I dessa dagar när expertflykten från handboksarbetet tagit ny fart kan bilden bli symboliskt relevant. Likt en ostoppbar båt ångar handboksarbetet på alldeles oavsett vad som händer. Av bilden att döma stävar skeppet i full fart mot land. På kajen betraktar människor, de som inte haft särskilt stora möjligheter att påverka eftersom deras varningar inte hörsammats.

Tänkbart är förstås att det handlar om något helt annat. Ett skepp kommer lastat med julgåvor och gäster. Träpiren saltbestänkt och våt med spegelbilder och skuggor ger karaktär åt kortet. Vykortet är avsänt från Fiskinge till Odensbacken med en inbjudan i advent.

Felräkning i Skatteverket påverkade begravningsavgiften

Idag är det cirkus! På Kammarkollegiets hemsida ligger pressmeddelandet kvar som hävdar att begravningsavgiften för 2017 ska bli 29,6 öre per hundralapp. Samtidigt kommer kontraorder på Svenska kyrkans hemsida där följande besked står att läsa:

den exakta avgiftssatsen

Avgiftssatsen för 2017 blir 24,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 615 kr per år, eller knappt 51 kr per månad. Läs mer om begravningsavgiften på Kammarkollegiets webb.

I meddelanden frånSvenska kyrkan har tydligen Skattverket räknat fel vad gäller underlaget för beräkningen av begravningsavgiften. Så nu har siffran justerats ner till 24,6. Fortfarande en stor
ökning för alla som haft en betydligt lägre begravningsavgift tidigare.

Uj, uj, uj som man säger i Närke!