Med Gud i byrålådan

När min storebror var riktigt liten så funderade han en hel del. Särskilt grubblade han på Guds möjlighet att finnas överallt. I söndagsskolan, en söndaglig och morgontidig aktivitet i kyrkorna barnen till kristen uppbyggelse och fostran, hade det framställts så. Psalmisten kunde ju inte ens fara längs ut i havet ty när han kom dit var Gud redan där.

Jag har Gud i byrålådan, förkunnade min bror med hjälp av barnets logik. Hans låda tillhörde ju överallt och då måste ju Gud finnas även där - bland sockor och tröjor. Det finns många föreställningar och bilder av Gud. Även i djurhamn dyker den Allsmäktige upp. Diktarnas bilder kan man möta i boken Du skickade en salamander.

Det är stort att tänka fritt om Gud, men större är att tänka rätt. Ända in i kyrkans kärna är en sådan frågeställning aktuell eftersom det gång på gång ifrågasätts om det finns något som är rätt vad gäller Gud. Gud är större, kan det heta. Ibland med stringens, men då och då som ett sätt att undkomma teologins sanningsfråga. Det blir ett angrepp på dem som håller fast vid att kyrkans teologi, särskilt i de allmänkyrkliga bekännelserna, är en lång räcka av avgränsningar mot feltänk och heresier. Ja mot själva förställningen om heresi och irrlära.

På så sätt har ord som bekännelsetrogen kommit att bli ett tillmäle och ett skällsord. Detta, som i en kyrka borde vara en ärebetygelse, har misstänkliggjorts och förkastats för att var och en själv ska få snickra till hur det skulle kunna vara. Kyrkans lära förklaras vara relativ, öppen för omtolkning och revision. I botten är det utvecklingsoptimism och evolutionsromantik som leder fram till sådana tänkesätt. Vårt vetande anses ständigt ständigt bli större, utvecklingen för oss vidare till högre medvetande och därför måste allt ständigt ifrågasättas och förändras. Men vad hindrar att resultatet i denna specialiseringens och fragmentiseringens tid blir till fuskverk? Fake-teologi?

Hur resonerar de som anser att man inte kan tänka rätt om Gud? Menar de att det inte finns något rätt eftersom människan och hennes kunskap är så begränsad? I så fall lär det väl knappast finna något feltänkt heller? Gud är en björn med hatt? Något är gud? Min Gud har ordnat det så att själavandring finns? Gud vill inte att människor ska bli döpta, det är vad kyrkan vill? Frälsning från synd och död är inget Gud egentligen menar?

Efter det politiska beslutet om kyrkohandboken är det hög tid att väcka frågan om kyrkans tro, bekännelse och lära. Alla behöver vi nämligen redskap och stöd för att skilja agnarna från vetet!

Handbokens eftermäle

Hur blir eftermälet till hela handboksfrågan? Besvikelsen i somliga läger var känd redan innan beslut fattades. Att glädjen inte blir av det överväldigande slaget bland somliga av oss visste de flesta som hade befogenhet att rösta i kyrkomötet.

Samtidigt har oförståelsen inför dem som tänkt och tyckt (tom vetat?) att materialet i sin helhet inte håller måttet om man ä angelägen om att vara en brokyrka och ett trossamfund där olikheter kan bejakas och omfamnas. Det heter ju i de flesta sammanhang att mångfalden i Svenska kyrkan är så stor och positiv, även om det alldeles uppenbart här och där är ont om generositet, höjd och takutrymme. Övertron på majoriteter kan få sig en törn när det visar sig att det kan bli ganska liturgiskt förvirrat i Svenska kyrkan, inte minst på grund av spretigheten mellan många alternativ.

För min del blir det intressant att vara uppmärksam på när och var de mer bombastiska lovorden och triumfalistiska utrop av tillfredsställelse över handboksarbetet förträfflighet och dess förnäma resultat dyker upp.

De ekumeniskt bevandrade vet att receptionsprocessen är något oerhört viktigt. Hur det blir med den nu återstår att se... 

Majoritet och välsignelse

Den valda majoritetens rätt att fatta beslut på allas vägnar råkar lätt i konflikt med ett annat traditionellt inslag i den kristna trons utformning. Där finns redan hos Jesus tankar om de maktlösas utvaldhet och vikten av att se dem och handla med deras bästa för ögonen. Då inte bara formellt så att majoriteten själv kan slå fast vad som är bäst för de där andra. Tvärt om förutsätter det ett lyhört lyssnande till frågor om vad vill ni att jag/vi ska göra?

När risken finns att kyrkomötet klubbar igenom ett på många håll ifrågasatt handboksförslag, både vad gäller musik och teologi, så verkar hänsynen till dem som tänker annorlunda som bortblåst. Att finna bredast möjliga uppslutning är av nöden för att dokument av lärokaraktär faktiskt blir hela kyrkans. Påtvingad lojalitet med kritiserade och oönskade lösningar blir i längden sällan till välsignelse. Och är det något Svenska kyrkan kan behöva i dessa tider - så är det välsignelse.

Staten som tror sig äga Svenska kyrkans historia

Av någon anledning behövde jag få fram ett utdrag ur en konfirmationsbok från år 1986. Det blev en del ringande innan jag till sist hamnade hos riksarkivet som visste besked. Den efterfrågade konfirmationsboken var digitaliserad och jag kunde därför få besked om vilket år och vilken bok personen fanns i. Glad i hågen beställde jag ett utdrag och fick genast besked att det kostar 125:-.

Mitt livslånga medlemskap i Svenska kyrkan betydde blott intet när staten tagit hand om Svenska kyrkans arkiv och anteckningar om de kyrkliga handlingar som ägt rum i gudstjänster. Var det inte sådana tjänster som medlemmar har rätt att förvänta sig av den kyrka de tillhör? Det är obegripligt att kyrkan släppte ifrån sig sin gudstjänstböcker, åtminstone vad gäller människor som fortfarande lever. Så lätt kan ett kyrkligt arv uppges och monopoliseras av staten.

Inget ont över personalen som handhar de kyrkliga arkiven. De gör det gediget och tjänstvilligt. Invändningarna gäller principen att staten "äger" kyrkans historia. Inte undra på att kyrkan är vacklande beträffande sitt eget arv i gudstjänst och liv.

Hungra efter Gud

Citat ur ny predikan på ordrik från Alla helgons dag:

Utmaningen idag är drabbande

Den handlar om hur vår, din och min,

relation till Gud kan ha stagnerat –

vi blir så lätt nöjda, rika och tillfreds

med hur det för stunden ser ut

vi stannar i växten, slutar att be och arbeta

med förhållandet till Gud

Borde vi inte släppa fram vår otillräcklighet?

Inse att vi bär hunger och törst efter

mer av närhet, kärlek och gemenskap

mer av Gud?

Många av helgonen upplevde sin personliga

otillräcklighet och hungrade efter

att bli helhjärtade och engagerade

alltmera kristuslika, att följa i Jesu spår

Och vi i de heligas samfund

är väl här för att avhjälpa vår stora brist,

vi har kommit hit för att vi hungrar och törstar

efter gemenskap med Herren

När vi förvandlas blir också

kampen i världen mot svält, hunger och törst

en gudstjänst för oss…