Bara hälsan får en chans!

Fyrklöver till höger är en tillönskan om tur och lycka. Fortfarande uppfattas även pengar som en lyckobringande tillgång. Den välfyllda kistan flödar över av guld. Kortet ska ge mottagaren förhoppningar om välstånd och lycka, en bekymmersfri framtid.

Överallt ser jag förhoppningar om ett bättre år 2021 än det förflutna 2020. Det behöver inte bli alldeles nyårskortanpassat lyckligt och vi kan avstå från överflödande rikedom bara hälsan åter får en chans att breda ut sig. Covid ska tryckas tillbaka och besegras lyder önskningarna. Man ska åter kunna samlas för att njuta kultur som teater och konserter samt bese konstutställningar och gå på festivaler och mässor. Det sistnämnda även i betydelsen: att besöka och delta i kyrkans mässfirande och allehanda gudstjänster med körsång och musik!

23 psalmen i Psaltaren har varit närvarande länge: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont... Men med handen på hjärtat kan jag tillstå att nog har jag själv och många med mig varit oroliga och rädda, känt fruktan när sjukdomen angripit familj och vänner, inte bara okända avlägsna främlingar. De som drabbats långt borta har rört oss och väckt medlidande och en vanmäktig lust att gripa in.

Nåväl, nu finns snart möjligheter att bemöta det galopperande viruset och tränga tillbaka pandemin. Vi väntar på vaccinernas segertåg och friare umgängesformer där den sociala distanseringen kan minska och eventuellt försvinna. Men även i osäkerhetens tecken får vi åminna varandra om att: Var dag är en sällsam gåva!

ETT GOTT NYTT ÅR !

Tjohoo! Lyckan i topp. Löfven har handlat!

Ett trevligt gratulationskort över en trio som jublar. Herrar på en redaktion får man förmoda. De har just insett att både Morgan Johansson och Stefan Löfven bevistat varuhus! Tjohoo! Lyckan i topp!

Nu for som blixtar genom pandemimörkret anklagelser om hyckleri! Moraliskt nederlag! Förlorad trovärdighet! Kommentatorernas entusiasm vet inga gränser. Man har städat undan talesättet en gång är ingen gång. Nu är det omsnickrat och nyfernissat: en gång är ALLT!

Vattenglaset har spelat ut sin roll. Nu är det storm i ett varuhus över något som inte ens är en förseelse. Skulle ministrarna ha sänt en statssekreterare istället? Eller en vanlig kontorsanställd? Regeringen låter anställda göra sitt smutsgöra. Regeringen utnyttjar tjänstehjon? Det hade varit lockande rubriker. Förresten, alla som nu körar anklagelserna borde berätta om de själva någon enda gång besökt ett varuhus under den här tiden.

Argumentet att statsministern, som använt moralisk påtryckning för att vi ska förhålla oss smittsäkert under pandemin, inte kommer att tas på allvar nästa gång han manar folket att bete sig - det klingar tomt. Eda anledningen till att hans budskap undermineras är att hans vandel ifrågasätts, jag menar handel naturligtvis. En kommentatorernas självuppfyllande profetia! Från moralens höjder blickar de jublande ner på de mindervärdiga och fallna. Vilken tur att det finns så viktiga saker att behandla! Tack gode Gud för det!

Dags att kräva att regeringens medlemmar får vara människor! Låt dem åtminstone en gång per jul få handla någon liten sak! Annars kanske det finns en kommunal tjänst eller en volontärorganisation som mot 225:- i timmen kan utföra ärenden som att handla i pandemins tid?

Ett nytt år behöver inte smälla

Nyårskorten har försvunnit! Upphört. Flyktat. Åtminstone från vårbrevlåda. Härifrån skickas bara digitala nyårshälsningar, inga kort per brevbefordran.

De fyrfota vännerna vet inte vad som väntar dem. Deras inre almanacka klarar sällan att förutse firandet av det nya året. Hur roligt det än kan vara att det smäller, lyser och far står det inte i rimlig proportion till det lidande det orsakar många djur. Återhållsamhet är av nöden.

Kortet ovan är målat av Persson. Kortet sändes på julafton 1933 och på frimärket syns en bister Gustaf V. Dragkamp mellan pojke och flicka får en smällkaramell att gå av. Knallen ska förhöja glädjen av att ha sönder en sådan tingest. En sådan smäll är mera blygsam och skrämmer sällan lika mycket. I min barndom hemtillverkades liknande tingestar utan smälleffekt. De innehöll godsaker, vilket enbart det gjorde isärtagandet av karamellen till en glädje.

Det behöver inte smälla om det nya året. Kyrkklockor som ringer vid det nya året skrämmer däremot få och förhöjer upplevelsen. Något nytt har kommit, tänker många, nya möjligheter, nystart. Och så visar det sig snart att det är samma gamla vardag som bara fortsätter. 2021 ett år med Covid-hotet hängande över oss alla. Må vaccinet snabbt nå ut och rida spärr mot galopperande pandemi - då kan det bli Ett Gott Nytt År! Snart är vi där.

Gud med stort eller litet g?

 Muntligt utropades ordet Gud med stor bokstav på Engelska. Textning höll konsekvent fast vid att Gud aldrig får stavas med stort G för då blir det en religiös utsaga, ett trosvittnesbörd. Det är som om språket fått regler som inskärper trosneutralitet. Man ska alltid tänka: Oh gud, jag dör hellre än stavar dig med stort G. Men skulle man råka dö kanske man ändå får träffa Gud med stort G, möjligheten finns.

Då får man finna förklaringar: Jag ville försöka hålla Dig på jorden, så jag stavade Dig med litet g. Eller: Du var så otrolig så det fick bli litet g. Enligt KG Hammar borde Gud, skapelsens Herre och tillvarons urgrund stavas G U D. Ska det vara så, då kommer man inte långt med stor begynnelsebokstav.

Som av en händelse står det en understreckare av Jenny Björkman just idag i SvD som handlar om alfabetet som rubbade den himmelska ordningen. Där finns följande passus: I medeltidens klosterkultur höll man sig till den gudomliga ordningen, också om man organiserade bibliotek eller skrev ordböcker eller samlade citat. Först kom Gud – sedan allt annat. Och lika bisarrt som det skulle vara i dag att sätta ”gud” före ”anka” i en ordbok, lika udda var det då att använda sig av en ordning där Gud kom efter ankan. Det skulle rentav kunna ses som ett uppror mot Gud och staten, som ett statement, påpekar Flanders. I bästa fall skulle den som under tidig medeltid satte ankor före Gud betraktas som en dummerjöns eller obildad, som helt enkelt inte förstod universum och dess ordning. 

Den som är extra intresserad av problematiken kan med fördel läsa artikeln i SAOB om Gud, publicerad 1929. Den är lång och ibland kryptisk, men likafullt spännande. Där går det i många sammanhang fortfarande bra att stava Gud med stort G. Åtminstone kyrkans folk bör kunna stava Gud med stort G. Gud, ja!

Välsignade helger

 Kortet till vänster går i repris, men det beror på att det kändes extra aktuellt just nu. Kanske inte i våra trakter men i den anglosaxiska världen tjafsas och diskuteras det om man kan säga Merry Christmas eftersom det innehåller ordet Christ och blir extra laddat och därtill ordet -mas, dvs -mässa. De som ersatt uttrycket med Happy Hollidays  blir genast påkomna eftersom känsliga typer uppfattar det som ett ställningstagande mot kristendomen.

Man kan undra hur de skulle uppfatta vår Jul? Den som i den alltid intressanta Svenska Akademiens Ordbok förklaras på två sätt, förkristen eller hednisk och kristen. SAOB skriver "i fråga om förkristna, germanska, i sht nordiska förh., benämning på den hedniska midvinterfesten (”midvinterblotet”), dels, i fråga om förh. efter kristendomens införande, om den till åminnelse av Kristus’ födelse firade kyrkohögtiden, vars förnämsta högtidsdag sedan 300-talets midt är förlagd till den 25 dec. (äv. kallad den kristna julen, motsatt den förkristna l. hedniska julen)..."

Tendenser att avkristna samhälle och språk dyker även hos oss upp till ytan. Det finns anledning att vara vaksam. Minns bara hur det ljungade kring Mitt Kors. 

I vårt land är det knappast kontroversiellt att tillönska en God eller Välsignad helg, ja möjligen med undantag för ordet välsignad som hör hemma i den judeo-kristna kontexten. Så får det bli. Välsignade helger tillönskas!

Reklambild för Bibeln?

Inte kunde jag undanhålla ännu ett kort där Bibeln står i centrum. Det finns en hel uppsjö liknande kort. De flesta som jag har är publicerade med ensamrätt för "Örebro Konstförlag". Här är det regelrätt fotografier där motivet är rejält arrangerat. Bilderna är tagna av fotograf Eric Sjöqvist, signaturen ES, från Örebro, som har fotograferat åtskilliga missionärer och förvandlat bilderna till vykort. Ett finurligt sätt att förstärka stödet för missionen och missionärerna.

Fler av hans bilder kan beskådas här på sidan Rötter.

I en gudstjänst från Åmål i SvT kunde man höra en text läsas ur Barnens Bästa Bibel som är nyutkommen och på detta sätt blev framlyft och "marknadsförd". Om den förtjänar det eller ej vet jag föga. Men när man ser de haltande praktikerna inom public service blir man konfunderad. I somliga program dimmar man eller klistrar över varumärken, men det sker slumpvis och helt inkonsekvent. I andra program, särskilt förekommande i sportprogram orkar man helt enkelt inte med uppgiften eftersom reklamen finns precis överallt: på skidor, mössor, tröjor, backdrops vid intervjuer, på arenornas väggar och sarger, i is, etc osv.

Kortet till vänster kan naturligtvis också uppfattas som en reklambild om än inte för ett varumärke. Bibelläsning kan vara värd en bild, tänker jag så här på Annandagen. God fortsättning!

Flaggdag idag - så hissa flaggan i topp

Juldagen är en högtidsdag och en helgdag. En av de stora dagarna under året, både kyrkoåret och kalenderåret.

Idag ska alla med svenska flaggor hissa dem! Upp med dem i topp på flaggstängerna! Denna gång för att Julen är inne och Jesusbarnets födelse i Betlehem behöver firas! 

Nu för tiden är det flaggdag var och varannan dag - det finns så många organisations-, förenings- och rörelseflaggor som man vill se högt och lågt.

När jag gick i skolan fick vi försöka lära oss de offentliga flaggdagarna.  Resultatet blev klent. Särskilt monarkens familjedagar var svåra att få in, de dagarna har också ändrats i takt med nya personer på posterna. 

Så här ser listan över de officiella flaggadagarna ut idag:

• 1 januari – nyårsdagen
• 28 januari – konungens namnsdag
• 12 mars – kronprinsessans namnsdag
• Påskdagen
• 30 april – konungens födelsedag
• 1 maj
• Pingstdagen
• 29 maj – Veterandagen
• 6 juni – Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag.
• Midsommardagen
• 14 juli – kronprinsessans födelsedag
• 8 augusti – drottningens namnsdag
• Dag för val till riksdagen
• 24 oktober – FN-dagen
• 6 november – Gustav Adolfsdagen
• 10 december – Nobeldagen
• 23 december – drottningens födelsedag
• 25 december – Juldagen

Adventskalender 24

Som sig bör i "lucka" 24 en bild med Maria och Jesusbarnet målad av Maj Lindman. Kortet  bifogades som en konstbilaga till tidningarna Vårt Hem och Mors Julbrev men just det här exemplaret skickades aldrig iväg. Trots palmer i bakgrunden har Maria fått ett barn med blond kalufs för igenkänningens skull? Så kan barnet Jesus ibland bli framställd som kines i Kina och svart i Afrikanska länder.

Banderollen på himlen återger en strof ur änglarnas Gloria i julnatten, en himmelsk konsert för herdar. 

Redan på julaftonen läser vi Julevangeliet i år förhoppningsvis även i hemmen eftersom få kan gå på Julbön, Midnattsmässa eller Julotta där texten ur Lukas 2 läses. Tid att själv bli läsare, eller Ordets hörare.

Kort nummer två, ovan till höger, har Ingeborg Klein målat. Lägg märke till cirklarna med lysande kors inuti, sådana korsformer man kan finna i gamla kyrkor som målats där biskopen signat väggar och altare med s.k. konsekrationskors. Kortet sändes på julafton 1932 till Handlaren Herman Olsson i Karlstad.

Med tillönskan om en riktigt, riktigt GOD och VÄLSIGNAD JUL!

Adventskalender 23

Detta kort är ett montage med hjälp av två bokmärken. Kortet har fungerat som ett minnesmärke, en komihågbild man givit en vän för inte bli bortglömd t ex i samband med konfirmation. På kortets baksida står: Ett litet minne af den vän som icke glömma kan sin vän. Till Elin från Augusta.

Kortet här intill har tydligt julmotiv genom den tryckta Bibelversen från Jesaja 9:6.

Ängeln har glitter på vingar och särk, ett försök att efterlikna en himmelsk strålglans. Den knäfaller utanför kyrkan som en påminnelse om att undret som en gång hände snart ska aktualiseras under valven. 

Arkitekturen på kyrkan är egendomlig. Den har två rum bredvid varandra, en udda tvåskeppig kyrka med en sakristia till höger. Tornet är inte så högt och har ett mindre tak. I England har många kyrkor samma form på tornet som då kan sluta i något som liknar ett torn på en borg eller ett gammalt slott. Krönet på tornet skulle kunna användas för försvar vid angrepp, utmärkt för bågskyttar. I bokmärkesvärlden är mycket möjligt.

Idylliskt och lugnt ser det ut. Snart ska änglasången jaga upp herdar när välljudet stiger mot höjden där ute i nejden: Gloria in excelsis Deo! Ära åt Gud i höjden och på jorden fred...!

Adventskalender 22

 

Dagens kort är dubbelvikt. Slår man upp det blir kyrkan och ena släden kvar samt en julhälsning. Hålet i bilden ser nästan ut som ett kyrkfönster. Kortet är tryckt i Helsingfors.

Förmodligen är det en högmässa en av juldagarna man är på väg till. Skulle det vara julottan är dagen alltför långt gången, så det är knappast troligt.

Att kortet är äldre vittnar snön och slädarna om. Det var länge sedan man kunde åka släde till kyrkan. Var skulle man parkera sina slädar och vem skulle ta hand om hästarna. Man får vara glad om det finns en parkering som klarar ett antal bilar vid kyrkorna idag. 

Idylliskt verkar det men det var nog inte alltid så enkelt att få ihop viljorna så att man kom iväg i tid.

Denna jul får kyrkorna ha 8 närvarande inklusive personal. I kyrkor med 5- 6- eller 700 sittplatser verkar det inte bara dumt utan fientligt om man betänker att det i restauranger kan sitta 4 vid varje bord. I kyrkor kunde det gott sitta fyra på varannan bänk och med råge uppfylla 2-metersavståndsregeln! Dessa olika regler är som gjorda för att skapa misstro. Nu måste man på många håll föranmäla sig! Tanken på öppna gudstjänster är på väg att försvinna i tunn rök. Nu gäller det inte att tränga sig fram utan att anmäla sig in! Först.

Ett motdrag vore att ordna med drive-in och låta gigantiska högtalare ge fler möjligheter att från parkeringsplatser, vägrenar och församlinghem delta i julens verkliga firande! I närhet. Midnattsmässan blir utan kör och borde hållas utomhus för att fler ska få delta - annars är det som om julen som kristen högtid avskaffats - 8 personer! Tänk Er dessa 8 i Linköpings domkyrka eller i Uppsaladomen! De kommer att drunkna i ödslighet. I år finns det verkligen ofattbart mycket rum i härbärget, men myndigheterna basunerar ut att det är fullt! Vem kan man lita på?

Adventskalender 21

Julkort som detta saluförs inte längre. Möjligen kan man hitta dem i någon samlaraffär där man säljer vykort och frimärken. Från förr finns det många liknande kort med Biblar, ljus och blommor. Ofta även med en äldre dam som läser i Skriften.

Motivet är byggt som ett altare där man i lutherska kyrkor kunde hitta en Bibel modell större uppslagen som en betoning av Ordet och dess betydelse för kyrkan och församlingen.

I juletid fanns det knappast tulpaner eller påskliljor men de understryker att helgen kommer som en fest. Vi som åkte på läger på 50- och 60-talet fick poäng för ordningen i tälten.  I mitt fall vid fiskeläget som fanns i Hammars, Norrlanda, på Gotlands östkust. Vanligt var att på en resväska lägga en uppslagen Bibel med några blommor. Vi förstod knappt varför, men tyckte det var superfint!

Då läste man ganska ofta för oss Psaltaren 119:105: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Vi tog intryck.

Adventskalender 20

 

Jul i stugan och vise män i krubban på detta ryska kort. Stackars Josef är frånvarande. Stjärnan ser ut som en komet till vänster på kortet. Utanför julfirandet väntar djuren och naturen. I krubban ska alla djur som ritas eller ställs där symbolisera hur hela skapelsen tillber den nyfödde. På dagens kort är de frånvarande.

Att visa detta kort kan tyckas vara lite för tidigt. Men i ett och annat hem plockas krubban fram och ställs i ordning inför julen. Möjligen väntar man med Jesusbarnet och de vise männen. Krubban kan ses som det lilla vi har kvar av egna husaltaren. Den kristna trons närvaro i hemmen är annars rejält undanskymd och undanplockad. Biblar och kors är osynliga.

I  Ryssland, har vi fått lära oss, kan det hos de fromma och troende finnas ett hörn i hemmet där ikonen sitter och överblickar hela rummet. Ikonen som ett fönster mot himlen går även åt det andra hållet där de heliga kommer oss till mötes. Där kan man stanna till inför den förhöjda bilden i bön. Många kysser dessutom sina ikoner som en akt av vördnad och tillbedjan.

I Ulf Abels bok Ikonen - den besjälade bilden kan man läsa att i "slavisk tradition har man samlat familjens ikoner i en hörna i rummet, det som på ryska kallas krasnyj ugol, det vackra/röda hörnet..." Dessutom står det att när "besökare i gammal tid trädde in i huset var det på ikonerna man först hälsade innan man vände sig till husets folk." (s95)

Ikoner har för många yngre blivit bilder på en dators "skrivbord", symboler som ska leda vidare till ett visst program. Ikoner kan även syfta på särskilt berömda och beundrade film- eller rockstjärnor. De har nått ikon-status kommenteras det understundom (dvs ibland). För personer som har krubbor är det tid att ta fram och placera ut dem. Leta gärna fram Era ikoner och ställ dem på hedersplats i hemmet...

Adventskalender 19

En tomta (!) levererar julklappar i ett kulligt landskap. Hon ser överraskad ut, som om hon just fått syn på den som håller i kortet. Hon håller i vad som ser ut som en bordsgran. En nisse ser till att hålla ordning på häst och släde.

Som så ofta förr på julkorten, en kyrka i fjärran som ger en antydan om julens historia och bakgrund. Kyrkan är placerad när kortets mittlinje och där kullarna möts vilket ger extra uppmärksamhet.

Julhandeln i år blir komplicerad. Trängsel ska undvikas. Köer likaså. Det blir till att handla via nätet. Så att vi får köa vid paketutlämningarna istället. Det blir svårt att ge upplevelser i julklapp, sådana man får på presentkort eftersom även ställena där upplevelser hämtas också ska undvikas. Nej, vi får ta en glögg. Om vi nu lyckades handla hem någon sådan i tid...

Och så kan vi kika på alla musikadventskalendrar som olika församlingar detta år så generöst erbjuder bl a på Facebook. De är nog inspelade i kortkyrkan på en vanlig smarttelefon.

Kortet är daterat 1934 och sänt till Åbo.

Adventskalender 18

 ! söndagen i advent började kyrkans år. Om tretton dagar stundar ett nytt år. Läge alltså för ett nyårskort!

Dubbla fyrklöver i guld erbjuds. Guldet påbörjar en inramning av motivet som upphör på kortets nedre del. Det öppnar upp för snön att breda ut sig.

Avsändaren har kompletterat bilden med årtalet 1930 med blyertspenna. Två barn i snöigt landskap där den barbenta och rödklädda viftar med svenska flaggan. Inför ett nytt år har känslan för hembygden, landet och flaggan fått fritt spelrum. Flaggan tillhör alla landets medborgare och inte främst extrema och nationalistiska grupper som gärna tar flaggexponering på entreprenad.

Den som är glad kan gott vifta med en blågul korsmärkt flagga! Om inte annat blir man förmodligen glad om man gör det? För du/ni har väl flaggor?

Adventskalender 17

Vad är nu detta? Vad hände? Nu flyttas vi från oförargliga jul- och nyårskort i advent till ett fördomsfullt skämt som åldrats med obehag. Ett kort som vill göra troligt att kvinnor kan göra det mesta för att få en päls. Och att det är mannen med pengar som ska förse henne med en päls, om det så ska krävas en brottningsmatch för att få pälsverket. Idag kan människor i vår del av världen inte bära päls längre utan att bli ansatta. Djurs värde har uppgraderats och de bör vårdas och skötas istället för att skördas och göras oskäliga (borde stavas med j) vinster på.

Bara genom att publicera ett sådant antikverat synsätt som detta föråldrade kort uttrycker riskerar man att sprida fördomar. Men om man inte kan  benämna och visa sådant vi idag förkastar blir vi historierevisionister, dvs vi skriver om historien så den passar oss och undviker bl a det vi idag fördömer. Nästan som om det inte finns eller fanns.

Kortet aktualiserar och får mig att tänka på något som jag drabbas av via Facebook! Gång på gång dyker förskräcklig videosnuttar upp bland dem som tillhandahålls. Där erbjuds kickboxning och MMA, gatuslagsmål och filmklipp där människor mobbas, misshandlas, mördas och slås medvetslösa. I många tävlingsbilder sparkas motståndare sanslösa och faller som furor under publikens jubel och applåder!! Våldsporr! Neandertalfasoner! Det är som om ingen kommer ihåg eller känns vid risken för hjärnskador och bestående men. Att kombattanterna slåss frivilligt och för pengar ursäktar inte detta övervåld som inte har det bittersta med framsteg och humanitet att göra.

Nertz i ordet nertzpäls kommer från tyskan och syftar på mårddjur, t ex flodiller eller mink. Kortet ingår i en serie svenska skämtteckningskort. Hur kul är det?

Adventskalender 16

Vad nu då? Inget jul- eller nyårtskort?  Vad är det för en kalender? En diversifierad naturligtvis! Handlaren Hugo Pettersson i Wisby har fått ännu ett brefkort avsänt från Stockholm den 20/3 1899. Det är Hjalmar Svensson, från firma John Lundberg & C:o., som är ute och reser och bedömer att en dagslång båtresa till Wisby är värt besväret. Även där ute i Östersjön kan man behöva "Asfalt- och Förhydningspapp". 

Den resande Hjalmar erbjuder även alla slags "Skrif-, Post- & Konceptpapper". Vad det sistnämnda kan vara går att räkna ut, men för säkerhets skull kontrollerades ordet i SAOB (Svenska Akademiens Ordbok) och fick där följande besked: Koncept "-PAPPER. [jfr t. konzeptpapier] enklare skrivpapper, eg. avsett för koncept; kladdpapper. BoupptSthm 1682, s. 1113 a..." Tänk att behöva resa över Östesjön för att erbjuda kladdpapper! Det har hänt att mina predikningar varit koncept, handskrivna på konceptpapper, kladdpapper som är simplare än riktigt skrivpapper.

Det märkligaste ordet på kortet är nog "Maskinpapperspåsfabrik"! Påsar var en stor vara eftersom inga plastpåsar eller tygkassar fanns att uppbringa. Man bar varor i korg, säck eller påse för 121 år sedan. Därav uttrycket att något "varit i säck innan det kom i påse". Resande-Hjalmar erbjuder också kuvert i pluralis som då hette "kuverter"! Idag duger kuvert både som ett eller många.

Adventskalender 15

 

Först såg det ut som en chokladkartong med små bitar i. Men snart framgick det att här bakades det pepparkakor inför jul. Flickor kan verkligen allt möjligt! Och bestyren sker med belysning av ett levande ljus. Den gula cirkeln med blå botten är ett stildrag som återfinns på enstaka andra julmotiv. På så sätt lyfter konstnären fram den aktivitet som pågår, kavling av deg. Färgen på deg och kakor stämmer knappast, men bagaren har möjligen gått vidare till nya degar? Friskt vågat.

Kläder och frisyr pekar mot en tid som bekräftas av kortets stämpel: 23/12 1938  inför nyåret 1939. Orostider i världen, frid i köket.

Den gröna pallen och den vackert sittande hunden förhöjer intrycket.

Adventskalender 14

Flickor kan! I detta fall kasta snöboll och därefter åka kälke. Det som gäller för de olika könen är övning. Med lika möjligheter kommer samma förmågor.

De som vet det blev inte förvånade när män visade sig kunna mönstersticka och sy. Andra häpnade. Märkligt nog blev de textila männen snabbt mycket upphaussade och uppmärksammade. Ta till exempel Kaffe Fassett. Ja, han heter så. Han blev världskänd för sin stickning. Kaffe producerade mängder av böcker.

Kortet med snöbollsflickan sändes till Gävle den 30/12 1933 då portot fortfarande var 5 öre. Förlaget som producerade var Nordisk Konst i Stockholm.

Adventskalender 13

 

Lucia har detta år blivit fokus för en ny kampanj från Svenska kyrkans sida att bekämpa barnäktenskap. Hennes egen historia, den unga kvinnan från Syrakusa, är illustrativ. Hon avstår från ett giftermål till förmån för fattiga och behövande och blir anmäld till myndigheterna som kristen av sin besvikne fd fästman och får slutligen lida martyrdöden under en kejsares förföljelse av kristna. 

Motiven i Lucias historia håller för att uppmärksamma situationen för alla dem som förföljs för sin kristna tros skull. Än så länge blygs Svenska kyrkan för att enbart försvara förföljda kristna, alla som förtrycks för sin tros och övertygelses skull ska liksom med. Som vore det förmätet att stå upp för de oräkneliga kristna som lider, om det så är i Nigeria, Turkiet, Egypten eller någon annan stans. Men en omvändelse kanske kan äga rum. Kyrkan kan nog ta sig an flera frågor om trosförföljelse, men behöver nödvändigtvis inte göra det samtidigt varje gång.

Lucia som ljusbärerska i mörka tider kan gott behövas i vårt gråmörka advent.

Adventskalender 12

Så här minns jag min barndom under 50-talet. Snö överallt. Ylletröja och vantar. Ibland en vinterjacka. En mössa som blev för varm och fick åka av. En blöt kalufs (frisyr eller hårsvall). Bus och upptåg med snöbollar.

Som julkort är det lite uppkäftigt. Akta dig! Jag siktar på dig med mina hårda snöbollar. I själva verket skulle jag aldrig kasta på familjens vänner eller främlingar. Syskon och lekkamrater var en annan sak.

Pojken står mitt i bilden med varsin ståtlig snötäckt gran på ömse sidor i bakgrunden. Grantopparna pekar mot ovan, inte olikt kyrktornens spiror. Himlen är ljusblå och motivet så ljust att solen nog skiner.

Ibland fick vi åka till kusinerna i Katthammarsvik i familjens Ford Anglia. Där kunde an inte ha oss inomhus, så stökiga lär vi bröder ha varit. En liten stund efter barnsläppet var vi täckta i snö från topp till tå. Vi ser ut som om vi varit nedgrävda i snödrivorna. En kusin stod prydligt ren vid sidan om, utan en snöflinga på sig. Att de stod ut med oss...

Vill man hitta en livåskådningsmässig koppling till detta ack så oskyldiga kort går det med viss ansträngning. Under vintern kanske man kunde säga: den som är utan synd kastar första snöbollen. Ynglingen har tänkt att han klarar sig och har laddat upp med ett vapenförråd av färdigrullade snöbollar. Men den som tänker efter vet sig aldrig helt vara utan skuld. Detta talesätt har sitt ursprung i Bibeln när någon skulle stenas och Jesus hindrar det med sina ord. Den som är utan synd kan spränga eller skjuta i svenska förorter? Allt sådant borde tystna inför insikten om att skuld drabbar oss alla, visserligen i olika styrkor, men i alla fall borde tanken få oss att hejda all eskalering av våld och förtryck.

Adventskalender 11

 

Ett kort från 1901 som förvarnar om en resande som kommer att inträffa "å Eder plats" med prov på allehanda tyger och "Filtar, Mattor, Borddukar, Rullgardiner, Färdiggjorda manskläder"! Tanken är att besöket ska resultera i beställningar på dessa varor.

Det resande ombudet fick vara beredd på strapatser eftersom denna gång var det Wisby och handlaren Hugo Pettersson som skulle besökas. Idag tar resan drygt 3 timmar, då kunde den ta en hel arbetsdag i anspråk ibland med tillhörande oväder och storm.

Kortet är en föregångare till postorder och näthandel, på den tiden med många fler mellanled och personliga kontakter innan varorna kunde hamna hos en handlare. Men sedan kunde lyckliga Wisbybor köp sig en rullgardin till jul och en färdiggjord helgdagsrock åt far och möjligen en söndagskjol åt mor...

Adventskalender 10

 

Som en uppföljning till dagen före (9). Då visades en julkort med en bock, så även idag.

Detta blir nästan en bekräftelse på synpunkter som cirkulerar: att det skrivs alldeles för mycket onödigt på sociala medier. Det tycks till höger och vänster, myter och rykten frodas, vanföreställningar sprids. Det är som om åsikter är fakta och tyckanden bevis.

Om kortet här intill kan man, om man så vill, tycka mycket. Man kan tycka om eller inte. Anse att kortet är fint eller larvigt.

Själv uppskattar jag det för det glada hoppet mot framtiden med dolda presenter (möjligheter). Snön ligger vit på marken och det fortsätter snöa. 

Den anspråkslösa versen här intill uppmuntrar också med sin önskan om ett helgfirande i fröjd (!) och frid...

Kortet är tillverkat av Turitz & Co., Göteborg. Portosatsen är 5 öre "om endast 5 ord skrivas, annars som brevkort".

Adventskalender 9

En julbock pryder dagens kort. En trög bock som en blårockad tomte försöker knuffa igång, ungefär som en bil som inte vill starta. Kortet har prunkande kurbitser (dekorativa krumelurer ofta i form av blommor) så kortet får drag av allmogekonst och hantverk.

En bock i jultid kan nog anses gå tillbaka till asaguden Tors bockar. Julbocken har levt länge i Sverige med olika traditioner att gå runt i gårdarna  med upptåg och sång.

All känner till att Gävle ståtar med sin eldfängda bock på Slottstorget och Örebro har en reslig dito i mera resistenta grangrenar och uppställd på Järntorget. 

Under min uppväxt stod det alltid en halvmetershög halmbock bredvid granen. Vad denhade där att göra förstod ingen av oss, den bara hörde till. Bocken har varit relativt vanlig på julkort, men har numera tynat bort.

Adventskalender 8

I en gul cirkel med svart botten koncentreras det mesta av bildens betydelsebärande föremål. Ljusstake och ljus, blomkruka och julblomma. Där ryms även huvudena på de två personerna, en mor och dotter kan man förmoda.

Nästan under bordet förmedlas julgåvan. En väl inslagen julklapp, med lack och snören. Ett motiv som detta skulle få personer välja att sända idag. Frisyrerna och kläderna är inte alldeles populära i dessa dagar. Men rätt vad det är, obegripligt när, återvänder kläd- och frisyrmode så att den som aldrig ändrar sig kan bli "inne" igen efter att ha varit "ute".

Vad gäller kyrkoåret och den bakomliggande tron har det varit ute ett bra tag. Den enda dagen som år efter år hållit ställningarna är 1 söndagen i advent. Märkligt eftersom kyrkoårets största dagar är Juldagen och Påskdagen! Men just den söndagen vallfärdar (!) människor tillbaka till den kyrka de en gång hade mer kontakt med. Då är kyrkorummet festklätt, ljusbågar i fönster och ljus på bänkgavlarna. Då är altaret dukat med blommor och sex ljus!

Märkligt nog är den gudstjänsten, trots att den kan vara lång och påverkad av trängsel, populär och fortsatt uppskattad. Till fenomenet fins flera förklaringar. Igenkänningen är stor med så gott som samma psalmer år efter år. Palmsöndagen, sju dagar före påsk, har så gott som samma texter. Då får man dessutom ofta delta i processioner och vifta med palmblad. Första advent håller ställningarna även beroende på positiva vibrationer kring texterna och oftast en uppmuntrande förkunnelse. Ja, det mesta, även körsångerna tas entusiastiskt emot. Förutom i år då 8 personer fick delta i gudstjänsten! En korkad inskränkning i en tid då varuhusen fick fortsatt fyllas, men inte kyrkan, trots att människan inte lever av bröd allenast!

Adventskalender 7

 

Sångövning eller bara sång? Övning andas av förberedelse, så nu i advent är det nog preparationer inför något senare framträdande, kanske som nissar i ett luciatåg? Detta år blir firandet av Lucia huvudsakligen en digital affär. Ingen vill bli smittad precis inför premiären för de olika vaccinerna. Känns tomt och ensligt att inte få vara med när kyrkorummet släcks ner och ljusets drottning med sitt stora och sjungande följe kommer skridande med hopp i en mörk tid...

Engagemanget på kortet är det inget fel på. Här sjungs för "fulla muggar"! Den vetgirige kan kolla uttrycket här. Ska nog sluta använda detta talesätt efter denna insikt.

På kortets piano står noterna till: Nu är det jul igen... Ovanpå pianot tronar tulpaner! Inga julblommor direkt. Lägg märke till pianopallen som har skruvats upp rejält. Förmodligen har tomten snurrat upp sig själv. Pallen är för hög för att bara hoppa upp och sätta sig på, det kan du hoppa upp och sätta dig på som man säger. Inget pedalspel denna gång. Tomten når inte. En annan detalj är det resliga ljuset till vänster om tomtepianisten (med slidkniv och allt).

Kortet är adresserat till en befälselev Larsson i Årsunda och undertecknat av 31! I stil med 91:an Karlsson. Portot var 5 öre.

Adventskalender 6

Den 22 oktober 1894 sände Kungliga bibliotekets låneexpedition ut en påminnelse om att en bok, på tyska (!), om reformationen, skulle lämnas tillbaka. Säkerligen en alldeles vanlig händelse i en tid när böcker var något mycket speciellt. 

Vi som lever nu får lätt för oss att vår tid överglänser andra tider. Vår hågkomst 2017 av reformationstiden fick hjälp av påvens besök i Lund och den stora ekumeniska gudstjänsten.

Mängder av böcker publicerades på reformationstemat. Luther kom i ropet igen, åtminstone för en kort tid, och ekumeniken verkade för ett ögonblick inte alldeles fast i hjulspåren att vara något diplomatiskt snarare än enande och samfundsförenande. I slutet av 1800-talet var ekumeniken fortfarande djupfryst och oupptäckt. Det gör inte vår tid överlägsen, bara annorlunda.

Då gick det i alla fall att skriva Här på försändelser som skulle förmedlas inom samma stad! Men nu för tiden, när posten från Örebro först måste resa till Västerås innan den får återvända hit till här, så fungerar det inte. Här har liksom upphört. 

Då handstämplades brev och kort på orten. Fem öre var portot på det förfrankerade tjänstekortet. Ett kort som mottagaren förmodligen inte ville ha. Vem vill bli påmind om sådant man inte fullgjort? I advent får vi tänka efter själva. Är det något jag skulle ha gjort, något som jag har prokrastinerat? Skjutit upp till morgondagen? Låtit det bero? Struntat i? Som att lämna tillbaka en bok jag lånat. Eller hört av mig till en vän...

Adventskalender 5

Adventstiden tickar på och får sin rytm genom de olika söndagarna i kyrkoåret. Karaktären försöker man fånga i evangelieboken (den där kyrkoårets texter samlats) genom olika teman. Första söndagen i advent: Ett nådens år. Då inleds ett nytt kyrkoår. Den dagen byter man till en ny årgång texter (utav tre serier). Flera texter skildrar hur Jesus tågar in i Jerusalem. Andra söndagen i advent: Guds rike är nära. Då kan man koppla Jesu intåg till det annalkande Gudsriket. Tredje söndagen i advent: Bana väg för Herren. Den dagen får Johannes döparen bereda människor för den som kommer. Fjärde söndagen i advent: Herrens moder. Maria, Jesu mor, får stå i förkunnelsens mitt. Snart ska hon föda.

Men, för många människor i vår tid är detta grekiska, dvs okänt och obekant. Materien är lika främmande för de flesta som kvantfysik eller nanopartiklar. Om man ens vet att det finns ett kyrkoår är dess uppbyggnad fördold och förlorad. Skulle man råka gå i kyrkan någon enstaka gång missar man förståelsen av den söndagens betydelse i kyrkoårets helhet. Dem kvittar det nog men det har funnits tider då kyrkans år var varje persons år. Livsrytmen hörde samman och fick innebörd och tydning genom de olika söndagarnas tematik och budskap.

Dagens kort visar en äldre dam, en symbol för hela kyrkan (?), som sitter med familjebibeln uppslagen. Förmodligen ser vi en lördagskväll när helgen rings in klockan 18. Förr genom aftonsång eller helgsmålsbön. Idag ibland genom små program i SvT! Helgsmålet var en  förberedelse inför söndagen liksom advent är en förberedelse inför Julens helgdagar. Konstnär är Jenny Nyström. Portot är tio öre. Adressaten bodde i Östansjö. Ett extra märke sitter på kortets baksida med budskapet: Hemvärnet. På post för Sverige. Detsamma kunde sägas om damen vid sin Bibel!

Hur damen lyckats få tulpaner runt juletiden i dåtidens Sverige är en gåta. Det hemstöpta trippelljuset ger stämning mot den fina stjärnehimlen utanför fönstret.

Adventskalender 4

Helge Artelius är konstnären bakom denna överdådiga leverans. Fatet dignar av frukter på väg, burna av en ung och förmodligen nyanställd person. Arbetskläderna är i tunnaste laget för den som med fart och fläkt sköter hemleveranser i årets december, dvs i Covid-tider. Detta elände kunde Artelius naturligtvis inte förutse för decennier sedan.

Beredskapsregeringen, eller var det   -myndigheten, har uppmanat folk att redan nu julhandla. Man kan laga julmaten i förtid och frysa in det mesta. Så undviker man köer och kaos för hem och handlare.

Kortet såldes med förtryckta hälsningen: Hjärtlig gratulation på textsidan. Men med alla dessa lysande stjärnor som omger det solgula motivet passar det lika bra i advent och inför jul.

Utan tvekan skulle jag vilja ha originalet till detta kort och hänga det på väggen hemma. Undrar var alla gamla ursprungsmålningar till jul- och påskkorten egentligen finns? Hänger några hemma i människors vardagsrum eller ligger de flesta begravda i något gammalt arkiv? Hur som helst vore många sådana konstverk värda att lyftas fram och upp på synlig plats.

Kortet levererades 22 februari 1954 till Odensbacken. Portot var 20 öre.

Adventskalender 3

Tredje december, som idag, ger oss tre veckor (3x7=21) till julafton. Förberedelser och förväntan brukar ta fart så här i början av december. Stjärnor har redan satts upp i fönstren och dukar och prydnader plockats fram. Hos somliga grannar står granen som ett lysande vittnesbörd om det som komma skall. Den lyser i natten men saknar glitter, julkulor och andra dekorationer.

Julkortet idag är som en besvärjelse eller en beställning så att när väl julen kommer ska det vara vackert väder och mycket snö. Granen i förgrunden har just klätt sig i juldräkten med stora snödrivor balanserande på sina grenar. I bakgrunden ligger den upplysta stugan, som en fyr lyser över havet kliver stugan fram ur mörka skogen, där hemtrevnad och värme säkert ska finnas, när man väl kommer dit.

Månen speglar sig i öppet vatten, snön till trots. Det kan inte vara alltför smällkallt. Isen har inte gått och lagt sig...

Förväntan är en viktig del av julhelgen, den laddas av att man tänker på den i förväg. Risken är att det som väntas förstoras så till den grad att ingenting kan motsvara och leva upp till sådana drömmar. 

I år nyktrar vi till eftersom vi inte kan dra ihop till ett större julfirande. Människor får omtänksamt nog ge varandra den bästa av möjliga klappar - tillgivenhet och kärlek på avstånd. Tills dess fejar vi lagom och tänker en smula.

Adventskalender 2

 

En julgran bärs hem på dagens kort. Dess stam är smal som en skaft på en räfsa. Men det blev förstås lättare att bära. Kan det vara så att här har man fått med sig en toppgran? Inte för att den ser toppen ut, nej, för att den suttit högst upp i en vuxen storgran.

Månen skíner på en nästan blå himmel. Månen kommer som ett komma och går som ett g, fick man lära sig förr. Då visste man någorlunda i vilken fas månen befann sig.

Man kan tänka sig att kvinnans kläder är ett försiktigt sätt att närma sig tomtens textila och röda revir. Fart och fläkt i halsduken med samma mönster som mössa och tröja.

Detta var på den tiden då snön låg i drivor långt före jul! 

Påminner mig om att det börjar bli tid att tänka på årets julkort! I år kostar det 11 kronor att få en julhälsning förmedlad. Kortet här intill sändes till Årsunda och portot var 5 öre för att få det sänt och levererat. 

Adventskalender 1

 

Ett julkort som speglar den tid då det var vanligt med rejäla mängder snö. Fåglarna behövde mer mat än de kunde skrapa och hacka fram själva. 

En julkärve bidrog till att hålla de små liven vitala och flygande. På kortet en flock domherrar, ett namn även kvinnliga fåglar fick dras med.

Till vänster om kärven går en person som just huggit sig en gran. Troligast är granen utvald och skördad på egen mark. Inte stulen i närmaste skog som somliga hava för sed.

Ett kort som signalerar idyll, se bara stugans med fönsterluckornas små hjärtan! Den blå himlen piggar också upp. 

Då var advent verkligen förberedelsernas och förväntans tid. Och inte inräknad i julen.Vore skönt om advent åter fick vara advent på egna meriter, och jul stod på egna ben!

Glad advent och ett Gott nytt kyrkoår!

 

Komplexitetsreduktion, smaka på det

Urval, förenkling eller lögn och förfalskning är begrepp som överlappar varandra. Alla som destillerar det man ser och hör, till exempel sociologer eller journalister, löper risk att glida iväg så att förenklingen beljuger den verklighet som skulle beskrivas. I politikens värld är gränsen mellan fakta och fiktion hårfin eftersom man låter intrycken gå genom ideologiska filter som också kan förvränga och förvilla.

Ett ord, nytt för mig, dök upp i gårdagens tidningsläsning: komplexitetsreduktion! Ett ord att smaka på. Med begreppet som håv fångar man stort som smått i den dagliga nyhetsfloden. När utrymmet i etern eller på tidningssidorna får ursäkta att man inte redovisar sammanhang, bakgrund och historia blir det man berättar om gång på gång till osammanhängande händelser, svåra att få grepp om och förstå. Enskildheterna, händelserna, lyfts fram så att de framstår som en räcka orelaterade och icke-kausala tillfälligheter. Som när en fotbollsmatch beskrivs utifrån enstaka anfallares insatser och inte med hänsyn till laget, dess kunnande och strategier.

Nutidens mästare på komplexitetsreduktion är president Trump och flera andra autokrater som blir totalt svart-vita i språk och tänkande. Med en brist på förståelse för komplexa skeenden frodas idéer om sammansvärjningar, konspirationer och diaboliska fiender. Så undergräver och försvagar man normer och värden som håller ett helt samhälle samman och övergår till misstro och fiendskap mellan individer och grupper. Den dynamik som finns i sådana motsättningar ska ge tillräcklig luft under vingarna för att ett sådant odemokratiskt maktutövande ska kunna bestå.

Terapeutisk bön

En gång läste jag en bok om Vad gör vi, när vi ber? Frågan har hängt kvar och den dyker ibland upp just när jag gått in i bönen. När människor söker efter stillhet, lugn och balans vänder de sig till exempel till yoga, meditation eller mindfulness. Att bön kan ha samma uppbyggliga och läkande verkan förefaller inte ha fallit någon in. Möjligen kan det bero på bönens tystnad, ingen berättar om vad bönen betytt för dem. En annan bönetystnad är att den privata bönen nästan blivit tabu att beröra. Vem vill utsättas för löje och offentlig kritik? 

Bön är så laddat att man ibland försökt förbjuda olika yrkesutövare att under arbetsdagen sända en bön mot himlen. Den bristande tilltron till bön kan bero på att att så få har praktiserat bön att de aldrig hunnit uppleva bönens terapeutiska egenskaper. En alltmer vikande gudstro gör också att bönen tynar bort. Det beds knappast längre i hemmen, vare sig bordsbön eller aftonbön. Församlingarnas förmåga att lära ut goda bönetraditioner imponerar inte. Undervisning och hjälpmedel saknas.

Vad vi gör när vi ber är att upprätta en dialog. Vi får en relation till den som är långt bortom vår föreställningsvärld. Detta fortlöpande samtal kan hjälpa oss att hantera oro och bekymmer. Bönen reducerar stressnivå och återger oss en balans som vi längtat efter. Om det är bönens Herre eller själva bedjandet som åstadkommer dessa goda följder kan vi låta bero. Min tro lutar åt det första men jag förstår samtidigt att bedjandet, ordlöst eller formulerat, öppnar djupare skikt i oss och bidrar till bearbetning av problem och burna bördor.

Själva bönen är en väg till tro. Det terapeutiska får man  "på köpet".  

När vi tänker olika?

Åtskilliga gånger har en konflikt uppstått mellan det som "kyrkan" hävdar och det grupper och enskilda tänker och tror. Frågan om tillträde till prästämbetet har varit en sådan. Andra frågor där slitningar kan uppstå gäller t ex vapenexport, ekumenik, äktenskap, liturgi, partipolitik, kyrkosyn och vad som ger en kyrkas organisation legitimitet. Man kan undra hur vi enskilt och gemensamt ska hantera situationer när vi tänker olika?

Det kan även råda delade meningar om när och hur man ska avkrävas lojalitet som förtroendevald, anställd och/eller vigd. En distinktion har gjorts mellan ordningsfrågor och det som i högre grad gäller tro, bekännelse och lära. I det första fallet bör det finnas frihet att att göra och tänka olika. I det andra fallet är det svårare att ge variationer fritt spelrum, åtminstone om de avviker från kyrkans bekännelse så den uttolkas i de reformationens bekännelsetexter som kyrkan anslutit sig till.

Ett problem i en reformatorisk och evangelisk-luthersk kyrka som Svenska kyrkan är att det inte finns någon modell eller klargjord process för hur man kan ändra de hållningar som kyrkan tidigare haft. Här borde det finnas krav på teologiska och mångsidiga utredningar såväl som ekumeniska konsultationer. I Svenska kyrkans fall har man med knappast uppfyllt det första av dessa kriteriet och sällan eller aldrig det andra. Följden blir att det inte finns någon systematik eller rimlig logik i bekännelsearbetet.

Vindkantringar i "den allmänna opinionen" kan leda till att man förändrar gudstjänstens handbok och andra styrande böcker för att följa omgivningens förändringar. På området borde en försiktighetens ande råda tvärt emot vad som bör finnas på missionens och vittnesbördets fält där frimodighetens ande bör inspirera.

Har kyrkan en vilja?

Har kyrkan, i vårt fall dels Svenska kyrkan och dels den världsvida Kristi kyrka, en vilja? Hur kan man veta vad kyrkan vill? Frågan uppstår ur min förra bloggpost då jag undrade om kyrkan vill att vi ska be, enskilt och gemensamt, trots att vi inte kan delta i församlingens huvudgudstjänst. Och inga andra gudstjänster för den delen.

Kyrkan är egentligen en omskrivning för kyrkans Herre, för Kristus. Att Kristus vill att gudsfolket ska be är uppenbart om man läser och tolkar Skriften. Mera oklart är det med vilken auktoritet den kyrkliga apparaten, kyrkomöte, stiftsfullmäktige och -styrelse, pastoratsfullmäktige och -styrelse, kan ha synpunkter på vad som är önskvärt inom den troende och gudstjänstfirande församlingen. De är inte auktoriserade bibeltolkare eller teologer som kan föreskriva hur kyrkans bön ska vara och se ut. Detta inte ens trots att de formellt kan fastställa kyrkans böcker och på så sätt är de som slår fast hur kyrkans gudstjänst ska vara. 

Frågan om kyrkans vilja hör samman med frågan om vem som kan tala å kyrkans vägnar. Om jag läst kyrkans bekännelsedokument rätt är det upp till varje kristen att vara delaktig i kyrkan och därmed också tala för den. Där gör sig inga politiska partier eller andra världsliga makthavare besvär, de har sitt eget regemente att hålla ordning på.

Nog fick man höra om hur forna kyrkomöten kunde uttrycka sig om sina beslut: vi och den Helige Ande har beslutat... Så förhåller det åtminstone sig inte i den svenska kyrkoprovinsen.

Om jag får säga hur jag tänker så vill kyrkan att vi ska be, enskilt och gemensamt!

Vill kyrkan att vi ska be?

 Kan bön användas? Kan den brukas för olika syften man (kyrkan, församlingen, personen) vill uppnå? Eller är bön mest tänkt att vara individens samtal med Gud utifrån uppmaningen att inte be offentligt för syns skull utan dra sig undan i enskildhet? Finns ett både och?

Församlingen gemensamma förbön, ja alla församlingsböner, står insatta i ett sammanhang för att möjliggöra och uppnå olika saker. Syndabekännelsen är en bön som är tänkt leda fram till absolution, förlåtelse och upprättelse. Den allmänna förbönen har som ett syfte att beveka Herren att åtgärda de värsta bristerna som förtryck, svält, lidande och sjukdom. Även om man inte uppfattar som en postorderbeställning, som en maskin som gör saker bara man drar i bönespaken, så finns tron och förhoppningen enligt utsagor i Skriften att den som ber ska få.

Motbön finns också där man ber att något genom Guds ingripande ska misslyckas eller upphöra. En böneform som ofta används för politiska, sociala och ekonomiska syften. Särskilt den som lever i en mestadels svartvit värld kan riskera att hamna i motbönens nät. Äveså används bönen för ett bestämt syfte, något man vill uppnå. Bön mot pandemier, som Covid, är även motböner men både rimliga och berättigade. Sådana böner kan även formuleras positivt som bön för den sjukas tillfrisknande och hälsa.  

Bönen kan vara alldeles frivillig och spontan, men den kan också ske på uppmaning och förfrågan. Svenska kyrkans församlingar borde tro på förbön. Varför församlingarna inte uppmanar oss, avsidestagna och vi som har få möjligheter att delta i gudstjänsterna, att be kyrkan, församlingen, lokalsamhället, de Covidsjuka och så vidare är en obesvarad fråga. Ska den så förbli?

Vi kan ju redan be, och många gör det. Men i alla fall...

Kyrkogångsseden

Svenska kyrkans kyrkogångsed med en grafisk bild under och efter pandemin. Rena ruinen...

Skrumpnar den gudstjänstfirande församlingen?

Hur ska gudstjänstseden, detta att regelbundet gå i gudstjänst, kunna återupprättas så att kärnan, den gudstjänstfirande församlingen, inte förtvinar och skrumpnar? Med nuvarande restriktioner blir plötsligt gamla tankar på gudstjänst och mässfirande som ställföreträdande förverkligat eftersom så orimligt få kan delta fysiskt. Några få firar å de mångas vägnar tills församlingen i någon rimlig mening åter kan få möjlighet att vara med.

En överhängande risk när pandemin klingar av och vaccinen gör sin verkan är att än mer locka med det man tror att folk vill ha, istället för att erbjuda kyrkans tusenåriga liturgiska tradition och erfarenhet. Nya hyss och smörigt publikfriande i kyrkan kommer inte att råda bot på krisen! I längden vill man inte ha discoblinkande lampor monterade på altaret eller sekulära konserter. Bristen består ju i att evangeliet och förkunnelsen hörs allt mindre och att Kristus försoningsverk inte uppfattas eller förstås (så långt det är möjligt).

Gudstjänst som tolkar gudstjänst kan vara en väg för att öppna upp några av de många tecken och innebörder en alldeles vanlig högmässa erbjuder. Studiecirkalr och samtalsgrupper kan också fungera. Lotsar och guider som kan bistå och hjälpa människor genom det som lätt kan bli övermäktigt därför att kyrkans värld har blivit så främmande, Alienationen har redan satt in även bland relativt vanligt kyrkfolk. Så hur är det då inte för de på längre avstånd, de passiva, de avståndstagande?

Ska ett sådant program för att öppna vägarna till gudstjänsten fungera förutsätter det förstås att präster, musiker, diakoner, pedagoger och många andra själva har insikter och kunskaper rörande tro och bekännelse såväl som mässa och liturgi. Om man inte själv ser blir det svårare att få till det och den insikten kan man läsa sig till redan i Skriften. 

Att omfamna det katolska

 

Påvens besök i Lund kunde ha inneburit en ekumenisk nystart. Men sedan dess tycks det mesta kommit av sig. Det ekumeniska intresset är i botten och lär inte förstärkas av det pandemistiska undantagstillståndet i samfundens gudstjänstliv. Reformationsminnet har genom århundraden alltför ofta använts i polemiskt syfte, I Lund kunde man istället betona det som förenar teologiskt och ekumeniskt. En ny tid ger andra förutsättningar och de gamla konflikterna kan ses i ett nytt ljus. Inte minst därför att nationer styrs annorlunda och politik och ekonomi har förändrats i grunden. Därmed har också kyrkans roll som världslig aktör fått andra och nya uttryck. Världsbilden är en annan och olika konfessioner påverkar och förhåller sig oavsett intensiteten i ekumeniken till varandra. Olika religioner och de många kristna samfunden lever idag sida vid sida, även i det tidigare så homogena Sverige.

Den ursprungliga polemiska situationen som efterhand blev allt mera allvarlig. Finns där likafullt. Det lutherska ifrågasättandet var en rörelse inom kyrkan som trots sitt inomkyrklig ursprung förde med sig kyrkosplittring, uppbrott och förändring. Vår förståelse av det som hände då färgas fortfarande alldeles för mycket av 1500-talets starkt antagonistiska texter, som om då vore nu. 

Dialogen mellan lutheraner och katoliker har faktiskt sedan dess övervunnit och löst upp några av de största teologiska stridsämnena. Dessutom tycks alla nu vara övertygade om att Luther inte ville kyrkosplittring utan reform av upplevda missförhållanden i kyrkans tänkande och liv.

Förre påven Benedikt XVI sa 2011 vid ett besök i Luthers gamla kloster i Erfurt: Det som ständigt sysselsatte (Luther), hans livs djupa passion och drivkraft var frågan om Gud. ”Hur finner jag en nådig Gud” – denna fråga träffade honom i hjärtat, och lade grunden för allt hans teologiska sökande och hans kamp. Denna brottning gjorde stort intryck på påven som också undrade: …vem ställer sig denna fråga idag – ens bland kristna?

I den skrift som publicerades vid påvens Sverigebesök i höstas, Från konflikt till gemenskap står det: Dialogen visar att parterna talar olika språk och förstår orden olika; de gör olika distinktioner och tänker på olika sätt. Motsatta sätt att uttrycka sig är dock inte alltid detsamma som att själva innehållet står i en motsatsställning. (s20)

Hög tid för ett uppvaknande även på lokalplanet för att inse vår gemensamma kallelse och vårt gemensamma uppdrag att vara Guds folk i samhälle och värld. Visst vore det upplyftande om även kyrkomötet kunde omfatta en sådan gemenskap mellan oss och den katolska kyrkan!

Huvud och hjärta

Varav huvudet är fullt talar munnen. Förr var det hjärtat som utgjorde känslolivets centrum. Vad har inte denna stackars muskel utsatts för. Som om det inte räckte att pumpa blod ett helt liv. Den ska också jobba med emotionella eruptioner. Därför får huvudet, hjärnans boning, tjänstgöra. 

Vid dialysen igår satte man nålar i min nyblivna och ganska klena fistel. Förhoppningen är att den ska växa till allt eftersom man bråkar med den, sticker hål på den. Allt gick bra tills jag lät huvudet gå på tomgång. När telefonen på sängbordet ringde tag jag hjälp av båda händerna för att få oljudet att tystna. Ingen medverkan av huvudet där. (Ett samtal över wifi och inte mobilnätet) Nu tog ryggraden (?) över. Instinktivt reagerade jag. Ringsignalen lär som ett brandlarm. Den måste tystas!  lyckades jag ordna. 

Genast växte en blodbulle fram ovanför ena nålen. Kärlet blev perforerat och sjuksköterskorna fick se till dialysen återgick till katetern på mitt bröst, den där som går ända in i hjärtat.

Stor utgjutning som man vill begränsa. Så med binägna försök att försiktigt massera undan det mesta av blodet från ådern ifråga lättade trycket något. Man talade lugnande med mig och underströk att detta får alla vara med om någon gång. I början kan man hålla armen på plats med en liten gasbinda för att förhindra att patienterna viftar som en dirigent med extremiteterna. Huvudet klarade inte uppgiften, så ryggen och hjärtat fick hjälpa till...

Påfyllning och näring

Varje övertygelse kan behöva påfyllning för att bestå och utvecklas. Trons visshet är inte detsamma över livet och genom åren. Den behöver näring genom att brukas och utövas. En förr använd näring var Bibeln. Genom Guds ord blev tanken fylld av referenser och bilder som i det dagliga livet kunde vitaliseras och öka varseblivningen. Idag samlar Biblarna damm i de hem där de alls finns. Daglig bibelläsning är ett minne blott. Mina fötter lykta? Ett ljus på min stig? No way, säger nutiden.

Det dagliga livet räknar inte med det gudomliga. Skapelsen har tagits för givet och har brukats och överutnyttjats därför att dess gudomliga ursprung som en gåva vittrat bort. Förvaltarskap blev till ägande, vård blev förbrukning. Resurserna användes utan särskilt mycket hänsyn till att de utan omsorg blev ändlig och inte alls oändliga. Blotta tanken att vårt samhälle intecknat 100 000 år av skötsel för atomavfallet är talande. Hur kalkylerar man med kostnader över en period, en eon, på 100 000 år?

Själen behöver näring för att det andliga inte ska exploateras eller läggas i träda. Gudstjänsten är ett sätt att låta själen syresättas. Gudstjänsten kan fungera som stöd och inspiration under efterföljande vecka, ja, tills nästa vilodag ger möjlighet till ny själslig djupandning. 

Den tysta majoriteten

Läser dagens SvD med en stor intervju av Andres Lokko som syns flanera på bild. Hörde och såg honom i en Tv-soffa där han mitt intryck var hade uppenbara svårigheter att  få fatt på vad han egentligen ville säga. Inget ovanligt i och för sig, det kan vara svårt att koncist och pregnant formulera sig snabbt och rappt.

Den som tittar och ser får en strid ström av gäster hos utfrågare i radio och TV, märkligt nog är urvalet ganska begränsat. Mediet får oss att tro att det är något speciellt med dem som hamnar i sofforna bara för att de jobbar på teaterns, musikens eller politikens scener. Vi invaggas i föreställningen att de är annorlunda än oss andra, mer intressanta och viktigare. Inget kunde vara mer felaktigt. Varje människa bär en unik erfarenhet och är sin egen berättelse. Men mattanten Elsa hamnar inte i soffan, inte heller städaren Fatima. Ändå ligger verkliga livsöden förborgade i dem. De sliter på utan medial uppmärksamhet. Det får mig att längta efter en ny Rapport från en skurhink!

Inte ens som alibi släpps oberömda eller oomskrivna människor in i studion för att utfrågas och berätta. De lever i vad som nedlåtande kallas för "den lilla världen" trots att de vore lika mycket värda att utforska och beskriva. De blir saknade och begråtna när de dör av dem som de berört, men aldrig omskrivna i runor. Präster och imamer har i alla fall besjungit dem i sina griftetal. Hålet i den sociala väven blir lika stort av deras frånfälle trots bristen på publik uppmärksamhet. De lever och dör långt borta från rampljuset. Berättelser som sakta falnade och stillnade.

Alla stolta deviser om "allas lika värde" klingar tomt. Genom livet har de varit kunder, brukare eller hyresgäster. En gäst som betalar hyra, man hör hur det skorrar! Dessutom har de aldrig fått tillgodoräkna sig värdestegringen på de fastigheter de hållit under armarna och där aldrig haft hjälp av sitt boende för att bygga upp en ekonomisk buffert. De har varit anonyma röster i valen, deras stöd har varit nödvändigt, man har räknat med deras röster men deras behov har inte artikulerats och tillgodosetts. Detta är den verkliga och tysta majoriteten...

Klena ådror

Tre gånger har man undersökt min ådror i armen. Där opererade man ihop en ven och en artär alldeles bredvid pulsådern. På handleden. Men resultatet har blivit klent. Denna fistel ska se till att en ven och en artär växer till så de får ansenlig storlek och blir lätta att sticka i. Så man får tillräckligt tryck på dialysblodet. Men mina ådror har en egen vilja. De tar det lugnt. Så lugnt att man redan en gång fått ballongspränga ingången till det sammanfogade kärlet.

I förra veckan smetade jag på bedövning. Men då ville man inte sticka. Ådrorna bedömdes vara för klena. Om en stund ska man göra ett nytt försök utifrån tanken att ådrorna ska skärpa sig om man börjar punktera dem med dialysnålar. Innan dess ska jag gå de få kilometrarna ner till sjukhuset. Så att bedövningskrämen hinner värka. Nej, verka ska det stå.

Inte längtar jag efter dagens övning. Men ser det som en lärande erfarenhet. Fasar för att komma hem igen med en blå arm med många stickhål, som en schweitzerost. Nej, nu kan jag inte dra ut på det längre. Dags att gå.

Dialysmaskinen ska kläs

 Jag går i skola. Njä, skola vet jag inte. Men jag får undervisning. I hur en dialysapparat fungerar. De senaste veckorna har det handlat om hur man klär en dialysmaskin. Tre olika slangset ska monteras i olika klämmor och mätinstrument. En uppsättning för artären, en för venen och ytterligare en för tillförseln av vatten. Även ett magnifikt filter med tusen små perforerade trådar krävs. Slangarna ska matas in i olika pumpar som driver blodet in och ut under normalt fyra timmar. Dessutom ska de kopplas ihop så att det, när dialysen är igång, formar ett slutet system av blod och superrent vatten med salt i.

På nätet kan man hitta instruktionsfilmer om hur det går till. För den vetgirige kan man här se hur Fresenius 5008 görs i ordning.

Det mesta är logiskt men möjligheterna att göra fel finns där också. Tur att apparaten är med på noterna och protesterar mot de värsta misstagen. Dessutom låter det en hel del. Apparaten larmar, plingar och klingar, suckar och skvalpar. Vilken lycka att dialysen finns så att ganska många av oss kan fortsätta leva...

En mur som hinder

I drömmen kan det hända att en vägg står i vägen. Där det borde finnas en stig, en väg, står det en mur. Den går inte att forcera. Ingen kan klättra över den. För en person som vill framåt är det besvärande att tvingas åt sidan. Men när vägen är spärrad behövs alternativ. När planerna inte går i lås måste man söka sig framåt på andra sätt.

Det är inget alternativ att slå läger och bara vänta. Åtminstone inte i längden. Visst kan det vara klokt att låta saker bero, att lugna sig och tänka efter en gång till innan man rusar iväg. I mitt fall löste det sig. Jag vaknade. Men i livet finns det murar som blockerar. En njursjukdom som tvingar livet åt sidan. Vare sig ork eller förmåga räcker till för att ta sig vidare rakt fram. Nya strategier behövs och utvecklas efterhand. Kan man inte resa långt får man begränsa sig och fara kortare sträckor. Kan man inte få gästdialys på Gotland får man låta bli att besöka ön. Kanske kan Vinön i Hjälmaren bli ett alternativ?

Gräset fattar inte

Kolonin ska gå i ide. Har vi bestämt. Området är avfolkat och man kan promenera runt utan att stöta på andra kolonister. Enstaka människor med spade i handen finns förstås. De vänder jord så det ska bli en bördig vår och sommar.

Vi har grävt ner 120 lökar ungefär. För att det ska blomma lite mer. När det är dags. Tulpaner och pingstliljor. Bland andra sorter. Det som lär ta priset i höjd åtminstone är jordärtskockorna. Släktingar med solrosorna. De strävar mot höjden samtidigt som små klumpar växer till under marken. Nyss sågade de gamla växterna av. Träiga och flera meter höga. Frysen blev fylld med jordärtskockor. Som blir bäst om de skivas tunt. Och steks i olja så de nästan friteras. Men även soppa är ljuvligt gott. Mumma!

Gräsmattan däremot har inte förstått signalerna att det är dags att lugna ner sig inför kärvare och kyligare tider. Gräset sprutar ur marken och gör det omöjligt, nästan, att räfsa bort trädens löv. Äppelträd har mycket av den varan, liksom fläderträdet och andra udda sorters bladväxter. Särskilt i grusgångarna gillar gräset att växa. Det är som om det lockar mer att kämpa sig fram ur backen. På pin kiv. Så att vi får hacka och gräva, rensa och stå i. Allt medan medkolonister som råkar bege sig till sina lotter medlidsamt skakar på huvudet. Odlar de gräs i gångarna, undslipper de sig. Har dom ingen hacka? Eller spade? 

Vad sa vi göra? Så vi slipper ha gröna gångar? Gruset ser faktiskt ut som grön asfalt. Men kommer ma för nära är det snart läge för golf. Det ser man. Gräs överallt. Får nog skriva en motion till årsmötet. Om att gångarna blir asfalterade. Snart. Så vi slipper ha ångest. Hela vintern.

Läsa en bok och...

Före pensioneringen tänkte och andades jag Svenska kyrkan. Arbetsplatsen var ett centrum för planering av gudstjänster och aktiviteter. Där var ekonomi en viktig, ofta avgörande, faktor vid beslut om hur problem skulle lösas och vad som skulle göras. Men lika framträdande, ofta än mer, var uppdraget att "bygga" församling och fullgöra kallelsen, missionen. Människorna som samarbetade fungerade som ett kluster där till slut ett gemensamt ackord skulle skönjas.

Vid pensionering försvann på en enda dag tillhörigheten till detta kluster, synliggjort genom bortlämnade nycklar, utstädat kontor och avskedstagande i olika former. Man står som på kajen och vinkar när skeppet sakta kastar loss och far vidare. Det blir många tankar om hur det är ombord och hur bryggan hanterar sitt uppdrag, men också om hur den dagliga verksamheten utformas. Detta medan fartyget alltmer avlägsnar sig.

Personen på kajen är avknoppad och dimensionerna i den egna tillvaron ändras över natt. Hem och fritidsaktiviteter fyller horisonten. Antalet levande relationer förändras drastiskt. Problemlösnings- och ledningsförmåga förlorar sin betydelse. Andra kvaliteter krävs nu. I denna krympande värld är det inte så enkelt att navigera eftersom det nu dominerar livet på ett annorlunda och nytt sätt. 

Hemmet som var ett nav blir numera nästan hela cykeln. Resan, färden, målen som behövdes för fartygets bästa vittrar bort. Intrycken bleknar och världen är så väldigt mycket mindre, alldeles oavsett hur mycket engagemang och omvärldsintresse som finns. I ett försök att ändå hålla kvar något och hänga med blir det lätt att överkonsumera medier och deras flöde. Det verkar då som om något händer även i det egna livet.

Inte är det så konstigt att det skrivs böcker om hur man ska hantera sin pensionering. Det krävs förmåga och ansträngning för att processa denna enorma perspektivförskjutning. Flera världar, arbetet och olika uppdrag, hemmet, vänkretsen - det mesta minskar och krymper. Att hålla sig alert och uppdaterad i kyrkliga frågor eller i teologi kräver ett oerhört starkt engagemang. I mitt fall bidrar sjukdom till att en stor del av tiden är intecknad och uppslukad. Den egna hälsan ockuperar mer än halva veckan. Men varför sucka och klaga? Man får väl köpa en biljett och hänga med på en resa, en kryssning. Och läsa en bok och ringa en vän.