Varav huvudet är fullt talar munnen. Förr var det hjärtat som utgjorde känslolivets centrum. Vad har inte denna stackars muskel utsatts för. Som om det inte räckte att pumpa blod ett helt liv. Den ska också jobba med emotionella eruptioner. Därför får huvudet, hjärnans boning, tjänstgöra.
Vid dialysen igår satte man nålar i min nyblivna och ganska klena fistel. Förhoppningen är att den ska växa till allt eftersom man bråkar med den, sticker hål på den. Allt gick bra tills jag lät huvudet gå på tomgång. När telefonen på sängbordet ringde tag jag hjälp av båda händerna för att få oljudet att tystna. Ingen medverkan av huvudet där. (Ett samtal över wifi och inte mobilnätet) Nu tog ryggraden (?) över. Instinktivt reagerade jag. Ringsignalen lär som ett brandlarm. Den måste tystas! lyckades jag ordna.
Genast växte en blodbulle fram ovanför ena nålen. Kärlet blev perforerat och sjuksköterskorna fick se till dialysen återgick till katetern på mitt bröst, den där som går ända in i hjärtat.
Stor utgjutning som man vill begränsa. Så med binägna försök att försiktigt massera undan det mesta av blodet från ådern ifråga lättade trycket något. Man talade lugnande med mig och underströk att detta får alla vara med om någon gång. I början kan man hålla armen på plats med en liten gasbinda för att förhindra att patienterna viftar som en dirigent med extremiteterna. Huvudet klarade inte uppgiften, så ryggen och hjärtat fick hjälpa till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar