Inga-Greta Stenström fortsätter...

I det lilla huset, Kryddgränd 3 i Visby, bodde jag med mina föräldrar fram till ll-årsåldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd l. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under l997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum, och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. Jag tror att det bara är tre eller högst fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post, där det stod Peppargatan.

Förvaltare Hemström med fru och två vuxna döttrar bodde i en stor lägenhet på övervåningen i det ”stora” huset. Elin, som jag tror var äldst, gifte sig med hamnbokhållare Thure Gerentz. De fick sonen Sven, som så småningom doktorerade och hade ansvarsfulla arbeten, såsom chef för Tidningarnas Telegrambyrå och Svenska Dagbladet. Han skrev boken ”Individer, familjer och block”, en bok som handlar om köpmän och köpenskap på Gotland l894 - l994. Boken fick Bertil och jag på guldbröllopsdagen som gåva av Bertils syskon med familjer.

När jag var liten bodde också i det stora huset en familj Hallén. De hade en flicka, som hette Valborg, några år yngre än jag. Jag minns henne som en liten docka med vit skinnbrämad hätta i famnen på sin mamma, som var rund och god liksom min egen mamma.  Mannen var anställd vid posten. Han tog hem massor av gamla frimärken. Efter hand hade jag flera skoaskar fulla. Jag minns hur jag sorterade och band ihop i små buntar, för det var många av samma sort. Tänk så värdefulla de frimärkena hade varit idag, men det förstod man inte då. Ingen av de vuxna sade något om att vi skulle vara rädda om dem, men de anade väl inte heller, hur värdefulla de skulle komma att bli. Jag hade åtminstone en skoask med frimärken kvar, då Olle, Lasse och Pelle var små. Jag lät dem gladeligt leka med dem. Om överhuvudtaget något märke ”överlevt”, vet jag inte. Kanske har Lasse, som fortsatt frimärkssamlandet, något i sin samling.

Huset var inte stort. Det ”stora” rummet, där jag föddes, hade ett fönster mot öster. Utanför var liksom en liten öppen plats, där Kryddgränd och Knägränd möttes och mynnade ut i Tunnbindaregatan. Det fanns också ett fönster ut mot den trånga Kryddgränd. Mittemot var ett tvåvåningshus, så genom det fönstret kom inte mycket ljus, fast det vätte mot söder. På långväggen mot norr stod en plyschklädd soffa. I den föddes jag. Jag vill minnas, att bottenfärgen på plyschen var grön. Så fanns det hus och träd och figurer på den, och jag kunde sitta och fantisera, att jag själv fanns i plyschlandskapet. Jag bodde i huset och sprang och lekte bland träden. Kanske är det typiskt för enda barnet i en familj, att fantisera mellan sysselsättningen med sina leksaker. Åter till soffan. På ryggstödet fanns en s.k. krona, utskuren i trä med knoppar. När jag som liten stod i soffan försökte jag lyfta av den. Om jag lyckades vet jag inte. Men skruva på knopparna gick lätt. På soffan låg en kudde av oblekt linne. På den fanns stora röda blommor, gröna blad och slingor, som mamma broderat på den. På kortsidorna fanns knutna fransar - inte så ovanligt på den tiden.

 På väggen framför vilken soffan stod, hängde en oljemålning av domkyrkan. Där hängde också en förstoring av mamma och pappa. Kortet var taget vid förlovningen. Däremot finns inget kort från deras vigsel. Mamma är iklädd mörk, höghalsad klänning med vit ”chemisette”. Smycken hade min mamma inga, efter vad jag förstår, däremot förlovningsring. Håret, som eljest brukade ligga slätt på huvudet, var uppfluffat. I nacken hade hon säkerligen en knut, för håret var långt. Pappa hade mörk kostym och slips. I hörnet mot öster hängde en förstoring av den förstfödda, Birgit, som jag tidigare skrivit dog vid åtta månaders ålder.

Agnes och Gustaf Karlsson, Visby

Inga-Greta Stenström berättar

Torsdagen den l0 september l9l4 kl.6.00 på morgonen föddes i Visby ett flickebarn av hemmafrun Agnes Selinda Ottilia Nilsson (Karlsson), f. Samuelsson och skräddarmästaren Karl Gustaf Nilsson (Karlsson). Barnmorskan, som hette Rosa Larsson, lär på efter efternatten ha sagt, att klockan 6.00 kommer barnet. Men den blivande modern lär ha varit otålig och sagt, att nu är klockan snart sex och det är inte klart. Men minuten därefter kom det lilla flickebarnet.

Hon föddes med segerhuva, enligt barnmorskan ett mycket gott tecken. Var den nyblivne pappan befann sig har aldrig berättats, men förmodligen hade han gått till verkstaden i ett litet vindsutrymme i grannhuset, sedan han på natten hämtat barnmorskan. Telefon fanns ju inte. Flickebarnet var jag, som nu (vid 83 års ålder) på barnens begäran vill berätta litet om mitt liv.

Jag var inte första barnet. Tre år tidigare, l0 december l9ll, hade en välskapad flicka fötts. Hon döptes till Birgit Ingrid Ottilia. Man har berättat, att flickan var så söt, ja, en riktig Guds ängel, som tyvärr inte fick leva så länge. Hon hade insjuknat sommaren därpå och avled den l7 augusti l912, 8 månader gammal, enligt kyrkböckerna i meningitis tuberculosis. Mina föräldrar berättade för mig, att hon dött i ”tuberkler på hjärnan”.

Sorgen var givetvis stor i det lilla hemmet. Man hade som brukligt var, tagit ett ateljéfoto av den lilla flickan. Kortet hade förstorats och satts inom glas och ram, och tillsammans med en del släktporträtt prydde det väggen ovanför utdragssoffan i plysch, där såväl Birgit som jag fötts.

Hemmet i Kryddgränd.

Jag föddes den l0 september och redan den l8 oktober döptes jag, Inga-Greta Kristina, av Metodistpastorn August V. Norman. Att födas på en torsdag sades vara mycket bra. Torsdagsbarn skulle vara inte bara begåvade utan också ha vissa andra önskvärda egenskaper såsom att vara förutseende, känna på sig vissa saker, som skulle komma att hända m.m. Var man dessutom född med segerhuva, som jag var, var det ännu bättre. Segerhuva var egentligen fosterhinnan, som vid födelsen satt som en huva över huvudet. Fenomenet, som enligt uppslagsböcker är mycket ovanligt, skulle ge framgång i livet och vissa övernaturliga egenskaper. Nu betraktas det väl närmast som skrock, men dåförtiden, då man trodde på övernaturliga saker, var man helt säker på att segerhuvan hade stor betydelse för barnets framtid.

I det lilla huset, Kryddgränd 3, bodde jag med mina föräldrar fram till ll-årsåldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd l. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under l997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum, och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. 

Jag tror att det bara är tre eller högst fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post, där det stod Peppargatan.

Kampfilm eller tecknade Ghiblifilmer?

I den fredliga dialyssängen följer jag diverse kampfilmer. Folk ljuger och slåss, skjuter och blöder. Asiatisk kampsport i olika tappningar möter korrupt brottslighet. Ibland är även kampsportarna perverterade och har ställt sina stridskunskaper i ondskans tjänst. Denna förfärligt lättsmälta diet har nästan helt tagit ifrån mig läsförmågan. Böckerna blir liggande under tiden som envigerna och blodbaden fortsätter.

Då börjar åter längta efter episka och tecknade filmer av japanskt snitt. Där fantasin spelar högt och fritt i någorlunda uthärdligt tempo. Inga scener där människor avrättas eller kallblodigt slaktas. Blommor, vind och hög himmel känns som ett reningsbad. Filmerna från Studio Ghibli och Hayao Miyazaki får fungera som exempel. De som inte upplevt dessa filmer - gör det!

Överflödande grönska

Orken tryter. Det får bli korta pass med trädgårdsskötsel. Mest tid tar det som svämmar över. Det är bara några dagar sedan gången utanför kolonilotten fick en omgång. Gräset som inte hör hemma utanför tomten förstår inte vad som hänt. Bara för att några tuvor hackat upp ur den hårt packade grusgången ger gräset inte upp. Det är som om andra tuvor fått ny kraft. Det blir gröna fläckar. Överallt i det gråa.

Goda råd ges från alla håll. Köp miljövänligt ogräsbekämpningsmedel. Många granska mig misstänkt där jag smusslar med plastdunkar. Som hällde jag ut hembränt på gången. Ättika är bäst i test, ropar någon. Skämten haglar. Ska du lägga in gången? Var har du gurkan?

Kokande vatten gör susen, påstår någon annan. Men att koka vatten när man just slängt det gasolkök som en gång fanns, det går knappast. Köket hade sitt sitt bäst före datum redan på 50-talet. Tror jag. Salt, vanligt vägsalt, blir nästa råd. Det är fusk, tycker de renläriga som menar att enda sättet att bli av med det som växer i grusgångarna är att ligga på knä. En from hållning. Men även för mig har bäst före-datumet för länge sedan passerat. Kommer jag ner på knä lär jag förbli där till den yttersta dagen gryr. Såvida jag inte får hjälp. Upp. Jag får nog nöja mig med att ibland klippa gräset. Upprätt. Även i gångarna...

Störande stör?

Stör är en avlång fisk från vilken man skördar rom. Det fick man lära sig redan tidigt under sin skolgång. Någonstans på vägen fick stör en högre betydelse. En lång stång på vilken en klätterväxt frodades. Humlestör var ordet. Stör var stången och humle växten. Om någon inte visste eller kom ihåg samma som jag.

Stören levererades till oss på kolonin av vänner från Kägleholm. Fyra meter lång. Den hade försetts med varningsflagga i rött och gult, nästan de färgkulörer som Svenska kyrkan fastnat för. Länge blev stången liggande eftersom inget spett fanns till hands. Vänliga grannar fixade fram ett spett som en dag bara stod där nerkörd i jorden. Spettet ropade högljutt: dags att spetta igång! Sätt fart, slöfockar!

Sagt och gjort. Efter ansträngning gick det att få loss spettet. På flera ställen slog spettet i oforcerbara stenar. Till sist hittades en plats där det gick att få ner spettet, några centimeter i taget. Men jorden var ovillig. Den greppade spettet och vill inte släppa loss det. Det var som det sögs fast. Först efter långdragen dragkamp lossnade det. Centimeter för centimeter hackades hålet djupare.

En och en halv decimeter är inte mycket till hål, men det var vad marken och orken klarade. Stören kördes ner och stagades med trä och sten som hamrades ner runt basen. Grannen frågade genast om vi velat ha en senilstång, eftersom den färggranna plasten satt kvar. Så ni kan hitta hem om ni irrat bort er... Han tänkte gå, men vände sig om och sa: Om platsremsorna stör kan ni alltid ta ner stören. Mig stör de inte. Han flinade glatt och gick.

Glömde ta bort varningsflaggningen, var den klena ursäkten jag fick fram. Men den kan åtminstone hålla måsarna borta när det fladdrar och har sig. Nu har vi koloniområdets högsta fågelskrämma. Alltid något.

Individualismens höga visa

Individualismens höga visa sjungs numera livligt i debatten. Envar alltings mått skulle kunna vara en slagkraftig refräng i denna låt. Individualisterna överbetonar riskerna med gemenskap och sammanslutningar och individens tillkortakommanden göms undan, vilket ger slagsida åt debatten.

Trenden att vara kristen på eget sätt och för sig själv har helt missat kristendomens gemenskapskaraktär. Visst har det förekommit gruvliga avarter av denna tanke, men det kullkastar ändå inte vikten av en sund och frisk gemenskap. Individen behöver någon att spegla sig i, någon som lever. Det är i samspel och interaktion som mänskligheten överlevt och det är också den rimligaste möjligheten till en framtid. Där människor på ett sunt sätt hanterar sitt beroende av världen och varandra.

Det digitala mötet

Har deltagit i ett sammanträde via nätet. Inte så enkelt. Jag råkade ha två versioner av Skype igång samtidigt. Då blir det rörigt. Deltog så att säga två gånger. Dels som LS och dels som Lars B. Viss kluvenhet infann sig. Hörde mig som i stereo. Med extra djup och sonor stämma, dvs välljudande,  ekade det eftertryckligt. Har nu raderat den äldre versionen. Nu borde det gå bättre. Har blivit singularis igen.

För säkerhets skull rekommenderar man till morgondagens möte att ha Zoom istället. Hoppas det går bättre. Man känner sig hjälplös som nybörjare. Men skam den som ger sig. Här ska det läras hur man deltar digitalt. Annars halkar jag lätt efter. Och det vill jag inte bli. Efter. Oförstående och hjälplös. Delaktigheten kräver att jag blir mera insatt i det digitala...

Koloni med vedermödor

Så är man kolonimänniska igen. Vågat kan man tycka, eftersom förra gången inte blev så lyckad. Biologin överträffade vår förmåga att förädla och odla. Det växte mest där det inte skulle. Och oönskade växter överträffade de efterlängtade och planterade. Grannar nickade vänligt när vi såg dem. När vi inte såg dem så bra skakade de medlidsamt på huvudena. Ett ord här och några andra där kunde urskiljas. Nybörjare! Hur kunde de få köpa? Rensar de aldrig ogräs? Tror de man ska odla i grusgångarna utanför lotten?

Problemen är desamma. Vad gäller ogräset. Medmänniskan har till och med skaffat en liten skylt. n sådan an sätter där man odlar. På hennes skylt står det inte riddarsporrar, tagetes eller dill. Ogräs, står det. Så är man garderad. Om ogräset gror bättre än de dyrt inköpta fröerna.

Problemet med grusgångarna utanför lotten kvarstår. Är permanent. Där växer gräset bättre än i det vi kallar gräsmatta. Maskrosorna skjuter upp så fort och så många att man kunde tro vi ska brygga maskrosvin. Gröna växter svämmar över tomten och sköljer ut i gångarna. Som enligt överenskommelse ska hållas rena och fina. Utan grönska.

Vi har försköt vattna med svaga växtbekämpningsmedel. Till ingen särskild nytta. Det verkade nästan som extra gödning. Vi har köpt vägsalt. Som också omvandlas till gödning. Efter ett tag. Till sist var det hackan som återstod. Alla som försökt hacka upp en sekelgammal nedtrampad grusgång vet att gräset är bättre på att bryta igenom än hackor. Dessutom får man hackskador i händer och armar. Det rä som att köra in hackan i en stenvägg med tillhörande vibrationer genom armar och ben.

På nästa årsmöte ska jag föreslå att man asfalterar gångarna. Då får vi frid och ro några år. Tills maskrosorna visar sig på styva linan och knäcker även den beläggningen. Lugn och ro skulle vi få på kolonin. Inte vedermödor. Istället fick vi ett fullskaligt krig mot okontrollerbar växtlighet. Som envisas med att dyka upp mest frekvent där den absolut inte hör hemma.

Vara med

I afton sjunger Olaus Petri Vocalis passions- och påsktidens sånger i en särskild gudstjänst kl 18.00. Min förhoppning är at den ska kunna gå att se på nätet. Viktigt för oss som känner oss tvungna att utebli. Delaktighet på avstånd underlättas säkert av att man ibland kan både se och höra!

Örebroarna vet knappast vilken fantastisk ensemble Vocalis utgör. Deras kulturella betydelse sträcker sig långt utanför Nerike. Låt oss hoppas på att vi får vara med fast vi stannar hemma!

Dialys

Lördagar är tidiga dagar. Då ringer klockan redan 06.00. Då har visserligen tidningsbuden redan gått större delen av sina rundor. Sjukhusen gör sig redo för personalbyten. Mellan natt och dag.

Själv vill det till att vara vaken. Strax efter klockan 07.00 är det inställelse på dialysavdelningen. För varannandags-reningen som bloddialysen innebär. Tre deciliter i minuten filtreras blodet. Processen varar i fyra timmar. Sedan kan man räkna hur många gånger den totala blodvolymen cirkulerar genom apparatens filter.

Det är en välsignelse att dialysen finns. Den håller många av oss vid liv. Även i märkliga tider som dessa.

Bön behövs

Nu skulle man behöva en enkel bönbok. Med bordsböner i kristider. Man behöver ett par morgonböner, några böner under dagen och bra aftonböner. De av oss som har "nya" psalmböcker med den nya bönboken har ungefär vad vi behöver. Därtill finns många andra publicerade bönböcker. Vi har alltid tidegärden i olika tappningar att ta i bruk, återbruk. Men dessa böcker ägs av en minoritet och brukas av ännu mindre grupp...

Alla de som saknar dessa bönböcker kan behöva hjälp att komma igång. Den lilla boken om kristen tro spreds i massupplaga till svenska folket. Nu vore det på sin plats att sprida en liten bönbok för hjälpa människor i den dagliga andakten. Bönen behövs i hemmen, särskilt när bönen i kyrkorna delas av allt färre.

Eget beröm luktar illa

Eget beröm luktade illa, när jag var ung. Det tillhörde det förbjudna. Eftersom det omedelbart förvandlade någon till en skrytsam och uppblåst person. Men reaktionen kom några år därefter. Då skulle man stå upp för sig själv. Våga formulera vad man var bra på. Inte skämmas för förmågor och gåvor.

Men det ogrundade upp-pumpandet av sin egen person var fortsatt avskräckande. Förmätet och drygt. Det är slående hur konsekvent en president västerut blivit egenberömmelsen lysande förebild. De ord han använder mest frekvent tycks vara: Great. Incredible. Fantastic. I know more than anyone else. I have done more. Better and best.

Var finns nålarna som sticker hål på denna uppblåsta egenrättfärdighet? Om det inte sker lär många efterapande småtrumps dyka upp där anständighet och empati är frånvarande. Förfärligt vore det. Genomhemskt. Vem skulle vilja ha en sådan klasskamrat? Arbetskollega? Chef? Inte jag, i alla fall...

Uppståndelsens dag

Christus Resurrexit!

Inte glad påsk just idag

Idag önskar man inte glad påsk. Imorgon går det bättre. Trots att uppståndelsen ännu inte ägt rum. Men någon har berättat hur det går. Så det ligger nära till hands att ta ut segern i förskott.

Idag minner om mörker och sorg. På söndag vaknar hoppet. Vi mediterar då över den tomma graven. Mitt i en pandemi som gått fram som en slåttermaskin. Kyrie eleison!

En ny påminnelse om vår dödlighet

Upplevelsen av att vara särskilt sårbar skakar om. Osynliga fiender, covid-19-virus, cirkulerar i allas vår närhet. Somliga klarar det bra. De nyser till, hostar och så är det över. För andra är det livshotande angrepp som vänder allt upp och ner. Vi påminns alla om vår bräcklighet, om att vi är dödliga. Något som förr hörde varje söndag från landets predikstolar:

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss dag, då härmed tillkännages att följande medlem (-ar) av vår församling har avlidit, nämligen...

Sven Hector utfrågas

Lars B Stenström frågar
Sven Hector


Tror du på Gud?
Ja. Man måste ha en Gud - att tvivla på.

Vad betyder Gud för dig?
Frågetecknet för mig själv. Stopptecknet för alla försök - religiösa eller icke - att fly undan världen, människan, sanningen, skulden, kärleken, döden.

Är du frälst?
Ja.

Frälsning - vad innebär det?
Se ovan under fråga två. En "omvändelse" till världen, människan i Jesu spår till Golgata. Att troget, nyktert och ödmjukt fostras i syndares solidaritet med döden för ögonen till uppståndelsens dag.

Det talas ofta om bönens makt. Vad är bön? Har bönen någon makt?
Att bedja är att begära, att själviskt ropa: Giv mig, Herre, Giv! Således raka motsatsen till vad den populära psalmen 340 påstår. När denna psalm sedan fortsätter: "Att bedja är att komma Gud så nära, att han blir livet i mitt eget liv" - så kan detta endast betecknas som ett slags religiöst erotiskt koketteri.

Hör kristendom och politik ihop? På vilket sätt?
Guds ords hänvisning till människans verklighet gäller också med nödvändighet hennes sociala och politiska situation. Föreställningen om att "kristendom inte har något med politik att göra" måste betecknas som kristendomsförfalskning, kätteri.

Finns det en speciell kärna eller ett centralt tema i kristen tro, som du vill förmedla till andra människor. I så fall vilket?
Grundläran är inkarnationen dvs: På människans ofrånkomliga frågor om en Gud och en himmel hänvisas till Jesus dvs till mörkret över människolivets Betlehem och Golgata.

Varför är du kristen?
Jag får inte vara ifred för kristendomens frågor. De genskjuter mig överallt. De "omger mig på alla sidor". Utan dem riskerar livet ständigt att antingen falla sönder eller att förstelna.

En utjämnings skall ske?

Fotbollsstjärnor och andra högbetalda idrottspersoner får krav på sig att gå ner i lön för att bidra till att lösa krisen för sin klubb och sport. Motsvarande krav har ännu inte nått de bonustyngda och fallskärmsutrustade toppskiktet av företagsledare. Inte heller andra högbetalda rika har fått strålkastarljuset riktat mot sig med förväntan om lönesänkning.

Normalt ska utjämningar ske via skatter. Man skulle kunna tänka sig extra skatteuttag för de mycket välbeställda på 10-20 procent under en viss tid så att det mest välbeställda alla får ge sitt bidrag, fotbollsspelare, politiker, företagsledare, chefer och andra rika och högavlönade. Men lika säkert som ett amen i kyrkan brukade vara lika övertygad kan man vara om att, inte ens i det för solidaritet så berömda Sverige, en sådan lösning blir verklighet. Man kan undra vad det är för ett slags utjämning som ska ske? Den som Bibeln talar om...

" Kor 8: 12Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. 13Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; 14nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, 15som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

12Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har. 13Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske, 14så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp, för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till hjälp. Så skall en utjämning ske, 15efter skriftens ord: ”Den som hade samlat mycket hade intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.”

Vinna beslut men förlora sin själ

Tanken att regeringen skulle få extraordinära maktbefogenheter satte några partier tack och lov stopp för. Red spärr emot. Inga sådana beslut utan riksdagens godkännande. Det landsfaderliga höll på att ramla in det auktoritära med ordergivning från högsta politiska nivå. Även om verkliga kristider kräver ovanliga åtgärder finns det gränser som inte bör passeras. Det folkliga inflytandet som riksdagen representerar kan då inte passeras som en enkel vägbula - man sänker farten något, placerar sig rätt i förhållande till hindret och kör ganska fort över...

I dagens Nerikes Allehanda skriver Lars Ströman klokt om vikten av uppkäftiga folkrörelser och ett vitalt civilsamhälle. Artikeln kan snart letas fram här. Nu är även kyrkor och folkrörelser påverkade av viruseländet och där finnas också tendenser att utfärda påbud utan att de passerat de vanliga kanalerna. Korta beslutsvägar kan i nuläget upplevas som klokt och rationell. Men glöm då inte att en rörelse där ledning och styrelser ignorerar dem som har stadgad makt att besluta riskerar att förlora sin själ. Att tillfälligt vinna besluten men långsiktigt förlora sin själ är ingen bra modell. Inte ens i Corona-tider.

Tack för press, radio och TV!

Tack gode Gud för press,radio och TV. Dessa medier ger normaliteten en chans och håller ihop mångens vardag. Trots alla alarm och krisrapporter fortsätter medierna att fungera! De  blir tydliga som en demokratins ryggrad när den vanliga mötesexpressen ställer in. Inga årsmöten och sammanträden. Om de alls ska genomföras blir det på distans och digitalt. Medierna förmedlar nyheter och berättelser ur livet som genom sin blotta existens ger isoleringen ett försonande drag. Bra att de finns och är uthålliga!

Människor som hållit sig utanför nätet och avstått från att bli uppkopplade har förlorat ett fönster som kan stå öppet mot omvärlden. När viruset väl är här är det för sent att åtgärda. Men då får nöden hjälpa till att uppfinna andra kontaktvägar. Telefonen ska inte glömmas bort som en oumbärlig och nödvändig livlina. För den tekniken är jag också tacksam.

Sjukvården med sin tålmodiga personal,som trots anhopning och kaotiska förhållanden fortsätter sin kamp för hälsa och liv, är värd all uppskattning och vårt samfällda stöd så att de kan övervinna hinder av alla de slag. Gud bevare dem alla.

Detta vill jag läsa i Kyrkans tidning

Tänkte nog att Kyrkans tidning skulle innehålla mer i dagens nummer beträffande förändringarna av gudstjänstlivet. Dels de påbjudna och dels egna man behöver införa för att förhindra smittspridning. Särskilt nattvarden och delandet av kalken tillhör det som offentligt behöver diskuteras, och det snabbt. Både teologiskt, ecklesiologiskt och medicinskt.

Självintiktion har länge ansetts som en naturlig del av nattvardsfirandet i Svenska kyrkan. Men åtskilliga gånger har det varit problem med människor som vill dränka hela oblaten i vinet och därmed även doppar sina egna naglar och fingertoppar i kalkens vin. Ibland beror det på dålig syn, i andra fall på grund av nedsatt känsel i fingarna. Ofta är det beroende på rent oförstånd. I smittotider är det en oacceptabel form för utdelande av nattvarden gåvor!

Kyrkans tidning kunde gott ha diskuterat frågan och låtit några olika meningar om saken redovisas. Även det man börjat tala om på katolskt håll behöver lyftas fram, detta med andlig kommunion. Nu väntar jag på nästa nummer som naturligtvis allsidigt kommer att behandla även kommunionen i smittotider.

Tidningen, kyrkans alltså, bör också redovisa vilka olika vägar församlingarna valt för att hålla kontakter med dem som inte längre kan brösta sig in bland de femtio utvalda. Eller morgontidiga. Här gäller tränga sig fram....

Hur ordnar en församling livestreaming? Hur löser man detta med psalmsång, körsång och orgelstycken i förhållande till STIM? På vilka plattformar kan man söka sig en gudstjänst någorlunda nära? Annars blir krisen ytterligare ett led i försvagandet av församlingstillhörigheten och omvandlingen av gudstjänsten till en produkt man väljer och vrakar. Hur ska man sedan uppmuntra människor att återvända till sin församlingskyrka och därvarande gudstjänster? Krisen ger med andra ord inte enbart möjligheter utan ganska många risker.