Lovsång till ett politiskt parti

En lovsång till Socialdemokratins välsignelser för Svenska kyrkan har Jesper Bengtsson producerat på uppdrag av Socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp, om man får tro en artikel i Kyrkans tidning. Det framgår även av rubriken som sammanfattar: Jesper Bengtsson om kyrkopolitik: S har hjälpt Svenska kyrkan bli mer progressiv. 

Särskilt föraktfull låter han gällande "konservativa grupper" som anser att kyrkan inte ska styras av folkmajoriteten utan av vad Gud vill. En avgrund skiljer de åsikterna åt. Inställningen att det är Guds ord och att någon är bättre på att tolka Guds ord påminner om mullornas hållning i Iran, säger Jesper Bengtsson. Där fick både Luther, Olaus Petri och den evangeliska traditionen en smäll. Ordets rena förkunnelse som extra tydligt i reformationen blev prästernas uppgift blir till Iranska mullors verksamheter... 

Förkunnelse och undervisning går hand i hand i kyrkan och många präster, diakoner och församlingspedagoger, för att nämna några, arbetar hårt för att bibelkunskapen ska öka och Bibelläsning och därmed tolkningsfrågor ska få ett lyft. Tekniken att ställa präster mot folket är unken och rostig. Och tankarna på att kyrkan behöver S för leda förändringsarbetet är nattstånden. Civilsamhället dit kyrkan brukar räknas ska ju till skillnad mot stat och kommun vara just civil. När partier vill behärska och styra far det civila all världens väg.

Vilka träder nu fram för att vederlägga och mala ner hyllningen till ett partis målmedvetna insatser för att göra om kyrkan enligt partiets modell? Vart tog evangeliet, Kristus och tron vägen?

Det ser ut som ett skämt

  Tänk om... en av nyheterna 1 april för några år sedan var att nu skulle Svenska kyrkan börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som skulle företräda S, C och SD i kommunfullmäktige och riksdagen, indirekt även i kommunstyrelsen och regeringen, genom att ställa upp listor med kandidater som kyrkan själv valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt.

Några år senare kommer 1 april åter och nu med beskedet att S, C och SD ska börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som ska företräda partierna i pastoratsfullmäktige och kyrkomötet, indirekt även i kyrkorådet och i kyrkostyrelsen, genom att ställa upp listor med kandidater som partierna själva valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt?

Dessvärre är det senare exemplet inte påhittat inför 1 april utan den verklighet Svenska kyrkan tvingas leva under år 2021 och många år framåt. Det är inte förvånande om det är svårt att tro att det går till på detta sättet. Det kan verkligen se ut som ett skämt...

Politiskt självgående motor

Kyrkovalet närmar sig. Det enda som verkar intressant än så länge är att ännu en extrem högergrupp vill ta plats i kyrkomötet för att påverka och styra Svenska kyrkan. Bara detta faktum borde vara nog för att förstå det galna och anakronistiska system som låter kyrkan domineras av partipolitiska krafter. Det är som om arvet efter Gustav Vasa fortfarande missfärgar den kyrkliga väven.

Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AfS) erbjuder sig genom att ställa upp i valet som måltavlor för de andra partiernas (S och C) kampanjer. Så gynnar de varandra och blir som en självgående motor. S kan mobilisera med högerhotet som motiv och SD och AfS får draghjälp genom uppmärksamheten och kan ikläda sig rollen som missförstådda och utsatta.

Engagemanget för Kristus och tron trängs undan och de sedvanliga partipolitiska motsättningarna tillåts dominera kyrkan. Evangeliet får än en gång stå tillbaka.Svenska kyrkan med tusenåriga rötter och en femhundraårig egen historia efter reformationen ska alltså underkastas ideologier som verkligen trädde fram under 1800-talet och 1900-talet, som om den egna bekännelsen inte räckte till utan behöver tolkas partipolitiskt...

En koloniblogg i vått och torrt

Nu är kolonibloggen igång. Där går just nu gamla inlägg i repris om hur det var för 11-12 år sedan när vi gjorde entré i kolonivärlden. Den som vill testa kan besöka En koloni i vått och torrt! Snart nog får den ett eget liv och stillsam kan återgå till sitt. Vårt nya koloniäventyr har nu pågått i snart 2 år. Mycket har vi prövat på och mängder av misslyckanden har det också blivit. Den som vill får titta in i vår lilla stuga. Väl bekomme!

Ny blogg om :in?

Sixten, the cat, har lämnat bloggosfären. Ibalnd smög han sig in här på stillsam. Det är slut. Nu skriver han inte mer. För min del funderar jag på att knoppa av mina betraktelser från och om kolonin där ständig kamp med trädgården och odlingsbestyren pågår. Kanske kunde det bli en kolonistblogg?

Då behöver den få ett namn. Öden och äventyr på kolonin låter bara för traditionellt. Kolonistens kamp är inte särskilt attraktivt det heller. Strävsam flit kan betyda vad som helst. Kanske ska jag använda följande beteckning? På :nin? Kolon nin blir ju kolonin. Nej för kryptiskt. Inte särskilt kul. Jag funderar vidare...

Läs och samtala

Bibelläsning är inte på mode även om det kommer ut böcker i ämnet.  Nu senast: Bibelsmedja: Kreativ bibelläsning i grupp, Arguments förlag. Utifrån mitt svenskkyrkliga perspektiv är Bibeln inte längre en folkbok, ja inte ens en församlingsbok. I hemmen är den undanstoppad och obrukad, denna källa till uppbyggelse, tanke och andlig visdom. 

Evangelierna bör alla återvända till många gånger. I vissa av Paulus brev finns så mycket stoff av teologi och reflektion att ett enda kapitel kan räcka i månader som samtalsämne och fördjupning. Att det kräver ansträngning och möda är inte för själva läsningens skull utan för vad där står. Allt är verkligen inte enkelt att ta till sig eller ens omfatta. Inställningen att bara för att det står där så måste jag omfatta och tro det ordagrant och bokstavligt fungerar inte, som om det alltid vore uppenbart vad Skriftens ord skulle betyda. Vår svenska Bibel är dessutom en översättning, som alltid behöver påpekas i diskussioner om bibeltolkning, tro och teologi, vilket redan det innebär att dess skrifter redan är omformade och tolkade.

I Romarbrevets 1 kapitel vers 16, som är citerad på en vägg inne i Olaus Petri kyrka, skriver Paulus: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

Paulus skäms inte men idag verkar det som om det vore skämmigt till och med att läsa sin Bibel. Men så är han övertygad om sin kallelse och uppgift som innebär att alltid verka för evangeliet, vad det än kostar. Evangeliet som Paulus inte skäms för är inte något skrivet, inte de 4 evangelierna, utan kontentan och summan av deras berättande: det glada budskapet om Jesu uppståndelse, försoning och nytt liv för att välja några av de uttryck som sammanfattar vad det handlar om.

Budskapet, evangeliet, är en Guds kraft som räddar! I mötet mellan människa och budskap agerar Gud. Tron ges och genom tro räddas vi. Jag hör nästan hur invändningarna hopas. Att jag inte tror beror alltså på att Gud inte gett mig tro? Innebär det att Gud redan från början slagit fast att jag inte ska räddas? Förresten, räddas? Från vad då? Här illustreras det jag påstod. Här finns material för många och långa samtal. Extra viktigt alltid, kunde man säga. Låt oss läsa och samtala!

Om bibelläsning

Bibelsällskapet om läsning

Monumenten till eget minne

Människor med inflytande och makt vill gärna åstadkomma något så att eftervärlden ska minnas dem. Retsamt kallas det ibland att bygga monument till sitt eget minne. Överallt kan man finna sådana ambitioner att, som det numera heter, göra skillnad. Den som lyckats hamna på listor för populär musik kan känna att de gjort skillnad. Författare som får böcker publicerade likaså. Politiker genomför gärna projekt, t ex för att bygga något extraordinärt.

Under tiden fungerar serviceyrkena smidigt och självklart utan att lämna så många spår efter sig. När uppdraget är utfört och pensioneringen infunnit sig ägnar dessa strävsamma medmänniskor åt annat. Det osynliga monumentet är att de hållit hjulen rullande och de ambitiösa mätta i välstädade lokaler och med fungerande kollektivtrafik och väl underhållna gator. De har besökt teatrar och nöjesetablissemang, läst tidningar och böcker, handlat sågat och tryckt (impregnerat) virke till sina sommarresidens. Vid enstaka besök i välvårdade och vackra kyrkor har de mött fantastiskt musik och skickliga medarbetare. Vilken tur de haft när de murat och byggt p sina monument.

Utan alla dom som aldrig nämns i tidningarnas minnesord eller får gator och parker uppkallade efter sig hade monumentbyggarna aldrig klarat av sina "bedrifter". Inom näringslivet är flera av dessa människor dubbelt och tredubbelt belönade med osannolika bonusar, extra pensionsförmåner och fallskärmar på högsta belopp. Det är som om vi levde på feodal tid när man tänker på förmögenhetsfördelning och hur ett antal personer varje år tjänar mångas samlade livslöner! Det sticker oss i ögonen, vi som sedan ska beundra de många monumenten längs vägen... och osjungna somna in efter välförrättat värv.

Dålig bedjare på nätet

Fötterna i golvet och ett enkelt korstecken, så tillägnar jag min dag den Uppståndne. I med- och motgång har jag alltid haft någon att vända mig till, även när andra dörrar stängts har vägen och dörren, till den som fanns före all tid, varit öppna.

På Facebook inleds ofta samtal med intressanta öppningar men trådarna spårar så gott som genast ur. Polariseringen leder till påhopp och avståndstagande. Ingen frågar: hur tänkte du? En sådan diskussion började utifrån en skribent som med Martin Lönnebo kände sig som en dålig bedjare. Att man kan uppleva sig som en dålig bedjare vet jag utifrån att så mycket annat upptar mitt sinne och min uppmärksamhet. Tanken på och samtalet med Gud förtvinar. En läsare hävdade att så kände han aldrig eftersom hela livet var bön, den helige Ande bad förmodligen åt honom. Visst kan anndingen bli till bön, men kräver inte det att vi också tänker så och menar det?

Som kristna möter vi många bibliska uppmaningar att ständigt vara bedjande människor. Vi behöver inte be för andra ska veta och se utan kan got gå in på vår kammare för att be. Visserligen behöver bön inte alltid bestå av våra vädjanden och önskningar utan kan i lika hög grad innebär att vi ger utrymme så att Gud i tystnaden kan tala till oss. En omvänd bön som ibland kallas stillhet, meditation eller rent av djupmeditation.

Att ständigt glömma sin bön och tänka att det fungerar ändå har för mig bara betytt att avståndet och kontakten blivit länge och sämre. Inte för att Gud lämnar oss utan för att vi på  så sätt blir Gudsfrånvända. Vi berömmer oss knappast av vår bristande förmåga att be utan längtar efter att vi ska nå större klarhet och närhet genom att be till Gud vilket kan betyda att relationen stärks, fördjupas och hjälper oss leva med fötterna på jorden. Vi flyr inte bort utan blir ofta mer närvarande när och om bönen blir ett naturligt inslag i våra dagliga vanor.

Netflix och IMDb

Några filmer och serier jag sett på Netflix har jag satt upp på en lista. De är inte recenserade eller betygsatta. Men listan har skickats som tips till dem som vill hitta något nytt i det stora utbudet. På databasen IMDb kan man hitta hur filmerna och serierna blivit bedömda. Vilka poäng de fått, därtill hittar man mängder av information om man vill veta mer. Och det vill jag ofta.

Så håll till godo:

Rookie Historian, Koreansk serie, Netflix

Charité, Sjukhusserie Berlin, Netflix

 Charité i krig, Netflix

 Miracle in cell No. 7, långfilm, Netflix

 Freedom Writers, Långfilm, Netflix

 MucizE, Bra turkisk långfilm, Netflix

Jag heter Anne, serie om en flickas uppväxt, Netflix

 Marco Polo, serie, Netflix

 Paddington 2, om en björn från Peru, Netflix

Alla animéfilmer av HAYAO  MIYAZAKI, 7-8 stycken, t ex Det levande slottet, Porco Rosso, Laputa, Det blåser upp en vind etc.

The Witcher, fantasy, serie, Netflix

Fångade, isländsk deckare, Netflix

Familjen Bridgerton, serie, Netflix

 Krigets tid, spansk serie om Rifkriget och sjukhus, Netflix

A dogs way home, om en hund i USA, Netflix

Regnmakaren, långfilm, Netflix

Kärlek på jobbet, långfilm, Netflix

Gunjan Saxena, indisk flygfilm, långfilm, Netflix

Hinterland, deckarserie, Netflix

The Valhalla Murder, isländsk deckarserie, Netflix

Kahaani, indisk deckare, Netflix

 

 

Pröva kyrkans besökare juridiskt

Fullbokade högmässor är det idag. 16 personer kan gå i kyrkan. Det skylls på smittspridning. Som om en högmässa eller två innebär att man tappar omdömet och inte kan hålla avstånd. Eller att man hostar och andas på varandra. Inskränkningen av antalet gudstjänstdeltagare är förmodligen det mest genanta i hela begränsningsivern under pandemin. En sådan flagrant inskränkning av rätten att fritt utöva sin tro och religion är historisk i sin okänslighet. 

Lydigt och med snabb underkastelse har många mindre församlingar nästan upphört att ha gudstjänst. Digitala snuttar får ersätta församlingens söndagliga firande av den Uppståndne. Protestanterna (de som protesterar) har varit få och lågmälda.

Andra av oss har knutit näven i fickorna när vi passerat restaurangers välfyllda lokaler. Nu byggs det febrilt uteserveringar där människor kan trängas bäst dom vill nästan. Fyra vid varje bord borde översättas till fyra på varje eller varannan bänk! Då kunde Guds lov åter höras. Eftersom ekonomi är det argument som biter bäst på makthavare vill jag understryka att då skulle också kollekterna som ska hjälpa nödställda i många sammanhang åter bli generösa och stora!

OM ingen förändring snart beslutas borde frågan juridiskt prövas i någon lämplig rätt. Skyndsamt!

Kolonistens grusade täckduk

Kolonin har vaknat. Det klipps buskar och träd. Gamla planteringar snyggas upp och invaderande ogräs får stryka på foten. De tvingas utstå hackor och spadar och en mängd andra redskap som blivit vapen i kampen så att blommor och små buskar inte ska kvävas av snabbväxande växter. 

På vår lott har vi beslutat att lägga grus där det nyligen vuxit potatis, pumpa och tomater. På gruset ska vi ställa odlingslådor där några hushållsgrödor ska ta plats. Först jämnade vi ut marken. Trodde jag. När täckduken lades på blev det tydligt att marken lutade, och det åt olika håll. Hoppsan! För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det skulle varit bra med ett vattenpass. Nåväl, lådorna får finna sig i att se sneda ut. Duken som ska hålla ogräset stången, ett tag i alla fall, måste ju få ett eget skyddande lager. Ett eget täcke. Först tänkte vi mackadam, tjocka och sylvassa stenar. Men dom envisades med att göra hål i duken och öppnade genast upp för maskrosor och illvilliga ogräs med långa revor. Så det blev till att hämta fint grus.

Depån där gruset förvaras ligger 3-400 meter bort. Medmänniskan gick först efter en halv kärra. Vilket är synnerligen tungt att skjuta när däcket på skottkärran bara är halvfyllt. Gruset täckte inte ens en fjärdedel av duken så mer grus blev nödvändigt att hämta. Jag vandrade iväg och tog mig före att fylla skottkärran till brädden utifrån principen, min bägare flödar över, vilket jag snart fick ångra. Efter hundra meter pumpade hjärtat med hastigheter som brukas för propellrar på drönare. Det blev till att vila mitt på gången. Andra och hurtigare kolonister passerade glatt förbi, nickade och såg med medlidsamma blickar på den utpumpade token som fyllt skottkärran så rikligt. Själva hade de välfyllda däck på sina vällastade handskjutna kärror och gick nynnande och utan besvär förbi.

Fyra gånger tvingades jag vila. Försökte se ut som jag beundrade andras vårsysslor i trädgårdarna.  Stirrade på molnen som försjunken i meditation. Granskade skosnörena på joggarskorna. Som efter ett år ännu inte fått jogga. Väl framme var gruset generande otillräckligt och perspektivet att behöva ränna många gånger fram och tillbaka öppnade sig som mörka moln vid horisonten. Lösningen blev att sätta punkt för dagens insats. Gruset förfars inte på depån, sa jag med övertygelse. Och vi har tålamod att vänta. Senare i sommar har vi nog tränat upp oss så pass att uppgiften känns överkomlig. Förresten, vem behöver så mycket grus egentligen?

Under tiden finns det andra sysslor som ropar på att bli utförda. Växter ska för-odlas inomhus. Hallonhäcken ska rensas och marken beredas. Buskar ansas. Enklare staket ska sättas upp och antyda ett innanför och ett utanför så att vinbärs- och hallonbuskarna vet vad de har att rätta sig efter. Virke måste därför inhandlas. Förra sommarens torkade stänglar ska klippas ner och hästgödsel portioneras ut här och var. Suck, dessa multipla sysslor måste nog planeras. Jag lägger mig i vilstolen och slumrar. På frågan vad jag håller på med svarar jag kortfattat: planering! Och är snart helt befriad från alla måsten...

Små församlingar blir brickor i spelet

Tillvaron förändras helt när kristendomen spreds över Sverige. Några århundraden passerade och så, på 12- och 1300-talen gick den nya tron som en eld genom landet och storslagna byggnadsprojekt sattes igång. Varje bygd fick sitt eget Gudshus efter enorma uppoffringar av innevånarna.

Idag ser det annorlunda ut. Kristendomen är inte längre drabbande, omskakande eller livsomvandlande. Den har stelnat i rollen som kulturarv och de gamla kyrkorna blir särskilt i avfolkningsbygder i hög grad en symbol för bygden. Runt kyrkan har dessutom den lilla kvarvarande befolkningen sina döda vilket tills vidare ger kyrka och kyrkogård ett band och en länk till innevånarna.

Men när det andliga livet flämtar, och människor inte längre aktivt vill omfatta kristendomen som livsåskådning och tro, blir det svårt att hålla församlingens gudstjänster igång och byggnaderna underhållna. Att förvalta sakramenten och att rent förkunna Ordet och bygga en stadig gemenskap kring detta uppdrag vacklar och förtvinar. Det kan till och med vara så att församlingen sedan länge slagits ihop med några andra försvinnande grannförsamlingar med samma problem i ett litet pastorat, som om det kunde bli en varaktig lösning. Vi löser kriserna uppifrån och inte inifrån!

Snart nog måste sådana konstruktioner, även numera inkorporerade i ett storpastorat, bli föremål för nya kyrklig administrativa lösningar, som handlade det om ingenjörskonst. I Svenska kyrkan blir svaret främst att organisationsförändringar måste till och någorlunda bärkraftiga lösningar behöver hittas. Hur och med vilka kan dessa svagt fungerande och icke lönsamma ”enheter” göras om och slås samman, blir frågan. Diskussionen om det går att väcka liv i den slumrande tron, underordnas ekonomi, administration och organisation...

Så blir gamla församlingar brickor i ett spel och nya enheter skapas för att ekonomiskt och personellt säkra helheten. Innehållet i ordet rikstäckande, som det står i lagen om Svenska kyrkan, hålls vid liv genom sammanslagningar och strukturförändringar som innebär allt större enheter med allt mindre lokalt självstyre.

Kyrkan måste snart finna nya vägar för att lösa de minsta församlingarnas problem utan att beröva dem den inspiration som ligger i att man har inflytande, makt och kan påverka sin lokala situation. Samtidigt som man spelar omstruktureringsspelet krävs att kyrkan tar sitt missions- och evangelisationsuppdrag på allvar. Vem söker vägar att finna tron igen som drabbande, omskakande och livsomvandlande?

Nej till marknadshyror för hyresrätter

 Marknadshyror är ett populärt koncept. Det inriktar sig främst på hyresrätter utifrån tanken att husmarknaden redan är balanserad där efterfrågan styr värdet. Det märkliga i boendet är att de som bor i hyresrätter alltid får ökad hyra medan husägare efterhand minskar sina avgifter och bor allt billigare ju längre åren går. Bara om de tvingas sälja i en lågkonjunktur drabbas de ekonomiskt. Oftast tillgodoräknar de värdestegringen och sänkta omkostnader.

Det är med andra ord en sällsynt dålig affär att bo i hyresrätt eftersom bolagens vinst sällan når hyresgästernas nivå. Inte ens när inflationen i princip står still och ränteläget står på minus kan hyresgäster tillgodoräkna sig dessa bolagens minskade omkostnader. Det borde lagstadgas att de som bott tio år eller mer i en lägenhet borde få sänkt hyra med några procent per fortsatt år för att se till att bostadsvillkoren blir någorlunda jämbördiga och likvärdiga. Bostadsmarknaden är en av de största förmögenhetsbildande inslagen i samhället och överglänser de flesta möjlighet att utifrån inkomst bygga upp något.

Inga marknadshyror innan det blir jämlika villkor för boendet.

Humorprogrammet Trevlig helg bidrar till föraktet

 Trevlig helg är en "humorserie" som sänts i SvT och nu återfinns på SvTplay. Agerar i sketcherna gör begåvade Johanna Nordström och Hampus Nessvold. De 8 programmen är, vart och ett ca femton minuter, fyllda av sketcher med snart etablerade rollfigurer. Seriens titel dementeras gång på gång när det som händer vid en parmiddag, vid kassan i ett snabbköp, i en grupp kvinnor med en ultrafeminist, i sjukvården med hypokondriska sköterskor eller i kyrkliga sammanhang med en udda präst som heter Björn, blir otrevligt och generande. Ironin är lätt att fånga upp, det mesta blir otrevligt och det sociala samspelets gnissel skojar man ivrigt med.

Som pensionerad präst som verkat i Svenska kyrkan blir det en uppgiven och trött igenkänning. Än en gång ska kyrkan förlöjligas och en präst gestaltas som varken tror eller tar kristen tro på allvar. Konfirmander blir förvirrade över undervisningen, ett vigselpar tvingas se hur prästen sorterar bort den där sk-ten med Gud. I sista programmet förvandlas en nattvardsgång till en vinprovning med tapas istället för oblater. Som om vi inte sett dessa snedvridet överdrivna karikatyrerna förut. Islam vågar de sig inte på, det kan ju bli farligt, men kristendomen och präster är lovliga sedan hur länge som helst så nyskapande eller roligt är det inte.

En kyrka inom Svenska kyrkan ska inte kunna upplåtas för inspelningar som i Trevlig helg. Kyrkoordningen är tydlig med hur kyrkorummet ska behandlas. I KO:s kap 41 och §3 står det: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. Ännu en gång har människor som upplåter en kyrka och de som spelar in struntat i att kyrkorummet ska vara fredat från det som kränker dess helgd!

Nattvardsfirandet är centrum i kärnan av kristen tro, där sker mötet med den uppståndne Frälsaren, och det är väl därför man skjuter in sig på och förlöjligar denna liturgiska och andliga höjdpunkt i högmässan.  En skådespelare som flaxar runt i en mässhake och visar sitt förakt för detta med Gud och för de "gudstjänstdeltagare" som viljelöst finner sig i att nattvarden blir vinprovning och tapas istället.

Känner de att de lyckats, dessa programmakare som tondövt och okänsligt stämmer in i världens förakt, förlöjligande och förföljelsen av troende kristna? Roligt är det inte och många av oss har under decennier lärt oss att så här går det till. Vi blir knappast förbannade, ilskna eller upprörda. Vi känner enbart vemod och blir ledsna över denna refrängartade och billiga kristendomskritiska reflex, en tondövhet för andlighet och tro som speglar att armod värre än vi kunnat föreställa oss!

Yttrandefrihetsargumentet hörs till leda och friskriver alla som okänsligt ger sig på tro och kyrka. Inte ropar jag på förbud utan ber snarare om eftertanke - måste man gång på gång rapa upp den stereotypa kristendomskritiken, humor och ironi eller inte? Allt man kan och har rätt att säga måste ju inte alltid basuneras ut. 

Med viss tankemöda kunde gänget bakom Trevlig helg ha drivit med en Sverigedemokratisk kyrka, partiet ställer sedan länge upp i kyrkovalen. Vad skulle hända om de tog makten? Eller ironiserat över hur en socialdemokratisk församling kunde ha sett ut. S är det politiska parti som har absolut mest att säga till om i kyrkan. Men ska man göra något sådant kräver det förstås att man vet lite mer om situationen i kyrkan.

Brännmärken på ytterkläderna

 Onda ögat är inget jag trott på. Detta att man kunna borra hål i människor på avstånd genom en särskild sorts blick verkade inte så troligt. Inte förrän pandemin dök upp och min egen förmåga att använda det onda ögat infann sig. Från ingen kunskap alls till fullfjädrad stirrar tog det bara några dagar.

Omgivningen förmåga har ökat exponentiellt ungefär i samma akt som pandemin smittat sig vidare i befolkningen. Vid besök på Biltema påbjöds munskydd. Några struntade helt i uppmaningen och följdes runt i butiken av stirrande ilskna och djupborrande ögon. Så när det onda ögat man kunde komma. Det var så det rök i deras tröjor.

Kanske skulle det behövas en ny skylt vid ingången till affärer och butiker: använd munskydd eller bli totalt utstirrad! På gator och torg, om människor inte bryr sig om avstånd både kastas det onda ögon och muttras. Förbaskade snedseglare! F-bannade typer! Fyra i bredd, är ni inte kloka? Eller är ni löpare på en friidrottstävling? 

Onda ögat syns i affärer, på gator och torg, på bussar och tåg, på sjukhus. Vår syn på varandra har helt förändrats. Snabbt har det gått. Många går numera med brännmärken på sina ytterkläder som en följd av denna om- och nyorintering vad gäller hur vi betraktar varandra...

Äntligen mässa

 Har lyckats delta i gudstjänster två söndagar i rad! Klockan 10 på Påskdagen och klockan 11 Andra söndagen efter påsk satt vi i Olaus Petri kyrka, 8 stycken gudstjänstdeltagare, i ett rum som rymmer mellan 5-700 personer. Minst sagt ödsligt. På påskdagen utgjorde vi och några nära vänner 75% av den deltagande församlingen. Nu i söndags var det fyra prästfamiljer som utgjorde församling. Men, även pensionerade präster bör få gå till kyrkan på gudstjänst. Det trots att det kunde kännas tveksamt när platserna är så få att man tränger ut andra som också vill. Här gäller tränga sig fram...

I predikoturerna anges ett datum och ett telefonnummer man ska ringa för att anmäla sig. Det kunde dröja 20 minuter innan man lyckades komma fram. Det blev alltså många försök till uppringning innan man fick chansen. Man måste vara angelägen, helt enkelt. Minst 3 högmässor erbjöds med några förkortningar för att möjliggöra firning både kl 10 och kl 11. Vi kommunicerade under en gestalt, brödets. 

I Olaus Petri firas ibland enkla morgonmässor bakom högaltatret. Där i koromgången står högryggade stolar med röd sammetsklädsel. Det blev en påminnelse om att vi inte var ensamma i vårt firande utan i sällskap av den himmelska härskaran. Det var som jag såg kända och okända helgon och martyrer sittande på stolarna och delaktiga i vårt jordiska firande!

Anledningen att vi nu vågade oss fram var vår påbörjade vaccinering. Äntligen!                                                                                       

 

Husmorsfilmer och barnfilmklubb

En flygmaskin över Visby var något anmärkningsvärt. Trots att det fanns flygplats just utanför staden så såg man sällan plan över innerstaden. Dessutom regnade det flygblad ur planet, röda, skära, gula och blå. Husmorsfilm visades på biografen Roxy på Mellangatan! Men minnet sviker. Royal hette den ju - som en läsare påpekat. Malmgrens affär var sponsor. Mammor strömmade till men även en hel del barn. Somliga av oss, vi som bedömdes kunna sköta oss en stund, tilläts sitta på läktaren.

Nils-Johans köksattiraljer hade sina reklamfilmer och kläder från ICA, Algots och andra kända märken likaså, om jag minns rätt. Novisen vid spisen där någon undervisades av Tore Wretman. Alltid hade man mitt i hushållsfilmerna stuckit in en barnfilm, t ex en kalle Anka-film, så att barnen skulle stå ut eftersom de fick något som roade dem. Så eftertraktad var film överhuvud taget att det blev rejält fullt i salongen! I hemmen härskade radioapparaterna.    

Känslan när man lämnade biografens värme, fylld av intryck, och kom ut i vårens duggregn var sällsam. Två verkligheter, filmens och omvärldens, skulle samsas och bli ett. Ofta omtumlad och med nya intryck av osthyvlar, stekspadar och mat skulle man återvända hem på de våta och slitna gatstenarna.

När vi barn var under tio började vi gå till Barnfilmklubben! Märklig företeelse med över hundra barn i en lokal. Ljudligt och stökigt. Men vad stod man inte ut med för att få se film. I en stor lokal inne på gården vid S:t Michaels gränd bjöds på film vissa lördagar. Där besågs mängder av klassiska kortfilmer av Arne Sucksdorff och andra. Tandtrollen, Karius och Baktus, syntes och den amerikanska serien Vårat gäng (Little Rascals)! Vilka äventyr fick man inte vara med om i 50-talets Visby...

Mellangatan 7 A

En dag slogs ögonen upp och man såg. Vi hade klara ögon och försökte av bara farten fokusera på något eller någon. Föräldrarnas ansikten var det vanligaste. Själv hamnade jag på barnbördshuset i två veckor. Sjuksköterskor och barnvårdare var dem jag först knöt an till. Tur att jag inta var en and- eller ankunge som följer dem de först ser. Äventyret kostade min föräldrar någon krona. Kvittot finns ännu kvar. Därefter fick jag komma hem.

Inga minnen finns bevarade från första bostaden. Från den flyttade vi snart in till staden innanför Visbys murar. Mellangatan 7 A var gatuadressen, Mina arma föräldrar fick släpa tre barn uppför trapporna till tredje våningen. Att de bara orkade. Någon lättnad var att det var ett modernt hyreshus med tre lägenheter. I husets källare fanns tvättstuga, förråd och mangel- och torkrum. Tvättmaskinen verkade stor som ett lokomotiv för oss barn. Den tornade upp sig och mullrade högt. Men att ha tillgång till moderna maskiner var något de verkligen uppskattade. Då slapp de handtvätta eller ge sig iväg med tvätten.

Torkrummet var också skyddsrum med tjocka metalldörrar och bombsäkra väggar! Mangeln var elektrisk och hade ljusa trävalsar. Med en fotpedal kunde man koppla ur manglingen. Jag vet eftersom jag cyklade runt i torkrummet på en trehjuling och parkerade bakom den gröna mangeln.

Det var lockande att försöka känna på valsarna och innan jag hann dra andan hade en hand pressats in i mangeln. Då skriker man kan jag försäkra. Det ekade i betongen. Mamma fick bruk för pedalen som inte var snabbast i världen på att koppla ur...

Hur jag kom till lasarettet minns jag inte. Troligast är att vi i rasande fart for iväg med familjens bil, en Ford Anglia. Väl inne på sjukhuset höll man på med handen och skinnet mitt. Inte vet jag varför jag har fått för mig att man rullade bort den skadade handens skinn med en kniv, ungefär som man gör på en flundra. Hur som helst blev det bedövat, spritat och omlagt med vadd i ett mäktigt paket. För några dagar blev man uppmärksammad som en kung på Eriksgata. Både hemma och ute på gården. Alla ville fråga och veta. Men sådana sjukdomsvinster går snabbt över. Något nytt händer (!) och vänder intresset.

Inte gott att vara allena

Intensiv längtan beskrivs ibland som hunger och törst i överförd betydelse. De basala behoven av mat och dryck hjälper att understryka att det även finns annat man kan trängta efter. Här och dör syns nu i vårt land långa köer av hungrande och törstande. De radar upp sig på avstånd från varandra för att få det eftertraktade vaccinet mot Covid-19.

Hunger och törst finns på fler områden. Gudstjänster, sportevenemang och kulturaktiviteter som teater, konserter och annan scenkonst står och stampar i kolumnen: efterlängtat och behövligt! Där lönar det sig inte att köa och rada upp sig. De beslutade begränsningarna är oproportionerliga och tar inte hänsyn till människors grundläggande behov - och dit hör kulturen!

Vi behöver teater och gudstjänster för att härda ut och förhålla oss i dessa hungerns och törstens tider. De ökar människors livskvalité med astronomiska mått. Utan dem blir det kargt och ödsligt. Vanlig mänsklig kontakt, levande relationer, som dessa gemenskapsformer levererar, har så länge fått stå tillbaka. Som Skriften anger i ett annat sammanhang, det är inte gott för människan att vara allena!

Hat och hot mot ärkebiskopen

Även en ärkebiskop måste ha fredade rum! Offentliga personer ägs inte. Vare sig av allmänheten eller kommentatorer och tyckare. De är personer med rätt till integritet och ska inte behöva finna sig i hot, smutskastning och förföljelse vare sig i det vanliga livet eller i offentligheten, inte heller på nätet ska de behöva utstå träck och invektiv.

Politikers utsatthet har under många år undersökts och stått i fokus. Men andra ledande personer är inte heller de skyddade från hat och hot. När nu ärkebiskopen Antje Jackelén drabbats, särskilt på sitt Twitterkonto, är det ett tecken på hur nya medier öppnar för, kan bli kanaler för, hat och hot. Yttrandefrihet i all ära men när gränser överskrids till det brottsliga måste polisen och rättsväsendet skärpa till sig! Och de som äger och sköter Twitter och andra medier måste också skärpa sig för att förhindra hat- och hotfloden!

Allt är inte så idylliskt och vänligt som man kan få för sig. Hot och hat avslöjar att det finns krafter i folkdjupet som inte vill andra väl utan som vill destruera och förstöra. Människor av god vilja borde öka sin medvetenhet om dessa inslag i vårt samhälle så att de kan mötas och bekämpas. Det är knappast möjligt att tala denna perversa oförsonlighet till rätta men gemensamt kan man bilda front mot hat- och hot.

Även en ärkebiskop ska kunna ifrågasättas och kritiseras. Men det är faktiskt en helt annan sak!

LÄS!

Nog kunde man tro att pandemin skulle ge utrymme för studier av alla de slag. Särskilt viktigt för en kyrka är bibelstudier. Sådana fördjupningar kan ske både i föreläsningsform och /eller i samtalsform. Men knappast några sådana dyker upp i nätflödet. Vilket bekräftar att Svenska kyrkans beroende av Skriften är minimalt och att man inte omhuldar bibelkunskapen hos sina medlemmar. Vadan detta?

Är Bibelns betydelse devalverad och underordnad sådant man känner och tycker? Åtminstone borde kristna människor fördjupa sig i evangeliernas berättelser. En och annan bok i Gamla testamentet kan också vara en stor tillgång i en kristens andliga liv. Inte för inte är Psaltarläsningen en världsvid aktivitet och något vi ärvt av kyrkan genom tiderna. Men bibelstudier och tideböner står inte högt i kurs om man ska döma av predikoturerna. Där är de så gott som osynliga!

Tills vidare får vi läsa privat och för oss själva i väntan på ett återuppvaknande över Ordets betydelse i en kristens liv. Vi borde alla vara läsare av Bibeln. Oavsett tro är Skriften ett av världshistoriens mest förnäma litterära verk. Därtill kan den ge andlig vägledning och fördjupning. Så LÄS!

Ska några trängas ut och bort?

En dag som denna när Jesus går vid lärjungarnas sida och för ett samtal om det som angår och är väsentligt kan lite självrannsakan vara på sin plats. Hur ofta har inte jag bekämpat personer och grupper som enligt min uppfattning haft "fel" tankar och åsikter. Det som var rätt enligt mig såg annorlunda ut i deras ögon. Men så enkelt det var att tänka att deras inflytande borde begränsas, ja, de borde egentligen höra hemma någon annan stans i kristendomens vildvuxna träd.

Hur Svenska kyrkan har råd med att tränga bort och ut kristna med andra uppfattningar och tolkningar av Skriften är obegripligt. Vi strider bort varandra om det så en gång gällde personlig frälsning, den sk ämbetsfrågan och nu för tiden katolska sympatier, pride och hbtq eller samkönade vigslar. Personer och grupper med strängare moralsyn får det allt trängre. De som anser att en kyrka som viger och dess vigselförrättare också borde hålla vigsel och trohet i äktenskapet högt är i minoritet när samboskap och andra relationsformer är utbredda. Varför alls viga när det inte längre omhuldas att kristna i relationer ska och bör ingå äktenskap?

Tankarna på att alla har ett oändligt värde och är lika mycket värda mals ner när det mest blir ord och sällan handling. Och det gäller på ömse håll om olika konfliktpunkter! Svårt blir det när en kyrka som knappast nyrekryterar till sin kärna av gudstjänstfirare dessutom vill snäva in kyrkan ytterligare genom att knoppa av de som inte anses passa in.

Samtidigt - någonstans går naturligtvis gränser för vad som kan godtas och accepteras. Men de gränserna blir allt mer formulerade som ideologiska och moraliskt-etiska frågeställningar. Tro, bekännelse och lära hänvisas mindre till och begreppen blir ofta flytande och situationsanpassade. Har kyrkan råd att det pågår kamp och strid för att några ska trängas ut och bort?

Glad Påsk!

 

Tomten som sitter på ägget där

Svänger lufvan och ropar så här:

God Påsk jag önskar hvar vän så kär!

En hel påsk

John Sjögren skriver i dagens SvD om risken att fastna i påskaftonens tillstånd. En artikel värd att läsa. Mitt dilemma är, efter att ha upplevt och firat påsk i många år, att de flesta människor förtränger skärtorsdag, långfredag och siktar direkt på Påskdagen. En påsk utan svek, lidande och död haltar betänkligt. En gång mötte jag kritiken att den församling jag tjänade ville ha Påskdag varje dag. Att den upprörde mig så förstår jag bättre idag. Den betydde nämligen att vår solidaritet och våra liv inte stod i ständig kontakt, möte och dialog med dem som hade det svårt och visste in på kroppen var lidande var. Skulle den dimensionen har varit osynlig trots att vi i gudstjänsten ville prisa och lova Gud med skönheten i en väl genomförd och mycket visuell liturgi?

I det sekulära hyllas den påskdag som enbart firar och glömmer det som legat före. Ungefär som somliga i Sydafrika efter apartheid vill glömma och göra något annat och nytt. Försoningskommissionen glömde inte, den mindes och avtäckte det värsta, eftersom det var vägen vidare till någon slags försoning. Inget firande utan minne, endast hos Gud finns glömska.

En minoritet stannar i Långfredagen där allt tycks vara sorg, elände och saknad. Hoppet om en Påskdag går då förlorad. Framtiden blir dystopisk och havererar ständigt. Vi behöver veta att det finns människor utöver världen som tycks leva i ständig långfredag. Märkligt nog skymtar i deras elände nu och då även påskdagens morgonsol fram.

En hel påsk berättar Stina Oscarson om i sin fina reportageserie om Klara kyrka i Stockholm och människorna där. Där förbiser man inte Långfredagen, man snarare lever i den, men vet att Påskdagen redan är på väg, den bryter ständigt in i mörkret och utstöttheten. När någon delar sitt bröd, sin skjorta eller torkar bort när något solkas.

Firandet på Söndag har den stilla veckans dagar med allt de rymmer som klangbotten och perspektiv. Då blir det möjligt att brista ut i hälsningen: Kristus är uppstånden!