Den rungande tystnaden

Tystnad är något mäktigt om man är många som avstår från att ge ljud ifrån sig. I en gudstjänst kan tysta partier bli särskilt laddade då man som deltagare får tid att bara vara. Saker händer med oss människor i tystnad som ger oss utrymme att inuti hinna ikapp alla sinnesintryck.

I bön är tystnad en naturlig ingrediens. Blir tystnaden längre närmar vi oss meditation och kontemplation. Något som blivit allt vanligare i takt med att kristen djupmeditation brett ut sig i många församlingar. Detta gudstillvända lyssnande mot de inre djupen är i början kakofoniskt då så många tankar, upplevelser och känslor stiger mot ytan. Den uthållige kan erfara hur Guds röst kommer hörbart nära.

I en kultur där tystnaden ofta kan vara både påbjuden och önskvärd är det extra laddat när den uteblivna reaktionen i ett fullmäktige möte läggs till grund för beslut.

Ordföranden säger: Kan vi göra så? (Kort paus) Jag tolkar tystnaden så att vi bifallit förslaget. Frågan som tillhör ett vanligt fullmäktig är: någon däremot? En möjlighet, som likställer alternativen ja och nej med varandra och låter utgången vara öppen, har nu försvunnit. Tänk vad det digitala kan få oss till! Tänk hur en pandemi kan tvinga fram en helt ny tystnadskultur.

Överfört till andra beslutsorganisationer ökar den rungande tystnaden snabbt. Ska det verkligen vara så?

I fullmäktige tiger man sig till beslut

 På stiftsfullmäktige, Strängnäs digitala fullmäktige, fick jag uppleva något jag aldrig trodde var möjligt. Man hade infört vad man kallade tyst acklamation! Om ingen sa något innebar det att deltagarna teg och samtyckte! Fram- och bakdemokrati kan tyckas. i SAOB uttyds acklamation som bifallsrop av en församling - hur kan då en tyst acklamation äga rum?

Dessutom ska man ju avge sitt bifall, lägga sin röst, göra den hörd, ge den tillkänna, dvs rösta genom en aktiv åtgärd. Då blir olika alternativ, om de finns, likvärdiga. Det kan inta vara tekniskt svårt att hitta en modell för rösträkning av aktivt avgivna röster. Jag undrar om det ens är lagligt att låta tystnaden innebära att beslut fastställs? 3 Kap i Kyrkoordningen är tillämplig även för stiftsfullmäktige:

31 § När överläggningen är avslutad lägger ordföranden fram förslag till beslut. Varje förslag ska utformas så att det kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och befäster beslutet med ett klubbslag, om inte någon ledamot begär omröstning. 

32 § Om en ledamot begär omröstning, ska den ske öppet, utom i ärenden som gäller val. 

33 § Vid en omröstning gäller den mening som mer än hälften av ledamöterna är ense om.

När tystnaden avgör blir det näst intill omöjligt att rösta och säga ja och nej. Då blir tystnade ett ja och den som vill rösta på annat sätt måste då personligen yttra sig. Silent majority har kommit oss obeskrivligt nära. Är det verkligen rimligt och möjligt att ett fullmäktige i församling och stift kan tiga sig till beslut?

Bråka om trafikproblem

En ny dag när man runt om fortsätter bråka om busslinjer, ombyggnad av gator och trafikstörningar. Och det är en god sak att viljor korsas och meningar bryts mot varandra. Då finns det möjlighet att få en fråga belyst ur flera aspekter. Odemokratiskt är det inte om beslutet som ifrågasätts ändå står fat. Det betyder bara att en majoritet står bakom det. Om det blir bra får vi se om några år.

Om jag skulle lägga mig i, vad skulle jag bråka om då? Om alla trafikfällor runt vår stad. Det borde finnas, om det inte finns, en tjänst där man på en karta kan pricka in vilka svårigheter man upptäckt. På en plats kör cyklister åt fel håll på cykelbanan. Inget stort problem kan man tycka, förrän någon kolliderar och skadas svårt eller rent av mister livet! På en sträcka vid södra infarten till vår stad kör bilisterna alltid 20-30 km för fort vilket utsätter andra för fara. 

På ett annat ställe är skyltarna så förrädiska att flera bilister svänger in på en cykelbana när de vid koloniområdet Alnängarna ska vika av ut mot en restaurang, Naturens Hus. Många fler har jag noterat men anmäler inte. Varför? För att vi i flera år försökt få hjälp med att få igång en gatlykta över korsningen där vi bor. Där blir mörkt om natten och överfall har ägt rum. men någon tänd lykta har inte dykt upp. Hur svarar kommunens tjänstemän? De jobbar med frågan...

Vem granskar utköpen?

Problemen kring utköpet av kyrkoherden i Örebro kommer att kvarstå under lång tid eftersom beslutsfattarna mörkar eller ljuger om vad som hänt och anledningar till att man bedömde utköpet som nödvändigt. Det ska inte vara upp till "privatspanare" att begära ut dokument som kan förklara situationen. Så kan knappast en ordförande sekretessbelägga ett avtal som detta. Om de som begär ut handlingar i ärendet avvisas kan man överklaga. 

Det borde vara självklart för Kyrkans tidning att på det sättet engagera sig i vad som hänt i Örebro och inte bara gömma sig bakom suddiga benämningar som inte ens pekar ut platsen där detta hänt! Tidningen har både resurser och ambitioner att vara undersökande i sin journalistik! Om någon borde gripa sig an utköpslusten inom Svenska kyrkan genom att granska enskilda fall och försöka avslöja mönstren bakom, ska det självfallet vara Kyrkans tidning. Inte heller när det gällde utköpet av Mats Hermansson i Visby tog tidningen på allvar tag i frågan. Misstanken att det kan ha berott på tidningens engagemang i Visbys kyrkvecka, som en och annan låtit antyda, ska inte ens kunna förkomma!

Det har sagts att det egentligen inte finns några dokument att hämta ut eftersom allt skett muntligt! Om det är sant är också det ett sätt att undgå revision och granskning av det skäliga i besluten och synnerligen anmärkningsvärt. Vilket också det är värt att detaljerat berätta! Det ska helt enkelt inte gå att föra medlemmarna och allmänheten bakom ljuset om vad som i Örebro förekommit haver!

Ekumenik i bakvatten

 Under ett antal år på 80- och 90-talet hade jag förmånen att ha tillgång till de flesta tidningar och tidskrifter som gavs ut av de kristna samfunden. Så informerad om vad som rörde sig i kristenheten i Sverige har jag inte varit sedan dess. Det har blivit ganska svårt att hålla sig informerad. Det är som om de ekumeniska perspektiven inte bara svalnat utan blivit allt mer av en expertfunktion istället för ett folkligt intresse. Samfundstidningarna har svårt med sin omvärldsbevakning, till och med av något så näraliggande som andra samfunds liv och verksamhet.

Samfundsledarna och deras krets av styrande är naturligtvis bättre informerade om utvecklingen och frågeställningarna i andra kyrkor och samfund. Men nog kan man undra om ekumeniken verkligen ska reduceras till sådana diplomatiska möten och aktiviteter som förr erbjöds av Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) och numera av Sveriges Kristna Råd (SKR)?

Intresset för det egna samfundet är inte heller det överallt på topp. Ofta uppslukas de aktiva, förtroendevalda, präster och pastorer såväl som det i övrigt engagerade lekfolket av nuet och det senaste. Liten tid ägnas åt historien eller kyrkans fundament av tro, bekännelse och lära. Den konfessionella identiteten blir därmed ganska suddig och skör. 

Tanken att den som känner sig själv blir bättre på att möta andra gäller även inom kyrkor och samfund. Ett steg på vägen mot ökad ekumenisk aktivitet vore att hitta metoder att digitalt ömsesidigt erbjuda kyrko- och samfundstidningar och tidskrifter. Ett annat vore att när pandemin släpper greppet stimulera till gränsöverskridande studie- och samtalscirklar. En bra bok (fortfarande!) att börja med är Dop, Nattvard, Ämbete, det sk Limadokumentet om viktiga inslag i allt kristet liv!

Pingst, vad katten är det?

Pingst, vet folk i allmänhet vad pingsten är för en helg? Har de fått lära sig i skolan om pingsten och dess innebörd för kristenheten? För varje år som går försvagas kunskaperna om något så elementärt och basalt som pingst. Färre vill lära sig och anser sig inte ha någon anledning att komma ihåg fakta om pingsten eftersom de vilken dag som helst kan slå upp ordet på nätet och Wikipedia.

För att spara läsare den energi det tar att slå upp pingst på Wikipedia återger jag här det två första styckena i nätencyklopediens uttydning:

Pingst är en kristen högtid som firar att den helige Ande gavs till apostlarna i Jerusalem och de »började tala främmande språk» (Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39). Enligt Bibeln var detta första gången tungotal förekom (ett tecken på uppfyllelse av Helig Ande) och den dagen döptes nästan 3 000 människor i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Den kristna kyrkan anses ha fått sin begynnelse i och med pingstdagen. Pingsten anses vara en motsats eller ett upphävande av det som hände i Gamla testamentet när Gud förbistrade människornas språk och spred ut dem över jorden, alla kunde förstå vad som talades i församlingen. Pingstdagen infaller 10 dagar efter Kristi himmelsfärdsdag.

Ordet pingst härstammar från det grekiska ordet Πεντηκοστή, vilket betyder den femtionde. Den femtionde syftar på att 50 dagar förflutit sedan påsk. Pingsten betecknas ofta som "kyrkans födelsedag", eftersom det var då som Jesu lärjungar började att organisera en församling och missionera. I kyrkoåret innebär pingsten påsktidens avslutning.

För den vetgirige finns det mer att läsa, men något ska människor göra själva. Då får ni "googla" och leta vidare! Kyrkans och församlingarnas födelsedag. Den dagen kunde man åter förstå varandra efter den språkförbistring som spreds över mänskligheten vid byggandet av Babels torn. Kommunikation istället för ordkrig och oförståelse. Samling och gemenskap istället för splittring och främlingsskap. Den Helige Ande utgöts över människor så de talade i tungor och alla hörde sitt språk talas.

Om sådana teman och om pingstens förhållande till påsken skulle vi kunna tala och skriva hur länge som helst. Entusiasm, engagemang och inspiration ligger nära till hands för den som träder i pingstens nya gemenskap. Varför inte ta några steg in i den verkligheten...?! 

Två års transplantationsutredning

Tvåårsjubileum har det blivit. Men det är inte mycket att fira. Två år i dialys. Under tiden har man gjort min transplantationsutredning. Den är ännu inte riktigt klar! Två hela år. Visst det har varit pandemi och somliga undersökningar slutade man nästan helt med. Dessutom har utredningsresultaten ibland ställt till så att det verkade som att allt hopp om ett normalt liv utan dialys vore utom räckhåll. Men hindren har övervunnits.

Men väntetiderna kan inte bara ursäktas med pandemin eller komplikationer. Det måste ju finnas en lista på utredningar som ska göras och det borde inte vara alltför svårt att några av remisserna verkar parallellt för att skynda på det hela. Redan för två år sedan sas det att vi ska skynda på ditt ärende så mycket vi bara kan. Trots utfästelserna har flera av undersökningarna behövts göras två gånger eftersom några av de redan avverkade som t ex tandstatus och ultraljudsundersökningar av hjärtat hann bli för gamla! Då förstår man att det har tagit tid och blivit extra kostsamt för sjukvården.

Inte vet jag hur det har gått för andra, men att en sådan utredning skulle ta två år är för mig obegripligt. Det båtar föga, som det heter, att orera, gnälla och anmäla. Nu vill jag bara få reda på hur planeringen ser ut och hur länge det verkligen kan dröja? Lite böneunderstöd kanske vore på sin plast!

Fred och välstånd?

Staten Israel har rätt att försvara sig. Så är det. Men i längden blir det orimligt att varje gång militanta palestinier från Gaza angriper Israel så blir svaret inte bara mångdubbelt utan tiofalt. Olagliga och fortsatta ockupationer och konfiskation av palestiniers mark och fastigheter är inte heller förenligt med alla påståenden om den enda verkliga demokratin i Mellanöstern. I demokratier ska människor behandlas likvärdigt och de mänskliga rättigheterna gälla lika för alla.

Man blir inte heller antisemit för att man mår dåligt och illa av hur Israel agerar. Det finns många israeler som på samma sätt reagerar mot det de finner vara övergrepp och trakasserier. Den som någon gång stått vid en checkpoint mellan palestinskt område och Israel vet hur många orimligheter som förekommer där människor godtyckligt kan hindras bege sig till sina arbeten eller släktingar. Och den som stått i skuggan av de murar som Israel satt upp kan hisna över hur mycket arbete och kraft som går åt till att skilja människor från varandra istället för att finna vägar till samverkan och samexistens.

Även den som sett olagliga bosättningar växa som svampar ur marken på vad som är ockuperad palestinsk mark kan undra hur makthavarna tänker när mark och egendom utan sanktioner och åtal bara tas över och inkorporeras i ett expanderande Israel. Vanmakten hos den som drabbas blir obeskrivlig. Som demokrati har Israel otroligt mycket att ändra och bevisa.

När jag skrivit detta vet jag att det är lätt att bli sorterad som antisemit. För mig handlar det dock inte om ras eller folkslag utan bara detta enkla att alla människors lika värde, västvärldens höga visa, bär råda även i Mellanöstern. Ingen av parterna bör angripa den andre med militärt eller annat våld. Fred och välstånd står på vacklande grund om orättvisa och övergrepp tillhör de grundstenar samhällsbygget vilar på.

Öppenhet och sanning ska hålla varandra i hand

Att avtala bort öppenhet, förutom det som gäller individens integritet, är inte acceptabelt. Särskilt inte om det gäller hur man utfört sitt uppdrag. Det uppdraget som kyrkoherde och präst är man bunden att sköta enligt speciella regler. Man har i sina vigsellöften och i samband med mottagningsgudstjänsten förbundit sig att tjäna Gud och kyrkan på sådan sätt att Gud blir ärad och församlingen uppbygd. 

Den som inte hållit sig till dessa uppgifter har med andra ord avvikit från uppdraget. I Örebro har inga än så länge använt ord som felrekrytering, men det ligger snubblande nära eftersom tjänsteinnehavaren klarade ungefär 4 år men slutar så tidigt och går med en lön för sex år. Man får inte glömma att räkna arbetsgivaravgifter och sociala avgifter, ca 30 procent (?), utöver de nästan två miljonerna som KR:s ordförande och arbetsutskottet givit bort.

Vad kan ha skurit sig så totalt att det var värt ca 2,5 miljoner kronor? Alla detaljer ska inte bli offentliga men kyrkans företrädare som bankar klubbor i bordet måste kunna stå till svars för sina beslut och då kan vare sig besluten eller anledningarna hållas hemliga! Sekretessklausuler utöver vad Kyrkoordningen stadgar kan inte godtas!

Öppenhet och transparens är inte förhandlingsbart. Sekretess utöver ett rimligt skyddande av det som kan vara till skada och men för individen är helt enkelt fel! Hur ska politiker annars kunna stå till svars för vad de gör? Vi vet hur den forne presidenten Trump gång på gång använt yppandeförbud för att skydda sig och sitt handlande. Vi ska inte gå år det hållet, inte ens en aning! Öppenhet och sanning ska hålla varandra i handen oavsett vad man försökt trolla bort avtalsvägen och genom att ha handlagt ärendet muntligt!

Kyrkoarbetare ska sminka sig lila i september

På nätet har jag sett att anställda i Örebro inför kyrkovalet ska sminka sig lila i sina ansikten som en påminnelse om valet. Ett lyckat skämt, eller hur. Hur man tänkte då när man bestämde sig för sprattet lär vi få veta senare. Den biskopliga lila/violetta färgen är inte så skrikig i smink, även om man ibland kan haja till inför neonliknande skjortvarianter. Men många trodde till en början, liksom jag, att det var på riktigt. Det säger något om hur lågt ställda förväntningarna blivit på Svenska kyrkan...

På Svenska kyrkans hemsida förklaras den lila färgen så här. Violett eller lila är botens och ångerns färg. Den symboliserar förberedelse och syns därför under advent i väntan på julen och under fastan i väntan på påsken.

På Finska kyrkans hemsida skriver man: Violett är ångerns, väntans och bättringens färg. Och enligt Wikipedia är violett/lila i katolska kyrkan: Violett är eftertankens, lidandets och botgöringens färg och används under fastan och advent.

Bot, ånger, lidande, förberedelse och bättring är bra ingångsvärden när man tänker på kyrkans val. Fortfarande är det en parodi på civilsamhällets frihet och oberoende av statsmakten och de partier som bär upp det politiska systemet. Där behövs verklig både bot och bättring! Ty att sekulära krafter och partier styr i en kyrka är ett lidande. 

Kan de lila kyrkoarbetarna väcka eftertanke och få igång förberedelser till en ny ordning vad gäller kyrkans val vore det bra och välgörande ty då kanske vi äntligen kan lämna Gustav Vasas modell där kyrkan styrs av de världsliga makthavarna för att kontrollera och tygla kyrkan och dess inflytande.

Tala sanning om utköpet i Örebro

Utköpet av kyrkoherden i Örebro är en skandal. Inte för att utköpet ägde rum, vi vet ännu inte någonting om vad det handlade om. När vi vet mer kanske även utbetalningarna av 2 årslöner på drygt 1,9 miljoner + sociala avgifter (!) ter sig oskäligt och som ett slöseri med de kyrkotillhörigas pengar. De ekonomiska medel storpastoratet i Örebro hanterar är medlemmarnas avgifter. Om de placerats i fonder eller hanteras på något annat sätt förändrar inte ursprunget - de sköts på medlemmarnas vägnar och uppdrag.

Skandalen består i att KR:s ordförande Timmy Leijen mörkar och slirar. Han låter avtalets sekretess bli viktigare än den öppenhet och transparens som Svenska kyrkan hyllar och har åtagit sig! Sanningen blir lidande och de kyrkotillhörigas rättmätiga möjlighet att kunna ställa frågor och utvärdera politikernas handlande omöjliggörs. 

Hur rätt KR:s ordförande än tycker han har gjort ljuger man inte offentligt om utköpets natur. Där ska ja vara ja och nej vara nej, dvs sanning ska talas. Ingen får 2 årslöner i avgångsvederlag om inte arbetsgivaren anser att situationen blivit omöjlig genom starka meningsskillnader och nästintill olöslig konflikt. Den officiella versionen är bara dumheter. Så börja tala sanning så väljare och revisorer kan granska handlandet!

https://www.facebook.com/200893939929701/videos/1698308556854891

Filmtime

Youtube erbjuder en djungel av långfilmer. Många med så dålig kvalité och upplösning att man orkar se någon inut innan man ger upp. Suddiga ansikten och röriga miljöer orkar man inte med så länge. Men efterhand hittar man också sådant som är värt att lägga några timmar på. Eftersom filmerna saknar svensk text får man vara glad över engelsk textning, ibland sämre än högstadieengelsk nivå.

Nu senast har jag beskådat en tecknad ortodox film: Serafima, Christian Orthodox animation. Värd att se enligt min åsikt. Eler vad says om State of the Union med Spencer Tracy och Katherine Hepburn. Eller vad sägs om en utflippad fantasyfilm från China? Den hittas under rubriken Best Chinese Movies 2020 - Chinese Latest Fantasy-Films - Films New Adventure och publicerad ac Zim Xi. Filmen har bara setts av drygt 1000 personer så den ligger inte högt på några listor. Filmen är 1:36:20 lång.

En kinesisk film som tävlat internationellt är Xuan Zang om en buddhistmunk på väg för att finna gamla buddhistiska texter, vacker och mycket sevärd. Eller så kanske en film noir från USA passar? Ledande skådespelare är Burt Lancaster och filmen är också underhållande att se: The Young Savages, 1961. Film time och engelskträning!

Föraktade politiker gör ett sämre jobb

Politikerförakt är ett uttryck som kom till för att benämna en reaktion på politiker som utnyttjade sin ställning och inte ville det allmännas bästa. Föraktet blev som gjutet i betong när misstron och föraktet slog rot, särskilt i sammanhang där man kände sig missgynnad och nedvärderad av politikerna sätt att ordna samhället.

Politiker har varit särskilt utsatta för trollens förföljelse, med hat och hot, särskilt på nätet. Att de står ut år efter år är något av ett under. De flesta av oss skulle inte betala det priset för att vara med och fatta beslut. Vi borde välkomna, uppmuntra och försvara våra politiker så att de utan hat och hot kan utföra sin samhällsnyttiga insats. Detta oavsett om vi gillar de enskilda politikernas ideologi och politik. De har klivit fram för att göra sin insats. Att många hoppar av under mandatperioderna är ett illavarslande tecken. Klart är att förakt och hot leder förmodligen till att politiker gör ett sämre jobb.

Några enstaka rötägg ska inte förstöra för den stora majoriteten politiker som ofta utan uppskattning och erkänsla lägger ner kraft och engagemang för att göra Sverige till ett bra samhälle för alla att leva och verka i. Politiker ska inte föraktas utan tvärtom lovordas för sitt slit.

Som personer ska de vara fredad såvida de inte ägnar sig åt korruption eller vanstyre. Samtidigt måste det råda en öppen debatt där partierna och politikernas ställningstaganden och politikens inriktning kan ifrågasättas och kritiseras. Att några partier då blir mer utsatt för ifrågasättanden och politiska påhopp är som det ska vara. Jag tänker t ex på SD och partiets rötter med främlingshat och rasism. Men inte heller SD:s kandidater ska hotas och hatas.

Vill att partiledarna gör bort sig...

Vad skulle partiledarna, de vars partier ställer upp i kyrkovalet, egentligen svara på frågor om kyrkans bekännelse och lära? Och varför skulle de behöva få frågorna? Eftertankens glada insikt har fått mig att förstå att jag egentligen bara vill att de ska göra bort sig genom att visa att de ingenting vet om Svenska kyrkans grunddokument och än mindre vad reformationens texter slår fast och bekänner. För visst vore det pinsamt om ledarna för partier som vill styra kyrkan inte kan och vet!

Något nytt tillför inte frågorna. De kan möjligen visa distansen mellan maktens högsta toppar och en organisation i civilsamhället som de vill dominera och styra utifrån övertygelsen att just kyrkan saknar något som partiideologierna skulle kunna tillföra. Andra civilsamhällets organisationer lämnas dock huvudsakligen ifred trots att samma dröm om att partiideologi i andra fall vore än mer behövliga, hur nu det kan komma sig? Vad gäller normskapande är kristendomen totalt överlägsen partierna och har lagt grunden till civilisationer genom tiderna med hjälp av Bibelns texter, kyrkans undervisning och människors bekännelse och tro.

Det enda rimliga vore att kristna socialdemokrater och övriga partianslutna överger partipolitiken i kyrkans sammanhang och engagerar sig för kyrkans bästa utifrån sin kristna tro och sitt deltagande i den lokala församlingen. Deras kraft behövs men inte genom att representera sekulära organisationer, partier med uppgift att styra stat och kommun i det "världsliga regementet".

Oställda frågor får inga svar

Gänget Jimmie Åkesson, Stefan Lövfen och Annie Lööf slipper alltid undan. Inga reportrar ställer relevanta frågor till dem på religionsfrihetstemat. De leder dock partier som har vilja och ambition och styra Svenska kyrkan, borde dom inte då också få svara för vad gör eller inte? I september ska deras partier på nytt försöka flytta fram sin positioner och få mer makt i och över kyrkan.

Än mer intrikat vore om de tvingades svara på frågor om kyrkans tro, lära och bekännelse. Vad vet dom om Augsburgska bekännelsen eller de Schmalkaldiska artiklarna? Vilken nattvardssyn har dom? Kyrkosyn? Vilken ekumenisk hållning? Vad tänker de om mission och evangelisation? Är de beredda at i partiet tala för det kyrka står för, att barn bör bli döpta och konfirmerade? Hur stark är partipiskan i kyrkomötet?

Vore Kyrkans tidning på bettet vågade åtminstone dom, och kanske Dagen och Världen idag, ställa sådana frågor till dem med största ansvaret i partierna. Eller måste vi hoppas på Bulletin? Det står i alla fall alldeles klart att oställda frågor aldrig blir besvarade.

Vem står till svars för inskränkningen av religionsfriheten? S och MP?

Tittarsiffror, lyssnarsiffror och digitala träffar redovisas så vitt jag vet inte för regeringens och folkhälsomyndighetens outtröttliga pressträffar. Det vore intressant att se hur mycket uppmärksamhet man tappat. Vem orkar dag efter dag höra samma visa?

Nåväl igår kom några nyheter som ska träda i kraft 1 juni och som massor av verksamheter behöver förhålla sig till: För inomhusarrangemang ska deltagartaket som huvudregel fortsättningsvis vara åtta deltagare. Om deltagarna anvisas en sittplats kan upp till 50 deltagare tillåtas. För arrangemang utomhus får maximalt 100 deltagare delta förutsatt att deltagarna inte anvisas en sittplats, då upp till 500 deltagare kan tillåtas.

I min församling har man som tur var redan numrerat platserna i bänkarna eftersom så många sakrala konserter och musikevenemang äger rum där. Andra församlingar har ännu inte satt nummer på sina platser. Innan det skedde kan man tänka att det fanns viss återhållsamhet så att kyrkan inte skulle beskyllas för att även numrera antalet himlafarare. Men med regeringens benägna bistånd är vi tillbaka där vi inte ville vara - att ha bokade platser i kyrkorummen. Friheten upphör när det finns 8 platser i en församling som kan nyttja sin rätt till religionsutövning! Kommer någon att stå till svars för detta? Till exempel i stundande kyrkoval? S och Miljöpartister i Svenska kyrkan?

Om numrering är vad som krävs för att i någon mån upprätthålla religionsfriheten i Sverige (!) så bör alla församlingar omedelbart efter Kristi Himmelsfärdsdags högmässa (!) börja numreringen av platserna i bänkarna. Inskränkningen har varit oproportionerligt stor och utan närmare förklaring varför kommersiella verksamheter tillåtits breda ut sig när tro och religion hållits kort. Det var länge sedan religionsfriheten inskränktes så till den grad att högmässofirandet i landet på många håll förtvinat. 

Från 8 till 50 är en bra utökning men fortfarande snubblande nära det oacceptabla för många församlingar där platsantalet är mellan 500 och 700, ibland ännu mycket större. I de kyrkorummen ropar även efter den 1 juni tomrum till tomrum! Skärp sig regeringen! Läs på religionsfrihetslagstiftningen! 

Aktiv och värdefull eller gammal och förbrukad?

I gamla bibelöversättningen stod det i Psaltaren 90:10 att: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,  ... Nu för tiden blir massor av människor äldre än så. För närvarande debatteras hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de som är lite äldre, som pensionerats, men ännu har krafter och förmågor kvar.

I kyrkan är det märkligt nog inte helt lätt, trots att många församlingar består av just äldre personer, utan snarare svårt för pensionerade inom vigningstjänsterna att få celebrera en mässa, predika och undervisa. Enklare är det då att få hjälpa till med en begravning eller två. På andra håll kan det vara så att pensionärer bär upp församlingar och är viktiga kuggar i deras dagliga liv. Allt måste förstås inte vara antingen eller. Ett mellanting vore kanske att föredra.

Befogenheten att fira mässa, predika, bedriva själavård, missionera, viga, konfirmera upphör inte med pensioneringen. Stiften kan någon gång hylla enstaka äldre "räddare" som hjälpt församlingar under långvariga vakanser. Men gör stiften ett dyft för att ta till vara den resurs av erfarenhet och långvarig kyrklig tjänst som kan finnas alldeles i närheten? Sällan. I stora städer är det som verkliga banker av emeriti som kunde brukas lite mera, åtminstone de som verkligen vill göra mer än att parkera på krematorier och flitigt jordfästa och begrava.

Uppgiften att verka som mentorer borde passa en hel del pensionerade väl. De borde också vara lämpliga som själavårdare t ex för kyrkligt anställda. Eller varför inte göra några mindre projekt för att bringa reda i församlingars nutidshistoria genom att samla, dokumentera och ordna bilder och fotografier. Somliga sköter tidningsklipp minutiöst men glömmer lätt bort alla privata bilder från församlingens liv. Nog borde det också gå att samla ihop ljud och rörliga bilder från reportage, andakter och gudstjänster i radio och TV. Fler uppgifter än så kan man lätt komma på...

Kontrakten skärper sig någon gång ibland och bjuder in till en dag för gemenskap och information, men inte heller det brukar leda till att flera tas i bruk. En anledning kan vara att de äldre träffas för sig och de aktiva för sig. Uppdelningen i aktiva och värdefulla i förhållande till passiva och förbrukade är uttryck för en ålderism som i längden verkar diskriminerande. 

Flera av mina pensionerade vänner har varit med om att deras insikter, erfarenheter och kunnande totalt upphört vid pensionering. I andras ögon alltså. Inte ens rimliga överlämnanden och kunskapsöverföring har fungerat! Intresset har varit svalt för hur man gjort och hur man tänkt inför vissa avgörande beslut gällande personal, organisation, ekonomi, undervisning eller liturgi. Dörren stängs och hjulet ska uppfinnas på nytt. Trots att kyrkan sägs vara en så traditionsinriktad miljö finns det mycket att förändra för att kunskap och insikter inte ska tappas bort och gå förlorade. Vill man inte göra det i samtal kunde man åtminstone låta alla som slutar skriftligt sammanfatta sin viktigaste lärdomar och lämna vidare synpunkter de menar borde beaktas i mötet med framtiden.

Hur kan dessa sentiment uppstå? En god portion helping personality tillsammans med vilja att göra nytta och stå till förfogande driver på. En aning missnöje finns där också över att det ska vara så svårt att ge utrymme åt människor som arbetat ett helt liv i kyrkans tjänst. Är man verkligen förbrukad om man fyllt år, många år, och passerat pensioneringsklyftan i arbetslivet?

Enkla val finns inte

Valen vi står inför kan vid varje tillfälle innehålla många följdbeslut. Väljer jag en tvål som innehåller ett ämne, t ex en doft, som jag har svårt för har jag samtidigt valt att bortse från de svårigheterna och deras eventuella följdverkningar. Till synes enkla vägval försätter oss i knepiga situationer och tvingar oss till nya ställningstaganden. Enkla val finns helt enkelt inte, det är bara vi som inte insett alla de följdbeslut som kommer.

I den förenklade missionsretoriken handlar det om att vi ska välja Gud och avstå från världens många dåliga sidor. Den som väljer Gud kan snart bli bortvald av bekanta, vänner och släktingar för vilka ett sådant val av någon anledning innebär att man förnekar förnuft och vetenskap. Dessutom är det omöjligt för människor att välja Gud av sig själva eftersom fördärvet i oss och mänskligheten fört oss så långt bort att vi nu saknar förmågan till att verkligt fritt välja Gud. Ungefär så menar t ex flera reformatoriska teologer. Oj då, skulle många av de aktiva i Svenska kyrkan tänka och säga. Vi trodde det fanns ett fritt val att säga ja och säga nej. Jodå, men då befinner vi oss redan i nästa led där Gud tagit initiativet och öppnat för trons gåva.

Kan det verkligen vara så? Ska jag betrakta detta som rimligt eller orimligt. Vad väljer jag? Vad säger dokumenten? Orkar vi ta reda på det eller ska vi bara hoppa över svårigheterna och göra som vi har lust till? Det är också ett slags val...

Slutar på egen begäran eller utköp?

I Örebro har kyrkoherden efter 4 års tjänstgöring slutat på egen begäran. Politikerna, bland annat Timmy Leijen, kyrkorådets ordförande, förnekar att det är ett utköp och hänvisar till att man gjort en uppgörelse. 2 årslöner är i detta fall lika med 2 miljoner kronor som ska utbetalas till den på egen begäran slutande kyrkoherden! Självfallet vet alla att om man slutar på egen begäran på normalt sätt så utgår inga avgångsvederlag. Om så vore skulle många söka och vilja ha en sådan tjänst där villkoren är så oproportionerligt gynnsamma. 

Sedan kyrka-stat reglerades har det ofta betonats att transparensen och öppenheten ska vara som i kommunal och statlig verksamhet. I Kyrkoordningens tolfte avdelning Kap 54 regleras offentligheten gällande kyrkans handlingar. 

4 § Undantag från rätten att ta del av handlingar som avses i 3 § gäller endast för handlingar som innehåller uppgifter som skyddas av förbud enligt 54 kap. Om de skyddade uppgifterna förekommer endast i vissa delar av en handling kvarstår rätten att ta del av handlingens övriga delar.

I inledningen till avdelningen står bl a följande: Det öppna samtalet och den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt. Offentlighetsprincipen tillämpas för all kyrklig verksamhet, när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre. 

Det avtal som upprättas kan alltså behöva lämnas ut, men med uppgifter mörkade som avslöjar privata förhållanden och sådant som kan anses vara till men för den enskilde. Sekretessbedömningen görs av pastoratet men kan överprövas. Här måste betonas att den personliga integriteten är viktig. Allmänheten varken bör eller ska ha reda på alla skäl och anledningar som kan finnas till att uppgörelsen blev gjord. Samtidigt måste kyrkopolitiker tala sanning och ange vad det handlar om. Särskilt som de 2 miljonerna kommer från ett pastorat som sparat miljoner och dragit in/ inte tillsatt vakanta tjänster. Det är de kyrkotillhörigas pengar som kyrkorådet i pastoratet förvaltar!

En annan faktor som borde beröra Domkapitlet är att varje arbetsgivarens uppsägning och utköp ska granskas av domkapitlet. Men genom att en kyrkoherde säger upp sig själv och man avtalar om ett avgångsvederlag på 2 årslöner, i detta fall 2 miljoner kronor, så undgår man domkapitlets granskande inblandning. Den är visserligen endast formell men kan tvinga parterna att tänka igenom situationen en extra gång. Man får förmoda och hoppas att avtalet innehåller en klausul om att ifall den forne kyrkoherden får nytt arbete så upphör avgångsvederlaget. En sådan klausul vore det verkligt ansvariga i ett läge som detta.

Alltihop är sorgligt och bedrövligt. I trådar på Facebook kan man ana ett omfattande missnöje med beslutet. Många säger sig vilja lämna kyrkan. Ibland är det som om de önskar att de vore med bara för att nu kunna begära utträde. Hoppas att det snart lugnar ner sig. Pastoratet behöver finna rimliga vägar framåt så att församlingarnas verksamhet kan få bästa möjliga arbetsvillkor, ekonomiskt och organisatoriskt. Här behöver jag nog inte dra invändningarna mot storpastoraten än en gång?

Att fråga men inte ge svar

Ibland vill det sig inte. När jag försökte skriva några rader till studentsångens melodi blev det rörigt. Stavelserna blev fler än sången tillät. Hur jag än räknade och provsjöng blev det fel. Till sist gav jag upp och lät det bli galet. Men kunde förstås inte släppa det utan gick tillbaka och rättade till sist till det någorlunda.

Skrev brev till en släkting och råkade skriva kära XX och det till en manlig anförvant, käre ska det vara. Snabbt utfört blir i mitt fall ofta slarvigt. Det vill sig inte om jag inte tänker efter. Några gånger har jag läst fel på namn och blandat samman personer vilket inte är bra. Särskilt inte om man tillfogar kritiska kommentarer som då hamnar i fel tunna. Det kan bero på att jag tror att jag har lätt för mig i alla möjliga sammanhang, som att skriva fort, klokt och rappt, vilket alltså inte alltid är sant.

I Längbro kyrka började jag en predikan genom att ställa en fråga och påstod att jag skulle besvara den lite senare. Men något grep mig, förvirring eller inspiration må vara osagt, frågan fick i alla fall inte något svar. Gissa om det engagerade. Effekten var omedelbar. Varje person som lämnade kyrka vill veta, vill få svaret. Så fel det var blev det rätt. Det som inte ville sig ordnade upp sig. Få predikningar har fått ett sådant gensvar. Av det lärde jag mig att man inte alltid ska erbjuda svar, utan ställa frågor, då finns det något att fundera på och grubbla över.

Öppna hjärtan som sluter gränser

Inte många partier eller deras ledare vill som forne Reinfeldt att vi ska öppna våra hjärtan. Istället ska vi sluta våra gränser. Håll igen. 

Nyligen har ledarna drabbat samman i televisionens tranedans, den som kallas debatt. Jag tyckte mig höra en ny visa för Sverige. En ogenerös och självisk sådan. Vi har inte längre råd, tycks det. Någon påstår rent av att vi importerar kvinnoförtryck. Hans slutsats blir att gränserna inte ska vara särskilt öppna för flyktingar och andra som vill och har rätt att söka sig hit.

Så här kunde de flesta partiledarna numera sjunga på melodin till Studentsången:

Vi här är bäst på att bygga mur

och att förhindra att folk kommer hit

Borde dom inte sättas i bur?

Och utvisas och skickas bort dit?

Vi mår himla bra

utan att fler släpps in

Några kan man ha

ett par, tre, fyra, fem

kanske flera, jaha, är det bra?

Öppet land nu är stängt allt som mest!

Vi för sjutton har välkomnat flest!

Hurra!

 

Oviljan att dela med sig

Radionyheterna kommer allt längre ifrån oss och känns ofta allt mindre angelägna. Förmodligen är det inte nyhetsredaktionens fel utan speglar vår tillvaro där vår delaktighet i det omgivande samhället så drastiskt beskurits. Märkligt och egendomligt är känslan som infinner sig. Tidigare sög man i sig rapporterna eftersom de berörde frågor, ämnen och händelser som var angelägna även för oss.

De pågående debatterna böljar fram och tillbaka som vågor vid stranden. Inget händer egentligen trots att det brusar om vattnet när det kastar sig mot sand och sten. Orden flyger högt men medföljande handling ses sällan. Först ska det utredas, tröskas, remissas innan förslag hyvlas och sandpappras, kvar blir något litet.

Generositeten mot utsatta människor som legalt sökt sig en tillflykt i vårt land avtar markant. Men här bör man se upp. I takt med att viljan att hjälpa tynar bort förändras också våra värderingar. Att på bibliskt vis plåstra om den slagnes sår och se till att personen får sjukhusvård håller oss själva etiskt levande.

Att ge bort sin skjorta och gå en extra mil betyder att vi ger åt den som verkligen behöver. Målet nu tycks vara att de som behöver ska vara någon annan stans. I Lissabon, Ankara eller Istanbul kan de hålla hus. Politiken går ut på att se till att, trots att vi har råd, vi inte delar med oss till de sjuka, krigströtta och flyktade.

I de flesta sammanhang benämns denna ovilja som självisk, högst i kurs står egennyttan. Dom ska inte ha det vi unnar oss... Hur kunde det gå så illa?

Örebro - Olaus Petri-staden

Hur kan en stad/kommun som Örebro ha så svårt för att minnas och sprida kunskap om bröderna Petri? Har det att göra med den livsåskådningsmässiga neutralitet (praktiska ateism) som kännetecknar hur stat, region och kommun styrs? Eller är det bara ren okunskap och fast rotat ointresse för det som tycks ligga inom religionens sfär?

Hade Örebro legat i Tyskland hade med all säkerhet brunnslocken på gatorna ståtat med deviser om: Örebro - Olaus Petristaden. Skolor och vårdcentraler har visserligen fått namn efter främst Olaus Petri men på deras hemsidor förblir namnet på institutionen en gåta.

I det offentliga rummet ståtar Engelbrekts staty på Stortorget och Ronnie Petersson tronar på sin racerbil utefter vägen mot Almby och Norrköping. Bröderna Petri har faktiskt en egen staty utanför Olaus Petri kyrka på norr. 

Än mer förvånande är att de stormiga och dramatiska rättegången på Örebro slott när Laurentius André och Olaus Petri står anklagade och slutligen döms till döden. En av domarna är ärkebiskop Laurentius Petri, Olaus bror. Den dramatiken borde för läge sedan ha fått både fil och teaterpjäser, men inte syns sådant till. August Strindberg med Mäster Olof var väl den som senast lät reformatorn bli känd för en större allmänhet.

Det är inga små frågor som reformationen i Sverige väcker och som bröderna Petris insatser belyser. Där aktualiseras balansen mellan överhet och folk, kyrka och stat, mellan gammalt och nytt, mellan tradition och förnyelse. Den katolska kyrkan görs om, övertas inifrån med hjälp av kungamakten, och blir luthersk. Där ser man hur medgång kan vändas i motgång och hur vänner blir fiender. Tro ställs mot tro inom samma religion samtidigt som makten realpolitiskt spelar sitt spel.

Örebro - Olaus Petri-staden

Även jag är kyrka

Svenska kyrkan på nätet har fått ny fart genom att många kommunikatörer publicerar små blänkare. Dessutom är många församlingar alltmera aktiva och talar om att de finns och ger olika inblickar i det liv som levs där. Men kyrkan är betydligt större än så.

Nu vill jag högtidligen meddela att även denna blogg ibland är kyrka! Inte alltid. Ibland är den bara min och uttrycker mina personliga ståndpunkter. Det händer dock att den blir ett vittnesbörd  eller ger reflektioner som speglar ett kristet liv. Då glimtar det till av kyrklig närvaro. Särskilt tydlig blir en sådan röst när den återger erfarenheter, allmänmänskliga upplevelser, för då kan det inkarnerade Ordet bli påtagligt och konkret och höras även genom min och andras röster...

I Svenska kyrkan har det ofta påpekats att inte bara organisationens företrädare är kyrka utan varje enskild medlem utgör också det vi kallar kyrka. Inte bara biskopar, kyrkopolitiker och anställda som är i tjänst kan tala för kyrkan, det är viktigt att komma ihåg.