Radionyheterna kommer allt längre ifrån oss och känns ofta allt mindre angelägna. Förmodligen är det inte nyhetsredaktionens fel utan speglar vår tillvaro där vår delaktighet i det omgivande samhället så drastiskt beskurits. Märkligt och egendomligt är känslan som infinner sig. Tidigare sög man i sig rapporterna eftersom de berörde frågor, ämnen och händelser som var angelägna även för oss.
De pågående debatterna böljar fram och tillbaka som vågor vid stranden. Inget händer egentligen trots att det brusar om vattnet när det kastar sig mot sand och sten. Orden flyger högt men medföljande handling ses sällan. Först ska det utredas, tröskas, remissas innan förslag hyvlas och sandpappras, kvar blir något litet.
Generositeten mot utsatta människor som legalt sökt sig en tillflykt i vårt land avtar markant. Men här bör man se upp. I takt med att viljan att hjälpa tynar bort förändras också våra värderingar. Att på bibliskt vis plåstra om den slagnes sår och se till att personen får sjukhusvård håller oss själva etiskt levande.
Att ge bort sin skjorta och gå en extra mil betyder att vi ger åt den som verkligen behöver. Målet nu tycks vara att de som behöver ska vara någon annan stans. I Lissabon, Ankara eller Istanbul kan de hålla hus. Politiken går ut på att se till att, trots att vi har råd, vi inte delar med oss till de sjuka, krigströtta och flyktade.
I de flesta sammanhang benämns denna ovilja som självisk, högst i kurs står egennyttan. Dom ska inte ha det vi unnar oss... Hur kunde det gå så illa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar