De första svenska rapparna var svensklärare som redan på 20- och 30-talet undervisade i hur man kunde stava med hjälp av en snabbt rabblad ramsa. Inte mycket socialrealism där, men ändå rytmiskt och häftigt!
S-v-e-n-s-k, säga svensk, l-ä-r, säga lär, a-r-e, säga are, säga svensk, säga lär, säga are, säga svensklärare!
Under ett långt liv som predikande präst tyckte jag själv att mina predikningar var en och desamma - det grundläggande budskapet kom tillbaka och togs om och upprepades. Möjligen med nya formuleringar men i själva verket en och densamma predikan. Denna förmåga att hålla ett tema aktuellt går igen i bloggskrivandet. Inläggen om kyrkan och partipolitiken måste vid det här laget ha tråkat de allra mest uthålliga. På samma sätt är det med några andra teman. Men har jag fått en idé så sitter den i. Länge.
Nu försöker jag vinna anhängare till tanken att församlingar ska ta vara på sin moderna historia. Ett skäl till denna relativt nya vurm är många och långa samtal med en kollega som gjort iakttagelser på området som liknar mina. Upprinnelsen var när hela det gamla kyrkoarkivet drogs in av staten och sändes till arkivmyndigheter. Den som vill forska på Olaus Petri fick vara så gemen och bege sig till Uppsala där "våra" handlingar nu skulle finnas. I ett slag försvann församlingars möjlighet att någorlunda enkelt skriva sin moderna historia.
En ny påminnelse om behovet av att systematiskt samla och bevara dokument fick jag, som faktiskt var arkivansvarig i församlingen, när jag tänkte foga mina samlade konfirmationsfotografier till församlingens. Men det fann inget att foga fotografierna till. Det fanns ingen samling av konfirmandbilder. Även andra fotografier från högtidliga tillfällen bevarades sällan med noteringar om vid vilket tillfälle bilderna var tagna och vilka personer som fanns med på fotografierna. I andra församlingar har jag kunnat se bilder i mappar utan kronologi eller anteckningar om när var, vem och hur. Ibland insatta huller om buller i ett fotoalbum vars ursprung och innehåll svårligen kan spåras.
Församlingarna borde därför samla in bilder, filmer och annat så att den moderna historien inte försvinner in i ett töcken. Även ljudband, radiosändningar och TV-gudstjänster borde dokumenteras. Församlingarna borde ha ansvariga för att föra en bilddagbok och inte bara ha en alltmer uttunnad klippbok med gamla artiklar ur lokalpress och tidningar.
Den som vill veta vem som tjänstgjort i en församling på t ex 50-talet eller för den delen 70-talet hittar inga annaler som kan berätta vem som hade vilken syssla. Inte ens en prästlängd har församlingar hållit sig med. Gamla kyrkoherdar på bild eller namn på en målad kyrkoherdelängd i kyrkan är det som kan finnas. Så borde det naturligtvis inte vara!
Det stiftshistoriska sällskapet och biskopen kunde gott göra insatser för att se till så missförhållandet rättas till. Även den moderna historien blir en gång äldre historia och då är det viktigt att det finns något att hitta och utgå ifrån! dags att gräva, fotografera och anteckna där vi står!
I det längsta har jag dragit mig. Inte i sängen som någon kunde tro, utan för att säga som det är. Den elektriska gräsklipparen klarar inte jobbet! Så där, nu är det sagt. Batterierna, svindyra, är för svaga. Ska man kortklippa gräset, inte snagga det, så stannar klipparen gång på gång eftersom gräset växer frodigt och tätt.
Har det varit regnigt så att det finns rejält med fukt i gräset går det inte heller. Motorn får jobba övertid för att orka med. Efterhand växer gräset om och förbi vad vi ens klarar av i små portioner. Det är då jag börjar drömma om min gamla lie från Gotland som klarade allt i långa svep.
Nu har vi tre batterier som knappast tillsammans räcker för att hålla gräsmattan på vår 300 kvadratmeter stora tomt klippt (de är på 4, 2 och 1,5 ampere). Då är inte heller mer än 225 meter i kvadrat gräsmatta. Så enkelt var det alltså att lämna det fossila bakom sig. Här gick det nog lite för fort vad gäller vår gräsplätt. Tanken att alla andra har liknande bekymmer, men sällan yppar det, gör inte saken ett dugg bättre.
Såg att Sveriges Television visar den fantastiska filmen Cinema Paradiso! För alla som ibland blir nostalgiska inför sin barndoms miljöer och uppväxt och för dem som älskar film är detta en pärla som bara måste ses. Och den som redan har sett den kan vara säker på att den är väl värd att se om igen. På Svenska Filminstitutet finns en PDF om filmen som är läsvärd och kan ge en bra introduktion till handling och hantverk.
Idag blev det ett filmtips. För den kyrkligt intresserade kan byprästens censurerande insatser bli ett extra samtalsämne vad gäller religion och kultur.
Varje dag skummar jag dagstidningar (på nätet) för att se hur uppmärksammat det politiska (!) valet i Svenska kyrkan ska uppmärksammas. Hjälp, vad letande det går åt. Inget större, inget seriöst dyker upp. En allvarlig demokratifråga som den om politiska partier ska kunna verka inom ett av åtskilliga trossamfund i Sverige för att styra det utifrån partiideologi. Det sista handlar om att programmen och uttalanden inför valet knappast berör gudstjänst och mission. Ska det behöva vara så?
Människor som motionerar genom att jogga, gå på gym eller genom någon annan aktivitet beundras för sin uthållighet och starka vilja. Särskilt av andra som inte själva förmår komma igång, eller om de skulle klara det, göra aktiviteten till något regelbundet. Den som misslyckats, trots sina ambitioner, att bli motionär vet att de valt ett sämre alternativ. Medierna är fulla av artiklar om motionens och kroppsaktiviteters värde för hälsa och livslängd.
Motion är inte alltigenom olikt tro. Trons hemlighet är att göra den till en vana. Precis som med motionen. Andakterna inleds trevande men börjar sedan rulla på. Gudstjänstbesöken likaså. För att inte nämna brds- och aftonbön. Bibelläsning och annat som syresätter tron och håller människan andligt vital behöver också förvandlas från enstaka undantag till regelbundenhet och vana. Den som inför varje gudstjänst, andakt, behöver gå igenom olika valbara alternativ kommer i slutänden att förlora tron. På samma sätt blir det med motionen om varje aktivitet ska prövas mot en trevlig middag, en deckare på TV, träffa vänner och kamrater, kolla sociala medier och surfa på internet, ligga i sängvärmen, gå på bio, teater eller konsert eller göra något annat lockande.
Trots att de flesta av oss är inbitna vanemänniskor har trösklarna till t ex motion eller utövad tro på något sätt känts svårare att forcera. Vi motionerar eller går t ex på gudstjänst när vi har lust istället för att ha det som regelbunden vana. Därför har jag blivit övertygad om att vanekristna är de som kommer att vara de som får kyrkan och tron att fortsätta leva,
Hur stor plats ska en kristen tro ta i en människas liv? Frågan verkar omöjlig att att ställa och än mer svår att besvara. De flesta har inte tänkt tanken. Många bryr sig inte. Tron finns väl bara där, skulle en och annan mena, för att aktiveras när det är rimligt eller finns behov. Ja, var sitter tron egentligen? I tanke.. och handling, i ord och liv? Kanske har kristen tro, och annan tro också, en alldeles egen liten hörna för sina elektrokemiska signaler, starka ibland och ytterligt svaga vid andra tillfällen.
Även om frågan om platsen och utrymmet för kristen tro inte kan ges några enkla svar är det lätt att inse att trons plats ständigt utmanas och trängs undan. För ett par sekler sedan var Gud och kristen tro mera närvarande i människors liv och spelade en stor roll även i det dagliga livet. Bokhyllorna fanns inte i de flesta människors hem. Ägdes någon bok var det framför allt psalmboken som var både andakts- och läsebok. Kyrkogång var påbjuden och blev därmed något dubbelt.
I vår tid tävlar så mycket om vår uppmärksamhet och fyller oss med så många intryck att tron nästan kan te sig irrelevant för den som inte har dagliga rutiner för att låta den andas i bön och andakt så att den är aktuell och kan belysa andra intryck och uppmärksamhetskrävande händelser och företeelser. Bara det mediala trycket är monumentalt vilket möjligen kan förklara den ofattbara skepsis som propageras och växer inte bara i USA med misstron mot journalistik och etablerade nyhetsförmedlare. Lägg till datorer och internet, tidskrifter och veckotidningar, böcker i fast eller uppläst form, olika kulturyttringar och mängder av andra saker som fyller varje dag.
I allt detta en tro på reträtt. Så till den grad att föreställningen om att det räcker att vara kristen i kyrkan har fått utbredning. Till och med förtroendevalda är gärna med och är kyrka, oavsett om de delar kyrkans tro, bekännelse och lära på något mera omfattande sätt. Sällan hör man talas om hur de politiska partierna i kyrkan omvänt är beredda att representera kyrkan i sina partiers vanliga sammanhang. Ja, det gäller många av oss andra också, är vi ombud, ambassadörer och vittnen för tron i de sammanhang där vi annars hör hemma och rör oss?
Så tänk gärna en vända till på vilken plats och vilket utrymme tron har i det egna livet!
Slår ihop en tjock bok efter att nästan andlöst ha läst den. Boken ger en påminnelse om nazismens förfärliga övergrepp och om modiga människors kamp för att rädda människor undan tortyr och läger. Sundets röda nejlikor, heter boken som många bör läsa. Den är en faktabok men skriven som dramatisk och laddad roman.
Conny Palmkvist har under flera år läst och forskat, forskat och läst innan denna bok om poliser i Helsingborg och motståndsrörelserna, som Helsingörs syklubb blev skriven. I fokus står trafiken över sundet som räddade danska judar, motståndsmän och kvinnor och andra som hotades av den nazistiska ockupationsmakten. Med ofattbar djärvhet och mod drivs en båtlinje mellan Danmark och Sverige. Mer ska jag inte berätta. Historien bör läsas.
Okänd människor med vanliga jobb träder fram som hjältar, även om de själva avvisar benämningen. Det som gjordes gjordes för att det var rätt, för att det var det anständiga att göra!
Återigen blir det tydligt hur socialdemokraterna spelar ett politiskt spel med Svenska kyrkan som testarena. Det gäller de samkönade vigslarna. Ett riksdagsparti som borde inse att, som de själva säger, alla ska behandlas lika har i riksdagen möjligheten att stifta lag som innebär att alla vigselförrättare i Sverige ska vara beredda att viga samkönade par. Men något sådant förslag har ingen hört eller sett.
Enligt Kammarkollegiet finns följande trossamfund eller delar därav som har vigselrätt. Dessa ska alltså, förutom Svenska kyrkan som återfinns långt ner i listan, fortsätta utan några socialdemokratiska ingrepp att viga på ett begränsat sätt, ett som just nu i Svenska kyrkan uppfattas som diskriminerande.
Anglikanska Kyrkan
Bosniakiska Islamiska Samfundet-BIS
Bröderna Kristen Gemenskap
Equmeniakyrkan
Eritreanska Ortodoxa Tewahdo Kyrkan i Sverige
Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kontrakt i Sverige
Etiopiska Ortodoxa Tewahdo Kyrka Ärkestiftet i Sverige
Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
Frälsningsarmén i Sverige
Förenade Islamiska Föreningar i Sverige
Grekisk-Ortodoxa Metropolitdömet av Sverige och Skandinavien (Grekisk-Ortodoxa kyrkan)
Imam Malek center Trossamfundet i Sverige
Islamic Center i Malmö
Islamiska Fatwabyrån i Sverige (IFBS)
Islamiska Kulturcenter Unionen i Sverige
Islamiska Shi'a Samfunden i Sverige (ISS)
Islamiska Sunni Centret Trossamfundet i Sverige (ISC)
Islams Ahmadiyya församling i Sverige
Jehovas vittnen
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga
Judiska Församlingarnas i Sverige Centralråd
Liberala Katolska Kyrkan i Sverige
Makedonska Ortodoxa kyrkan
Pingst-fria församlingar i samverkan
Romersk-katolska kyrkan i Sverige
Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling
Scientologi-Kyrkan i Sverige
Serbisk-ortodoxa kyrkan i Sverige
Sjundedags Adventistsamfundet
Svenska Alliansmissionen
Svenska Islamiska Församlingarna
Svenska Ortodoxa Kyrkan
Svenska Ortodoxa Prosteriet
Svenska kyrkan
Sveriges Muslimska Förbund
Trosrörelsen
Vännernas Samfund i Sverige, kväkarna
Om situationen är så allvarlig att s vill införa samkönad vigsel som ett nytt kriterium för prästvigning i Svenska kyrkan, hur kommer det sig att detta parti som leder regeringen och är störst i riksdagen inte går den politiska väg som leder till att alla, både de som viger och sådana som önskar vigsel, blir behandlade lika? Det vore den politiskt rimliga vägen att gå.
Den nuvarande situationen i Svenska kyrkan innebär att samkönade par blir vigda i varje församling, men att par inte kan beställa vilken präst som helst utan ansvaret ligger på församlingen att tillhandahålla en vigselförrättare. Vad som är så anstötligt i detta förfarande, som redan det går långt utöver vad de flesta andra trossamfund erbjuder, är svårt att förstå.
S törs inte driva detta som en allmän politisk angelägenhet, en fråga om att alla i landet blir behandlade lika, det är den bistra insikt som infinner sig när listan på trossamfund med vigselrätt gås igenom.
Biskop Jonas Jonson fick en vänbok publicerad med titeln: Samtal på väg. I den finns bidrag bl av biskop Caroline Krook, Abd al Haqq Kielan, Ylva Eggehorn, Torsten Kälvemark, Desmond Tutu och Katrin Åmell. För den poetiskt intresserade finns en liten pärla som Tomas Tranströmer överlämnade till Jonas. Det är inte så många som känner till att den finns. Dikten skrevs förmodligen på 60-talet och då på insidan av en boks bakre pärm. Där vilade den länge dold och bortglömd. När den nu blivit synlig och överlämnad borde mer ljus falla på den. Dikten är berörande stark och den förtjänar att bli känd, först och främst av alla Tranströmerläsare men även av många fler!
Också i välfärdsstaten
finns den ensamma kvinnan
som bultar i våningen
med sina tårars hammare
Och hopkrupen i rocken
en man på kaféet
som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel
Och pojkarna på anstalten
som tatuerar varann
för att markera
att de hör till en annan stam
Skönhetens närvaro
kan vara farlig
Skönhetens frånvaro
är livsfarlig
Vad innebär det att vänta? Frågan är inte alldeles olik frågan: vad gör den som ber? Allt färre människor lär be. Men väntar, det gör dom! I varuhus, i telefonköer, på sjukhus eller att en högtidsdag ska komma och inte dröja längre. Väntar på besök gör somliga och på att teaterföreställningen ska starta eller på att semestern ska räcka en tid till. Någon väntar på en älg andra på en buss. Jag har väntat på ett amen och andra på ett kyrkkaffe som verkar alltför avlägset. Vi väntar på att få sjunga eller hålla ett föredrag eftersom dagarna, timmarna och minuterna innan det vi väntar på blir verklighet kan vara långa och utdragna som en vandring på ett fjäll eller i en öken.
Väntan är vår arvedel. Den som väntar är människa. Att syssla med något annat när det väntas är nog det vanligaste. I väntrum läser knappast någon längre tidningar och tidskrifter. De glor på sin telefon. Förmodligen för att det där finns ett fängslande spel som kan fördriva tiden.
I Sverige väntar vi i tur och ordning. Minsta misstanke att någon smiter före i en kör eller på en väntelista får sinnena att slå om från stiltje till full storm. Misstänksamma blickar far genom väntrummen. Han där kom efter mig men får komma in före. Det behöver inte bli irriterande utan kan vara ett sätt att uppöva sympati, medkänsla och en gnutta tålamod. Det går säkert att hinna med en snabb välgångsbön till vår Herre för de andra i det där rummen avsedda för väntan.
Själv väntar jag på besked från kirurger. Det finns ett besked det vet jag eftersom min situation varit uppe i Huddinge och vänt. Det visste jag för en vecka sedan. Nu ska jag vänta till slutet av augusti för att få träffa någon som då sk avslöja det man vetat i flera veckor. Den väntan är grym eftersom fantasierna får en så utdragen scen att spela på. Kan det...? Är det...? Blir det...? Så håller det på eftersom jag går i väntans tider.
Raka och snabba besked är att föredra framför långbänksutdragen väntan. Fast... det blir bra mycket tid för bön. Har jag insett. Som tur är glömmer jag bort att jag väntar lite nu och då. Och se, då går det riktigt bra att vänta. Bästa vänan är kanske den man inte kommer ihåg eller vet om...
Vilken är poängen med att införa samkönad vigsel som ett obligatorium för den som ska prästvigas? Någon större praktisk nytta gör inte ett sådant krav eftersom de samkönade vigslarna är så förhållandevis få och det är församlingen som garanterar att en vigsel kan äga rum om och när de formella förutsättningarna finns.
Är skälet att de som har en annan uppfattning i just vigselfrågan ska drivas bort från kallelser och tjänst? Ska åsiktskorridoren göras trängre? Frågan om hbtq med fleras rättigheter tillgodoses knappast genom kyrklig vigsel. Framför allt är mänskliga rättigheter, även för hbtq m fl, något som staten självklart ska se till att garantera så att man som medborgare har lika rättigheter. Det kan präster som inte gärna viger samkönat också mena och hävda.
De som anser att vigsel är den sekulära statens angelägenhet och att kyrkans uppgift är att välsigna och fira gudstjänst skulle, om insnävningen blir av, inte ha plats och utrymme i kyrkans tjänst längre. Svenska kyrkan har inte tvåsamhet med vigsel som ett sakrament även om synen på äktenskap har sakramentala drag. Tänk om vigningskravet genomförs och riksdagen i framtiden beslutar om att alla äktenskap ska hanteras av stat och kommun, vilket inte är otänkbart, vad har då uppnåtts? Nej det bästa är om vigselrätten dras in och kyrkan får slippa myndighetsutövning och istället kan fira gudstjänst och välsigna. Ja, det finns mycket att fundera kring och tänka på. Vilket jag här gjorde i all hast...
Vad vänster är, eller för den delen höger, avgörs av var en person eller ett parti befinner sig. Vanligtvis är motsättningen höger-vänster uppfattad som en simpel skala eller linje med vars hjälp bedömning sker. Detta trots att nästan alla vet att begreppet höger vänster är betydligt mera komplicerat och mångfacetterat än så. Att se det som en linje utefter eller på vars olika sidor grupper eller personer inordnas betyder att det lätt blundas för andra parametrar som bör vägas in.
Allt som oftast är vänstern ett samlingsbegrepp där mängder av olika synsätt för enkelhetens skull klumpas ihop. Tillvaron blir så mycket enklare när det går att befäste dom där andra. Ta begrepp som 68-vänstern eller kristen vänster så är de sällan ordentligt preciserade så att det går att förstå precis om vilka eller vad det talas. Där hamnar rosa socialdemokrater och vissa liberaler samt vänsterpartiet och olika marxistiska falanger. Vem tror på allvar att de utgör en enhetlig och samstämd grupp?
Under studietiden såg jag mig själv som kristen och marxist och kunde inte alls mena att alla de som benämndes kristen vänster hörde hemma i en sådan kategori. En sådan brokig skara uppfattningar kunde knappast inordnas under ett vänsterparaply. Skillnaderna var inte enbart frågan om reformism eller revolution utan fastmer en fråga om politiskt tänkande och marxistisk teori.
För min personliga del var det situationen i världen speglad i den omfattande internationella rapporteringen, bl a från läget och utvecklingen t ex i Sydostasien eller i Södra Afrika, som blev omöjlig att ignorera. På något sätt måste politik och tro påverkas av tillståndet i världen och jag som var liberal förde det till nya oväntade ståndpunkter och perspektiv.
De som enkelt talar om vänster och höger behöver nog utöka sitt synsätt genom att skaffa ett antal nya bedömningsgrunder. Här kunde t ex teoretisk-praktisk, hård-mjuk, livsåskådning, världsuppfattning, humanism ingå som saker att ta hänsyn till när vänsterståndpunkter ska klassificeras och analyseras!
Kristen djupmeditation är en andaktsform som nyttjat erfarenheter bland annat från religiösa ordnar och zenmeditation. Att den är kristen förstår den som deltar bland annat genom de råd och instruktioner som ges utöver sådant om hur sittställning och andning bör vara. Ingången kan vid en meditation anges som: Gud är kärlek. Eller Jesus Kristus, världens frälsare, förbarma dig över mig. Sådana meningar blir en referenspunkt, ungefär som att återställa en dator till en tidigare punkt, och ett sätt att rensa tankarna när de tar alltför konkret form och börjar vrida och vända på något konkret problem eller en specifik upplevelse.
Att andakter kan ske i många former är en insikt som skulle behöva förmedlas och spridas. Kristen djupmeditation fungerar ofta för en grupp, men kan lika gärna utövas som enskild andakt. Den är en vaken stillhet och vätter inte mot att falla i trans. I början kan så mycket stiga upp från de inre djupen att det blir svårt att inte landa i medveten bearbetning. Men syftet är att bli stilla inför Gud och låta alla omdömen, åsikter och tyckanden falna. En beskrivning av vad det handlar om låter nästan som en klyscha men har verklig innebörd för den som använder sig av denna andliga metod: att bara vara...
Tro, hopp och framtid - att vara kristen i en galen tid, så lyder det övergripande temat för de kristna humanisternas sommarmöte 2021. Stora ord kan leda till viktiga reflektioner. Ändå, hur ska någon lyckas hantera denna treklang där vart och ett av orden kan betyda nästan allt... och inget. En profilerad och genom seklerna preciserad och formulerad tro kan kontrasteras mot diffusa föreställningar om något som kanske finns. Tro kan bli en aning eller en känsla men också den mogna kristendomens relation till DU.
Spänstigt är det att ge sig på så stora utmaningar och ställa det i en kontext som benämnts: en galen tid. Visst, tiden är galen i metaforisk betydelse, men galenskapen sitter fortfarande i människors girighet och hybris som inte tar den hänsyn som krävs till medmänniskors väl och ve eller till planetens välmående. Galenskapen sitter i maktlystna regimers sätt att reducera människor och deras mänskliga rättigheter till damm. Och ibland sitter den i mitt eget hjärta som synd och bortvändhet från Gud.
Församlingsrådens begränsningar har kritiserats här på bloggen stillsam. Kreativa personer kan ibland vända frågeställningarna upp och ner. Hindren kan granskas utifrån vilka möjligheter som trots dessa ligger öppna. Inget hindrar församlingsråd från att ta olika initiativ, särskilt om det sker i samstämmighet med den prästerliga representanten i rådet.
Inget hindrar församlingsråden i ett pastorat att träffas över församlingsgränserna för att ta upp gemensamma frågor och se om det finns sådant som går att förbättra och förändra. Kanske kan det bli frågan om att kräva ökade befogenheter och mera ansvar.
Projekt kan initieras för att dokumentera den egna församlingens moderna historia genom att studera dokument, samla in fotografier och filmer, bara fantasin behöver sätta några gränser.
I ett samtal kom vi att beröra församlingsrådens roll i Svenska kyrkan. Det blev ett ovanligt samstämmigt utbyte av tankar och idéer. Ett första konstaterande var att församlingsrådens roll är mycket mindre än de kunde och borde vara. På flera håll har dessa råd fått skriva versioner av den kommande församlingsinstruktionen bara för att se ett resultat som avvikit och ändrat det församlingsrådet menat var uppgift, inriktning och mål. En variant kunde vara att församlingsråden i alla fall publicerade sina dokument så att det fanns dokumenterat vad detta råd, där några lokalt valda fortfarande kan sitta, kom fram till och verkligen ville.
Det andra vi lyfte fram var att rådet mestadels är en grupp utan reell makt som samtalar om det som försiggår i församlingen och i bästa fall kan komma med rekommendationer. Det måste ses som ett demokratiskt underskott när kyrkan anser sig ha råd med att lokala grupper inordnade i organisationen ges ett inflytande som är så marginellt.
En tredje poäng var att den kapacitet som finns i församlingsråden underutnyttjas och uppdraget kommer på sikt att upplevas allt mindre meningsfullt eftersom verkligt utrymme att styra den egna församlingen sällan eller aldrig ges. De ekonomiska besluten av större dignitet för den löpande verksamheten ligger alltid hos kyrkorådet och inte i församlingsrådet. Ledamöternas uppdrag måste med nödvändighet utökas så att dessa personer inte ger upp och ser helheten av sin insats som ganska meningslös, även om det alltid kan vara trevligt att samtala om saker som engagerar. Men ord utan koppling till handling kan i det här sammanhanget bli något som skapar tvivel på varför man als ska vara med där.
I KO 4 kap § 21 anges ganska vagt att "Församlingsrådet ska fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen och i församlingsinstruktionen samt de övriga uppgifter som kyrkorådet beslutar." Dit hör tillsättandet av kyrkvärdar. Vill man veta vad uppgiften är får man lusläsa KO.
I Kap 17 anges det i 6 § "Kyrkorådet i en församling eller församlingsrådet får efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker besluta vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen. (SvKB 2012:14; 2017:14)".
Och i samma kapitel 9 § står det att "Kyrkoherden fastställer efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker en plan för församlingens gudstjänster."
Ett missnöjt församlingsråd kan enligt KO inte väcka ett ärende i kyrkofullmäktige! Men viss rätt att yttra sig finns eftersom "innan kyrkofullmäktige avgör ett ärende ska det ha beretts av kyrkorådet. Om ärendet särskilt angår en församling i ett pastorat ska församlingsrådet ha beretts tillfälle att yttra sig i ärendet."
Ändring behövs och det med det snaraste!
Sendrag i axel och hals ska gå över på ett par tre dagar om man läser på nätets alla hälso- och sjukdomssajter. Det är något att hoppas på. Denna natt har drömmarna varit fyllda av besvär pga värk i axel och hals. Det var ett vågspel att dra på sig strumporna i mors. Och att nu sitta böjd över tangentbordet vållar också det bekymmer.
Tänk att något sådant bagatellartat påverkar livskvalitén så kraftigt. Då tänker jag som många andra, ska jag gnälla för en smula tillfällig värk. Alla de som har verkligt svåra besvär utan att skriva det på nätet är veritabla hjältar. Därför skriver jag inte mer om detta. Just idag i alla fall.
Godmorgon Gud, kan jag inte säga. Det ska väl uttalas med svenskfinsk dialekt för att låta vänskapligt och hurtigt. Så där som Lennart Koskinen gjorde, när det begav sig. Men något är väl klokt att börja med. Ungefär som ett namn på någon. Käre Herre, blir uppfattat, av människor, som ett alltför maskulint färgat tilltal. Men kan användas ändå. Det duger bra. Du, den Allrahögste, har ett maskulint uppfattat e på slutet. Språk är svårt.
Nuförtiden händer det att ett tilltal börjar med ett gutturalt ljud, som ett öhh! Öhh Du, kan knappast jag säga som är aningens för gammal för en sådan harklande inledning.
Sebaot, kan bli en kompromiss eftersom det låter som ett gammaldags personnamn. Den som väljer namn ska också överväga vilka slangformer namnet kan få. Sebbe kanske kan vinna anklang? Ungefär som Abba? Nej, det blir för alldagligt och uttrycker ett slags förfogande. Så trodde de gamla i det Heliga landet, att namnge någon eller något ger makt och inflytande över det benämnda.
För enkelhetens skull väljer jag att säga DU, det DU som hänger samman med KG Hammars förkärlek för att skriva Gud med versaler: GUD. Så blir det en hänvisning till den ursprungliga relationen med den andre, den mellan ett Jag och ett Du, som Martin Buber påminde om. Mötet emellan dessa två måste inte innebära ett avstånd och en motsättning. Astrid Lindgren visste det och fick Emil att bekräfta närhet och samhörighet med Albert, drängen. Du och jag, Albert! Så beskriver somliga även sin relation till GUD, inte barn utan vänner.
Jag: DU, vad är det för tid vi lever i? De där yttersta tiderna, är de på väg nu? Klimatet rasar samman och värmen bara stiger, monsterregn och flodvågor far fram på platser som sluppit undan förut. Varför är det på detta viset?
DU: Mina händer är fulla av blommor, världar och universa. När ordningen rubbas blir det oordning och ganska rörigt. Det har hänt förr att balanser kastas över ända. Har du försökt att ställa det tillrätta? Världen ligger inte bara i mina händer - utan lika mycket i dina!
Jag: Min sopsortering ger väl ett plus, en liten fördel kan man väl få för att man sköter sig och gör gott? Annars gillar jag Greta och vetenskap. Jag tänker mycket på klimatet. Vill göra bra och gott så uppvärmningen stannar av. Flyger sällan. Bilen vi skaffat har stora batterier så den förbrukar mindre fossilt mot hur det var förr. Och vi äter mycket grönt, fast sjukhuset säger att jag behöver så många proteiner att kött blir svårt att undvika. En hel del plus och något minus?
DU: Det sägs att jag har en bok där allting skrivs upp i med- och motgång, synder, underlåtelser och sådant som borde kunna räknas människor tillgodo inför det som komma skall. Ni är alltför upptagna med att räkna och försöka få ett balanserat livsbokslut. Räknenissar som tänker på om en god gärning kan sudda ut något av den synd och ondska som kan finnas i en människas liv och tillvaro. Som om det inte är tillräcklig väldoft i att utbreda rätten och plantera ett himmelrike på jorden, om du förstår hur jag menar?
Jag: DU får förlåta mig, och jag försöker inte vara rolig, men kan vi, eller jag, rå för hur livet formar sig för oss? Är vi inte summan av arv och miljö, händelser och omständigheter, sådant vi inte kan kontrollera eller råda över? Om vi då framstår som upptagna med att uppväga det som är skadligt och dåligt, må väl vara hänt. Räknenissar är inte så många av oss. De flesta höftar till det och försöker göra så gott det går i varje situation. Att sådant leder till att vi inte kan förstå Din vilja med oss, vi som tycks dömda på förhand att misslyckas med klimatet, jorden och framtiden. Och våra egna liv blir sällan något att skryta med, alltså vara stolt över, menar jag. Förresten, många är både stolta över sig själva och anser att det räcker att lägga manken till och göra så gott de kan.
DU: En hel det teologi har jag fått utstå som säger än det ena än det andra om mig, hur jag är och kommer att handla. Jag sägs ska vara bunden av den ordning jag lagt ner i skapelsen och inte kan bryta mot mina egna regler. Vem skulle hindra mig? Eller vad i ordningar och naturlagar skulle göra det omöjligt för mig? Skulle mänsklig logik binda mig? Mina tankar är inte som era tankar.
Människans utgångsläge är att hon inte av egen kraft kan upphäva människosläktets gärningar där krig och förtryck har färgat jorden röd av blod. Min kärlek till er kan förvandla människor så att de, trots arv av synd och ont, är så pass fria att de eftertänksamt skulle kunna göra gott och skydda det som är svagt och hotat och behöver andras insatser för att kunna leva. Människan kunde tänka: jag har blivit välsignad alltså välsignar jag, jag har blivit älskad alltså älskar jag...
Ett nummer är ute av Kyrkans tidning, nr 31-32 2021. Upplevelse är att det skulle behövas en dubbelt så tjock tidning så att det som skrivs på ledar- och debattsidor verkligen kunde diskuteras och inte enbart blir bloss som tindrar en stund.
Ledaren tar upp krav som reses att det borde vara ett villkor att viga samkönat för att få bli vigd till präst! I ledaren nämns kraven som kyrkan har för vigningen: kandidaten ska vara medlem, döpt och konfirmerad samt samarbeta med andra i vigningstjänsten oavsett kön. Att nu lägga till ett ytterligare krav på vigsel av samkönade är vare sig klokt eller välgrundat.
Antalet samkönade vigslar är mycket lågt så många präster kan arbeta ett helt liv utan att få frågan av ett par om de kan viga (samkönat). Att då ställa upp ett sådant vigselkrav ter sig mot den bakgrunden egendomligt. Det är kyrkoherden i församling och pastorat som ansvarar och ser till att de medlemmar som önskar och är hindersprövade kan bli vigda och inte den enskilde prästen. Ytterst är det biskoparna som avgör vilka personer som kan och får vigas till kyrkans ämbete. De är också de som i läronämnden ska pröva om ett "vigseltvång" stämmer med den evangelisk lutherska kyrkans bekännelse och lära.
De som hävdar kravet att viga samkönat argumenterar sällan med läroargument eller söker stöd i Skriften för sin hållning. Det som anses föråldrat och som skaver mot samtiden ska sorteras bort.
På debattsidorna finns flera inlägg som skulle behöva nagelfaras och diskuteras. Lars-Ivar Ericson hävda att alla medlemmar ska kunna utöva sin rösträtt utan att genomgå granskning av tron! Vem vill granska och bedöma de röstandes tro? Däremot vore det bra om de som ska väljas är intresserade och gärna aktiva. Debattören poäng att människor kan gå på en fotbollsförenings årsmöte utan att gå på matcher. De lär inte bli valda till någonting om de inte är passionerat intresserade av fotboll. Och där skulle ALDRIG politiska partier kunna gå in för att styra!
En märklig artikel har Karl-Eric Hansson (ÖKA) från Grebbestad skrivit. Rubriksättaren har fastnat för det mest egendomliga påstående som framförs. Dagens människor får dock inte ut något vettigt av kyrkans gudstjänst. Meningen och åsikten är kyrkofientlig och får det att framstå som om endast inskränkta och forntida relikter ägnar sig att gå i gudstjänst. Nå, kan han verkligen mena det han skriver? Säkert! Han fortsätter: Vi kyrkfolk (han inkluderar åtminstone sig själv i den kategorin) har tillåtit själva gudstjänsten i sitt varande att utveckla sig själv till en slags underhållning för de sista entusiasterna...
Tänk om det är just den attityden som driver bort människor från en gudstjänst som många till och med i kyrkan dissar och förkastar? När mässan och liturgin avfärdas som underhållning av "kyrkfolk", när vi inte själva är stolta, vetgiriga eller alltför sällan fungerar som ambassadörer och vägvisare - då är inte lösningen att popularisera och göra gudstjänsten urvattnad gällande sin bibliska förankring och sina rötter till de tidiga kristna församlingarnas gudstjänst. Hitta på nytt är inte något svar. Att fördjupa och öka kunskapen och förståelsen är vägen framåt! Som det har sagts: ad fontes!
Turistströmmarna drar fram över Sverige med en intensiv trafik till följd. Som vanligt kör några alltid mycket aggressivt och ska om till varje pris. Den som håller de skyltade hastigheten blir tutad på och får ibland se det mellersta fingret på medtrafikanters händer. De som markerar missnöje, även långtradare, lägger sig så nära att det vid nästa stopp är bäst att kontrollera så att inga märken finns i lacken.
Att en enstaka förare av något skäl har extremt bråttom kan man kanske stå ut med, men att fyra-fem fordon i rad ger sig på den som håller hastigheten är illavarslande. Stämningen blir hotfull, Trafikrytmen rubbas. Det är som om hastighetsangivelserna på trafikskyltar uppfattas som en vid rekommendation. Om du har lust skulle du väl kunna tänka dig att inte köra väldigt mycket snabbar än det skylten visar? Snälla...
Ett exempel var bilen som körde om, trängde sig in precis framför vår bil och tvärbromsade med någon meter mellan våra bilar. Anledningen? En trafikkamera stod beredd att avläsa om bilisterna höll hastigheten 80 kilometer i timmen! Den omkörande kom säkert i drygt 100 kilometer i timmen, såg kameran och ställde sig på bromsen utan hänsyn till bakomvarande fordon med ett antal medmänniskor i. Livsfara uppstod! Då kliade det i det mellersta fingret trots att detta tecken är avskytt av oss som färdas i den långsammare bilen. Vi tvingas stanna vid närmaste parkeringsficka för att djupandas och tacka för skyddsänglarna som omgav vår bil denna dag...
