Artiklar får blodtrycket att stiga.

Blodtrycket stiger ibland vid läsning av artiklar i pressen. Mest retar krönikörer och ledarskribenter upp en annars ganska lugn person, som jag/eller mig. Nuförtiden behövs det rejäla doningar för att få trycket att stiga. Normalläget är nämligen svindlande lågt. Numera vinglas det omkring i lägenheten. På väg någonstans, t.ex. till köket, får jag hålla mig i dörrposter och möbler för att inte svaja för mycket med risk för att störta omkull. Så kan det bli...

Förr var trycket högt trots blodtrycksmediciner. Nu är det lägre än lägst utan piller. Ålder sägs det. 

En lågtryckare (vad beträffar blodtryck) kan faktiskt behöva några retsamma textpiller för att få ett mera normalt tryck. Lite morgonilska vid läsning hjälper till att stabilisera både balans och tryck. Serietcknarnas markering av ilska är moln av ånga som strömmar ur öronen på en upprörd person. En nåd att stilla bedja om...?

Reduktionsplikt i kyrkan?

Tanken att det går att bli en bättre människa verkar inte stå så högt i kurs (för att använda börsspråk). Men sådant kan ändra sig, och det snabbt. Det mesta i vår värld handlar om att bli "bättre". Löpare, hoppare och spelare strävar alla efter att bli skickligare, starkare, snabbare, ja, kort och gott bättre. Att bli bättre som människa verkar förutsätta att det finns någon som kan kallas en bra människa. Godhjärtad, vänfast och solidarisk är epitet som utmärker en sådan bra människa. Då kan förmodligen bra översättas med ordet god...?

För en kristen person är det en utmärkt strävan att försöka bli en bättre människa. I predikningar kan det ofta kalla för att "bli mer människa". Strävan efter att bli bättre och goda är i luthersk teologi ett gensvar på den kärlek och nåd Gud skänker och beskär (snyggt ord) människan. Att försöka bli en bättre kristen innefattar och förutsätter att anstränga sig för att bli en bättre människa. Men det kristna livet behöver också förbättras och utvecklas. 

Strävan att komma nära Gud genom gudstjänst, bön och tacksägelse, andakt, meditation och lovsång handlar om andlig utveckling. Anden i oss ber och verkar, uttrycks det ibland. Längtan efter att bli en bättre kristen formuleras mycket sällan i ord. Det är som om tanken nästan försvunnit. Föreställningen at jag duger som jag är tycks ha trängt undan de andliga behoven att nå djupare och längre. Tvivel, andlig brottning och kamp, själens dunkla natt, vad är väl det mot en modern kyrka för alla?

I dagarna diskuteras reduktionsplikten, vars syfte var att nå bättre miljö. I trons sammanhang verkar det finnas en reduktionsplikt som lägger mer tonvikt på det yttre, på organisation och makt, än på innehåll och andlig fördjupning. Katekesen  och bekännelsetexterna finns förstås, men reduceras och förlorar i betydelse.

Reduktion i trons och andens värld är inte en kristens plikt. Vem tar sig an uppgiften att putsa upp och våga bruka trons rustning allt mer?

 

Heja akuten i Uppsala!

Härförleden var vi i Uppsala på begravning. En sorgens och saknadens stora dag. Sonen hade flugit in från London. Eftersom Brexit genomförts, och hans ordinarie pass gått ut, så fick han hämta ett provisoriskt pass på ambassaden i London. Märkligt nog kunde man inte där få beställa ett ordinarie pass när han ända var där. Enkel resa på ett provisoriskt pass var vad som erbjöds.

På begravningsdagens morgon blev det därför nödvändigt att åka till Arlandapolisen för att köa för ett provisoriskt pass så han kunde återvända till England. Men Arlandapolisen kunde! De förberedde samtidigt ett ordinarie pass som skulle skickas till ambassaden i London för uthämtning! Storartat. Något för ambassaden att lära sig av...

Själv väntade jag i bilen när passhandlingarna fixades. Då googlade jag fram att den illröda magen jag vaknat upp med i  själva verket var rosfeber! Begravningen var klockan 11 och vi åkte från Arlanda kvart över 9. Färden gick direkt till akuten på USÖ. Där stormade jag in i kaftan och silverelva. Hela familjen var svartklädd. Akuten hade en infektionssköterska som satt och väntade och en akutläkare fanns till hands, en infektionsdito. På 40-45 minuter var vi klara med diagnosen rosfeber och kåvepennin utskrivet. Tjugo i 11 rullade vi in på parkeringen vid Danmarks kyrka... Vid minnesstunden höll jag tal för att hedra Tina, som så hastigt lämnat oss alla i sorg och saknad. Det gick till slut trots att jag var något vimsig i plymen, som en god vän plägar att uttrycka sig.

Heja akuten i Uppsala som tog hand om oss exemplariskt så vi hann till begravningen. Strålande och exemplariskt. Stort tack till Akademiska sjukhusets akut!! 

Dagen efter fick jag gästdialys i Uppsala. När kaffet skulle serveras erbjöds jag en räkmacka från konditori Fågelsången där de hämtar sina dialysmackor! 

Hushållskunskap och socialt arv

Lena Anderssons ledare i Svenska Dagbladet släppte loss ett koppel rävar som sedan dess har jagats med frenesi. Själv har hon också blivit åtgången. Särskilt frågan om föräldrars ansvar har blivit eldfängd. Är det att ge sig på de svaga?

Frågan är inte ny. Redan för femtio år sedan var det uppenbart att många av dem som då var föräldrar, bland annat i resurssvaga områden, inte själva hade fått tillräckliga redskap för att klara matlagningen för sina egna barn. Det var ingen hemlighet att barn kom hungriga till förskolor och låg- och mellanstadiet. Att överföra basala kunskaper om mat och matlagning låg då både på hem och skola. Ibland fungerade det, ibland blev det ett ömsesidigt misslyckande. Det sociala arvet drabbade somliga barn mycket hårt, redan då.

Hushållskunskapsämnet kunde förr hjälpa till att ge redskap för att klara enkel och näringsriktig matlagning. För ett folk som vuxit upp på "sill och rotfrukter" är utvecklingen inte till det bättre. Inte går det att skylla det mesta på ekonomisk fattigdom. Snarare är det socialt betingat att det finns barn som äter ganska undermålig mat.

Många invandrade familjer får det extra svårt att acklimatisera sig i det nya landet eftersom de ofta har helt andra basvaror att tillgå från sin ursprungsmiljö, varor som är dyra och ofta ovanliga här i ett nordligt Sverige. Mera hushållskunskap för barn - och föräldrar! Ett nytt område för grundläggande diakoni, för dem som ev. är kyrkligt lagda...

En ny Mose på partikansliet: Let my people go!

En ung person strosade längs den breda gatan mitt i Stockholm. Sveavägen hette den. Trafiken var intensiv med lastbilar och olikfärgade taxibilar. Det hördes att den tysta trafiken glömt hur det skulle vara, det tutades och skreks. Flytta på dig din sopprot, kunde man höra...

Fy faro, sa den välklädde unge mannen. Dagen till ära hade han fimpat det långa hipsterskägget och de fotsida kläderna och därtill den sandfärgad ökenmanteln. Nu var det en "välskräddad" kostym (konfektion förstås) som gällde. Fy farao, sa han igen. Vilken dålig luft det var här, mättad med partiklar. Han hostade diskret. Snart nog hittade han entrén till den stora partiexpeditionen på gatunummer 68. 

Väl inne begav han sig till kansliet där en receptionist vänligt tog emot. Jag vill tala med den som bestämmer, sa han, dessvärre alldeles obevandrad i organisation och hierarkier. Jaha, Magda är faktiskt inne just nu, om det kan passa? Utmärkt, sa mannen som redan såg lite mosig ut av värmen inomhus.

När Magda kom gående med utsträckt hand, för så hälsar vi i Sverige, utom när det är pandemi, så hälsade han artigt och sa, Hej, mitt namn är Newt Mosesson, fint att ses. Jag är den nye Mose, om man säger så, liksom, och jag har ett budskap till dig! Jaha, sa Magda, jag har bara fem minuter, men kom in och sitt ner. Nej jag står helst, men kan förstås komma in.

Väl inne på det ganska enkla kontoret började Newt mässa. Ingen stav hade han, men en kulspetspenna som häftigt och ihärdigt viftade med. Let my people go! Partiet kan låta kyrkfolket vara. De har det bra vid köttgrytorna, men förlorar sin genuina egna övertygelse när partiboken får ta över och slå ut den Augsburgska bekännelsen, Katekesen, Konkordieformeln och annat eget tankegods. Den Heliga skrift, Guds ord, med andra ord, icke att förglömma, sa han högtidligt och nickade menande åt Magda.

Visst den kan bli ett slags ökenvandring att börja lita till församlingsmedlemmarna och de troende till att vara kyrka, men det kan det vara värt, sa Mosesson och hytte med pennan. Med den hade det skrivits många artiklar och bloggar för att visa det avskräckande och öststatsliknande förhållandet när kyrkan inte fick vara fri att vara sig själv eftersom politiker styrde och ställde överallt och... överallt. Ni politiserar kyrkan på församlingsplanet, på pastoratsnivå, i stiftet, på nationell nivå med kyrkostyrelse och kyrkomöte. Let my people go! Magda stirrade på denne välklädde urtidsgestalt.

Du är i opposition, sa Newt insiktsfullt. Så jag skulle inte vara här. Egentligen. Utan på moderatkansliet. Men, de rackarna har redan dragit sig tillbaka från kyrkan och nöjt sig med ett vagt Borgerligt alternativ. Så det kan bli. Men ditt parti ville inte släppa taget. Därför är jag här. Jag vill ge dig chansen. Att förklara varför du menar att partipolitiken ska styra en kristen kyrka.

Vår ideologi, den demokratiska socialismen, hjälper till att göra kyrkan tillgänglig, demokratisk och relevant! Jaha, sa Mosesson.

Vi rensar bort konservativa föreställningar och gör kyrkan modern. Jasså, sa Mosesson.

Vi förhindrar prästvälde och kvinnoprästmotstånd. Det du, sa Mosesson.

Vi slipar ner alla trösklar eftersom alla ska med. Nä men, sa Mosesson.

Vi talar för de många passiva i kyrkan, så de också får påverka. Så kan man också se det, sa Mosesson.

Vi ser till att kyrkor och religion blir något privat som inte ska prägla samhället. Oj då, sa Mosesson.

Varför, sa Mosesson, gäller allt detta bara Svenska kyrkan? Inte muslimska samfund. Inte den katolska kyrkan, Equmenia eller Evangeliska Frikyrkan...? Ni skulle ju kunna se till att muslimer och katoliker också arrangerar samkönade vigslar, att mullor och präster inte har all makt, att...

Men förresten. För nu. Jag nöjer mig med att säga: Let my people go! Låt mitt folk vara, bli fria, få avgöra själva.. Han slog pennan i ett skrivbord, vände sig om och gick.

Regeringen misstror universitetsstyrelserna!

Regeringen har beslutat att korta mandatperioderna i landets universitetsstyrelser från 3 år till 17 månader. Regeringsledamöterna vet naturligtvis att olika uppdrag kräver tid för att få ledamöter att börja fungera. Bara att få underlag till sammanträden att komma som de ska kan ta tid. För nya ledamöter att ha 17 månader på sig att börja fungera är orimligt kort tid.

För att insupa kulturen och att sätta sig in i regelverk och typen av frågor som ska behandlas är 17 månader en löjligt kort period. Det lyser misstro över detta beslut. Misstro till universiteten och ännu mer till deras styrelser. Den som vill underlätta och möjliggöra kloka och genomreflekterade beslut vill självfallet inte kort mandatperioden till 17 månader. 1 år och 5 månader. På en riksdagsmans mandatperiod hinns styrelserna på universiteten förnyas hela 3 gånger! 

Regeringen får naturligtvis i konsekvensens namn utfärda ett ny regleringsbrev med innebörden: byta dörrar till styrelserummen. Snabbsnurrande svängdörrar blir ny standard.

Möjlig utsago: Igår blev jag utnämnd till ledamot i en universitetsstyrelse...och imorgon avtackas jag för lång och trogen tjänst!

Förändringens vind träffar kollekten

Kyrk- och gudstjänstvärdar har länge märkt av förändringens vindar. Så heter det nog för att förändringar plötsligt händer, som när kastvindar angriper en segelbåt. Först var det det växande besväret att få banker att acceptera alla småmynt som insamlingen av kollekt medförde. Kollekten skulle räknas och signeras av två personer innan en tredje skulle attestera att det var korrekt. Bankerna trilskades och ville inte hålla på med småpengar. Det blev allt dyrare att få kollekterna införda på ett konto...

Sedan blåste det till igen. Swish var det passandet namnet! Efterhand placerade allt färre konkreta pengar i håvar och bössor. På gudstjänstagendan (-ordningen) fanns ett nummer angivet dit digitala belopp kunde ilas iväg. Kollektinsamlingen blev en allt enklare parad där gudstjänstdeltagare ofta satt och viftade med sina telefoner i bänkarna för att visa att de inte avstått från att ge sitt tionde... Nej men vänta. Tionde ger knappast någon idag. Det tillhör en förgången tid. I frikyrkan kunde medlemmar få en laddning kuvert i vilka de skulle ge sitt tionde.

En person jag känner väl använde under 1900-talet argumentet att det blev till att låna av Gud eftersom lönen var så knapp så det inte gick att ge sitt tionde! Ett löneargument så gott som något. Förresten vilken arbetsgivare idag skulle förstå problemet? Vet människor alls vad tionde är? Den som vill veta kan läsa om tionde på wikipedia.

Att ge till de behövande har starkt fäste i kyrkans tradition. Ibland ska givandet gälla mer än en tiondel. Ta t.ex. änkans skärv, hon som gav allt hon hade! Hon framställs oftast som ett föredöme. Men det har hänt att någon lyft fram henne som ett avskräckande exempel för vad religionen kan få folk att göra, som något riktigt dumdristigt: att lämna bort allt och inte tänka på konsekvenserna. Men andra berättelser visar på givandets stora betydelse. Den barmhärtige samariern tog tag i situationen och såg till att den misshandlade och rånade vid vägen fick vård. Han visste vad han skulle göra: ingrip, handla, ge!

Osjungna minnen på pränt - om minnesord

Minnesrunorna i tidningarna handlar allt som oftast om offentliga personer. Många akademiker och professorer får ord efter sig. Läkare, höga militärer och företagare blir också omskrivna. Men många går oförmärkta förbi i tidningarna. 

Konsten att skriva minnesord skiftar, inte alla skribenter hittar en form som passar. Inte så sällan blir minnesorden så personliga att de nästan mer tycks handla om skribenten än den som sörjs och saknas. Det kan bli ungefär så här: vi sågs då och då och när jag gjorde si kom X att göra så vilket betydde oerhört mycket... Andra har förmågan att kasta ljus över en persons liv så att läsarna blir lite mer delaktiga eller införstådda med något av den dödes personlighet.

Andra skriver med direkt tilltal till den döde som förmodas kunna ha glädje av alstret? Alls icke, det är en konstform, som kan fungera om den brukas väl. Ibland blir det omöjligt att läsa som utomstående eftersom orden är alltför nära och privata.

Kanske skulle vi vanlig öva på att skriva sin egen runa? Jag vet om en präst som till församlingens surpris sjöng på sin egen begravning. Att skriva egna minnesord kan hjälpa till at sortera sina minnen. Kanske kan det också bli till en övning som låter fler osjungna minnen att komma på pränt...?

Fy för den lede

Bloggarna försvinner. Blogginläggen blir färre. Twittwr och instagram, poddar och allt möjligt annat, har fyllt ut det svagt expanderande tomrummet. En och annan tapper bloggar vidare. I mitt fall rejält oregelbundet, men dock.

In the beginning many years ago, för att visa lite språkkunskaper, kunde vi bloggar föra debatter och samtal. Nu är det tystare. Min blogg gar inte bara halverat sina läsare utan krymp läsekretsen till ner emot 10 % mot när det begav sig. Ändå skriver jag. En smula. Cartesius, Descartes, hade rätt. Jag tänker alltså finns jag. I mitt fall: jag skriver alltså finns jag. Om någon skulle betvivla det.

Att finnas är att bry sig en smula. Om tillvaron, om världen och dess spegel, dess motbild rent av, kyrkan. Tecknen oroar. I Gävleborg slutar en museichef för att SD börjar lägga sig och vill styra. Partiledare Åkesson har fått för sig att politikens armlängds avstånd är alldeles för lång utan vill ha fingrarna i sylten. Den fria kulturen ska tydligen bli lika fri som i Ryssland eller Kina. Fy, för den lede.