Tanken att det går att bli en bättre människa verkar inte stå så högt i kurs (för att använda börsspråk). Men sådant kan ändra sig, och det snabbt. Det mesta i vår värld handlar om att bli "bättre". Löpare, hoppare och spelare strävar alla efter att bli skickligare, starkare, snabbare, ja, kort och gott bättre. Att bli bättre som människa verkar förutsätta att det finns någon som kan kallas en bra människa. Godhjärtad, vänfast och solidarisk är epitet som utmärker en sådan bra människa. Då kan förmodligen bra översättas med ordet god...?
För en kristen person är det en utmärkt strävan att försöka bli en bättre människa. I predikningar kan det ofta kalla för att "bli mer människa". Strävan efter att bli bättre och goda är i luthersk teologi ett gensvar på den kärlek och nåd Gud skänker och beskär (snyggt ord) människan. Att försöka bli en bättre kristen innefattar och förutsätter att anstränga sig för att bli en bättre människa. Men det kristna livet behöver också förbättras och utvecklas.
Strävan att komma nära Gud genom gudstjänst, bön och tacksägelse, andakt, meditation och lovsång handlar om andlig utveckling. Anden i oss ber och verkar, uttrycks det ibland. Längtan efter att bli en bättre kristen formuleras mycket sällan i ord. Det är som om tanken nästan försvunnit. Föreställningen at jag duger som jag är tycks ha trängt undan de andliga behoven att nå djupare och längre. Tvivel, andlig brottning och kamp, själens dunkla natt, vad är väl det mot en modern kyrka för alla?
I dagarna diskuteras reduktionsplikten, vars syfte var att nå bättre miljö. I trons sammanhang verkar det finnas en reduktionsplikt som lägger mer tonvikt på det yttre, på organisation och makt, än på innehåll och andlig fördjupning. Katekesen och bekännelsetexterna finns förstås, men reduceras och förlorar i betydelse.
Reduktion i trons och andens värld är inte en kristens plikt. Vem tar sig an uppgiften att putsa upp och våga bruka trons rustning allt mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar