Ska välfungerande och självförsörjande personer som varit i Sverige i nästan tio år utvisas?

Guuled Ayanle Elemir, säger namnet dig något? Han är en i raden av personer som vistats länge i Sverige och utbildat sig och och har jobbat. Nu efter snart tio år ska Migrationsverket slänga ut honom och skilja honom från fru och barn (en tvååring och ett sex månaders barn)!

Det är som om våra lagar börjar tolkas mera inhumant. Ansträngningarna för att utvisa väl fungerande personer som dessutom är självförsörjande och som inte ligger stat och samhälle till last förvånar. Det är som om förnuft och humanitet blåst ut genom fönstren på Migrationsverket. 

I detta fall borde barnkonventionen lägga hinder i vägen för en utvisning av Guuled. I artikel  tre kan man läsa följande: 

"Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

• Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
• Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar..."

Kyrkoval med partipolitiska nomineringsgrupper

 Visst är det märkligt med allt tal om en inkluderande kyrka! Samtidigt som en sådan kyrka eftersträvas skall t.ex. högerkristna motarbetas eftersom de påstås försöker ta makten i Svenska kyrkan. Några horder av högerkristna lär det inte finnas, åtminstone inte så som i USA. Det blir mer av en skrämseltaktik. Skulle det vara så mycket bättre med vänsterkristna, vad nu det skulle kunna betyda idag? Särskilt som de kommer i ett sekulärt politiskt partis namn.

Fortfarande försöker socialdemokrater dra fram kvinnoprästmotståndare som ett påtagligt hot mot den den öppna folkkyrkan. Också det är ett ogenerat försök att skrämma fram de egna väljarna. I Svenska kyrkan har s.k. kvinnoprästmotståndare sedan länge fasats ut. De blir inte prästvigda. 

Wanja Lundby-Wedin har kritiserat Erik Eckerdal, biskop i Visby, för att han delat ett inlägg på faceboook som var kritisk till valsystemet i Svenska kyrkan. Det skulle han inte ha gjort för att han inte hade med det att göra. Även biskopar i Svenska kyrkan har yttrandefrihet och får tycka till om vad de vill. Och hur valsystemet ser ut borde vara alla kyrkotillhörigas angelägenhet.

Ett problem är förstås att de politiska partierna i kyrkan anser att just deras värderingar behövs för att kyrkan ska bli det partiet föredrar. Som om bristen på förankring i Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse vore elitism eller svaghet, elitkristna? Dessutom verkar det svårt för partifolket att förstå att man i analysen av kyrkan behöver se utifrån på andras och sin egen roll. Här måste det till en ny förmåga att tänka principiellt om vad som konstituerar en kyrka. Inte är det partipolitiskt inflytande! Att det är otidsenligt med sekulära politiska partier i Svenska kyrkan visar sig bl.a. genom att knappast några andra kyrkor i världen har ett sådant system där partierna kan blanda sig i. 

I Sverige är det bara Svenska kyrkan som har fått den ynnesten. Varför då. Är partinflytande bra i det ena sammanhanget, som t.ex. Wanja Lundby-Wedin tycker  borde det väl duga i det andra?

Möte i matsal...

I matsalarna på sjukhus lär man sig en hel del om människor, trots att man inte ses mer än en halvtimme, timmeåt gången (när man är så pigg att man kan gå uppe). Somliga har svårt för att hälsa på främlingar i detta trasiga kollektiv som samlas runt borden.. Ett problem uppstår direkt: ska man sätta sig vid det runda bordet där det redan sitter 3 patienter, en stol är ledig. Eller är det bra att börja på ett nytt bord? Småsaker som ändå ägnas en snabb tanke när jag gått in i matsalen...

Vid en sittning sitter två herrar vid ett bord. De känner inte varandra sedan tidigare. Den yngre av dem frågar den något äldre mannen om han vill veta hur det gick till när han blev sjuk och till sist hamnade här? Frågan besvarades jakande och berättelsen började. Efter en stund framgår det att hela dagen innan insjuknandet ingår i berättelsen. Den är rikt detaljerad och utsmyckad. Position och betydelse slinker in i skildringen En talar och den andre lyssnar. Historien pågår kanske 8 till 10 minuter. Den äldre är inte sämre, även han delger sin sjukdomshistoria. Så att ett slags jämvikt skall uppnås. Det tar honom 8 till 10 korta meningar...

Här träffar jag på människor som blir så glada över att möta även en främling att det verkligen syns. Vi språkas vid om maten som är sparsmakad och inte alltid uppskatts. "Öh, går det att beställa en pizza hit?"

Därefter är det nästan prat på ut- och inandning. Ingen gång en fråga riktad till någon annan. Nog märks det att människor behöver få prata och berätta om sig själva och vad de varit med om. Ibland går det så fort att vänner och släktingar som man av naturliga skäl aldrig hört talas om endast nämns med förnamn: "och då sa Kurt till Eva-Lena...."

Jag inser att det kan bero på att personen möter för få människor i det dagliga livet. Eller bara är pratglad. Efter några varv i matsalen inser jag att de som pratar och sitter i grupp ofta är samma människor och att andra viker undan, tystnar eller håller sig för sig själva. 

Även i korridorerna hälsar patienter som uppe och rör sig lite försiktigt på varandra. Andra knallar på med nedböjda huvuden så att ingen kontakt kan uppstå...

Märkligt nog kan dessa korta möten med främmande människor stanna kvar i minnet. Där finns ofta medlidande och inkänning vilket kan verka konstigt utifrån exemplen ovan. Men samtal är så mycket mer än ord av minspel och gester och det finns ett band oss emellan som är mer än de grå mjukiskläderna vi hasar runt i.

Den största vinsten av dessa små möten är att eftertanken kommer. Hur gör jag? Varför? Hur skulle andra uppfatta mig? Lyhörd? Dominant? Lite enstöring? Samtal är ett fantastiskt tillfälle att möta andras verklighet och dela något av det egna. 

Förtvivlans smärta och längtan efter lindring!

Läste du ”När midsommar inte  blir som man planerat” här på stillsam? Ett av många inlägg som börjar likna en sjukjournal. Men vad gör man när ohälsan är på längre besök? Delar med sig en smula. Så gott som hela juli månad, och inte bara midsommar, gick i bukspottkörtelns tecken, med 3 operationer och hinkar med antibiotika…

Förra fredagen hade jag vaknat gång på gång, knappt sovit, med värk på flera ställen i bukregionen. Skrev till mottagningen med hjälp av 1177 och fick svar på måndagen. Under helgen hade obehagen eskalerat. En röntgensejour  hade bokats till nästkommande måndag. Natten mot tisdagen hade knappt börjat när smärtan blivit än värre! Konsultation med 1177 och akutbesök. Vid tre-halvfyratiden på morgonen skickades vi hem (tog en taxi) trots försök att bli inlagd. En extra tablett oxinorm bifogades. Hade lagom kommit hem när smärtan blivit outhärdlig. Medicinen var helt obrukbar, den tog inte.

Vi kunde inte återvända, kände vi. Klockan 7 hämtades medicinen Oxinorm på Apoteket. Men redan innan kontakttelefonerna till kirurgmottagningen för övre buk öppnat, hjälpte 1177 oss att ringa igenom och få kontakt. 1177 nöjde sig med mitt gutturala stönande. Jag var inte helt samtalspartner utan det nya akutbesöket fick ordnas av Maggan.  Jag kved oupphörligt men ändå envisades personalen med att först ta om alla nattens prover. Smärtlindring och ordet morfin var de enda jag lyckades pressa igenom mina hårt ihopbitna käkar. Det tog nästan 2 timmar med smärtan jag bedömde till 9 eller 10 innan jag äntligen fick en morfinspruta. Den lindrade den gamla värken, men ny dök upp. Läkaren sa att det säkerligen var gallgångarna som krampade. Inlagd. Värken återkom trots värkstillande nästan direkt i mellangärde, buk och runt nyckelbenen. Den dagen gick åt till att lägga in infarter och att smärtlindra…

Onsdag, provtagning med över 60 i Crp. Trippade på feberns gräns.Trots bokning fanns det sedan ingen röntgentid för att se hur det såg ut därinne. En förkortad dialys. På kvällen 292 i Crp. En natt med Alvedon, oxinorm och morfin. Fick tigga om mer smärtstillande. värk, värk, värk. Odrägligt och förtvivlande. Vad gör man när man inte kan ligga, inte stå eller vrida och vända sig?

Torsdag. Fastade från 24.00. Ny dialys för att kompensera den förkortade inför ev röntgen. Klar efter lunch. Ont, ont, ont. Ingen plats röntgen.

Fredag morgon och mer plåga. Morgonens Crp var nästan 400! Man insåg att jag var tillräckligt väldialyserad inför en röntgen, så dialysbesöket flyttades till fredag, 

De tyngre läkarna på Övre Gastro satte ner foten inför röntgenavdelningens chef, ingreppet måste ske. Man ville inte att inkapslingen av vätskan i buken efter en läckande bukspottkörtel skulle spricka! Efter långa och noggranna förberedelser och ett dundershot med antibiotika lyckades man på röntgen kontrollerat punktera abscessen! En del värk släppte direkt. Detta dränage undersöktes och godkändes av ett annat röntgenteam. 

Eftersom min ”port a cat”, ett säkert sätt att sticka patienter med knepiga kärl, hade havererat redan tisdagen satte funktionen ”stickhjälpen”, på postoperativa avdelningen in nya infarter. Sedan fick jag en större cvk på halsen som man både kan sticka i och ge injektioner igenom. Tillbaka på avd 39 fick jag äntligen bryta min andra 12-timmarsfasta! Värken var nästan helt borta. Maggan hälsade på och jag sov så gott som hela tiden…

Nu ska infektionerna bekämpas, efterarbete och upprensning göras. Antibiotika i minst tio dagar. Här genomlevde jag några av mina värsta dagar och nätter. Då kommer engelskan tillbaka: never again!

Fler kyrkovalskommentatorer!

Röstkorten till kyrkovalet (i Svenska kyrkan) landade i postfacket långt innan något valmaterial synts till. Någon debatt förekommer knappast. Enstaka inlägg i lokalpressen (NA) har skymtat förbi. Det blir som det brukar. De politiska partiernas fördelar är svåra att uppväga. De kan utnyttja anställd personal, medlemsmatriklar och den stora erfarenheten att ställa upp de allmänna valen.

Små volontärgrupper som Posk och Frimodig kyrka, utan lokala kanslier och partiapparater och utan betydande ekonomiska tillgångar, får svårt att hävda sig och slå igenom. Så att frigöra Svenska kyrkan från direkt partipolitiskt inflytande lär bli en lång affär. 

Media föredrar Joel Halldorf som kommentator till Svenska kyrkans inre politiska liv, oftaintressant. Men den främste experten på partipolitiken i Svenska kyrkan är faktiskt prästen och docenten Klas Hansson med boken Kyrkomöte och partipolitik, politisk påverkan på kyrkomötet 1930 -  2018. Den borde varje kyrkopolitiskt intresserad skribent ha läst! Andra väl insatta personer är förre Kyrkosekreteraren, sedermera biskopen, Ragnar Persenius och Gunnar Edqvist, diakon och förre utredningssekreteraren för kyrkostyrelsen. 

En betydande person med grundmurade insikter är biskop Sven Thidevall, som också torde ha rejält på fötterna gällande politikermakten i Svenska kyrkan. Något för medierna att utnyttja…..?!