Läste du ”När midsommar inte blir som man planerat” här på stillsam? Ett av många inlägg som börjar likna en sjukjournal. Men vad gör man när ohälsan är på längre besök? Delar med sig en smula. Så gott som hela juli månad, och inte bara midsommar, gick i bukspottkörtelns tecken, med 3 operationer och hinkar med antibiotika…
Förra fredagen hade jag vaknat gång på gång, knappt sovit, med värk på flera ställen i bukregionen. Skrev till mottagningen med hjälp av 1177 och fick svar på måndagen. Under helgen hade obehagen eskalerat. En röntgensejour hade bokats till nästkommande måndag. Natten mot tisdagen hade knappt börjat när smärtan blivit än värre! Konsultation med 1177 och akutbesök. Vid tre-halvfyratiden på morgonen skickades vi hem (tog en taxi) trots försök att bli inlagd. En extra tablett oxinorm bifogades. Hade lagom kommit hem när smärtan blivit outhärdlig. Medicinen var helt obrukbar, den tog inte.
Vi kunde inte återvända, kände vi. Klockan 7 hämtades medicinen Oxinorm på Apoteket. Men redan innan kontakttelefonerna till kirurgmottagningen för övre buk öppnat, hjälpte 1177 oss att ringa igenom och få kontakt. 1177 nöjde sig med mitt gutturala stönande. Jag var inte helt samtalspartner utan det nya akutbesöket fick ordnas av Maggan. Jag kved oupphörligt men ändå envisades personalen med att först ta om alla nattens prover. Smärtlindring och ordet morfin var de enda jag lyckades pressa igenom mina hårt ihopbitna käkar. Det tog nästan 2 timmar med smärtan jag bedömde till 9 eller 10 innan jag äntligen fick en morfinspruta. Den lindrade den gamla värken, men ny dök upp. Läkaren sa att det säkerligen var gallgångarna som krampade. Inlagd. Värken återkom trots värkstillande nästan direkt i mellangärde, buk och runt nyckelbenen. Den dagen gick åt till att lägga in infarter och att smärtlindra…
Onsdag, provtagning med över 60 i Crp. Trippade på feberns gräns.Trots bokning fanns det sedan ingen röntgentid för att se hur det såg ut därinne. En förkortad dialys. På kvällen 292 i Crp. En natt med Alvedon, oxinorm och morfin. Fick tigga om mer smärtstillande. värk, värk, värk. Odrägligt och förtvivlande. Vad gör man när man inte kan ligga, inte stå eller vrida och vända sig?
Torsdag. Fastade från 24.00. Ny dialys för att kompensera den förkortade inför ev röntgen. Klar efter lunch. Ont, ont, ont. Ingen plats röntgen.
Fredag morgon och mer plåga. Morgonens Crp var nästan 400! Man insåg att jag var tillräckligt väldialyserad inför en röntgen, så dialysbesöket flyttades till fredag,
De tyngre läkarna på Övre Gastro satte ner foten inför röntgenavdelningens chef, ingreppet måste ske. Man ville inte att inkapslingen av vätskan i buken efter en läckande bukspottkörtel skulle spricka! Efter långa och noggranna förberedelser och ett dundershot med antibiotika lyckades man på röntgen kontrollerat punktera abscessen! En del värk släppte direkt. Detta dränage undersöktes och godkändes av ett annat röntgenteam.
Eftersom min ”port a cat”, ett säkert sätt att sticka patienter med knepiga kärl, hade havererat redan tisdagen satte funktionen ”stickhjälpen”, på postoperativa avdelningen in nya infarter. Sedan fick jag en större cvk på halsen som man både kan sticka i och ge injektioner igenom. Tillbaka på avd 39 fick jag äntligen bryta min andra 12-timmarsfasta! Värken var nästan helt borta. Maggan hälsade på och jag sov så gott som hela tiden…
Nu ska infektionerna bekämpas, efterarbete och upprensning göras. Antibiotika i minst tio dagar. Här genomlevde jag några av mina värsta dagar och nätter. Då kommer engelskan tillbaka: never again!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar