Katolska bruk, säger någon och skakar på huvudet åt de liturgiska kläderna som kors- och ljusbärarna har på sig. Katolicism, säger en annan och tänker på långa talarer som präster har på sig. Allt har blivit så katolskt, mumlar någon och syftar på korstecken, knäfall och bugningarna inför altaret. Andra hakar upp sig på präster som kysser evangelieboken eller altaret.

Att dessa liturgiska kläder och bruk på olika sätt finns i alla de stora traditionerna – även i den lutherska kyrkan internationellt – verkar man inte medveten om. Utifrån en ganska begränsad kännedom om både den egna och andras kyrkor värderar och etiketterar man. Det är starka känslor men lite fakta.

Katolsk har egendomligt nog blivit ett ord fyllt av negativ klang, åtminstone för dessa människor. Det katolska ska man ta avstånd ifrån och inte omfamna. Vi upplever inte katolikskräck som den såg ut under religionskrigens 1600-tal, men rädslan för detta man ser som främmande är uppenbar. Det finns kvar stråk av att man uppfattar katolska kyrkan mindre som kyrka och mer som en främmande religion. Man tycks ha förträngt att den Romersk katolska kyrkan är den kyrka ur vilken vår egen kom, den där vi har alla våra viktiga rötter. Och mycket av det som reformationens kritik riktade sig mot har försvunnit eller ändrats.

Ett exempel är den gemensamma luthersk-katolska deklarationen om Rättfärdiggörelseläran. Deklarationen avslutas: Vår samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundsanningar måste komma till uttryck i och bekräftas i kyrkornas liv och lära. Här kvarstår alltjämt frågor av varierande vikt som behöver ytterligare klargöras: de gäller bl a relationen mellan Guds ord och kyrkans lära, liksom frågor om auktoriteten i kyrkan, om dess enhet, om ämbete och sakrament och slutligen om relationen mellan rättfärdiggörelse och socialetik. Vi hyser den övertygelsen att den uppnådda gemensamma förståelsen erbjuder en bärkraftig grund för sådana klargöranden. De lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan avser att fortsätta sina strävanden att fördjupa den gemensamma förståelsen och att göra den fruktbar i kyrkornas lära och liv.

Vi tackar Herren för detta avgörande steg på vägen att övervinna kyrkosplittringen. Vi ber den heliga Anden att leda oss vidare mot den synliga enhet som är Kristi vilja. Läs mera själv:http://www.svenskakyrkan.se/km_om_97/km/skriv/973/css97315.htm

Det märkliga är att man inte ens tycks känna sig befryndad med den spiritualitet och fromhet som katolska kyrkan så frekvent innehåller och erbjuder. Den det värmda hjärtats tro som väckelse och lågkyrklighet bär med sig är samma fromhet kan man finna i många katolska sammanhang.

Anti-katolska reaktioner avslöjar våra egna brister. Det hade inte varit svårt att understryka hur ofta Svenska kyrkan sedan Nathan Söderbloms dagar berömt sig av att vara en brokyrka mellan de stora kyrkotraditionerna. En kyrka som har lärt av och som har kontakter och ekumeniska relationer med de stora ortodoxa kyrkorna, med den Anglikanska och den Romersk katolska kyrkan. Ett trossamfund som hemtamt rör sig i Kyrkornas världsråds (WCC) och Europeiska kyrkokonferensens (CEC) sammanhang.

Invändningarna mot det man ser som katolska inslag i Svenska kyrkan kommer också av att man inte förstår det som sker. De som reagerar känner sig ställda utanför. Där behöver vi bli bättre på att förklara ursprunget och motiven för de liturgiska uttrycken och åtbörderna. Det som uppfattas som romersk katolicism är bruk vi delar med alla de stora traditionerna.

Om etiketten inte stämmer eller är så precis – tar det bort invändningarna? Nej för den som inte vill veta av en liturgiskt utformad och genomarbetad gudstjänst som innehåller momenten ovan spelar det nog inte så stor roll. För några av oss har den liturgiska gudstjänsten en sådan kraft och ett sådant djup att den blivit oss inte bara kär utan omistlig. Det hindrar inte att vi måste mötas i samtal om gudstjänsten och dess uttryck. Och med dem som vill sätta stämplar i pannan på andra där det ska stå katolik behöver vi tala extra mycket.

Inte minst kan vi var och en och tillsammans behöva fundera över våra förställningar, hur de ser ut och var de har sitt ursprung. Var hämtar våra uppfattningar sin näring? Vad bygger mina egna antipatier och avståndstaganden på? Och varför uppskattar jag det som andra inte alls kan stå ut med?