Snö! Överallt låg det snö. Inte i puderlätta slöjor utan i tröga och tunga lager. I morse var gatorna snöbemängda och många väntade ivrigt på att trottoarerna skulle röjas. Det är lättare att sig fram då, som en dam sa när hon kom till kyrkan. Hon hade spårat sig fram och hade därför snöavlagringar upp till knäna.

Björkskidorna hade hon dessvärre inte sparat. De som slängdes för 30 år sedan hade nu genom sin bredd kommit väl till pass i orörd terräng. I praktiken rådde utgångsförbud för alla rullstolsburna personer och de fotgängare som inte hade den moderna varianten av tåjärn: dobbar.

Kyrkan hjälpte kommunen med snöröjning, borde det stå i tidningarna i morgon. Rollatorerna har denna dag banat promenadvägar för allmänheten. Från alla möjliga trappuppgångar kan man följa gångvägarna i snön och alla ledde de denna förmiddag till kyrkan. Flera flanörer hamnade därför i förbifarten i kyrkan som de inte besökt sedan förra vintern. Då var förhållandena likartade och ovanligt många vilsegångna hamnade liksom i förbifarten rätt.

Det är verkligen nya tider, om söndagarna plogar gudstjänstdeltagarna stora delar av staden. Snöröjarna stiger inte upp förrän tidigt på måndag morgon. Klockan tre eller fyra dundrar det och gnistrar av stiliga maskiner som far fram i ett veritabelt streetrace. Den vinner som plogar upp högsta möjliga vall och lyckas väcka flest medborgare.

Kyrkoråden kunde nu lämpligen fundera på om röjningen ska betraktas som en allmännyttig samhällsinsats eller om det borde utgå kommunalt stöd för effektiv snöröjning. Kanske kan kyrkan utveckla tjänsten och erbjuda sina aktiva medlemmar att utrusta sina olika fordon med små plogblad. Vi kunde trycka uppmuntrande deviser på dem: Bered en väg för Herren eller Här gäller tränga sig fram. Spärras din väg utav hinder så väldiga kunde också duga. Alternativet är att kommunens ledning gör vad man gjorde i Vilda västern: röjer upp i sin stad.