Allmän snällhet räcker inte för de äldre

Hur ska det bli för oss när vi blir gamla? (Will you still need me, will you still feed me, when I´m 64?) Thorbjörn Larsson som utreder äldreomsorgen lägger I en artikel I dagens DN stor vikt vid arbetet med värdegrund. Om man har goda värderingar i botten borde det leda till att man i arbetet t ex med de äldre förhåller sig på ett gott sätt och behandlar dem man arbetar med på ett respektfullt sätt.

En värdegrund kan inte sväva i tomma intet. Den förutsätter något som värdena vilar på och springer ur. En livsåskådning, ideologier och trosövertygelser fungerar ofta som värdemotorer. Särskilt religion, tro och trossamfund har en verklighetsuppfattning som understöder och genererar goda värden. Men om sådant trängs undan riskerar värdena också att försvagas – det finns ingen riktigt stark drivkraft bakom som kan hålla värdena vid liv.

Människosynen är viktig i arbetet med medmänniskor. Det räcker inte att vara allmänt hygglig eller snäll – även när ett arbete blir tungt med besvärliga relationer ska människosynen kunna bära. Där betyder det mycket hur man befäster föreställningen om varje människas värde och värdighet. När tron förlägger värdet i Gud, dvs utanför det vi har kontroll över, och dessutom ser något av Gud även i den människa som är krävande och besvärlig, blir det till en föreställning som inte bara beror på något personligt tyckande att vi ska behandla varandra väl. Det blir en integrerad del i en livshållning. Det talar för att kyrkor och trossamfund borde kunna bli mer aktiva i att bygga och driva institutioner för äldre.

Bristerna i äldreomsorgen är stora, betonar Thorbjörn Larsson och dömer ut de kollektiva lösningarna som inte tar hänsyn till person och individ. Det vet varje vuxen som haft en nära anhörig äldrevården. Men det finns också som Larsson visar åtskilliga mycket goda exempel. Det vet somliga av oss också.

Men när samhällets stöd till äldre i hemmen leder till att horder av anonyma personer avlöser varandra dag som natt brister det i respekt och omsorg. Hur skall en person som börjar få svårt att minnas veta vem som var där sist när man inte har tillgång till namn eller ens fått en lista med foton på vilka de ständiga besökarna i det egna hemmet är? Det borde vara förbjudet att sätta in anonyma team med 10-12 personer som folkvandrar över en gammal människas tröskel. Har vi krav på att få träffa samma läkare för att få viss trygghet vid återupprepade besök – så vore samma hållning i hemtjänst vara en självklarhet. Just för att närhet och god relation ska finnas, för att respekt och hänsyn till människans värde och värdighet ska tas.

Ingen ska behöva bli behandlad som en kropp utan integritet, själsliv eller intressen! Vi är många som instämmer med Thorbjörn Larssons slutsats. Den kvalitet han efterlyser borde vara självklar. Utgår vi från oss själva, vad vi skulle vilja ha, finns inga tvivel på att mycket måste förändras. 40-talisterna kommer inte att tigande ta emot förnedring eller acceptera att leva utan värdighet. Rollings Stones- och Beatlesgenerationerna drar snart in på hemmen! Så upp med förslagslådor, fram för dialog med de anhöriga och de äldre själva, öppna möten om äldreomsorgen och en ny lyhördhet för människors önskemål och behov.

För att en gammal människa ska få vad hon behöver måste det få finnas tillräckligt med personal som har tid. Tid att vara tillsammans och tid att göra saker, utflykter och aktiviteter. Många äldre har svårt att göra sina röster hörda – alla anhöriga som kämpar för att få till det för sina äldre borde höja rösterna. Borde tala för sina gamla och deras behov. Thorbjörn Larsson gör det av artikeln i DN att döma.

Äldreomsorg, Thorbjörn Larsson, Äldre, Hemtjänsten, Svenska kyrkan

Har Ulf Ekman och Livets Ord blivit omvända?

Tidningen Dagen behandlar för närvarande frågan om Livets Ord. Frågor väcks om Ekmans och trosrörelsens uppfattningar. Står Ulf Ekmans omvärderingar för en ny teologisk inriktning inom Livets Ord? Eller handlar det om en omsvängning utan en uppgörelse med det man i så fall lämnar eller redan har lämnat? Hur lättvindigt kan man överge tidigare ståndpunkter och plötsligt hävda en ny? I Livets Ords korta historia och i andra trosrörelsesammanhang har kritken var massiv men även kritiken mot kritiker har stundtals varit onådig.

Det kan vara på sin plats att dels erinra om sådant man i trosrörelsen faktiskt trott och förkunnat som det vore nödvändigt att göra upp med genom att visa vilka argument som övertygat om att tidigare ståndpunkter kan man inte stå för. Varför ska man behöva göra en sådan redovisning? Just för att tonläget och den tidigare fullständigt kompromisslösa propaganderandet av Hagins teologi måste få ett anständigt avslut.

Teologiskt har man stått för Kenneth E. Hagins förkunnelse rakt av så som den t ex framställts i Den troendes auktoritet (sv översättning 1987) eller i Rätt och fel tänkande (1984), The name of Jesus (1981) eller i Bible Answers to Man´s Questions on DEMONS (1983). Skrifter som får kristna i andra samfund att tvivla på om de där kan känna igen och se den apostoliska tron.

Rhema Bible Training Center är den skola som tränat och influerat en rad av de framgångstroende förkunnarna i Sverige. Strategin har varit att man skulle ”ta nationer” för Gud och i förlängningen har man anat tankar på teokratiskt samhällssystem. En metod för att nå framgång har varit upprättandet av Bibelskolor.

Kritiker har under åren fått veta t ex att: "Det finns också religiösa andemakter som arbetar genom människor i ansvarsställning inom kyrkor och samfund. Ibland värnar de om ´den rätta läran´, ibland är de hånfullt liberalteologiska. Men de bekämpar alltid sant andligt liv, frihet i Anden och förkunnelsen av det bibliska evangeliet" (Krister Holmström, Trons Värld No 2, 1992). Demoniseringen av kritik och kritiker handlade om att avvisa invändningar som orimliga och onda.

Torbjörn Swartling (Trosrörelsen – en personlig erfarenhet, 1988) nämner utifrån egen erfarenhet att kritiken mot budskapet av predikanterna sagts komma från djävulen vilket gör att man dövar sin öppenhet för kritik. Och detta var ett av de sektdrag som Livets Ord utmärktes av – bristen på öppenhet och dialog med omvärlden. Tankereformeringen fanns som teknik och avskärmningen och utestängandet av intryck från omvärlden. Han skriver: ”Man utlovar fysisk eller psykisk sjukdom, olycka och död för den som kritiserar eller går emot Gud.”

Det man stängde ute var synpunkter och påståenden som t ex fanns i böcker som Varför är trosförkunnelsen farlig av Hans Lindholm och Fredrik Brosché (1986) som lyfte fram att trosrörelsen var långt mindre biblisk än den gav sig ut för, Vad ska man tro egentligen av Hans Johansson (1989) som ville värna människors andliga hälsa, Framgångsteologin – svärmeri eller väckelse av António Barbosa da Silva (1988) där författaren behandlar och diskuterar en lång rad överdrifter och ytterligheter.

Gudsbilden var, märkligt nog, rationalistisk genom förnuftsliknande resonemang om hur allt gott hör ihop med Gud och allt som tycks ont härleds till Djävulen. ”Människan bestämmer kriterierna för Guds handlande. Hon förfogar över Gud, kan nästan manipulera honom. Det blir ingen fördoldhet kvar i Guds väsen” (Lindholm/Brosché). Gud blir sina egna reglers fånge. Lester Sumrall (Abraham – tro under attack, 1986) ställer Gud inför hans löften och så att de måste uppfyllas. Och Hagins bön handlar om att begära sina rättigheter. Han menar t ex att Petrus inte bad för den lame i Apg 3:6 utan att han krävde att den lame skulle helas. I Den troendes auktoritet hävdas detta sätt att förhålla sig till Gud – begära och kräva, inte be.

Synen på världen och skapelsen var djupt pessimistisk. Skapelsen var ursprunglig men sedan hade Djävulen tagit herraväldet i världen och Gud fick sin tillflykt i människors ande. Allting blev antingen Guds verk eller attacker från Djävulen! En mycket svart-vit förkunnelse. Och Barbosa da Silva ansåg i sina studier att ”framgångsteologin förringar Gud och förhärligar människan”, vilket kan överraska eftersom bilden man i trosrörelsen velat framhäva sett helt annorlunda ut. Guds godhet blev nästan utbytbar mot Guds användbarhet och nytta för människan att nå framgång och förhärligande.

Kristologin i Livets Ord färgades och genomsyrades av uppfattningen att Jesus dog andligen (Jesus died spiritually, JDS) Det som upprörde kritikerna var påståendet att Jesus skulle ha iklätt sig Satans natur, ha blivit ett med honom och därför behövt pånyttfödas i sin ande likt varje människa. Försoningsverket flyttas från korset till dödsriket (helvetet dit Jesu ande och själ gick) och himlen där Gud måste ta ett nytt initiativ att göra Jesus pånyttfödd. Man framställer det som att Jesus smakade död - andlig död - för varje människa. Och att Synd är mer än en fysisk handling; det är en andlig handling.

Så här kan denna märkliga teologi formuleras: Han blev vad vi var, för att vi skulle kunna bli vad Han är. Jesus blev synd. Hans ande var skild från Gud. Och han steg ned i helvetet i vårt ställe…
Kan Gud vid något enda tillfälle vara ett med Djävulen, vara ond? Kan Gud upphöra att vara Gud. Heresi, utropade kritikerna. Försoningsläran är i trosrörelsen helt förvriden och har gått vilse, menade man. Och inkarnationen förvrängs, kunde de fortsätta utan att egentligen få några meningsfulla svar.

Syftet med JDS-läran var att öppna för människans gudomliggörande. Människor kunde och skulle ikläda sig Jesu auktoritet och makt. Tanken var inte så avlägsen att vi alla vore frälsare (Parakyrkligt). Hagins uppfattning var att Jesus efter sin himmelsfärd inte finns på jorden utan i himlen. Församlingen som måste leva på jorden, de sanna kristna, övertar genom delegation all Jesu makt och andliga kraft.

Människosynen i trosrörelsen ledde också till en förvrängd syn på sjukdom och lidande. Av kropp själ och ande gjorde man en hierarki där människans verkliga vara är ”anden som har en själ och bor i en kropp.” I anden verkar alltså Gud men i själ och kropp kämpar Gud och Djävul om makten. Att detta är en gnostisk föreställning råder det nog inga tvivel om. Den instängda gudagnistan inlåst i kroppens fängelse. Kroppen nedvärderas och hör mer till det ondas område. Riktigt så schematisk är kanske inte framgångstrons människosyn, men den har gnostiska drag (The Born Again Jesus, J.A. Matta, 1987).

Det är i anden all uppenbarelsekunskap finns, där verkar Gud. Anden är kung, själen tjänare och kroppen slav. En annan följd av trosförkunnelsen var ett förnekande av sinnenas vittnesbörd. Det som ger en troende framgång är att tänka rätt, tro rätt och bekänna rätt. Att i tro bekänna att jag är frisk trots att jag är sjuk kan fungera som ett försök att mobilisera andliga och mentala krafter mot sjukdomen.

Men ibland blev det till magi och besvärjelse: ”Jag baserar min tro på vad ordet säger. En del människors tro är inte grundad på Bibeln utan snarare på en manifestation. De agerar i den förståndsmässiga sfären, utanför tron. Om de upplever en viss manifestation tror de att demonen har försvunnit. Men den har inte försvunnit bara för att man ser en viss manifestation. Du måste veta om den fortfarande finns där och utöva din auktoritet” (Hagin, Den troendes auktoritet). Hagin citerar också Smith Wigglesworth som ska ha sagt: ”Jag påverkas inte av vad jag ser. Jag påverkas inte av vad jag känner. Jag påverkas bara av vad jag tror”.

Om man ofta uppmanas att bortse från sinnesintrycken kan verklighetsuppfattningen rubbas. Syn och känsel har inget att komma med mot tron. Jag är inte förkyld eftersom jag tror att jag är frisk… Somliga som i trosrörelsnes början blev nitiska i den nya tron kunde bli så upptagna med att vaka över att inte släppa in demoner eller att förneka kroppsliga symptom att det inte blev bra för dem.

Som kristen undervisning var det Livets Ord och Hagin hade att komma med undermåligt, läromässigt utanför gränsen och psykologiskt, medmänskligt och diakonalt synnerligen bristfälligt. Vi är många som träffat på dem som inte klarade av denna förkunnelse. Särskilt inte som den parades med en överbetoning av demoner och besättelse. Åtskilliga av dem som tog illa vid sig, och de som gick sönder, lämnades i sticket. Det finns det många präster och pastorer som vittnat om både i Pingströrelsen, EFS och Svenska kyrkan.

Dessa små noteringar kan antyda att Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen har ganska mycket att göra upp med om vi i andra kyrkor och samfund verkligen ska kunna ta omorienteringen på fullt allvar. Och förmodligen blir de tvungna att göra det gång på gång eftersom en liten dementi här, en försiktig kritik där knappast når ut så brett som den tidigare förkunnelsen gjort. Men här finns ett försiktigt tillrättaläggande av Ulf Ekman beträffande JDS-läran. Och jag undrar samtidigt hur de som då blev överösta av Hagins egendomliga teologi i Livets Ord församling och Bibelskola känner sig idag? Lurade? Lättade?

Andra bloggar om: Ulf Ekman, Livets Ord, Trosrörelsen, Jesus died spiritually, Pingströrelsen, EFS, Svenska kyrkan

Datorer får oss att arbeta mer

Sedan vi datoriserade kontoret arbetar många som aldrig förr...med att lista ut vilka knappar de ska trycka på för att få tillbaka dokument som de inte vet vad de heter eller vart de tog vägen.

Att tala med en vägg

Alla behöver ett bollplank att tala med!
(uppsnappat vid ett seminarium)

Noas färja bar över mörka vatten

Citat ur ny predikan på ordrik

Vi tänker ibland att stora färjor
tillhör det moderna
men en av de stora färjebyggarna
var en av Bibelns utmärkta snickare: Noa som byggde arken
Han fick i uppdrag att förhindra jordens undergång
Guds uppdrag var tydligt:
rädda livet – bygg en båt!

Hedersmannen Noa lydde
och hans hembyggda färja
blev en livbåt och Noa blev
vår förste store livräddare

Att alla färjebyggare kopierat
hans projekt ser man ju: plats för alla
med flera däck och tillräckligt med
utrymme att sova på
mat och vatten för 40 dagar
Han byggde sjösäkert och i brist
på radar skaffade han en flygande spanare…
(Tänk så mycket royalty Noas
familj gått miste om)
Med oss från den första tiden bär vi bilden
av en farkost, en båt, en färja
som kan rädda mänskligheten.

De flesta av oss här idag befinner sig
i kyrkans mittskepp, en slags katedralkatamaran,
en flerskeppig kyrka, som en farkost
vilken för mänskligheten undan
ondska och fördärv till ett efterlängtat hemland.

Ofta har man använt bilden av kyrkan
som ett skepp, som en livräddningskryssare
På resan påminde komminister Claes oss om
uttrycket: Kyrkans skepp är fast
grundat på hälleberget

Båten har också blivit en symbol
för den ekumeniska rörelsen
Vi färdas tillsammans genom livet,
genom tiden och historien i ett skepp
Kristi kyrkas skepp

Det hemförlovade försvaret

Det man inte är beredd att försvara är man öppen för att mista!

Svenskt försvar hade inga vapen och dålig beredskap när det gällde att försvara försvaret!

Allmän värnplikt är en folkrörelse som syftar till att ingen ska röra land och folk.

Slagord hjälper föga när försvaret hemförlovas.

Storverk lämnar kyrkorummen

Svenska Dagbladets understreckare handlar idag om musik och sekularisering såväl som sakralisering. Rubriken Musiken har blivit vår tids gudstjänst antyder att musiken håller dörren till det andliga och heliga öppen.

Erik Sidenvall som skrivit artikeln ser med uppskattning på att instrumental musik förs in i kyrkorummer och kyrkomusik landar i konserthus och -salar. Om det vore ett flöde fram och tillbaka skulle det verkligen kunna berika de olika världar rummen representerar. Men tendensen är entydigt klar - de stora sakrala verken klarar idag endast en mycket begränsat fåtal församlingar av att erbjuda. Men de offentligt finansierade konserthusen har ekonomi för att klara det.

I den församling där jag arbetar kämpar vi varje år för att försöka behålla de stora sakrala verken i det rum där de bäst samspelar med rummets symboler, utsmyckning och arkitektur. Överföringen av de stora klassiska Bach-passionerna till konserthusen kan på det sättet inte enbart ses som en öppning av konserthusen utan kan förstås som en förlust för kyrkan. Därför borde nu Svenska kyrkan tydligare än tidigare göra anspråk på en del av de offentliga medel som finns för kultur och musik. Idag bekostas även den konsertanta musikverksamheten av församlingarnas medlemmar utan kommunala och statliga bidrag. Och flera av oss trodde verkligen på att när kyrkan verkligen blivit skild från staten skulle den kunna räkna med samhällets stöd för något mer än de kulturhistoriska byggnaderna.

Minnets stigar går över kyrkogården

Landets kyrkogårdar har hamnat i fokus tack vara en sorglig händelse i Vännäs. Den uppmärksammades i Uppdrag granskning och därefter blev det fart på andarna. Det kan finnas anledning att erinra om att kyrkogårdar är ett lokalhistoriskt arkiv. En god bok som kan berätta om landets kyrkogårdar är följande:

Hans Hammarskiöld, Anita Theorell, Per Wästberg Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar Bokförlaget Max Ström, 2001 535 s

Tacksammare uppgift än att besöka och beskriva svenska kyrkogårdar är svår att finna. I Sverige är de dödas vilorum inte bara välskötta. De är minutiöst omhuldade och ofta vackert belägna. Och de speglar svenskt samhällsliv med dess ekonomiska och sociala klyftor. Kyrkogårdarna är också med sina minnestenar och inskrifter i sig ett epitafium över konst, smak och snille. Mångfald och skönhet samspelar alltså från norr till söder vilket också är den riktning som fått strukturera materialet.

Författarna speglar inte bara överheten, de kända statsmännen och kulturpersonerna. Här gives ord även åt namnlösa och bortglömda. Även om vi är lika i döden präglas kyrkogårdar och gravplatserna i hög grad av den status och det välstånd som så kan skilja under levnaden. Men ett mer jämlikt begravningsskick sätter efterhand sina spår.

Att en så omfattande och vacker presentation av svenska kyrkogårdar alls kommer av trycket är något av en gåta. Intresset för kyrkogårdar som miljö och fascination över det mänskliga arkiv kyrkogårdarna utgör verkar visserligen växa - men ger det en tillräcklig efterfrågan? Det utbredda historiska intresset och en tilltagande uppskattning för särpräglade miljöer spelar förstås in. Att boken belönats med Augustpriset för bästa fackbok 2001 är ett kvitto på att ämnet är alldeles rätt.

Bildmaterialet är påkostat och rikt men det är ibland svårt att finna eventuell bild av aktuell plats. När texten fängslande beskriver Ida Mattons monument på Gävle gamla kyrkogård som utsökt minnesgärd och Nathan Söderbloms favoritskulptur letar man dessvärre förgäves eftersom fotografen för sin del har fångat Alice Nordins sörjande ängel.

Bokens kyrkogårdsbeskrivningar är oftast summariska och kan inte fungera som ciceron vid egna kyrkogårdsvandringar. Och texten är sina poetiska kvalitéer till trots så rapsodisk och präglad av det omedelbart uppfattade att man alltför sällan får del av det där lilla extra som man skulle vilja veta. De gånger författarna valt att fördjupa sin beskrivning av ett enskilt människoöde blir det engagerande. Berättelsen om Malte Stierngranath och hans pyramid i smålandsskogarna är obetalbar. En grav i Vänge på Gotland väcker historien om Selma Rosenberg till liv. Det är tragiskt och sorgligt och hon brer till sist, dignande trött och i väntan på tåget till Etelhem sin sjal på banvallen och somnar in för gott.

De konstsmidda korsen i Ekshärad, flerarmiga med fina löv, tillhör det välkända som tagits med. Urmakare Tinglöfs gravkors är magnifikt i sin folklighet. I Eda kan man spåra glasbruket på kyrkogården genom att på somliga gravar finna över 80 år gamla glaskulor som ”verkar sköra som en karaff med en dryck regnvatten eller en lykta där solen stänker och gnistrar…Ljuset kränger och dansar i glaset, vilar ändå instängt därinne”.

Många gripande öden ryms på våra kyrkogårdar. På den judiska gravplatsen i Karlstad vilar ett femtontal kvinnor som utsvultna och tuberkulösa kom med Folke Bernadottes vita bussar. Och den Engelska kyrkogården på Fårö har en bakgrund i Krimkriget. Många dog när koleran kom till ön med ett av de allierade uppbringat ryskt fartyg. Åtskilliga liknande händelser återges i Minnets stigar. En bok god att läsa, fin att ha.

Smågodis på bilens kylare

På jakt efter loppisfynd hamnade jag i Motala i lördags. Vid en spatsertur i hamnen, där ett stort segelevenemang gick av stapeln, iakttog vi naturens förmåga till anpassning. En parkerad bil blev mycket uppvaktad av en gråsparv alternativt pilfink. Gång på gång flög den minimala fågeln mot bilens kylare i små attacker.

Snart såg hela vårt sällskap att fågeln tog för sig av det uppdukade smörgåsbordet. Detta hade jag aldrig sett förut. Insekter och flygfän, som denna fina dag krupit fram ur sina gömslen, var nu draperade på bildens front efter att ha kolliderat med bilarna. Nu försåg sig fågeln av överflödet!

När vi parkerade vår egen bil senare samma dag i en helt annan stad hände samma sak. Nu var det vår bil som bjöd på smågodis för sugna fåglar. Detta var observation nummer två. Nu förväntar jag mig se fler småfåglar som tar för sig av snabbmaten. Anpassning var ordet.

Andra bloggar om: Gråsparv, Motala, Smågodis, Smörgåsbord, Naturens anpassning

Det var sant innan det tolkades

Varje hebreiskt och grekiskt ord i Bibeln höll de för bokstavligt sant, men i svensk översättning.

Hur förhåller sig läran till levande Gud

I valet mellan trosläran och mötet med levande Gud lät många bli och gick åt ett annat håll.

Biskop Obare har duktiga finska förkämpar - så han reser nog inte hem...

Det är svårt att sätta punkt i en diskussion där nya röster hela tiden kommer till och begär förtydligande och klagöranden. Särskilt som de också öser in påståenden där avsikten är klar: den man debatterar med är inte en rätt lärare, är en irrlärare, en dryg svensk med förakt för en afrikansk biskop Obare, en som inte är tillräckligt luthersk, en "prost" (jag tycker mig höra titeln använd som en föraktfull släng (och du ska vara prost..., men det kan också vara min växande diskussionsparanoia), en som försvarar den Svenska kyrkan som man betraktar som avfallen och som en sekt...

Nå, jag ber gärna om ursäkt om några av mina inlägg i den finska diskussionen andats förakt mot biskop Obare! Min avsikt har varit att ifrågasätta den roll han tilldelats som inbjuden till ett möte i Finland mot bakgrund av en intern konflikt i systerkyrkan i Sverige. Inte att förnedra eller förlöjliga biskopen. Att just han av världens alla lutherska biskopar skulle inbjudas till Finland, och hyllas som athanasiansk troshjälte i nordisk lutherdom (!), är nog inte helt oberoende av det som hände i Sverige. Någon ovetande afrikan har jag aldrig trott att Kenyas biskop Obare är.

Här några fler kommentarer som kan verka obegripliga om man inte följt den finska diskussionen: Begreppet skogsfinnar har jag dessvärre inte tidigare stött på och blir därför mest konfunderad när jag antas inta en översittarattityd gentemot denna grupp.

Solidariteten med Svenska kyrkan är inte särskilt stor och jag har inte ställt sådana krav. Men när man börjar få till det att det SvK är sekten med stort S – så fattar även gråsten att några i Svenska kyrkan, även sådana är uttalat kritiska mot kyrkan, måste morska upp sig och reagera!

Vill man få det till att mina resonemang bekräfta fördomar om ”dryga Sverigesvenskar” (drabbar naturligtvis även en gotlänning) så får det väl vara så. Men förmågan att se drygheten ligger nog till en del ”in the eye of the beholder”.

Att, som Markus begär, utreda trons ”vidsträckta gränser” på kommentarplats här låter sig inte göras. Jag tror att Markus förstår att jag menar att trons centrum är ett men att trosföreställningarna många. Det är inte lika enkelt idag att utstaka trons gränser med stor precision och exakthet. Ta en erkänd teolog som Paul Tillich – var hamnar han? Han utvecklar somligt inom ramen och spränger andra gränser med sina tankar.

Vi bör vara glada om många kristna i den gudstjänstfirande församlingen har tro i vilken man möter och känner igen den apostoliska tron. Men undersök gärna själv hur kyrkans människor tänker och tror om rättfärdiggörelsen, om försoningen (vem försonas med vem och varför), om vilka trosföreställningar som krävs för att man ska räknas som en ”rätt” kristen. Mångfalden är (även i Finland) stor…

Sakramentets giltighet aktualiserades i striden med donatisterna. Det blev klargjort att det inte kommer an på prästen om sakramentet var giltigt. Det var liksom ingen skillnad på ett dop utfört av en apostel och ett dop utfört av en drinkare. Vi skulle säkert kunna fäktas länge med formuleringar och teologiska dokument, men till vilken nytta? Att bara umgås med likasinnade är något redan Jesus avstod ifrån (syndare och publikaner). Och att uppfatta kyrkan som ren gemenskap där inte vanliga syndare får plats är främmande. Men vi låter det vara. Jag kan inte övertyga skribenterna i detta meningsutbyte och de har svårt att nå fram till mig.

Med en tro och en teologi grundad i Nya testamentet blir inte frågan om renlärighet den för mig. Vi befinner oss ganska nära Paulus på Aeropagen idag med en tilltagande mångfald. Vad vår tro smälter samman med i våra liv är också viktigt. Vilken människosyn, vilken psykologi, världsbild, vetenskapsuppfattning, politiska värderingar etc. Det svart-vita för eller emot klingar väl mycket av medeltida skolastik. Men jag håller också med om att vi ibland måste dra gränser. Men ska de dras så som debattörerna här gjort? Läran är viktig och det har betydelse vad man tror – men en kyrka som är starkt centrerad på Kristus och mässan måste inte ängsligt bevaka alla sina trosgränser hela tiden.

Debattören som hade rätt

Debattören drog slutsatsen att eftersom alla andra hade fel måste han ju ha rätt.

Försvaret faller sönder i tro på storebror

Sveriges försvar tillåts falla sönder eftersom de styrande likt en stursk och övermodig lillebror litar på att storebror nog inte tillåter att man får smörj.

(Tänk om ÖB uttyds övergiven bror!)

Andra bloggar om: Försvaret, Storebror, Smörj, ÖB

Vad ska disken dofta?

Det som verkligen betyder något gick oss förbi när vi valde mellan alla diskmedel i form av tabletter, som pulver eller flytande, och efter lång tvekan till slut tog ställning till vilken doft disken skulle ha nästa vecka..

Bön för Burma

Bön för Burma

Gud, vi ropar till Dig i förtvivlan
över naturkatastrofen i Burma!
Vi ber för alla dem som mist sina liv,
för alla som förlorat släktingar och vänner,
för alla som skadats och står utan hjälp,
för alla hemlösa och för dem
vars tillvaro slagits i spillror.
Vi ber om gränser som öppnas för
omvärldens insatser och för
att hjälpen ska nå de mest utsatta.
Överge inte Burmas folk!
Ge dem en framtid i frihet!
Himmelske Fader förbarma Dig!


Följande utdrag ur brev från Svenska kyrkan är väl värt att föra vidare:

Just nu planerar Svenska kyrkan för katastrofinsatser i samarbete med Burmas kristna råd som vädjat om hjälp. Vi samarbetar med Burmas kristna råd inom ramen för ACT, kyrkornas internationella katastrofallians. Vårt planerade stöd handlar om mat, tillfälliga bostäder och tabletter för att rena vatten. Våra bank- och plusgirokonton står öppna för insamlingar till de drabbade i Burma. Bankgiro 900 - 1223, Plusgiro 90 01 22 - 3


Våra medmänniskor i Burma behöver vårt stöd!

Över hundratusen människor beräknas ha dött och över en miljon har blivit hemlösa i Burma efter cyklonen Nargis härjningar första helgen i maj. Behoven hos Burmas invånare är enorma.

Svenska kyrkan kommer att ge katastrofstöd så snart det blir möjligt. Vi kommer att bidra både med akut hjälp och med insatser som gör det möjligt för människor att återgå till en normal vardag.

Våra medmänniskor i Burma behöver vårt stöd. Genom förböner och en riklig kollekt kan vi stödja människor som drabbats av katastrofen i Burma

Margareta Grape
Utrikeschef, Svenska kyrkan


Plusgiro 90 01 22-3
Bankgiro 900-1223

Risk i vigningstjänsten

Den som bär prästkrage länge blir styv i nacken.

Katastrof och överflöd

Det som är riktigt nära ligger förtvivlat nog ofta utom räckhåll.

En vanlig vardag

Även en vanlig vardag kan vara en helgdag.

Andens vind över världen

Annandag Pingst handlar i Svenska kyrkans evangeliebok om Andens vind över världen. I en av dagens texter står det att ord som Petrud talar träffar i hjärtat så att man frågar vad man ska göra. Då svarar Petrus: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva...

Det kan påminna om förslag som: köp en dammsugare så får ni en elvisp på köpet. Men här handlar det inte om konsumtion utan om en helt annan relation. Den gör inte dopkandidater till kunder som köper. De uppmanas att låta sig omslutas av dopets gåva. I dopet är det Gud som verkar, inte människan. I dopet blir människan på ett nytt sätt Guds barn och får den heliga anden som en gåva.

Ande och dop hör samman det märker man redan skildringarna av Jesu dop. Och i Jesu dopbefallning (Mt 28:18-20) ska man döpas också i den heliga Andens namn. Och man hisnar när man hör talas om Andens storslagna gåvor: att meddela vishet, meddela kunskap, att bota, att göra under, att tala profetiskt, att skilja mellan olika andar och att tala tungotal och att tolka tungotalet (1 Kor 12:4-11).

Helige Gud,
låt din Andes vind blåsa över världen
med liv och tröst, sanning och frihet.
Låt oss, genomströmmade av dig,
vittna om Kristus som vår Frälsare.
Du som är densamme nu och alltid
och i evighet.
Amen.
(Dagens bön)

Är det en annan dag i morgon?

Pingstdagen
Imorgon borde det vara en annan dag, men den har väl riksdagen avskaffat?


Pingstafton
När det så här års klagas på att ingenting blir gjort kan man alltid skylla på att man blivit hänryckt.

Pingstunder fast tvärt om

Pingstens under och tron på den Helig Ande
förbyts mot stunder av förtröstan på helgens handel.

Debatt om Englas begravning

Kort TV-debatt i Gomorron Sverige om Englas begravning i televisionen mellan programdirektör jan Axelsson och Chefedaktör Göran Greider. Barnperspektivet saknas även där...

Inne är vår och sommar ute

Den blida vår är inne, sjöng vi
men ute var det sommar.

Förfärligt att behandla de döda vanördigt

Svenska kyrkan hamnade plötsligt i uppmärksamhetens ljus. Det var Uppdrag granskning som tittat närmare på vad som händer efter begravningsgudstjänster i Vännäs. På kyrkogården kommer en maskin körande med en kista dinglande i en lina. Ovärdigt och upprörande bara det.

Därefter får man se hur en grävskopa dunkar med skopan i graven för att knäcka kistlocket. Avsikten tycktes vara att förhindra att sättningar skulle uppsåt. Oförsvarligt och griftefridskränkning! Fd kyrkoherden Örjan Aronsson brast nästan i gråt över detta förfärliga och oetiska. Att det kunde handla om brott mot griftefriden var uppenbart.

Idag måste Svenska kyrkan reda ut om detta är så vanligt förekommande som Uppdrag granskning hävdade. Svenska dagbladet och andra dagstidningar gav sina versioner. Och Luleå stift har hållit presskonferens för att ge sin syn på saken.

Om förfarandet i Vännäs är vanligt, vilket jag än så länge betvivlar, måste en upprensning till! I programmet fick man höra från olika delar i landet om ljusskygga och vanvördiga beteenden. Om spett och plankor genom kistor, om vattenfyllning som spränger bort locket och om andra griftefridsvidriga beteenden. Jag anser med ärkebiskop Anders Wejryd att misstänkta fall bör polisanmälas.

I Örebro där jag bor har vi idag fått följande redovisning av hur det går till:

Onsdag 7 maj 2008 visade TV-programmet Uppdrag granskning Sveriges Television en gravsättning av en kista på kyrkogård i Vännäs, Västerbotten. Sättet som kistan med den döda hanterades är helt oetiskt och i strid med begravningslagen och Svenska kyrkans regler. Kyrkogårdschefen och kyrkoherdarna i Örebro tar gemensamt avstånd från den ovärdiga gravsättning som visades i TV-programmet.

I TV-programmet visas hur locket på en kista trycks ned med grävskopa innan graven fylls igen med jord. Att på det här helt felaktiga sättet lägga igen en grav är ingen garanti för att undvika sättningar, som efter en tid gör att mer jord får läggas uppe på graven. Så här går det inte till på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro vårdar.

Begravningslagen ställer tydliga krav på god etik i begravningsverksamheten och Svenska kyrkans uppfattning är att allt som rör begravningar ska präglas av god omsorg och etik. Människovärdet får inte kränkas, inte heller efter döden. Så här går det till vid gravsättning på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro svarar för:

Graven grävs av utbildade och erfarna medarbetare med grävmaskin. Sedan ställs platsen runt graven i ordning. Jord, maskiner och all annan utrustning förs åt sidan, i god tid före gravsättning.

Direkt efter begravningsgudstjänsten följer som regel de anhöriga med ut till graven vid en jordbegravning och ser när kistan sänks i graven. De flesta väljer att låta begravningsbyrån anlita ett bärarlag som bär kistan och sänker den ned i graven.

Om en gravsättning sker vid ett annat tillfälle anlitas ändå alltid ett bärarlag som på ett värdigt sätt för kistan fram till graven och sänker ned den.

En öppen grav med en kista lämnas aldrig obevakad. I direkt anslutning till gravsättningen fylls graven igen. Först fylls utrymmet närmast kistan med sand. Sedan skottas graven igen med jord eller fylls med hjälp av en hjullastare, aldrig med en grävskopa. Maskiner kommer aldrig i direkt kontakt med kistan. I de fall jorden som grävts upp inte är av bra kvalitet, så ersätts den med mer lämplig jord vid fyllningen. Sist täcks graven med blommorna från begravningsgudstjänsten.

Efterhand kommer ny jord att läggas uppe på graven när marken sjunker. Hur ofta det behöver ske beror på vilken typ av jord det är på kyrkogården och vilken typ av kista som använts.

Hur har kyrkfolket reagerat? Idag har jag bara hört avståndstaganden från kyrkans eget folk. Ingen som jag har talat med godtar ett förfarande där man medvetet knäcker kistor eller fyller gravar på ett icke pietetsfullt sätt. Alla tar avstånd. Och har det förekommit - så ska det avslöjas! Fram i ljuset med verksamheter som inte respekterar även döda människors rätt till väre och värdighet!

Andra bloggar om: Begravning, Vännäs, Sättningar, Kyrkogård, Begrvaningsbyrå

Ominstallation av kristen tro

Felsök: Om den kristna tron inte fungerar behöver den förmodligen ominstalleras och uppdateras (källkoden är densamma).

I stillhet eller på TV?

En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.

Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.

Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?

Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet

Påverkad av läsning

Den som slår igen en bok efter att ha läst den är en annan än den som öppnade den.

Rikta strålkastarna, någon sörjer

Sorg mår inte bra av strålkastarljus utan bör växa, leva och klinga av i fred.

Datorn som hostade till

Först när datorn hostade till och blev alldeles blank i glasögat insåg jag att den drabbats av virus.

Vad gör Englas begravning med barnen?

Debatten om den mördade flickan Englas TV-begravning har brakat loss. Och tydligen kan man ha vilka uppfattningar som helst. Göran Rosenberg och Siewert Öholm argumenterar för sina olika hållningar. Rosenberg tycker det blir en såpa och Öholm menar att just så ska public service fungera. Och Liza Marklund hamnar någonstans däremellan men hon tycks luta mera åt Öholmskt håll. Även på bloggarna diskuteras det -
Brygubben,
Livsbloggen
Deep edition
Kyrkoordnaren
Bloggen som säkert kommer att...
Lords jävla blogg
Kanf Keatos Weblog

En fråga kvarstår dock. Vem talar för barnen? Vem lyfter fram vad som händer med tusentals barn när de nu ska konfronteras med sorgen efter ett mördat barn? Den de kan identifiera sig med i en sådan TV-sändning är - just det - barnet. För somliga kan det säkert bli en fin högtid där medlidande och medkänsla väcks. Men för andra, och jag menar särskilt för de flesta små barn, blir detta skräck-TV.

Om TV verkligen sänder denna begravning är det ett bevis för att man inte tycker sig ha, och inte vill, ta ansvar för hur det man sänder kan tänkas landa hos tittarna. Jag menar att TV-sänder man en barnbegravning där barnet blivit mördat är det ofattbart ansvarslöst och på gränsen till ett övergrepp mot Sveriges barn. För att de ska klara denna TV-galenskap behöver de vuxna som är utrustade med inlevelseförmåga, mod och tid! Nu måste det samtalas och lyssnas överallt för att detta inte ska skapa omotiverad rädsla och oro hos barn som inte har några anledningar alls att bära på sådana känslor.

Har vuxenvärlden blivit galen? Har man helt abdikerat och glömt sin uppgift att någorlunda skydda barnen? Hur ska man kunna förklara att detta inte är ett reellt hot även mot dem? Eller menar de debattörer som gillar denna TV-begravning att barn ska tänka att de riskerar att mördas eller utsättas för att bli kidnappade? Är detta gnistan som i vårt skyddade land kan tända en skräck liknande den som finns i USA? Och där är hoten hundrafalt större.

Har barnpsykologerna semester just nu? Har prästerna fått tunghäfta? Dela med er av erfarenheter om hur exponering för våld och död landar hos barn även långt utanför de närmast berörda.

Svenska Dagbladet intervjuade klokt nog en psykoterapeut direkt efter det stod klart att Engla blivit mördad: – Om jag hade små barn som inte kunde läsa skulle jag också vilja skydda dem. Men det här tas upp av alla nyhetsprogram och tidningar och barn kommer att prata om det med varandra, säger Börje Svensson, psykoterapeut på Rädda Barnen.

Hans råd till föräldrar med oroliga barn är framför allt att lyssna.

– Man ska inte underskatta lyssnandets hjälp. Det är inte alltid man måste säga rätt saker, utan man kan bara lyssna så att barnet kan lämna över sina tankar.

Han tycker att det är viktigt att förklara att en anledning till att tv och tidningar rapporterar så mycket om mordet är för att det är så ovanligt att barn dödas.

– Jag tror att barnen kommer att tänka mycket på flickan. Då kan man som förälder säga att det var jättetråkigt för henne att hon träffade den här dumma mannen som gjorde det här mot henne. Man kan säga att det måste vara något fel i huvudet på honom.

– Det är också viktigt att säga att nu sitter han i fängelse. Nu har de tagit honom så att han inte göra andra barn illa.

Som alla förstår behöver föräldrar och lärare rusta sig om TV gör verklighet av sina befängda planer. Ett sätt är att läsa den litteratur som kan finnas på ens eget bibliotek. Man kan också beställa material hos Rädda barnen som är duktiga på hur barn reagerar och sörjer.

Familjen, släkt och vänner, de barn som kände Engla, förtjänar en begravning som inte blir ett medialt event. En begravning där de kan sörja utan kameror och reportrar. Den sorg som rör vid det djupaste vi människor bär med oss blir nu allmän egendom. Nu riskerar de närmast berörda att få en sorgeprocess som går i baklås, en sorg som kapslas in och inte får verka ut. Sådan oförlöst sorg kan förstöra resten av en människas liv.

De som arbetar i dödens och sorgens närhet borde berätta för TV att det är ett missgrepp att TV-sända denna begravning. Ett stort misstag.

Andra bloggar om: Engla, Öholm, Göran Rosenberg, Liza Marklund, TV-begravning

Troende och nyktra osynliggörs

Efter att Kristi Himmelsfärdsdag, 1 maj och Folknykterhetens dag i år sammanföll kan man konstatera att Socialdemokraterna (och Vänsterpartiet) får genomslag för sina tåg. På nyhetsplats och ledarsidor. Nykterhetsrörelsens möten behandlas som en icke-händelse. Några små notiser och något ljus på Åke Green (pastorn som popagandapredikade mot homosexualitet) som talade i Brålanda. Ingen kommenterar på ledarplats alla möten som ägde rum eller talen som hölls. Och den viktiga fråga nykteristerna ville lyfta fram, den om det alkoholrelaterade våldet, fick någon liten stund i radion men därutöver rådde mest tystnad.

Kyrkan var väl den folkliga rörelse som dels samlade mest folk den dagen och som därtill höll flest sammankomster (möten och gudstjänster). Och där talades det mer än någon annan stans. Och genomslaget? Uppmärksamheten? Noll! Den totala bristen på medialt intresse kan inte handla om usel talekonst eller oviktiga frågor. Inte heller lär det bero på att kyrka och frikyrka saknar samhällsengagemang.

För en gångs skull vill jag peka finger mot medierna som ständigt silar mygg och sväljer kameler. Där saknar man kunskap om den religiösa världen. Snart finns inga reportrar som bevakar området. Men politiska journalister och sportreportrar är talrika som stjärnorna. Någonstans bland alla skuggorna finns kyrkan. Inte konstigt då att perspektiven i Sverige avviker.

Mönstret är detsamma resten av året. Politiken och sporten får väl ungefär samma stora uppmärksamhet. Men andra viktiga folkrörelser tystas, det är svårt att uppfatta det på något annat sätt. Osynliggörs är kanske det rätta ordet. Troende och nyktra finns knappt därför att de inte exponeras i media. Det är inte alldeles fel att påstå att den som inte syns i medierna inte finns. Syns man inte finns man åtminstone inte i särskilt många människors medvetande. Vem bryter tystnaden?

Psalmtoppen utan bas

Psalmerna blir bara fler och fler och de som kan sjunga dem färre och färre.

Högriskmiljöer med alkohol och våld

I Uppsala visar en test, som nykterhetsrörelsens unga genomfört, att i 29 av 39 barer och restauranger var man beredd att servera ungdomarna (i åldern 14-17) öl, vin eller sprit.

Vistas man ofta i miljöer där normen är att man brukar alkohol och det i stort överflöd – är risken extremt stor att man imiterar beteendet runt omkring. Somliga klarar måttligheten, men andra fastnar i ett beroende som blir dem övermäktigt. Åtskilliga av de ungas mötesplatser är högriskmiljöer vad gäller alkohol, droger och våld. Man behöver inte måla hotbilden med dramatiska ord – det är bara att ta sig några promenader i våra stadskärnor för att inse situationens allvar. Visbys nattliv under sommarmånaderna förskräcker. Och de gotländska ungdomarna som inte åker hem till något fastland blir extra utsatta. De riskerar mer än de tillfälliga besökarna att fastna i sommarfestandets malström. I många städer har ungdomen tagit över stadskärnorna nattetid – och det vi tigande accepterar för våra ungdomar är miljöer vi inte själva vill vistas i.

Igår hörde vi på nyheterna att alkoholen sätter bedömningsförmågan ur spel, den del av hjärnan som bedömer och reagerar på risker och hot sätts ur spel. Det är alltså ingen tillfällighet att så många olyckor sker och så mycket våld frodas där alkoholen gått in i överflöd. Alkovåldet, kom ihåg detta nya ord och använd det, måste motverkas och bekämps. Så mycket omotiverat lidande ska vi inte, kan vi inte, acceptera. Många är de barn som far illa därför att föräldrarna inte kan hantera sitt sitt beroende, sitt drickande. Många förlorar sitt omdöme. Den omdömesbristen i berusning gör att barn tillfälligt eller mer permanent mister det skydd och den omsorg de har rätt till och såväl behöver.

Citerat ur ett tal på Folknykterhetens dag som återfinns på Ordrik.

Kommentar till Kristi Himmelsfärdsdag

Det finns dagar i kyrkoåret då det verkligen lyfter.

En vanlig Valborg

Valborg innebär bråk, fylla, misshandel - en dag som alla andra.