I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.
Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.
Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.
Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?
Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.
Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.
De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!
Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.
Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?
Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!
Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.
De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)
Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.
Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.
Strukturutredningen har bl a kommenterats av
Sveriges Kyrkokamerala förening
Dag Sandahl
Kristdemokrater i Svenska kyrkan
POSK:s Valblogg
Frimodig kyrka
31 augusti 2011
30 augusti 2011
Kyrkans skäl att finnas till
Försvaret för att politiska partier ska ha makten i kyrkan är fortfarande utbrett. Försvaret tycks öka i takt med att kritiken blir tydligare. När moderaterna är beredda att ta steget bort från att ett trossamfund bland många ska vara styrt av politiska partier tycks det inte alls stämma till minsta eftertanke hos andra partipolitiska grupper. Tvärt om.
Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?
Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.
Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.
Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.
Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.
Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.
Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.
När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?
Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!
Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?
Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.
Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.
Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.
Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.
Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.
Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.
När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?
Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!
27 augusti 2011
Ökad partipolitisering i kyrkan
Efter beskedet om att moderaterna eventuellt överger de kyrkopolitiska valen som parti blev frågan hur de övriga partierna skulle reagera. Både Centern och Socialdemokraterna ångar, enligt sina talesmäns besked, vidare i kyrkan som om de vore fullständigt omedvetna om riskerna att två politiska partier skulle ha kyrkan som spelplan.
SvD skriver: Olle Burell, kyrkopolitiskt talesman för Socialdemokraterna, är inte förvånad över Moderaternas beslut och tror inte heller att det kommer påverka deras inflytande. Och Socialdemokraternas egen politik påverkas inte heller av beslutet.
– Så länge många Socialdemokrater som inte tillhör svenska kyrkan fortsätter att uttrycka sitt stöd för att partiet ska stödja svenska kyrkan kommer vi att göra det, säger han.
Dessutom har man ett arbete på gång i höst och vår för att stärka det kyrkopolitiska engagemanget. – Vi går i motsatt riktning mot Moderaterna.
SvD skriver: Olle Burell, kyrkopolitiskt talesman för Socialdemokraterna, är inte förvånad över Moderaternas beslut och tror inte heller att det kommer påverka deras inflytande. Och Socialdemokraternas egen politik påverkas inte heller av beslutet.
– Så länge många Socialdemokrater som inte tillhör svenska kyrkan fortsätter att uttrycka sitt stöd för att partiet ska stödja svenska kyrkan kommer vi att göra det, säger han.
Dessutom har man ett arbete på gång i höst och vår för att stärka det kyrkopolitiska engagemanget. – Vi går i motsatt riktning mot Moderaterna.
Icke medelmmarnas vilja är vägledande för det frotsatta engagemanget påpekar Olle Burell. Vilka kan det vara? Är det ateister, muslimer, agnostiker som tycker det är bra att kyrkan hålls i "Herrans tukt och förmaning" om uttrycket låter sig inordnas i den sekulära världen.
Att gå i motsatt riktning betyder väl att man arbetar för att öka sitt partipolitikska inflytande i Svenska kyrkan. Jag undrar vad det är för slags analys och övervägande man inom socialdemokraterna har gjort som leder till ansträngningar att försöka stärka sitt grepp om kyrkan? Tänker man bara kortsiktigt? Inte ideologiskt. Kyrkan levde före partierna och kommer att leva när dagens politiska partier i grunden är helt annorlunda än idag.
Det paradoxala som förmodligen kommer att hända när moderaterna hoppar av valen till kyrkomötet är att partipolitiseringen inte minskar. För en tid kommer den säkert att öka eftersom de kvarvarande politiska partiernas försöker få fler platser och mera makt. Deras partiprogram blir mera tongivande. En begränsad tid. Tills väljarna på bred front reagerar mot att en kristen kyrka framstår som socialdemokratisk eller centerpartistisk. Då blir det nog inte särskilt roliga röstetal för partierna som båda har varit förespråkare för den partipolitiserade kyrkan och dessutom har styrt och dominerat den.
26 augusti 2011
Låt kyrkan vara kyrka och partierna partier
Det drar ihop sig för Svenska kyrkan. Denna kyrka som huvudsakligen styrs av tre starka politiska rörelser. I kyrkan kallas de nomineringsgrupper men framträder under partibeteckning. Störst är socialdemokraterna med 71 mandat i kyrkomötet. Näst största grupp är moderaterna som har 41 mandat. Därefter kommer centern med 34 mandat. Tillsammans har de 146 platser av kyrkomötets 251.
Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.
– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.
Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!
När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!
Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.
– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.
Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!
När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!
Kommenterat nummer av Kyrkans tidning
Ett nummer av Kyrkans tidning kunde leda till en bok av kommentarer. Mikael Mogren har alltid något att säga. Och det han säger kan diskuteras och borde ibland också ifrågasättas. Frågorna han berör om historia, nutid och framtid är värda några kapitel. Vi bär på ett arv som kan korrigera eller rent av motsäga osäkerhets- och framtidsvurmen hos en del av kyrkans teologer. Ett arv som hörs i alla tideböner: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu och skall vara.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
25 augusti 2011
Jag borde skriva en bok
Läsningen vid frukostbordet triggade igång vilja att säga emot. Efter en stunds läsning sa jag högt, om detta borde man skriva en bok. Här fanns tankestoff för mer än ett litet blogginlägg.
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.
Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.
Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?
Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.
Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.
Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.
Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.
Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.
Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.
Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.
Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?
Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.
Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.
Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.
Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.
Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.
Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!
23 augusti 2011
Antisemitism och islamofobi
Intoleransen ökar. Inte minst på nätet. Det kan man läsa i en rapport till regeringen som Forum för levande historia sammanställt.
Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.
Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):
1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.
Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.
I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.
Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.
I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.
Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.
Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.
Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):
1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.
Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.
I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.
Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.
I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.
Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.
22 augusti 2011
Samhället borde eller borde staten?
Staten vet alla vad det är. Någorlunda har de flesta av oss kunskap om vilka uppgifter som utförs av vilka institutioner. Men när vi talar om samhället blir det omedelbart mera diffust. Samhälle används ibland i den politiska retoriken som en synonym till staten. Samhället skall eller borde betyder då att staten måste ellr har skyldigheten att göra något. I SAOB läser jag följande: Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa. Society den engelska motsvariheten betyder både samhälle och sällskap. En organsiation för ett bestämt syfte. Så att samhälle har att göra med organisation och sammanslutning är klart.
SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.
Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...
Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?
SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.
Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...
Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?
18 augusti 2011
Tystnadsplikten och radioandakten
Vad kan man berätta om en medmänniska, om en vän? I en morgonandakt? Om man är präst eller om man är pastor. Hur nära och stor stunden vid dödsbädden än kan ha varit borde man vara oerhört restriktiv. Risken är överhängande att förvandla mötet till en mönsterberättelse och personen till ett medel för att säga något annat.
I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.
Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.
Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.
Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.
I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?
Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan
Wikipedia om Tystnadsplikt
Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.
I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.
Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.
Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.
Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.
I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?
Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan
Wikipedia om Tystnadsplikt
Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.
10 augusti 2011
Pippi och dop
Vad jag förstår ökar Pippi Långstrumpsdopen i Svenska kyrkan? Läste något sådant i någon kyrklig tidning härförleden. Eller var det månne på facebook? Hur som, kan det möjligen bero på att hennes namn kommer till användning? De skönklingande Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Eller finns andra anledningar?
Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.
Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...
Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.
Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...
09 augusti 2011
Krönta med lätta hattar
I ett gammalt album fann jag bilden. Av de sju damerna som gått till fotografen. Atelier Davidson i Wisby. För att föreviga sig. Tillsammans. Ingen anteckning om vilka de var. Ingen notering om anledningen. Bara denna bild. Repig. Gömd bland många andra. Till synes utan samband.
Det är då jag tycker mig känna igen henne. Kvinnan, nummer två från vänster. Är det inte? Kan det verkligen vara? Mormor Agnes? Agnes Selinda Ottilia Karlsson, f Samuelsson. Som ung i hemstaden Visby? Jo visst är det väl det. Hon och hennes kamrater. Väninnor.
Allvarliga och uppsträckta blickar de in i kameran. Nästan. De flesta betraktar något strax till höger om kameran (från damernas sida sett). Fotografens uppsträckta hand möjligen?
Visst är flera av dem näst intill sammanbitna. Inte uppsluppna eller glättigt upprymda. Kanske är de överväldigade av det högtidliga tillfället? Iklädda sina tunga dräkter som skulle duga att promenera i, även när det var kallt. När vinden låg på från Östersjön. Krönta är de, dessa rakryggade kvinnor. Med lätta och skira hattar.
05 augusti 2011
Dans i luftrummet
Getingsommar är det väl? Så skrivs och sägs i alla fall. Fästingar ska också finnas i överflöd. Av det märks inte så mycket. Här är det annat som fångar uppmärksamheten.
Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.
Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.
04 augusti 2011
Äta glass i kyrkan
I Rom får man inte se ut hur som helst. Om man ska gå in i en kyrka. Kyrkfolket kräver respekt. För sina helgedomar. Många besökare verkar tycka det är besvärligt. De måste nämligen avstå från att gå in i helgedomen om kyrkväktarna inte är nöjda.
Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.
Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...
Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.
Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)