Jag borde skriva en bok

Läsningen vid frukostbordet triggade igång vilja att säga emot. Efter en stunds läsning sa jag högt, om detta borde man skriva en bok. Här fanns tankestoff för mer än ett litet blogginlägg.
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.

Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.

Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?

Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.

Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.

Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.

Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.

Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.

Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!