Gemensam värdegrund?

Bilden av Sverige som ett homogent land bryts upp. Det är inte längre en kultur, en tro, ett folk av frejdad stam. I enhetskulturens tid var den kristna tron, på gott och ont, ett kitt som höll samman. Hustavlans världsbild inordnade människor i en hierarkisk ordning. Man kunde sin katekes. Visste att man skulle ära och frukta Gud.
Men vad binder samman det moderna Sverige? Hur ser kittet ut i ett alltmera pluralistiskt, multireligiöst och mångkulturellt samhälle? Finns det ett normsystem man skulle kunna betrakta som allas, som vårt? Har vi en gemensam mittplanka av värderingar som vi kan gå på tillsammans? Är vi överens om vilken etik och moral som bör vara rådande?

Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära och tillämpar i realiteten en praktisk ateism. Kan de utveckla de för samhällets sammanhållning och bestånd nödvändiga normerna och värderingarna? Knappast! Kan det dessutom vara så att det offentligas praktiska ateism antireligiösa tendenser eftersom deras hållning kan bli normerande? Risken finns. Säkert är att vårt samhälle inte kommer att klara värderingsfrågorna utan tros- och livåskådningsmässiga överväganden och övertygelser!

Som präst ser jag att den kristna kyrkan och kristendomen i sina bästa stunder fungerar som en moralisk-etisk motor. Samtidigt förknippas kyrkorna inte sällan med ett fördomsfullt, dömande och moralistiskt synsätt. Ofta orättvist.

Jag var med när kyrkorna på 80-talet mötte företrädare för regeringen Palme på Harpsund. Och fick vara arrangör när kyrkorna bjöd tillbaka på stiftsgården Stjärnholm. Inte överraskande var det etiken som genast hamnade i fokus.

Kyrkorna betonade att vi delar en etisk-moralisk vånda . Och man hävdade rätten att vara osäker. Kyrkorna talade om etiska dilemman som innebär att hur man än handlar så kommer man inte undan oönskade följder. Då krävs både en genomtänkt hållning och en delaktighet med dem som drabbas. Så hävdas i den utmärkta lilla boken Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap, (Verbum, 1997) som skrevs inför en tänkt dialog med en annan regering. Som inte önskade samtala.

Demokrati, rättvisa och medinflytande räcker inte som grundvärden täven om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och ideologiska trosföreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Vurmen för vetenskapen som svar på de flesta frågor blundar för att dessa filosofiskt existentiella frågor ligger utanför vetenskapens normala räckvidd. Pluralism och mångfald skulle kunna leda till att oenigheten blir alltför stor om rätt och fel, ont och gott. Då ökar inte bara politiska motsättningar utan även kulturella och sociala klyftor.

Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det!

I Bibeln ställs frågorna på sin spets. Rättsprocessen mot Jesus slutar på Golgata, och är laddad av sådana frågor. Vad är en människa? Vad är sanning? Rättvisa? Skuld? Pilatus tvättar sina händer för att visa sin oskuld. Han tar avstånd från det onda. Se människan, säger han. Och förväntar medkänsla och inkänning.

På motsvarande sätt ger det bibliska materialet mönster för handling. Den misshandlade tas om hand, så gör den barmhärtige samariern. Man litar på möjligheten att bli förlåten och återupptagen i gemenskapen som i liknelsen om den förlorade sonen. Man ser det ondas realitet som i berättelsen om Johannes döparens öde. Man kan bli sviken och förrådd, ta Josef som säljs av sina bröder - men ändå handla barmhärtigt. Man får enkla regler – 10 Guds bud, Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Om dessa mönster tonas ned i samhälle och skola – vad ersätter dem? Vilka berättelser erbjuds istället?

Några tankar framförda vid ett panelsamtal som ingick i ett seminarium med Framtidskommissionen i Örebro den 30 maj.

Organisation och struktur

Än finns det inte mycket att berätta om stiftets hållning i indelningsfrågorna som aktualiserats (se tidigare blogginlägg). Stiftets utredningsgrupp går fram med två förslag till stiftsstyrelsen som ska enas om ett och sända ut på remiss. Utredningsgruppen föreslår att Örebroförsamlingarna som ingår i den kyrkliga samfälligheten antingen organiseras i ett pastorat (som Närhet och Samverkan föreslagit) eller att församlingarna blir självständiga med undantag för Längbro och Miael som föreslås blida ett gemensamt pastorat.

Min uppfattning är att i svensk tradition ska ett nej respekteras i första hand och lösningar där man tvingas samman brukar man försöka undvika. Om det blir så i det här fallet? Det kan man inte veta förrän beslutet i stiftsstyrelsen fattas den 19 juni.

Stiftet utreder församlingarnas framtid

Idag är det en ödesdag för församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet. Almby, Längbro och Olaus Petri församlingars kyrkoråd har var och en begärt att få lämna Örebro kyrkliga samfällighet. Skälet är bland andra främst de förslag som Utredningen Närhet och Samverkan lagt om att samfälligheterna ska blir storpastorat och att endast en kyrkoherde ska finnas kvar. Utredningens förslag har marknadsförts som en fråga om en mera effektiv organisation för Svenska kyrkan!

Stora och livskraftiga församlingar blir på ett sätt reducerade till bisittare vad gäller sin egen verksamhet och sitt eget liv eftersom besluten flyttas till den nya pastoratsnivån. Övriga församlingar har inte haft vägande invändningar mot de nya pastoraten utan fastmer visat en vilja att ingå i ett sådant övergripande pastorat.

Att det är en ödesdag beror på att idag skall Strängnäs stift redovisa sin utredning av frågan. Den blir då ett beslutsunderlag för stiftsstyrelsen som förfogar över denna oerhört viktiga framtidsfråga för församlingarna.
KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.

Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.

Så till frågan om styrning och ledning. Det lämpligaste är att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt, med närhet till altare och sakrament. Då väljs kyrkofullmäktige av församlingen. Församlingsborna får ett garanterat inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i det föreslagna pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar tvingas lämna ifrån sig makten över den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.

En ödesdag för församlingarna i Örebro. Den lösning som verkar rimligast om man ser till läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Det måste vara stiftets uppgift att se vidare än till en av två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje. Därför hoppas jag idag på ett vist och klokt utredningsresultat som tar hänsyn till församlingarnas egen vilja och längtan.

Konsert och Vespor

Tar en cykeltur genom staden för att köpa sandaler. Stannar vid Järntorget där Örebro Blåsarsymfoniker håller konsert i vårsolen. De får välförtjänta applåder av soldyrkarna. Väl upp på stadens stora gata, Drottninggatan, knattrar det som förr i världen. Men mera. Och högre. En Vespaklubb kör i kortege. Hjälmarna ser ut som förr i världen. Folk stannar till och pekar. Där åker en ung passagerare i pappas knä. Någon har till och med sidovagn - men så tillhörde de nog Stockholms Vespaklubb. Själv körde jag Vespa under gymnasietiden. Ett lagom stort fordon att susa upp och nerför backar med i Visby. Men förrädiskt svårt, särskilt om man skjutsade någon passagerare när det var halt.

När skorna är inhandlade knallar en möhippa förbi i rosa hattar. De tutar i Vuvuzelor så folk ler roat eller skakar på huvudet. Mitt i högen en blivande brud. Vid Stora torget, framför ärevördiga Nikolaikyrkan har vespaiterna parkerat. Ett myller av förare och förbipasserande.

På Svartån paddlar lättklädda ungdomar i uppblåsbara båtar. Mitt i soldiset tycks tungsinnet inte längre finnas. Det har skingrats. Men i en affär talar jag med någon som vet att livet också innebär att bära bördor. Mitt i den skönaste lördag som tänkas kan...

Svenska kyrkan och handboken

Svenska kyrkan ska få en ny handbok. Svenska kyrkans bok om hur gudstjänst firas, till exempel högmässa, dop, begravning och många andra. Handboken ger påbjudna ordningar med ibland mera valfria alternativa moment. Högmässan formades, framför allt musikaliskt, i olika kyrkoårsserier. Fastans gudstjänster skulle låta på annat sätt än vad jultidens eller påskens gjorde. Ett triumferande Gloria passade mindre bra i fastetidens tematik och kan därför utelämnas.

Förslaget till handbok har nu publicerats på nätet. Det ska användas under ett års tid en mängd församlingar. Detta för att förslaget inte bara ska slipas teoretiskt utan även genom praktisk prövning ska samlade erfarenheter kunna påverka.

Eftersom handboken uttrycker kyrkans lära, det slår Kyrkoordningen fast, är det av oerhörd betydelse vad förslaget rent teologiskt innehåller. Skulle man till exempel låta dopet kantra in emot en gudomlig omfamning i största allmänhet, utan att betona räddningen för människan från synden, från vår och världens bortvändhet från Gud, blir det ett steg som avlägsnar vårt samfund lite mer från det kyrkan i alla tider hävdat. Ett steg i idealistisk riktning i strid med den teologiska realism som tidigare fått prägla människosyn och Gudsbild.

Nu är det bara att hoppas att diskussionen blir så bred att även universitetsvärldens teologer och liturgikännare ger sig in i den offentliga debatt som måste följa. Aven andra kyrkors och samfunds liturgiker behöver bli hörda, särskilt Borgågemenskapens kyrkors reaktioner blir av stor betydelse. Jag förutsätter att Svenska kyrkan hanterar frågan om ny handbok så att man inleder samtal och inbjuder till dialog och konsultationer. Och inte låter vanföreställningen råda, att man ensam, oberoende och hur som helst förfogar över hur ”en enda, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka” tror och firar gudstjänst. Det apostoliska arvet, det apostlarna trodde och bekände, blir ett viktigt lackmustest.

En diskussionsgrupp om handboksförslaget finns redan på facebook.

Budgetfrågor på nytt

Om man sparar 25 procent av en tjänst vad kan man då satsa på verksamhet? Skulle vi välja att dra ner ytterligare några procent av någons tjänstgöringsgrad vilket utrymme får man då? Frågor som återkommer varje år när nästkommande års verksamhet ska planeras och ekonomiseras.

Omställningen från statlig och kommunal kyrkomodell till ett ideellt och mera deltagarstyrt församlingsarbete går långsamt. Anställda tar fortfarande på många håll hand om och sköter mycket av det som normalt kunde ligga i varje kristens kallelse och uppdrag. Det fanns decennier då snart sagt varje lekmannainsats avlönades. Det blev näst intill omöjligt att vara oavlönad, frivillig och ideell medarbetare. Fick man inte timlön skulle man åtminstone ha ett rejält arvode. Annars var det som om dessa personer inte värderades. Deras värde kunde nästan inte uttryckas på något annat sätt än i och genom pengar.

Nu är vi på väg åt ett annat håll. Men ack så långsamt. De gamla mönstren är svåra att bryta. Ändå är enda vägen framåt ett ökat personligt engagemang och ansvarstagande. Medlemmarna behöver bli ryggraden i församlingarnas arbete och verksamheter. En omställning behöver då ske från ett stort antal anställda till ett ännu större antal ideella medarbetare. Det är kanske den viktigaste budgetfrågan är nu - hur kan man medvetet och ansvarigt genomföra detta skifte? Som dessutom helt bygger på och förutsätter att människor faktiskt vill vara indragna och tagna i anspråk i trons aktiva liv för kyrkans skull.

Årshjulet står på budget

Årshjulet snurrar på. Det där hjulet som många tror styr olika verksamheter. Trots att ett årshjul mera är en spegelbild av vad man tidigare år gjorde vid olika tidpunkter. I det hjul jag ibland som ordentlig administratör tar fram och konsulterar står det så här års med stora bokstäver: BUDGET. Det betyder att man i församlingens olika verksamheter ska ha planerat nästkommande års insatser. Verksamhetsplanerna ska vara färdiga med tydliga och mätbara mål. Allt ska vara genomtänkt och värderat i pengar och personal och annat som kan behövas.

Men budgetarbetet är på många håll en repris och en upprepning. Särskilt som det inte rinner till medel och nya pengar ur tidigare outnyttjade källsprång. Tvärt om sipprar en rännil långsamt iväg med varje utträde ur kyrkan. Har man tur blir det åtminstone en uppräkning för kostnadsökningar som följer av lönerörelsen. Den är i skrivandes stund inte klar så vad det i slutänden blir måste man gissa.

Men vi kavlar upp ärmarna och tänker fritt och stort. Och gör ungefär det vi gjorde förra året... och lite till!
 

En övermåttan härlig dag

Solen skiner. På gullvivor och blommande slånbär. Denna dag stänger jag dörren till all sköns diskussioner och debatter. Går ut och ställer mig i gräset. Andas djupt och tänker att detta i sanning är en övermåttan härlig dag. Den är här. I detta nu. I denna stund, i detta ögonblick. Det slår mig att jag tänker som en predikan överlastad med och fylld av stora ord. Men, för en gångs skull är det inte alls opassande. Är dagen så intagande fin - då ska den också få ta plats i mitt sinne. Kalendern har jag stoppat undan. Plikterna och alla måsten får vara. Jag är nämligen upptagen. Strängt och ljuvligt uppfylld av den sjudande våren.

Månggifte, kvinnomisshandel och Islam

Tråkigt är att precisionen hos Uppdrag Granskning är möjlig att ifrågasätta. I det program som handlar om månggifte, kvinnomisshandel och islam som religion i Sverige. Detta att diverse rådgivare blir omgjorda till imamer är så onödigt. Den minimala bristen verkar bli utvägen för flera moskéer att ruska av sig berättigad kritik. Men, även dessa andra företräder moskéerna. Självfallet har man försäkrat sig om dessa står för det man i församlingen uppfattar som rätt och riktigt.

Den andra invändningen är att det som sagts är ryckt ur sitt sammanhang och medvetet sammanklippt på ett ofördelaktigt sätt. Uppdrag Gransknings hemsida ger ytterligare material som tar bort det udden av dessa invändningar. Men det kan vara värt att tänka på att hade man gjort ett liknande inslag om själavården t ex i Svenska kyrkan hade den absoluta tystnadsplikten hindrat berörda präster att gå i svaromål och diskussion.

Muslimska församlingar väljer sina imamer och borde ha sett till att dessa talar landets språk, är införstådda med svensk lagstiftning och inte säger en sak utåt och en annan inåt. Därför finns det goda skäl för en imamutbildning i Sverige. Den kan församlingarna slå sig samman och ordna. Basen kunde ju vara ett antal universitetskurser och därefter en egen påbyggnad?

Den springande punkten i det som nu förts ut i offentligheten är hur man förhåller sig till islams sharialag. Tillåts den vara överordnad svensk lag? Hur ser man på relationen mellan sharia och svensk lag?

Flera av dem som nu träder fram och hävdar allt gott islam gjort för kvinnor och att man verkligen är för jämställdhet har ett rejält arbete framför sig. Bara detta att lyfta fram svensk lag och kvinnokonventionen kan bli omvälvande. Dessutom kan det vara läge att se över att det finns jämställdhetsplaner och kvinnor som anställda och företrädare.

Att dialogen blir svårare framöver säger sig självt. Risken är att många muslimer sluter sig inför och mot det omgivande samhället. Schablonerna och fördomarna kan ha verkat bli bekräftade. Men det som hänt bör samtidigt kunna leda till mera seriösa och uppriktiga relationer. Så att det blir ett verkligt samtal, ett verkligt möte när företrädare för för olika religioner möts. Så att vi kan säga vad vi verkligen tänker och inte vad vi tycker någon annan vill eller behöver höra! Och när vi möter varandra på arbetsplatser, i skolor och på alla andra ställen där människor strålar samman ska vi kunna mötas i öppenhet.

Har du hört rösten?

Ingen vill vara herde. Därför att ingen vill bli förd. Eller ledd. Knappast ens ledsagad. Alla vill vara Lucia. Eller Maria i julspelet. När andra leder verkar man ju hjälplös. Hur känns det? Men att ta på sig uppgiften att leda är inte lika populärt som att vilja slippa andras ledning. Auktoriteter har det inte lätt i tider av skepticism och avståndstagande. De stora institutionerna tappar i förtroende. Den bristande tilliten gör allt flera mera oberoende men också mera ensamma...  Och när man väl är hjälplös kan det vara bra att ha koll på vem man kan lita på. Och kunna urskilja vem som vet vad den talar om. Vem som inte bara snackar, utan gör det som betyder något.

Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?

Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.

Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium

Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.

Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...

Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.

Livsfarlig ledning

I går var det streetmarket, det hette faktiskt så, på Gamla gatan i örebro. Svenska kyrkan var där. Med en levande Jukebox. Man sjöng en psalm för 5 kronor. För tio kunde man sluta. Men det var det ingen som önskade. Tvärt om. man betalade i förväg så att fler skulle få höra kyrkfolket sjunga kända psalmer. Uppskattat över hövan!

Vid ett bord i närheten sålde man emaljskyltar. Texten löd: Livsfarlig ledning med en tydlig och avskräckande blixt på. De flesta har sett sådana granna varningsskyltar. Den kunde lämpligen sättas på en närbelägen kyrkoherdedörr. Eller inte. Annars kunde användas vid förkunnelsen. Det var nämligen Böndagen denna söndag.

Livsfarlig är bönen eftersom den förändrar livet. Baalsprofeterna fick en gång för mycket länge sedan se Guds blixt tända eld (1 Kungaboken 18:1-46). Livsfarligt? Inte därför att allt blir som man önskar. Utan därför att man blir uppmärksam på vad man själv, och andra, behöver. I bönens möte gör sig även frågan om vem jag är och vart jag är på väg påmind. Så småningom kan de flesta orden lägga sig till ro och ge plats för annat, undantryckt och undanträngt. Det kan för de flesta kännas mera hotande och farligt än det är.

Bönen är en verklig hävsstång för förändring. och förnyelse. Livsfarlig därför att man kommer i direktkontakt med levande Gud. Som man gärna sa förr. Högspänning.

Andersons universitet i Indiana.

En lördag afton i kyrkan med en strålande konsert av Anderson University Chorale! De kom från Indiana och deras universitet drivs, om jag förstått saken rätt, av The Church of God. Inga dåliga anspråk. Guds kyrka! Den borde vi alla tillhöra. Eller åtminstone önska att vi hörde till...

Körsångarna var oerhört duktiga. De är nu på väg till Finland för konserter i Pyhän Laurin kirkko i Lohja den 16/5. Därefter framträder de i Lakeuden Risti - Seinäjoki den 17 maj. Den 18 är det dags för Teljän kirkko i Pori och finalen äger rum i Vihdin kirkko i Vihti. Folk borde gå man ur huse för dessa fina konserter. Så Finland - passa på!

Gammalt kåseri om bönens eventuella skadlighet

Dag Sandahl har på sin blogg skrivit om problem som föräldrar i Mönsterås upplever med anledning av att skolavslutningen kanske inte ska hållas i kyrkan. Det blir märkligt nog kyrkan som stänger ute - och inte skolverket och byråkraterna i Stockholm. Frågan har varje år sedan länge fram under senvåren engagerat många människor i det avlånga landet. Därför får Folke Heim (mitt folkhemsalias) låna ut ett äldre kåseri om invändningar mot skolavslutningar som brukar lyftas fram. Sådant som tycks få stöd genom det som myndigheterna basunerar ut.

I diskussionen hävdar de som är emot skolavslutningar i kyrkan faror och risker: skadlig religiös påverkan, bön, kyrkan måste just vid skolasvlutningar vara enbart en lokal och eftersom skolan är arrangör så ska kyrkan (dvs präst, men sällan musiker och vaktmästare) hålla sig borta. Om prästen alls är där ska prästen inget säga och absolut inget som har med tro och religion att göra. Muslimerna kan ta illa vid sig etc.

"Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är en person som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi och nu nyfiket stannat till. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan hoppas på, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon faktiskt och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som stannat till.
Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag! Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Den äldre personen såg uppriktigt nyfiken ut.

Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, utbrast hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim."

Skolverket om adventssamlingar och skolavslutningar.

Om skolan och kyrkan, juridisk vägledning från Skolverket::
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning

eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal.
Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan
utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta
och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade
i någon trosriktning.

Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på
traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några
religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse...

Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga
övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller
kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn
har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina
kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte.

Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för
eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för
religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett
flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att
tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma
samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön,
välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är
dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är
en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med
skolavslutning.

Partistödet II

Partistödet ska fraktas
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!

Redovisa det kyrkliga partistödet!

Sveriges Radio och Ekot rapporterar idag om att det ska bli obligatoriskt för politiska partier att redovisa hur de använder sitt partistöd, föreslår en utredning som presenteras i dag. Trots att partistöden från kommuner och landsting har till syfte att stärka den lokala demokratin använder många riksdagspartier i större eller mindre omfattning stödet för partiet på regional nivå eller i riksorganisationen. Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd för Kristdemokraterna i Stockholm, har lett utredningen om hur den kommunala demokratin ska förstärkas. Med tanke på det starka politiska inflytandet i kyrkan och att det även där utgår partistöd hade man kunnat vänta sig tankar på motsvarande redovisningsskyldighet vad gäller hur partierna handskas med sina kyrkliga partistöd.

Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.

Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.

Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.

Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.

Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag

En liten stund...

Tänk om alla ville varandra väl! Om inte olika tradition uppfattades som ett hot. Fyllt av avståndstagande. En avsiktlig kränkning. Ett angrepp på dem som menar sig ha rätt. Att äga sanning. Mer än andra. Som trots att de är etablerade och tillhör de mest inflytelserika älskar att uppfatta sig som radikala förkämpar för de flesta marginaliserade grupper. Utom möjligen just dem som de gjort till måltavla. Tänk om det fick smidas mera på deviser som live and let live istället för det oförsonliga live and let die!

Därför delar jag med mig av ett meditationsobjekt. En tankeväckare. Ett riktigt fint kort med en förgätmigej-kanon som skjuter vänliga brev och fyrklöver. Inför organisationsförändringar? Ny handbok? Hästskor, lyckönskningar och gratulationer. Man borde åtminstone försöka. Ha öppna vänskapliga ekumeniska relationer inåt - och inte bara utåt. Ett moratorieår? En månad? Låt oss drömma djärvt. Vi kanske skulle klara att ha det så. En liten stund...

Religionsfrihet och tolerans

Religionsfrihet är ämnet för en ny bok, Är religionen en mänsklig rättighet, av professor Hans Ingvar Roth. Boken recenseras idag av författaren Torbjörn Elensky i form av en understreckare i Svenska dagbladet.


Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.

Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.

Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.

Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.

Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.

Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.

Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?  

Uppsnappat

Uppsnappat vid frukostbordet denna morgon när man i Radions P1 rapporterade om presidentkandidaternas debatt i Frankrike, den mellan Nicolas Sarkozy och utmanaren, socialisten Francois Hollandaise...

Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!

Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?

Släpp processionerna loss - det är vår

Redan på 1950-talet tog min far mig med för att lyssna demonstrationståget den 1 maj. Tågen lät annorlunda. Trots att han var folkpartist kände han de flesta i tågen. Man nickade belevat till varandra. Trampet av fötter lät på ett speciellt sätt. Inte som soldaternas marschkängor. Mjukare, men rytmiskt. På den tiden gick demonstranterna ofta i takt. Talkörerna var knappt hörbara. Fanor och banderoller snärtade i vinden. Gotlänningarna var inte kända för storvulna fastlandsgester. Annat är det nu. Med brist på takt.

Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.

Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.

Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?

Kyrkans processioner är i jämförelse stillsamma vandringar mot hägrande mål. Från mörkret i väster stiga vi mot ljuset i öster. Ett folk på vandring. Pilgrimsvandring. Till det himmelska Jerusalem ställs färden. Men först ska himmelrikets måltid firas redan här. Sedan bryter församlingen upp. En sjungande skara följer sin Herre och mästare. Ut i världen. Även den kristna kyrkan kan ställa adekvatat krav på politiker, på stat och kommun. Ännu bättre skulle det gå om inte stat och kommun leddes av kyrkpartierna, av samma politiska organisationer som har all makt i kyrkan. (Bortsett från ett visst, möjligen begränsat, inflytande från kyrkans Herre?)

Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!