Vad har jag inte hållit på med?

Backspegeln kommer allt oftare till användning. Inte bara vid bilkörning. Utan vid funderingar över det arbetsliv som varit mitt. Så otroligt mycket spännande och meningsfullt jag fått vara med om. Skribent i Kristet forum. Ordförande i KRISS. Studentpräst i Örebro. Ratats vid prästerskapets val till domkapitlet. Utsågs till generalsekreterare i Svenska Ekumeniska Nämnden. Rest i Sydafrika under apartheiddiktaturen. Tolkat Desmond Tutu i direktsänd TV. Deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver. Arbetat med grundandet av Life & Peace institutet i Uppsala.

Kyrkoherde i Längbro församling. Sjungit i kyrkokören i Längbro. Tappat rösten under en predikan. Tillhört Livsåskådningsredaktionen vid TV 2 i Örebro. Varit kulturskribent och kolumnist ( under rubriken Närsynt) i Nerikes Allehanda. Varit länsordförande i Hyresgästföreningen. Suttit i kyrkomötet. Arbetat som ärkebiskopens högra hand. Varit med vid den koptiske påvens besök i Uppsala. Utsedd till Chefredaktör för Kyrkans tidning. Besökt Kina och olika kyrkor där. Intervjuat kardinal Cassidy om Rättfärdiggörelseläran. Gått i dialys nästan ett år. Blivit njurtransplanterad efter en unik vändonation. Och hur mycket mer som helst. Vad har jag inte hållit på med, undrar jag ibland.

Arbetat fantastiska 14 år som kyrkoherde i Örebro Olaus Petri församling. Ömsom vin och ömsom vatten. Tvingats strida, t ex för katolikers rätt att arbeta i Svenska kyrkan och för församlingars självstyre. Och nu på söndag blir det avskedspredikan.

Vill man tjäna kyrkans Herre?

Kyrkovalet gäller något mycket mer än att få kandidater valda till kyrkliga förtroendeuppdrag. Det handlar om hur man ser på Svenska kyrkan och hennes uppdrag. Om kyrkan förstås som en organisation, vilken som helst, kan man förmodligen anse att tros- och religionsneutrala sammanslutningar och partier bör ställa upp sina kandidater. Men kyrkan är något annat, något mer, och hur "nomineringsgrupperna" förhåller sig till en sådan profilerad kyrka blir en verklig prövosten.

Sekulära politiska grupper och partier erkänner inte något som står över folkviljan. I Svenska kyrkan är Kristus kyrkan huvud, hans namn är över alla namn! I han namn skall alla knän böjas. Lyhördheten för och viljan att göra Guds vilja är i en kristen kyrka det allt överordnade.

Nu börjar röster höras som verkar vilja raljera med kyrkans tro och då blir det som om man önskar förlöjliga denna kyrkans grund. Tävling i fromhet ska väl kyrkovalet inte vara, säger man. Spelar det någon roll om man nämner Guds namn eller Jesus i valprogrammen, frågas det retoriskt. Svaret är enkelt. Klart att det spelar roll.

Hur de personer som väljs och deras basorganisation förhåller sig till Gud och Kristus avgör deras handlande. Om partiet eller gruppen inte ser som sin främsta uppgift att tjäna kyrkans Herre, i och utanför Svenska kyrkan, finns det anledning att kräva besked om vilka intressen som skulle kunna vara viktigare!

Dessa frågor kan självfallet reta och uppröra. Men de är ställda av uppriktigt intresse. Och av förvåning över svårigheten hos flera grupper som vill leda Svenska kyrkan att låta kyrkans tro genomsyra valprogrammen. På intet sätt vill jag ifrågasätta deras kandidaters uppriktiga tro och goda vilja. Men tänk om det är så att personerna vill arbeta i enlighet med en gudomlig vilja, men att partiet eller gruppen aldrig kan gå med på att en sådan Guds vilja ens finns...

Hur blir man delaktig i en gudstjänst?

På facebook invände någon mot tankarna i mitt förra blogginlägg om gudstjänsten. Tveksamheten formulerades sålunda: Hmmm, gudstjänsten är väl en mötesplats, en fest där alla inbjudna bidrar till "stämningen"? Inte en föreställning som framförs av några aktörer för en publik som passivt tar emot "underhållningen" och sedan applåderar eller kastar tomater? Vart tog delaktigheten vägen?


Att gudstjänsten skulle vara en föreställning lär jag vare sig ha påstått eller antytt. Tanken att gudstjänstdeltagare är passiva får mig i min tur att undra. Duger enbart det deltagande som innebär att man som person blir hörd eller sedd av alla? I en gudstjänst är knappast målet att man ordnar den festliga ”stämningen”. Vad menas egentligen med att alla bidrar till stämningen? Är det ett allmänt vittnesbördsmöte som avses? Betyder det att alla måste säga något med egna ord? Eller att var och en som person ska göra något speciellt utanför liturgins mönster och ram?

I en högmässa finns många uppgifter som ska utföras. Då är det bra att många medverkar. Somliga församlingar löser det genom gudstjänstgrupper. Andra genom att fler olika grupper ansvarar för bestämda uppgifter som t ex värdskap, textläsningar, sånginsatser, förböner med mera. Men alla lär knappast kunna få sådana uppgifter, även om vi säkert kan bli bättre på att öka den typen av delaktighet. Även barnen ska kunna få meningsfulla uppdrag i en gudstjänst!

I min församling finns det särskilda gudstjänster under året då alla går med i processionen. Vid Palmsöndagens intåg i Jerusalem går vi alla runt koromgången med palmblad i våra händer och hosiannasång på våra läppar. Påsknatten följer vi på liknande vis påskljuset.

I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan.

Församlingen bär fram sina gåvor, kollekt och bröd och vin. Gud förvandlar gåvorna till under i världen för rättvisa och rättfärdighet. Bröd och vin blir till Kristi försonande närvaro i nattvarden, i oss, när vi delar gåvorna. Också vi kan i detta möte förvandlas till större Kristuslikhet.

Sveriges radio, fast på Gotland

Sixten, the cat har idag fått låna stillsams utrymme:
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt, muttrar han.

Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju sina skivor i en stad i Mellansverige. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.

Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat, så vuxen du är. Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.

Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.

Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv.     Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar  med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.

När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.

Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig.

Vad är en bra gudstjänst? Egentligen?

Rubriken på Fredrik Modéus ledare om gudstjänst i dagens nummer av Kyrkans tidning är Inte kyrkligare – utan mänskligare. I den ställer han den fantastiska gudstjänsten i motsats till den sorgliga upplevelsen av en taffligt gestaltat liturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare. Orden tafflig, ytlig och föråldrad låter bestickande. Men med dessa och liknande oprecisa ord kan man nog döma ut det mesta som sker en söndag i landets kyrkorum. Jag har varit med om att de mera erfarna prästerna förklarade för relativt nyblivna präster att Gud förmår möta människor även i det som är litet, osäkert, taffligt, enkelt eller gammelmodigt.

Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.

Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.

Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.

Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.

Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?

Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…

Där ligger de och viskar

En blogg är som en talarstol. Där framför talarstolens innehavare alla möjliga budskap. Där tycks det, anses och påstås. Rakt ut i bloggosfären. Om någon bryr sig verkar inte spela roll. Formuleringslusten övervinner bristen på åhörare eller läsare.

En dag kan någon se i backspegeln för att konstatera: vad var det jag sa?! Till vad nytta? Glädjen av att ha hittat korn av sanning förtas lätt av den brist på eftertanke som är rådande. Majoriteten är flest. Vilket inte betyder att den alltid har rätt, vet bäst eller förstår mest. Det märkliga är att i den stora massan finns alltid en liten grupp som bestämmer vad som ska gälla. Deras talarstolar är förstås redan från början förgyllda med makt och position. Vad betyder väl då då en enstaka röst som argumenterar och håller på?

Förresten, denna stillsamma blogg är idag nog mest en byrålåda. Där lapparna med klotter hamnar. Där ligger de och viskar. Mest för sig själva.

Valprogram

Några valprogram inför kyrkovalet 15/8 2013

Centerpartiet

Socialdemokraterna

POSK

Frimodig kyrka

Nya Moderaterna

FiSK

Kristdemokrater för en levande kyrka

Miljöpartister i Svenska kyrkan

Partipolitik att begära vallöfte på nätet

En valrörelse pågår "under radarn". Det är bland annat Arbetarpartiet Socialdemokraterna som mobiliserar inom partiet inför valet i Svenska kyrkan. För att få de berömda soffliggarna på fötter tar man i detta val till en ny teknik. Man vill få människor att avge ett löfte att de ska gå och rösta.

Intressant metod att be människor att själva avge ett "vallöfte". En teknik man kan beskåda här. På sidan får man även klart för sig att partiet anser att valet står mellan öppen kyrka och en sluten. Vem eller vilka anser partiet vill ha en sluten kyrka? Har någon någonstans sett eller hört någon som vill ha en kyrka stängd eller sluten? Här handlar det nog om att utmåla ett hot, en fara, som man absolut måste hjälpas åt att avvärja. Men inga kyrkopolitiska grupperingar av någon som helst betydelse lär känna igen sig, eller uppleva sig träffade, av denna svart-vita hotbild.

För inte kan det vara så att det stora partiet SAP lägger all energi på att utmåla kyrkans framtid som om det vore Sverigedemokraterna som fick bestämma? Är det så man vill skrämma upp sina egna väljare? Med Sverigedemokraterna som alla andra kyrkopolitiska grupper av betydelse sedan länge markerat emot!

Alla någorlunda kyrkligt initierade vet att SD inte har någon stabil kyrklig plattform, att de är en partipolitisk rörelse i ytterkanten. Enda skälet till deras ringa inbrytning i SvK är det för partipolitik öppna valsystemet. Lokalt, i församlingar och pastorat, skördar de inga framgångar att tala om. Så när det stora partiet skrämmer för det pyttelilla spelar man på att den egna väljarkåren inte känner förhållandena inom den kyrka man formellt tillhör.

I texten finner man en passus som förmodligen ska peka på vilka svåra motståndare man har att kämpa mot. Krafter som "försöker vrida klockan tillbaka. Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda att erbjuda en fristad för flyktingar..."

Samma fråga bör ställas här. Vem eller vilka syftar man på? Det har faktiskt ingenting med Centern, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka eller POSK att göra! Kanske befinner sig dessa hotfullt utmålade motståndare sig också under radarn?

Den 15 september är det kyrkovalet. Då kan man lägga sin röst på sekulära politiska partier. Om man vill att kyrkan ska vara mera partipolitisk...

Utsatthet, kritik och generalisering

Hörde en förskräckande berättelse ur levande livet. En ung utbytesstudent placerades i en ultrakonservativ familj. Någon stans i det amerikanska bibelbältet. Där utsattes studenten för påstridiga försök att låta omvända sig och bli döpt enligt familjens religiösa övertygelse. Studenten som objekt var intressant. Som människa mer ett störande inslag. Från fritänkarnas och hedningarnas förlovade land.

Sådana familjer borde aldrig mer få ta emot utbytesstudenter. Eller au pair-ungdomar. Organisationerna som ordnar sådana arrangemang och resor borde gottgöra dem som drabbas. Det sker i dessa sammanhang ibland även andra övergrepp. Vem tar ansvar för det? Vem gör något åt det?

Religiös fanatism är förfärlig och frånstötande. Den hotar förnuft och tanke. Breder dessutom ut sig. Så att man lätt får för sig att sådan är religionen. Den kristna tron. Förtryckande. På alla områden är det klokt att inte låta avarterna stå som representativa. Det sämsta hos någon annan står sig slätt mot det bästa i det egna. Den lärdomen påpekas ofta för dem som ger sig in i religiös dialog, ja i all slags dialog.

 Avvikarna utgör inte mönstret. Vare sig bland muslimer, kristna eller inom olika politiska strömningar. Inte heller bland värdfamiljer som öppnar sina hem för studenter. Men kritiken får inte tystas ner av sådana skäl. Övergrepp är övergrepp och skall som sådana fördömas.

Fylla folkpension

Nybliven pensionär! Länge gick jag och gnolade på Dagen är nära. Nu blir det förmodligen Den korta stund jag vandrar här...

Idag fyller jag folkpension som någon vänligt påpekade. Skrivbordsstolen ska överges. Sammanträdesbordet lämnas. Arbetskamraterna blir före detta. Forna. Det kan inte vara roligt. Inte ens för dem, föreställer jag mig. Men i ett arbetslag vänjer man sig. Under korta perioder är det stabilt. Men snart får någon ett nytt jobb eller går i pension. Det enda konstanta tycks vara att någon går och en annan ansluter.

Men från sin kristna tro pensioneras man inte. Ej heller från kallelsen. Eller från gudstjänst och församling. Arbeta och göra nytta blir inte över en natt olämpligt eller förbjudet. Och ska jag döma av mina äldre vänner och kamraters tillvaro tycks uppgifterna bara bli fler, om än annorlunda.

Lagom när vi i den kalla nord blir ålderspensionärer börjar karriärerna för en och annan prelat i den katolska kyrkan. När vi förväntas lydigt inordna oss i marginalen kliver mogna människor någon stans fram på arenan för att göra ännu en betydande insats. Man behöver inte vara biträdande generalsekreterare i FN för att agera så. När vi förmodas vara förbrukade och ses med ungdomligt medlidande ögon uppskattas i andra kulturer levnadsvisdomen och erfarenheten hos den något äldre människan högeligen.

Men för dagen nöjer jag mig med muntra tillrop och gratulationer. En ny tideräkning börjar snart. Den nya almanackan är än så länge tom. Men det ändrar sig. Förresten, nu ringer det. Jag tar fram blyertspennan och öppnar kalendern. Det är väl någon som vill att jag ska predika och fira högmässa för och med dem...

De ombytligas söndag

De ombytligas söndag infaller idag. Intresset riktas inte mot de ordhålliga, de som säger ja och utför sin uppgift eller de som säger nej och konsekvent nog låter bli. Istället pekas de ut som antingen säger ja men struntar i att ta sitt ansvar och de som säger nej, men ändrar sig och utför uppgiften.

I vår tid finns det fler varianter. De som bejakar uppdraget men vill göra det som ska utföras efter egen pipa, på sitt eget sätt. De som tycker sig veta bättre. Vi kan tänka oss mäniskor som utför arbetsuppgiften till hälften och därefter ger upp. De som tröttnar, inte orkar. eller som drabbas avarbetsskador. Värre ändå - de som aldrig får frågan! Alla som sorteras bort eller som bara gås förbi...

Förändringens söndag kunde dagen också kallas. Det finns ett utrymme för att tänka om. För ja- och nejsägare. Viktigast av allt i dagens text är att uppgiften utförs. Det handlar inte om vilket arbete som helst. Utan om att göra Guds vilja. På den har ja-sägare inget monopol. Störande kanske? Eller uppmuntrande? Viktigast av allt är omvändelsens möjlighet. Ett nej till Gud och kallelsen kan i handling bli till ett ja. Ett hjärtats ja, ett ja som kanske inte hörs men som förr eller senare blir synligt.

För mig blir utmaningen denna - står jag till förfogande? Gör jag det jag själv vill eller det Gud vill?

Morgonbön

Morgonbön:
Hjälp mig denna dag så att jag inte går förbi.
Öka min förmåga att stanna upp så att jag kan vara där jag är.
Låt mig se dem jag möter idag. Så att de vet sig sedda och mötta.
Hjälp mig att lyssna till dem så att jag hör vad de verkligen vill säga.
Gör mig mera lik Dig - du som ständigt är hos mig och som möter, ser och hör mig...

Myten om de höga trösklarna

Gudstjänst kan man hålla/fira nästan var som helst. Församlingen är inte fjättrad vid sina gudliga hus och deras inventarier. Det fanns dock en anledning till att människor byggde kapell, kyrkor och katedraler. Och att de invigdes och avskiljdes för sitt speciella ändamål. Anledningen var att dessa hus skulle utgöra ett hem för Guds församling och att vara en plats för församlingens möte med den uppståndne Herren Jesus Kristus. Men det betydde inte att bön, lovsång och mässa spärrades in bakom tjocka murar. Inte heller innebar det att höga trösklar installerades.

Talet om trösklarna som sägs hindra människors kyrkogång och gudstjänstfirande är en omhuldad myt. En skröna om otillgänglighet och obegripligt språk och märkliga riter. Många har slutit denna tröskelhöjd till sitt hjärta för att förklara vikande deltagande. Det är naturligtvis inte svårare att ta steget in i en kyrka än att kliva genom dörren till en biograf, en restaurang, en körskola, en handbollshall eller ett bibliotek. Att man tycker det är besvärligt och svårt att lära sig nya saker, att omfatta den värld som samtidigt öppnar sig när man träder in, är något annat.

De kyrkor jag bevistar har någon enstaka gång en hög fysisk tröskel att stiga över. Den andra, den symboliska tröskeln, tillhör inte kyrkan. Den kommer människor, som redan bestämt sig för hur svårt och obegripligt det hela är, själva släpande på. Även kyrkfolk har ibland fått för sig att trösklarna är så besvärliga att de tycks föredra nedskalade och förkortade gudstjänster. Att möta Gud borde klaras av i rekordfart och via de genvägar man kan lyckas finna. Så vitt jag vet har det aldrig fått människor att i nya skaror söka sig till gudstjänst, kyrka och församling.

Nästa gång någon börjar tala om kyrkans höga trösklar - ifrågasätt! Be om en detaljerad tröskelbeskrivning! Om de talar om obegriplighet så kräv exempel. Säger de att människor inte är välkomna så fråga varför församlingen ringer i klockor, annonserar, har gudstjänstvärdar och -ordningar och sänder ut församlingsblad.

Tänker någon berätta om revolutionen i kyrkan?

Värmeböljan håller i sig. Men inför kyrkovalet är det fortfarande kylslaget. Inga debatter att tala om. Inga åsiktsbrytningar. Ingen utbredd diskussion om Svenska kyrkans framtid. Borde inte kyrkofrågorna höra hemma i hetluften?!

Men det är inte bara valet som närmar sig. Den 1 januari inträder en veritabel revolution av styret i Svenska kyrkan på många håll. Fortfarande är det tyst som i graven i alla de dagstidningar som borde informera om nyheter, ge sammanhang och analys. 

Vet någon utanför de innersta kretsarna vilka befogenheter som kommer att finnas kvar i församlingarna? Vilka befogenheter får de arbetsledare som ska ersätta de tidigare kyrkoherdarna? Får församlingsråden något att säga till om, och i så fall vad? Väljarna och allmänheten borde fått veta åtminstone något om detta. Före valet. Ingen vet om det råder fullständig enighet kring dessa frågor eller om det finns olika lösningsförslag och meningar. Tiden är kort. 2014 låter inte vänta på sig. Vem tänker berätta? Någon?