Vad är en bra gudstjänst? Egentligen?

Rubriken på Fredrik Modéus ledare om gudstjänst i dagens nummer av Kyrkans tidning är Inte kyrkligare – utan mänskligare. I den ställer han den fantastiska gudstjänsten i motsats till den sorgliga upplevelsen av en taffligt gestaltat liturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare. Orden tafflig, ytlig och föråldrad låter bestickande. Men med dessa och liknande oprecisa ord kan man nog döma ut det mesta som sker en söndag i landets kyrkorum. Jag har varit med om att de mera erfarna prästerna förklarade för relativt nyblivna präster att Gud förmår möta människor även i det som är litet, osäkert, taffligt, enkelt eller gammelmodigt.

Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.

Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.

Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.

Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.

Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?

Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…