Sixten, the cat har idag fått låna stillsams utrymme:
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt, muttrar han.
Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju sina skivor i en stad i Mellansverige. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.
Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat, så vuxen du är. Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.
Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.
Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv. Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.
När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.
Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar