Radiotjänsts Pyrrhusseger

Radiotjänst vann en dom i kammarrätten i går. Därmed har det prövats och godkänts att Radiotjänst får ta ut licensavgifter för alla de apparater där man möjligen kan se TV - dvs mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Det räcker med att man kan. Om man låter bli att ladda ner de program som behövs för att se television och/eller aldrig tittar - spelar ingen roll.

Eva Hamilton intervjuas av SvD Näringsliv och där säger bland annat att Tv-avgiften är ovanlig men ändamålsenlig. Du betalar inte för en tjänst du väljer, utan för att en tjänst ska finnas. Med den definitionen lämnar man licenstanken och hamnar i beskattning. Skatten är till för att staten ska kunna tillhandahålla alla möjliga tjänster, även om skattebetalaren själv inte berörs eller behöver utnyttja den.

Denna ofattbara utvidgning från licens på Tv-apparater till hela den flora av föremål som teknikens landvinningar lett fram till undergräver viljan att ge stöd till public service. Licensavgifter måste uppfattas som rimliga, som fair. Utvidgningen ses inte så. Obefogat och orättvist lyder mångas betyg. Domen innebär att Radiotjänst kan ta ut konsumtionsavgifter på vissa varor, även om de inte ska användas för att ta del av public service! Orimligt är vad det är!

Det folkliga upproret lär komma och då slå hårt mot public service. Licensfri elektronik är det rimligaste. Straffavgifter på olika apparater som enbart tillfaller public service är en orimlig lösning. Filmbranschen såväl som tidningsmakarna och säkerligen hela dataspelsindustrin skulle med all rätt önska en del av denna kaka. Även deras produkter tillhandahålls av de nya apparaterna.

Radiotjänst och Eva Hamilton skulle behöva återknyta kontakten med Pyrrhus. Han som insåg att om han skulle vinna en sådan seger till så vore han förlorad. Vad hjälper det att vinna hela världen men förlora sin själ, i detta fall stå där med licenserna men förlora folks uppskattning av och tilltro till public service? Tiden är inne att skattefinansiera public service!

Fler tillmälen än argument

Hur raljant får man vara? Ann Heberleins svar på den frågan tycks vara - ännu mer! Hon skrev ett svar den 25/10 på Lena Anderssons artikel Med Gud in i tankelättjan  om diskussionen kring ärkebiskopsvalet. Heberleins replik hade en rubrik som stämmer till eftertanke: Biskop Antje Jackelén är större än Lena Anderssons debatteknik. Den egna debattekniken tillåts samtidigt vara etter värre. Ann Heberleins kategorisering av dem som som önskar ordning och reda även i en kyrka är grov. Hon skriver:

Det finns falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större". Konservativa krafter inom kyrkan ogillar det som de uppfattar som flört med islam. Att "Gud är större" är hämtat ut första Johannesbrevet och en devis fast rotad i en kristen tradition tycks de vara omedvetna om. De konservativas reaktioner är förutsägbara. Det är den fobiska falangen – homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck.

Ann Heberleins verbala spottloska kan knappast sägas vara befogad, än mindre balanserad och välavvägd. Den applåderas nu överraskande nog av vanligtvis toleranta och kloka människor. Hur det kan komma sig förstår inte jag. Däremot inser jag att gränserna för debatt, för hyfs och aktning för den som tänker och tycker annorlunda, är bortblåst. Bunta ihop dem och slå ihjäl dem verbalt är tydligen modellen. Det blir i fortsättningen svårt för att inte säga omöjligt att delta i diskussionen. Tillmälena är oftast fler än argumenten!

De som anser att Svenska kyrkans bekännelse bör vara tydlig och klar är numera ansedda som konservativa och därmed också tillhörande den fobiska falangen där homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck. Men tala åtminstone ur skägget: vem och vilka avses? Och vad är det som är så förgripligt i viljan att det ska finnas rimliga svar på frågor om vad kyrkans folk tror och bekänner?

Utan att dra in Luther och den Augsburgska bekännelsen för djupt i resonemangen kan man åtminstone påminna om Ordet som skulle förkunnas klart och sakramenten som skulle rätt förvaltas. Det förutsätter både tydlighet och gränser.

Komisk Vd i Swedbank tror sig ha förbättrat servicen

Swedbank vill stå högt i kurs även hos kunden. Så löd den braskande rubriken i SvD Näringsliv den 23 oktober. Kaffet hamnade i vrångstrupen min, med hosta och tillfällig andnöd som direkt följd. Första tanken var: går journalister på vad som helst. Andra tanken: men det är kanske en redigerare som satt rubriken?

Redan i ingressen påtalas att Vd Michael Wolf är besvärad över att kundförtroendet sjunker och lovar att vända trenden. I artikeln får Wolf tillfälle att mena att en hel del är "redan gjort för att vända trenden så att nästa mätning av kundnöjdheten ska ge högre resultat för Swedbank, är det tänkt”. Han tror också att ”vi har förbättrat servicen på många områden”. Ja, även en Vd kan tydligen ha komiska talanger.

Kundnöjdheten är i mitt fall under mätbarhetens gräns. Servicen har under flera år bara blivit sämre och mera sällan förekommande. Vilket egentligen känns mera sorgligt än denne Vd Wolf kan förstå. Min far var en gång i tiden kamrer i DBW:s Sparbank, den legendariska banken i Visby. Jag är så att säga född in i sparbankrörelsen. Uppvuxen med berättelserna om De Badande Wännerna, med Spara och Slösa och med den granna sparbankseken ständigt på näthinnan. Men nu går det inte längre att tiga. Jag kan inte försvara den vinsthungriga jätten Swedbank som glömt småspararna och deras behov av kontakt och klok rådgivning.

I Örebro la man för ett antal år sedan ner Söderkontoret där servicen var utmärkt. Vi flyttade då bankfacket och våra affärer till kontoret på norr. Man försökte ge god service men trycket på personalen hade ökat kopiöst. Men även det strök på foten. Den kontaktperson vi haft hade fungerat mycket väl, men genom alla indragningar och omorganisationer skulle han få nya uppgifter. Men vi i familjen var självklart välkomna att höra av oss.

Inför pensioneringen ringde jag banken för att få till stånd ett samtal om hur man bäst planerar inför denna förändring vad gäller utbetalningar och sparformer. Blev lovad att få samtal tillbaka. Ingenting hördes och ingenting hördes. Ringde igen och blev lovad ett svarssamtal. Det kom mitt under ett möte med arbetslaget vilket självfallet inte kunde avbrytas. Till sist efter flera veckor ringde en person och undrade vad jag ville. Jag upprepade min begäran om att få diskutera pension varefter jag blev uppläxad för att jag inte berättat det när jag tog kontakt med banken och ville ha ett samtal. Nu blev ju en annan person tvungen att höra av sig. Där och då tog tålamodet slut.

Ytterligare trassel uppstod därefter i kontakterna med Swedbank. Uppenbarligen var kundintresset avskaffat. Småkunder göre sig icke besvär. Företag och fastighetsaffärer verkade desto mera intressant för banken. Kontakterna blev fullständigt kylslagna. Efter detta har jag per brev blivit inbjuden till en träff att tala ishockey och placeringar! Så nu byter jag bank.

Märkligt nog har jag på stadens gator samtalat med flera personer med liknande erfarenheter. Personer som i likhet med mig nu överger Swedbank på grund av dess ointresse för kunden! Så var det med kundnöjdheten. Inte vet jag om Vd Wolf hört talas om storytelling. Han borde vara nyfiken och påläst. Ty historierna som nu är i svang, det som berättas om Swedbank, avslöjar en bank vars intresse för kundnöjdhet är ett skämt.

Å andra sidan...

Å andra sidan... blir det i diskussionen om ärkebiskopen electa och hennes tro mycket som är mera reflexmässiga reaktioner utan underbyggnad av faktiska påståenden och citat. Den som någon gång blivit intervjuad vet hur svårt det är att pregnant (!) fånga det man vill säga om en komplicerad fråga i ett par meningar.

Jag faller själv i gropen och betraktar alltför ofta sådana korta försök som vore de noga övervägda och välformulerade uttalanden. På den punkten förtjänar Antje Jackelén en korrekt behandling. Det är förmodligen att dra för stora växlar om man låter den hastiga utsagan om biologiska fakta vad gäller jungfrufödelsen representera hennes teologiska tänkande. Dessutom är kopplingen jag gjort till andra teologiska områden hpotetisk. Kan orden om jungfrufödelsen göras till ett mönster och behandlas som om de även gällde en genomtänkt nattvardsteologi? Här är jag någorlunda tveksam. Vilket inte hindrar att frågorna mal för många flera än enbart för mig.

Det som därtill försvårar en balanserad diskussion är att drevet mot konservativa och reaktionära fundamentalister, som epiteten så vänligt lyder, genast satte igång. Personer med sådana trosföreställningar, ja, uppfattningar som skällts för reaktionära och fundamentalistiska (klassiska) föreställningar, borde likt syndabockar drivas ut i öknen förstod man. Så blev Antje Jackelén ett tillhygge och utnyttjad som en symbol för upplyst och modern kristendom, till skillnad från det inskränkta och ovetenskapliga som skulle bekämpas.

Samtidigt uppstår svårigheter på olika håll i kyrkan. Särskilt söndagsskollärare månde bäva om den barnsligt tillitsfulla tron inte längre får plats. Ni förstår väl barn att man inte kan tro på Bibelns ord. Det som vi läste nyss har kanske inte hänt. Alla fall inte på det sättet. I verkligheten. De betyder egentligen något helt annat. Något som bara vi vuxna förstår...

Frågorna hopar sig

Om jungfrufödelsens innebörd tvistas det i dessa dagar. Luft under vingarna har den symboliska tolkningen fått. Trosbekännelsens formulering född av jungfru Maria handlar inte om ett biolgiskt faktum, det anser Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén. Bekännelsen till jungfrufödelsen är huvudsakligen ett annat sätt att understryka att det verkligen var något speciellt med Jesus.

Om man dissekerar och dekonstruerar enstaka trossatser råkar förr eller senare hela trosbekännelsens bygge ut för instabilitet och rasrisk. In i krisen dras naturligtvis bibeltolkning och tradition. Olika trossatser är sällan solitärer utan nära och intimt länkade till varandra och till kyrkans hela förståelsehorisont.

Nattvardens mysterium, vare sig man lutar mot transsubstanisation eller konsubtansiation, är inte alldeles v'äsensskilt från föreställningen om jungfrufödelsen. Kan man verkligen tro på att Gud varje söndag jorden runt, och ofta dessemellan, göra sig själv närvarande i brödet på ett övernaturligt och mysteriöst sätt. Är inte det också bara ett annat sätt att konstatera att det var något extra med denne Jesus? Än mer, kan "han" verkligen göra sig till ett med oss? Bo i våra hjärtan? Förvandla oss till sig? Mentalt men inte biologiskt? Hur skulle det gå till?

Frågorna hopar sig...

Fram trädde triumfkrucifixet



Vid besök i Nyköpings Alla Helgona visas kyrkans silver. Särskilt alla de föremål som sliverkonstnären Anna-Stina Åberg har förfärdigat. Tog en bild av brödasken som krönes av en trearmad Kristusgloria. Endast genom spegelbilden på locket kan man se, varsebliva, ett fullständigt kors, ett hjulkors. De som betraktat gamla kyrkors konsekrationskors känner genast igen formen.

När jag ville granska bilden jag tagit - visade det sig att kyrkans triumfkrucifix också framträdde, blev synligt, på locket.

Kom ihåg att Ni äro representanter...

Skoindustrimuseet i Kumla är en plats värd att besöka. Arbetarna tycks bara ha rest sig och gått hem. Alldeles nyss. Tills det rör sig bakom någon maskin. Några har till och med glömts kvar. De limmar sulor och fäster ovanläder.

Slippers tillverkas fortfarande. I liten skala. Ja, skorna är tillräckligt stora. Det är själva produktionen som är begränsad. I fabrikens smutsigaste hörn har någon klistrat upp en tryckt uppmaning. Håll rent och snyggt.

Uppförandereglerna för Oscarias försäljare stämmer till eftertanke. Skulle någon våga vara så tydlig idag? Det ligger förmodligen en hel del tankeverksamhet bakom reglerna. En hel del mindre trevliga erfarenheter också?

Alla som ibland befinner sig på en arbetsplats kan fundera över vad som gäller där och över uppdraget att representera sitt sammanhang!

 

Alltså: Kom ihåg att Ni äro representanter för Oscaria! Edra ord äro firmans ord, Edra handlingar äro frimans handlingar...

Herrens lag är utan brist

Psaltarens föreställningsvärld kolliderar på de flesta punkter med den liberala kristendomens modernism. Inte minst genom blandningen av konkretion och poetisk övertygelse. I de flesta av Psaltarens psalmer framhålls Gud som aktiv, han är den som handlar med sitt folk. Medgång och motgång blir till Guds gåvor och till att Gud går tillrätta med den bedjande, med sitt folk.

Gud är historiens aktör alltifrån skapelsens början. Som Herre och Konung vill Gud ha människornas tillbedjan och lydnad. I gengäld skyddar och upprättar Gud sitt folk.

Genom tidebönernas ständiga läsning och bön av texter med sådant innehåll förstärks relationen till Gud samtidigt som bilden klarnar och blir synnerligen tydlig. Just dessa Psaltarens Gudsbilder är det som många, mer eller mindre preciserat, tar avstånd ifrån. Psaltarens ord uppfattas där som otidsenliga och antikverade, som icke relevanta och omöjliga att hålla fram.

Trots denna uppenbara kollision med gängse synsätt är Psaltaren en outsinlig källa till realism i tron. Där skyggas inte för förföljelser, övergrepp och djupaste msismod, Där finns den största glädje ocj tillförsikt. Sådant som, det jag är övertygad om, talar till nutidsmänniskan. Hela tillvaron ses genom trons ögon. En helehetssyn som många längtar efter och behöver!

Varje dag i Svenska kyrkans Evangeliebok (där texterna för gudstjänsterna finns angivna) har fått en egen psaltarpsalm. Trots att dessa texter ofta består av små och begränsande utsnitt kan inte heller de undfly denna Psaltarens övertygelse om Herren Gud. Här några korta citat utan att för den skull önska att fäktas med bibelord eller använda dem som tillhyggen. Blott och bart som en uppbygglig påminnelse till oss alla!

14 sönd e Tref ur Psaltaren 95
Kom, låt oss jubla till Herrens ära
och hylla vår klippa, vår räddning!
Låt oss träda fram inför honom och tacka,
hylla honom med sång och spel!
Ty en stor Gud är Herren,
en stor konung över alla gudar...

15 sönd e Tref ur Psaltaren 123
Jag lyfter blicken mot dig,
du som bor i himlen.
Som tjänaren ser
mot sin herres hand,
som tjänarinnan ser
mot sin husmors hand, 
så ser vi mot Herren, vår Gud
och hoppas på hans nåd.
Förbarma dig, Herre, förbarma dig,
vi har fått nog av förakt.
Vi har fått nog av de självsäkras hån,
av de högmodigas förakt.

16 sönd e Tref ur Psaltaren 107
De närmade sig dödens portar,
Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han hjälpte dem ur deras trångnål.
Han gav en befallning och botade dem
och räddade dem från graven...

18 sönd e Tref ur Psaltaren 19
Herrens lag är utan brist,
den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann,
den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara,
de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena,
de skall alltid bestå...

Kyrkans dialog med Gud genom Psaltaren

Skivan The World of Psalms (Choir of St. John´s College) spelas högt härhemma idag. Kyrkans dialog med Gud genom den sjungna psaltarpsalmen stämmer till eftertanke och självprövning. Men ger även stärkt tro och tillit till Guds handlande med oss. Skällsorden faller till marken. Vad betyder väl i detta möte ord som konservativ, reaktionär, fundamentalist eller trospolis!



Rannsaka mig, Gud och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,
låt ditt ansikte lysa mot oss,
så att hela jorden lär känna vad du gör
och alla folk får veta att du hjälper. (Ps 67:2-3)

Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Befria mig från alla mina synder
låt mig få slippa att bli smädad för dårskap. (Ps 39:8-9)

Ära Herren, alla folkslag,
ära Herrens majestät,
ära Herrens höga namn!
Kom till hans förgårdar, kom med offer,
fall ner inför Herren i helig skrud!
Darra inför honom, hela jorden!
Förkunna bland folken: Herren är konung! (Ps 96:7-10)

Gud är större... än vad då?

Vad betyder påståendet att Gud alltid är större vid betraktande av utsagor om Gud? Särskilt om påståendena om Gud kritiseras för att vara luddiga, otillräckliga eller inte godtagbara ur den kristna bekännelsens synvinkel? Innebär påståendet om denna Guds ständiga utsträckning bortom formuleringar och positionsbestämningar att ingen längre kan säga något om Gud? Och att trosformuleringar som har traderats genom historien därmed blir obsoleta och icke användbara?

Förlorar trons termer relevans bara för att de här och där fallit ur bruk? Naturligtvis inte.

Måste trosspråket överges för att man ska återvinna dessa egentliga betydelser genom nya och andra termer? Absolut inte, även om försöken att uttrycka den kristna tron med andra ord alltid kommer att behövas. Om inte annat som en förgård till trons språk.

Om människor inte längre känner att synd och skuld har med dem att göra – ska kyrkan då radera ut de gamla orden? Icke! Hela försoningsläran förutsätter att något hos människan behöver försonas och gottgöras.

Jag frågar eftersom debatten böljar. Senast trädde Caroline Krook i Sveriges Radio ut till försvar för dem som frågats ut inför valet av ärkebiskop. Hennes främsta bidrag var just ståndpunkten att Gud är större. Än vad då måste man fråga. Påståendet att Gud är större kan ge fritt fram för vilka föreställningar som helst. Gud är större kan relativisera ärkebiskopkandidaternas svar. Vad de sagt spelar då inte så stor roll. Eftersom mer alltid är mer. Större är större. Människans försök att förstå och fånga något av Gud är och förblir fåfängt. Men Gud är större kan även innebära att Gud är större än något luddigt, subjektivt och tidsandepräglat. Särskilt om det någon sagt inte kommer i närheten av att vara rimliga föreställningar om Gud och Jesus Kristus. Då skulle man kunna säga Gud är större – kolla bara Luthers Romarbrevskommentar!

Hallå! En kristen kyrka har en kristen bekännelse, förankrad i Guds ord och i traditionen, med ganska precisa föreställningar och uppfattningar. Det betyder aldrig att kyrkan tror sig förfoga över tillräcklig och slutgiltig kunskap om Gud eller att man har hela sanningen. Men genom Guds uppenbarelse har kyrkan nödvändig kunskap. Om kyrkans övertygelser och ställningstaganden ifrågasätts, relativiseras och överges av ledande kyrkliga personer för att de anser att bekännelsen, tron och dogmerna passar dåligt i tiden - överger de då inte sitt uppdrag att vara kyrkans och det heliga Gudsordets tjänare?! Jag bara undrar. Finns det inga apologeter i kyrkan längre?

Den i samtidens Svenska kyrka så illa ansedda katolska kyrkan har ett omfattande och seriöst teologiskt arbete kring kyrkans tro och bekännelse. Man behöver bara stifta bekantskap med den katolska kyrkans katekeser för att förstå hur viktigt den kyrkan anser att det är att kunna redogöra för vad kyrkan tror och bekänner. Skulle dessa formuleringar orimligförklaras bara för att man kan säga att Gud är större?  Jag föredrar i så fall att Gud är större än en kyrkas väl genomtänkta, tydliga och i historien och traditionen väl förankrade föreställningar än att Gud är större än frontförkortningar och svajiga luddigheter.

Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds

Var går Svenska kyrkans gränser?

Var går Svenska kyrkans gränser? En kartograf skulle kanske välja den geografiska territoriella lösningen. Där finns församlings- och pastoratsgränser, stiftsgränser och en Svenska kyrkans gräns mot andra länder. Andra nationer där danska, norska och finska kyrkan dominerar.

Men var går egentligen Svenska kyrkans gränser? Prästen och professorn Eva Hamberg har uppenbarligen uppfattat att en gräns passerats. Svenska kyrkans gränser går inte där hon menar att de borde gå. Det handlar om att den symboliska bibeltolkningen vinner trosmässig mark och sekulariseringen breder ut sig i kyrkans ledning, bland biskopar och blivande ärkebiskopar. Hon om någon borde veta som sitter/suttit i läronämnden.

Så var går kyrkans gränser? Eller borde man skriva vart går kyrkans gränser? Åt vilket håll byggs de höga och ogenomträngliga, ormatäta, och var står de vidöppna? Uppenbarligen vätter den befästa gränsen i första hand mot de gammeltroende och mera biblicistiska delarna av kyrkan. Skiljelinjen markeras allt tydligare mot dem som omfattar och uppfattar sig som närstående till de stora kyrkotraditionerna, den anglikanska, den katolska och den ortodoxa.

Man kan mycket väl vara övertygad baptist och arbeta i Svenska kyrkan. Men den som har för mycket av det allmänkyrkliga katolska får finna sig i viskningar och rop. Så var går gränserna? De borde ses över så att den mångfald och öppenhet kyrkan alltid berömmer sig av får omfatta även de kristna som fortfarande vill att Svenska kyrkan ska vara en brokyrka. Kartan behöver helt enkelt ritas om. Annars kan det bli som tidningen Dagen antyder, en delad kyrka.

Svenska kyrkan måste åter kunna hävda en evangelisk katolicitet i en växande gemenskap med den allmänneliga kyrkan. Det och den är exakt vad vi bekänner!

Ett sammelsurium

Bentäthetsmätning och liturgi, katter och kantarellpriser hör de verkligen ihop? På en och samma blogg? Blir det inte ett enda sammelsurium? Visst blir det så. Rörigt och oförusägbart. Högt och lågt om vartannat. Inte alldeles olikt ett vanligt liv där vardagligt och udda, högmässor och läkarbesök interfolierar varandra.

När jag hade förmånen att skriva i Kyrkans tidning som ledarskribent blandade jag också ganska friskt. Om det vanliga livet inte får anas utan snarare konsekvent sorteras bort blir det ansträngt. Jag fick många råd om hur jag skulle skriva och om vad. Bland de bättre råden var det som min företrädare gav: låt livet få ta plats och inte bara åsikterna. Ett råd jag har antagit som en egen hållning, detta anser jag, så ser min åsikt ut.

Så nu sitter jag här med min kyrkligt grundade oro för hur framtiden i församlingarna ska te sig. I Strängnäs stiftstidning Portalen uttalar sig teologen Ola Sigurdson. Jag kan inte gärna undanhålla stillsams läsare hans synpunkt på storpastoratsreformen. Han säger:

De nya storpastoraten som nu kommer till efter valet är förfärliga. Det är en katastrofal reform, men ger ett utmärkt tillfälle att toppstyra kyrkan...

De som ska bestämma i den nya organisationen får ett styvt jobb att vederlägga sådana synpunkter. Enda sättet är att ta hänsyn till församlingarnas nomineringar till församlingsården, att lägga maximalt ansvar på församlingsnivå och att ständigt söka samförstånd över parti- och åsiktsgränser. Men det lär krävas hårt arbete och stor kärlek till församlingarna om det ska lyckas.

Strax ska här dammas och dammsugas. Sedan ska jag tömma en gammal e-postlåda och rensa mitt digitala filarkiv. Därefter blir det ett läkarbesök. Under tiden sover huskatten, Sixten, the cat, i sin favoritfåtölj. Framåt aftonen ska jag följa hans exempel.

Bentäthet och betalningsanmärkning

Bentäthetsmätning står på programmet för dagen. Det kan behövas att benets kvalitet undersöks efter många är av medicinering med cortison. Prednisolon heter preparatet som många av oss transplanterade behöver äta. Risken är att skelettet urkalkas, vilket i sin tur ska balanseras av kalktabletter.

Inte för att jag har brutit mig. Till och med den mangling en berusad cyklist utsatte mig för med tillhörande saltomortal genomleds utan benbrott eller för den delen armbrott. Saltimortali lär på italienska betyda dödssprång eller hopp. Artisterna som normalt står för dessa akrobatiska övningar, högt eller lågt, har alltid imponerat på mig.

Upplevelsen är märklig när hus, gator och himmel virvlar förbi ögonen, när det i själva verket är man själv som far runt som en vante, innan det resulterar i hårdhänt kontakt, man slår i backen. Omtumlad linkade jag hem, hyfsat intakt, om än med skamfilad klädsel och en ramponerad cykel.

En kvart ska det ta att genomföra undersökningen. Något blir det kvar av den nya dagen. Vad som sedan ska ske med den har pensionärerna i den här familjen ännu inte planerat. En utflykt kanske? Eller ett bankbesök för att reda ut detta komplicerade system med pension från många små bäckar? De förenas av att alla hålla sig med egna och udda datum för utbetalning. Något pensionärerna borde klaga över. Protestera mot. Anmärka på. En annan form av betalningsanmärkning? Måhända.

Tillägg: Har nyss återkommit efter att ha blivit bentäthetskontrollerad två gånger. En kvalitetssäkringsåtgärd förstod jag. Men vad jag inte förstår är vilken mätning som vinner om det skiljer mellan de två? Tätast ben vinner? Roligaste bilderna?

Att benmätningen är en undersökning som kan rädda människor från onödigt lidande, genom att man upptäcker benskörhet i tid, känns gott att veta. Mitt resultat? Vet ej.

Partiledare slipper frågor om Svenska kyrkan

I vardagsrummet här intill talar partiledarna. De fäktas med siffror och ställer obesvarade frågor. Samtalsledarna försöker bjuda in till ordväxlingar och samtidigt behålla kontrollen. Det går sisådär. Det enda man med säkerhet vet är att frågan om världssyn och livsåskådning INTE kommer att beröras. Religion ska vara privat. Trots att politiska partier och partipolitiker vill bestämma i den Svenska kyrkan.

De fega (!) utfrågarna har under många år aldrig berört frågan om att några partier utöver att styra landet därtill också vill styra vad människor ska tro. Genom att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Man anar det vi (inom och utom partier) alltid förfasat oss över: sekulär makt över religionen, en utsträckt kontroll och styrning. På den här punkten känner jag hur lätt det är att ta i. Att av ren irritation göra jämförelser med diktatoriska system där politisk kontroll var vardagsmat på alla områden. Så är det inte här. Men blotta tanken att partierna som styr staten också har makten i landets största trossamfund får det att ropa i mig. Förstår Ni inte hur illa det är? I ett upplyst och modernt samhälle! Många är de som ungefär på denna punkt sagt emot mig. Sluta larva Dig, säger de. Vad har du emot kyrkopolitiker? Varför förföljer du seriösa och troende människor?

Så svårt är det att få en kvalificerad diskussion som kan diskutera principer och partier utan att göra det till rena personfrågor. Så länge nästan 7 av 10 människor i vårt land tillhör Svenska kyrkan är detta trossamfund extra intressant. Att hålla koll på, eller mera exakt: att kontrollera. Men med 7 av 10 medborgare som medlemmar så blir det också politiskt intressant! Därför borde de kritiska frågorna ställas. Därför upprepar jag mig intill utmattningens gräns. Ett slags: för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras...

Varför frågar man aldrig de ansvariga partiledarna i de partipolitiska debatterna om varför det är så viktigt att behålla den partipolitiska kontrollen över Svenska kyrkan? Nästa fråga borde ställas direkt till de partier som fortfarande tänker styra kyrkan: hur ska människor komma till KRISTUS om ni är religiöst neutrala? Vad vill Ni egentligen??? Tre frågetecken är denna verkligt viktiga fråga värd! Centerpartiet och Socialdemokraterna har som partier antagit Svenska kyrkans kyrkoordning och står därmed bakom målet och uppgiften att människor ska komma till Jesus Kristus och att gemenskapen runt Människosonen ska byggas upp och stärkas.

Kommentarer i övrigt är väl ganska överflödiga.

Inte kyrkan light!

Provåret för den nya handboken inom Svenska kyrkan tar snart slut. Inte har det varit så enkelt att använda den "nya handboken". Rent praktiskt har det helt enkelt inte funnits en handbok. Handboksförslaget ser ut som vanliga statliga utredningar, helt olämpliga att använda liturgiskt. Man har visserligen erbjudit en hjälp att göra agendor via nätet - men för en så omfattande förändring som handboksförslaget innebär känns det begränsande.

Relationen till de stora kyrkotraditionerna i världen har liturgiskt sett blivit otydligare i detta förslag. Samtidigt har man skapat nya alternativ som är både komplicerade och musikaliskt resurskrävande.

Språkligt och teologiskt finns mer att önska. Särskilt som de nya texterna i många fall inte håller fullt ut. Skulle det ha kostat på att låta Svenska kyrkans gudstjänströtter hållas levande och starka? Istället för att mota bort den liturgiska förnyelse som Artos missale samlat och uttrycker, hade man i förslaget till ny handbok kunnat infoga mycket mer av den rikedom den världsvida kristna kyrkan redan äger.

Redan nu bör man fundera över om det är rimligt och förnuftigt att än mer alienera dessa liturgiskt ganska enhetliga men teologiskt brokiga strömningarna inom Svenska kyrkan? Vad menar man sig kunna uppnå?

Tendensen att förkorta och förenkla har blivit alltmera omfattande. Man behöver bara läsa predikoturerna nästan var som helst i vårt land för att inse att den trenden snart trängt undan högmässan. Sommartid får man leta med ljus och lykta. Med denna "folklighet" tror man sig kunna locka människor åter till kyrkan. Om de som vill denna utveckling alls lyckas, inte mycket tycks peka på det, har man möjligen kunnat vinna enstaka men kortsiktiga framgångar. Regelbundna gudstjänstdeltagare lockas sällan av reduktion och frontförkortning. De behöver en gudstjänst som kan syresätta dem. Som ger kraft för den kommande veckans uppgifter och prövningar, De flesta vill inte ha kyrkan light - utan rikedomen, djupet och kraften i kyrkans levande arv.

Den kluvenhet Svenska kyrkan ger upphov till

Sorglig är den kluvenhet som Svenska kyrkan ger upphov till. Redan innan denna mening är färdigformulerad hör jag min gamle stiftsadjunktskollega inom mig, han som var den retoriska frågans mästare. Han säger: vad är det inom dig som får dig att uppleva en sådan kluvenhet. Så kunde det mesta reduceras till individuella psykologiska frågor.

Jag svarar lika envist nu som då att det kan vara kyrkan som äger problemet och inte enskilda personer. Men att reaktionen är stark och också har personliga rötter. Inom mig finns reaktionen mot talet om mångfaldens värde som ovillkorligen kolliderar med samtidiga och orimliga krav på konformitet och uniformitet med tidsandan. Alltså inte något personligt dilemma utan ett verkligt problem, teologiskt, organisatoriskt och socialt.

Kan man verkligen mena att firandet av gudstjänst är det mest centrala i kyrkan och samtidigt uppmuntra attityden att till gudstjänsten behöver man inte gå, den är i alla fall för gammalmodig, obegriplig och tråkig?

Kan man samtidigt anse att församlingen är kyrkans grundläggande enhet och att man inte behöver vara engagerad i församlingens liv för att fatta beslut om kyrkans gudstjänst och tro?

Kan man hävda Kristus som kyrkans hjärta och samtidigt mena att det viktigaste är att i kyrkans beslutsorgan representera dem som inte delar kyrkans tro?

Kan man hylla ekumeniken och den kristna kyrkans enhet och samtidigt ta avstånd från de stora kyrkotraditionerna i världen?