Var går Svenska kyrkans gränser?

Var går Svenska kyrkans gränser? En kartograf skulle kanske välja den geografiska territoriella lösningen. Där finns församlings- och pastoratsgränser, stiftsgränser och en Svenska kyrkans gräns mot andra länder. Andra nationer där danska, norska och finska kyrkan dominerar.

Men var går egentligen Svenska kyrkans gränser? Prästen och professorn Eva Hamberg har uppenbarligen uppfattat att en gräns passerats. Svenska kyrkans gränser går inte där hon menar att de borde gå. Det handlar om att den symboliska bibeltolkningen vinner trosmässig mark och sekulariseringen breder ut sig i kyrkans ledning, bland biskopar och blivande ärkebiskopar. Hon om någon borde veta som sitter/suttit i läronämnden.

Så var går kyrkans gränser? Eller borde man skriva vart går kyrkans gränser? Åt vilket håll byggs de höga och ogenomträngliga, ormatäta, och var står de vidöppna? Uppenbarligen vätter den befästa gränsen i första hand mot de gammeltroende och mera biblicistiska delarna av kyrkan. Skiljelinjen markeras allt tydligare mot dem som omfattar och uppfattar sig som närstående till de stora kyrkotraditionerna, den anglikanska, den katolska och den ortodoxa.

Man kan mycket väl vara övertygad baptist och arbeta i Svenska kyrkan. Men den som har för mycket av det allmänkyrkliga katolska får finna sig i viskningar och rop. Så var går gränserna? De borde ses över så att den mångfald och öppenhet kyrkan alltid berömmer sig av får omfatta även de kristna som fortfarande vill att Svenska kyrkan ska vara en brokyrka. Kartan behöver helt enkelt ritas om. Annars kan det bli som tidningen Dagen antyder, en delad kyrka.

Svenska kyrkan måste åter kunna hävda en evangelisk katolicitet i en växande gemenskap med den allmänneliga kyrkan. Det och den är exakt vad vi bekänner!