Den galnaste av veckor

Somliga veckor är galnare än andra. Människor tar det ena initiativet efter det andra. Med gott uppsåt. För att hjälpa. Men galnare vecka än innevarande är svår att uppbringa.

I söndags hade kollekten i Svenska kyrkan styrts om. Det som förr sällan gick hade blivit möjligt nu. Man samlade in till människor på flykt. Jag vet att många grävde lite extra djupt i handväskor och plånböcker. Det svischades och kortbetalades (på de ställen där det har blivit möjligt).

Sedan kom måndagen. Då var det Barncancergalan – det svenska humorpriset i TV5 där man samlade in pengar till Barncancerfonden.

Idag är det tisdag. Då blir det en massiv TV-satsning i flera kanaler där man sänder en gala från Globen i Stockholm som lånats ut gratis. Denna ”grej” som initiativtagaren kallade det i morgonens nyhetsprogram i SR har vuxit till en artistgala utan like. 50-talet artister ska framträda. Hela Sverige skramlar – en konsert till förmån för människor på flykt. De insamlade medlen ska gå till UNHCR och deras arbete.

Under hela veckan, med stor TV-final till veckoslutet, pågår Radiohjälpens stora insamling Världens Barn. De började med Världens Barn Uppdraget söndagens 27/9. På fredag 2/10 är det Världens Barn Galan i SVT1 och med ett extra och avslutande insamlingsprogram den 4/10.

Att något har hänt är uppenbart. Det finns en växande vilja att medverka till att ge utsatta och drabbade människor bistånd och stöd! Vilket bör noteras med glädje.

Samtidigt har konkurrensen ökat och den tidigare viljan att låta en stor insamling ha sin tid verkar vara förbi. Då respekterade man att en vissa vecka var ”vikt för” en särskild organisation. Genom att flera olika organisationer och sammanhang tävlar om givarna en och samma vecka riskerar man att orken att ge bidrag kan utmattas och sina. Det kan låta gnälligt men är ganska realistiskt. Särskilt för dem som är regelbundna givare till olika välgörande ändamål blir det till sist en aning för mycket. Jag undrar hur Rädda barnen, Röda Korset, Diakonia och andra tänker.

Det finns en avtrubbningseffekt som verkar när man exponeras gång efter annan för samma vädjanden, för samma begäran att ge. Ge! Ge mer, ge ännu mer! Ge också oss! Ge!

Få vill väl kalla dessa insamlingar tiggeri, likafullt vädjar man om pengar på gator och torg, på affischer och i TV. Att väcka folks generositet, så att de blir villiga att ge av sina egna pengar, är också insamlingsorganisationernas affärsidé. Måtte då de som är uthålliga och orkar återkomma år efter år inte förtröttas av denna växande trängsel av sådana som vill få tillgång till det vi vill och orkar avvara! Om alla de som slåss om att få göra något bra av skänkta pengar visade respekt även för givarna – då kunde de gott sprida ut sig. Bara en aning! Det vore inte alls galet!

Diskussionen om partierna och kyrkan

Några reaktioner har infunnit sig på artikeln om partipolitiken i Svenska kyrkan. Johan Blix genmäler på sin blogg/hemsida. Jag har väntat att svara på hans artikel/genmäle då jag trott att texten nog skulle dyka upp i Kyrkans tidning. Nu väntar jag inte längre utan svarar här.

I sin inledning medger Johan att politiska partier inte bör registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Där är vi alltså sams med varandra. Värt att notera! Problemet som Johan ser med partierna är att icke kyrkotillhöriga kan påverka ”partiets kyrkopolitik”. Hur ska någon kunna förhindra eller ”eliminera” att partirepresentanter i kyrkan påverkas av sina partikamrater eller av sitt partis politiskt ansvariga ledning? Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett kyrkotillhörighet. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många.

Johan Blix gör en poäng av de många nomineringsgrupperna men undviker nogsamt och medvetet att säga något om de politiska partiernas dominerande ställning. De ska liksom drunkna i mångfalden. De som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden är synnerligen begränsad. Partipolitiken lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.

Resonemanget som Johan antyder om att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet låter anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra ett av åtskilliga trossamfund.

Axiomatiskt slår Johan fast att kyrkan själv inte kan få ihop ”beslutskompetenta styrorgan”. Hur vet han det? Johan Blix förutsätter att det är omöjligt, som om de flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, inte klarar att kompetent leda och styra sina samfund. Men han kanske tänker att Svenska kyrkan är så decimerad och ihopsjunken att det inte finns folk tillräckligt som vill gå i gudstjänst och dessutom ta uppgifter i kyrkans organisation. Det framstår som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är viktigast av allt. Men om kostymen är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om.

Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.

Svenska kyrkan framstår i Johans artikel som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs.

Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Sven Thidevall skriver om den förändringen i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

Johan Blix undrar slutligen vem som skulle kunna erbjuda modellen till andra kyrkor. Förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka kan naturligtvis erbjuda sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer om systemet nu är så förträffligt. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Johan har snyggt nog låtit bli, men flera andra har vid genmälen på min artikel (t ex i Kyrkanstidnings nätupplaga) medvetet förvanskat mina åsikter till att bli antidemokratiska, underkännande av människor med politiska åsikter och förespråka att kyrkan bara ska styras av präster och anställda. Jag kan inte längre ursäkta sådant beteende med att man läst, men inte förstått. Nej snarare skapar somliga sig en grotesk fiendebild som man sedan tar avstånd ifrån. En sådan brist på hederlig argumentation och medvetna förvrängningar därtill just från partiföreträdare inom kyrkan avskräcker!

Matmässor blir alltmer populära

Varje dag kommer det nya skott på det vildvuxna gudstjänstträdet. I predikoturerna, denna ständiga källa till underhållning, låter man på en plats meddela att man ska ha Spagettimässa! Låter mer än lovligt rörigt.

På ett annat ställe tänker man fira en Våffelmässa. Fantasin tycks ha få gränser. Matmässorna är på väg att fyllas med nytt innehåll. Kötbulls-, korv-, eller sjötunga Walevska-mässa kanske kommer?

Än har jag inte sett någon som annonserat att man ska fira en inkluderande skattebetalarnas mässa. Även de som inte har egen inkomst betalar ju moms på de varor de köper, så skattebetalare är en god och mångfaldsbejakande benämning. Eller vad sägs om en kristen mässa, kyrklig mässa? Bra mässa? Bästa mässan! Bara mässa borde räcka.

Åberopande det lutherska arvet

I alla möjliga (och omöjliga) sammanhang framhävs det lutherska inom Svenska kyrkan. Det kommande reformationsjubileet lär inte minska denna trend. Men hänvisningar till Luther och t ex tvåregementsläran riskerar att ske utan hänsyn tagen till de skillnader som råder mellan dåtid och nutid.

I ett sekulariserat samhälle där tro och religion blivit ett randfenomen, något perifert, och där modern vetenskap och teknik fyller vårt tänkande och synfält blir 5 sekler en omstörtande tidsrymd. Jorden var ännu ett centrum i universum. Planeterna, stjärnorna och solen trådde sin uråldriga dans runt jorden. Kroppens blodomlopp lär inte ens ha varit utforskat eller förstått. Världen var hierarkisk och de olika lägre delarna var till för de högre. Överst stod allmakten i Gud som med sina änglar regerade allt. Furstar härskade över män som bestämde över kvinnor som kunde råda över barn. Samma rangordning fanns i naturen. Skapelseberättelsernas uppbyggnad och grekisk filosofi kunde befästa denna rangordning.

Bara detta med kyrkans och trons plats i människors liv. De genomsyrade allt. Präglade och formade människors liv och vardag, var skeletett och mjukdelarna i deras tänkande och uppfattning om tillvaron. Bara detta att kyrkorna nu är omgivna av byggnader som ibland når högre mot himlen illustrerar förändringen som ägt rum. Som en metafor för hur kyrkans betydelse devalverats. Men tänk en någorlunda reslig medeltida kyrka på den tiden när två våningar vore något imponerande högt – denna massiva mäktighetsbyggning avsedd att avspegla Guds majestät och kraft.

Vi förfasar oss ibland över tanken på sharialagar, på att religionen skulle genomsyra allt, rättsväsende, samhälle, stat, familjeliv. Ungefär så var det i Sverige. Då. Gustav Vasa använder frekvent ord som Guds lag, Guds bud och befallning för att t ex övertyga om att tionde skulle betalas. Reformatorerna betonade också att Guds lag fanns nedlagd i människans hjärtan, lex naturae. Därför måste man tänka på detta med kyrka och religion i slutet av medeltiden som något mera än fromhet och tro. Det var lika mycket politik och samhällsliv som liturgi och teologi. Kyrkan och dess lära var helt enkelt det ideologiska kitt som band och höll samman landet och livet. Nu är det inte längre så. Banden är på väg att lösas upp. Partiväsendet är en sista rest av denna fordomdags så mäktiga allians mellan stat och den enda tillåtna trosövertygelsen, den kristna.

Men likafullt förutsattes att överheten och fursten bar sin uppgift i enlighet med Guds kallelse och uppdrag. När vi då idag ska göra bruk av tvåregementsläran om det andliga och världsliga regemenetet glöms det lätt bort att överheten som avsågs hade gudomlig kallelse och kristen tro.

Olaus Petri kunde modigt dra upp gränserna för överheten, så som han t ex gjorde i predikan vid Gustav Vasas kröning den 12 januari 1528. Där inleder han med att undersöka varför herrskap och överhet har uppkommit. Någon ska bära svärdet och straffa dem som gör illa. Fanns det inga illgärningsmän, ”gjordes oss intet herrskap behov”.  Kungens ämbete är ordinerat och skickat av Gud för att det ska råda frid och ro i landet, hävdar Olaus Petri. Men det är viktigt att det utövas kristligt. Ty, säger han, ”Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. 

Någon kanske känner igen citaten? Möjligen därför att jag tidigare åberopat dem - här.

Eget engagemang

Man har frågat mig om mitt eget kyrkopolitiska engagemang i en grupp som tillhör dem som börjat som partipolitisk men tagit ett steg tillbaka. Kristdemokrater för en levande kyrka har jag anslutit mig till. Ett skäl är att man där tillsammans är engagerade för viktiga frågor i Svenska kyrkan. Men lika viktigt, om inte än mer, är att där finns en tydlig och medveten vilja att säga nej till partipolitik i kyrkan!

Om den viljan inte de närmaste åren tar sig uttryck i att man som kyrkopolitisk grupp tar ytterligare steg bort från partipolitik i kyrkan är jag beredd att på nytt överväga mitt deltagande.

Jag tror nämligen att det behövs röster och krafter i alla kyrkopolitiska sammanhang som verkar för samma mål - att göra boskillnad mellan partipolitik och kyrka. Varje person som vill verka i kyrkans beslutsförsamlingar bör fråga sig om den grupp man tillhör verkar för att kyrkans egen röst och vilja ska bli tydlig och om den är är stadd i utveckling eller om den bara verkar vilja befästa sin egen position.

Ge Olaus och Laurentius Petri en egen TV-serie!

Mordisk dramatik med ursprung i Skandinavien kallas ibland Nordicnoir. En för tillfället populär gren inom den lukrativa branschen av detektivserier i television. Det finns både konstnärskap och filmisk kompetens nog i vårt hörn av världen för att göra genren världsberömd.

Men på området historiska dramer verkar utbud och efterfrågan vara klenare. The Tudors med kung Henrik VIII som både charmerande och avskyvärd huvudperson var ett kanadensiskt och irländskt försök att i en fyra årgångar lång televisionsserie gestalta en av Englands verkligt omvälvande perioder.

Snart stundar i hela Europa ett jubileum som ska uppmärksamma reformationen och dess långa historia. 1517 är det år då Luther spikade upp sina teser på Slottskyrkans port i Wittenberg där han gisslar påven, avlatshandeln och kyrkligt handlande som inte stämmer med Bibeln. De hammarslagen förebådade en politisk och religiös förvandling av gigantiska mått. Luther utmanade rådande ordning och blev den främste företrädaren för ett nytt tänkande. Han och reformationen med dess många aktörer rubbade maktbalansen både andligt och världsligt.

I vårt eget land blev två studenter, bröderna Petri från Örebro, utbildade i Wittenberg. Olaus Petris och Laurentius Petris historia är också reformationens historia i Sverige. Att den i stort blivit liggande och inte fått rejäl dramatisk uttolkning sedan Strindbergs Mäster Olof är egendomligt. Här finns ju ett sekel av ofattbara händelser som bara väntar på att lyftas fram ur den allmänna historiska glömskan.

Låt mig bara nämna några tänkbara inslag i en dramatisering. Födelsen i Örebro, studierna i Wittenberg, OP:s flytt till Strängnäs där han blir biskopens sekreterare, resan till Kristan II:s kröning i Stockholm, Stockholms blodbad (som OP givit en ögonvittnesskildring av i sin Svenska krönika). Vi har Gustav Vasas kamp och seger, samarbetet med Laurentius Andrae, diakonvigningen och katedralskoleverksamheten i Strängnäs, uppgörelsen med karmeliterna i Örebro efter faderns död, biskop Brasks övervakning och hans stridsskrift och så kungens kröning, 

OP blir rådets sekreterare i Stockholm och diakon i Storkyrkan, han har kungens stöd och beskydd, OP:s enorma bokproduktion, bl a En nyttig undervisning, Nya testamentet översätts till svenska och ges ut, OP blir kungens kansler: Helt omvälvande är att mässan firas på svenska och ges ut på svenska, Laurentius Petri blir till mångas förvåning landets förste evangeliska ärkebiskop, Västerås recess där kyrkan vingklipps och dess inkomster dras in till kronan, biskoparnas slott och herresäten konfiskeras.

Så småningom sätts biskoparna under förmyndare och de blir att slags assistenter till andra av kungen utvalda. De får rätt att visitera församlingarna. Så fortsätter det med mängder av intrikata turer.Olaus Petri och Laurentius Andrae döms till döden i Örebro för högförräderi. Ärkebiskopen Laurentius Petri deltar i processen att döma brodern OP till döden! De dömda lyckas köpa sig fria från domen. Och så där håller det på. Striden mellan katoliker som vill att påven i Rom ska bestämma och råda över kyrkan även i Sverige och reformivrarna som vill ha en självständig nationalkyrka som bestämmer i eget hus under överhetens beskydd och kungen som vill göra sig själv till kyrkans överhuvud med mer makt än alla biskopar tillsammans. Striden och kampen böljar fram och tillbaka

Nog vore det värt en TV-serie! Om inte annat så för att få en bättre inblick i en reformation som i Sverige tog mer än hundra år på sig och som mer än kanske någon annan stans i världen bevarade de gamla bruken och sederna i kyrka och gudstjänstliv.

Nomineringshälen, den svaga

Detta med partiernas engagemang i kyrkan som avhandlats i en artikel i Kyrkans tidning, och återgetts på stillsam, har retat en del. Fått andra att bli ledsna. Och ytterligare andra att applådera. Men mycket mer än så blir det nog inte.

Ansvariga politiker vet nog med sig att de politiska partiernas tid i Svenska kyrkan håller på att rinna ut. Det är mera en tidsfråga när S, C och SD ska inse att de är ensamma i klassen. Och att det ger ett egendomligt intryck när de står kvar. Som ekon av en svunnen tid. Historiska eftersläpningar. De sista partierna att anse att de är lämpade att utifrån sina partiers ideologiska övertygelser styra en kristen kyrka och påverka dess bekännelse, gudstjänst och organisation. Som vore de sentida arvtagare till Gustav Vasa. Kungen som införde en egen kyrkostyrelse och satte biskoparna under förmyndare. Ty kyrkan skulle styras och kontrolleras. Tjäna fler och andra syften.

Metoderna idag är en västanfläkt av dåtidens oförblommerade maktövertagande. Mera återhållsamt. Raffinerat. Demokratiskt benämnt. En aning övertalande då nomineringsmakten inte är församlingens eller kyrkans, utan nomineringsgruppens eller partiets...

Är det inte dags att någon ser till att få in en träff i nomineringshälen? Den svaga. Om Ni till äventyrs skulle minnas den gode Akilles...

Nej till partipolitik

Kyrkan måste våga vara politisk, har Svenska kyrkans biskopar hävdat genom åren. De har gjort det i polemik med starka politiker som menat att kyrkan ska hålla på med det andliga som om andligt liv gick att klippa loss från samhälle och politik. En kyrka kan inte reducera sitt engagemang till ett konstgjort och inskränkt andligt reservat. En kristen kyrkas tro och lära leder till engagemang och handling i världen.

Svenska kyrkan ska inte vara partipolitisk, har även partiföreträdare påstått. Det märkliga är att partifolket inte dragit den logiska slutsatsen och agerat för att skilja kyrkan och partipolitiken åt. Istället har man tonat ner det anstötliga i att politiska partier, för närvarande S, C och SD, finns representerade på kyrkans alla nivåer. Kyrkans biskopar borde ta bladet från munnen. Förklaringen till deras halvkvädna visor är nog ett beroende och en sammanväxt med systemet, kringskurna och avlövade (till exempel chefs- och ledarskapet för kyrkans vigningstjänst) som de är.

Särskilt Arbetarpartiet Socialdemokraterna har ett dominerande inflytande på Svenska kyrkans ställningstaganden. Partiets företrädare sitter på majoriteten av kyrkans ledande förtroendeposter. Partiet är det största i kyrkomötet och har framskjutna poster i stiften (förste vice ordförande i 7 stift och andre vice i 4). Övriga partipolitiska grupper har tagit ett steg tillbaka men har fortfarande partikopplade namn. De borde ta fler steg i rätt riktning.

Talet om kyrkan som politisk flyttar fokus från konflikten mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den står under inflytande från samma politiska krafter som kyrkan ska kunna opponera mot. Det är stötande att partier som i riksdagen stiftar lagar och styr i stat och kommun har makt över Svenska kyrkan. Det hindrar kyrkan att vara en fri politisk kraft. Först som oberoende av det politiska etablissemanget blir Svenska kyrkan en självständig aktör som kan agera fritt med evangeliet som inspiration.

Stötande är också att alla förespråkare för den sekulära staten aldrig fullföljer resonemangen och hävdar alla trossamfunds rätt att fritt och utan inblandning forma sin framtid. Det är inte möjligt så länge som religiöst neutrala politiska partier skiftar kappa vid kyrkporten och blir ”kristna” för en stund för att kunna bibehålla sin makt. Partierna deltar gladeligt, utan insikt om det problematiska med sitt beteende, till exempel i beslut om kyrkohandbokens nattvardsböner och syndabekännelser. Men så snart partierna träder fram i andra sammanhang lämnar de kristen tro långt bakefter. 

Genom åren har många förnärmade partipolitiska representanter i kyrkan replikerat att de minsann är goda kristna. Må så vara, men det är partierna S, C och SD som ställer upp i kyrkans val och på partimöten avgörs gruppens ställningstaganden. Många partiföreträdare är engagerade i kyrkan tack vare sitt parti och om partiet drog sig tillbaka skulle ett antal valda förmodligen också göra det. Vilket antyder att partiet är det primära och kyrkan ett medel för andra syften. Men lämna det personliga och betrakta systemet med partier i kyrkan. Det är i ett modernt samhälle en orimlig modell.

Partierna förklarar aldrig varför Svenska kyrkan, fri från staten och ett trossamfund bland andra, som enda kyrka ska njuta partiväsendets påstådda välsignelser. De historiska skälen håller inte längre. Svenska kyrkans storlek och rikstäckning, eller dess stora rikedom och kulturella arv, är inte tillräckliga skäl för partiers inblandning i kyrkan. Berättar man för lutheraner eller anglikaner från andra länder om partipolitiska företrädare i Svenska kyrkan frågar de om det är sant. Så otroligt och otidsenligt ter sig systemet för dem.

Partiledarna borde förklara varför deras partier biter sig fast i kyrkans organisation. Anser de att modellen är så bra och skänker demokratisk legitimitet åt kyrkan och garanterar dess folklighet? Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?! Naturligtvis för att inget annat samfund oberoende av religion skulle tillåta en sådan inblandning! Modellen skulle direkt avfärdas som otillbörlig och stridande mot religionsfriheten.

Partiernas inblandning i Svenska kyrkan bör upphöra. Det är en livsavgörande fråga för kyrkans framtid. Kyrkans Herre är den vars vilja alla förtroendevalda, anställda och medlemmar bör söka och följa. Guds ord och kyrkans tro, bekännelse och lära går före alla slags politiska partiprogram!

Debattartikel publicerad i Kyrkans Tidning.

Kom ihåg att visa gästfrihet

Nyss hemkommen från en kortare utrikes resa inser jag att särskilt de flyende från kriget i Syrien nu hindras att nå Sveriges gränser. Det får vara nog, säger somliga och tycker att gränserna ska stängas så att de drabbade inte kan komma hit. Andra säger att nu får det verkligen vara nog och hävdar att det är dags att det rika välfärdslandet Sverige faktiskt blir ett generöst och öppet samhälle som välkomnar dem som tvingats att lämna allt och fly för sina liv. Jag håller med dem som menar att vi vill, kan och har både råd och möjlighet att vara medmänskliga och solidariska!

Som ett led i eftertanken har jag gång på gång de senaste timmarna läst inledningen av Hebreerbrevets sista kapitel, det trettonde kapitlet, det som tar upp vikten av att hålla kärleken levande.

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

Jag har många frågor, Herre

Kan det finnas en kyrka där de flesta medlemmarna låter bli att delta i kyrkans liv och verksamhet? En kyrka där majoriteten inte tror på Gud eller omfattar tron på att Jesus Kristus levt på jorden som sann människa och sann Gud och inte heller bejakar att han lidit, dött och uppstått för människornas frälsnings skull?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att känna och uppleva och knappast längre vill tänka och formulera sig teologiskt. Kan det finnas en kyrka som i inkluderande nit hellre vill sudda ut sina egna gränser än att övertyga om vikten att ta ställning och omvända sig. Kan det finnas en kyrka som menar att synder är något förlegat och att det räcker med människors allmänt goda vilja?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att ha en bekännelse men egentligen inte anstränger sig för att ens kyrkans medlemmar skall stämma in i den? Kan en kyrka erbjuda sakramenten så vidlyftigt att man struntar i om de som deltar inser vad dopet och nattvarden innebär? Kan en kyrka styras av religiöst neutrala grupperingar som, om man får tro deras valprogram, ser kyrkan som en allmän välgörenhetsinrättning snarare än något som handlar om människor eviga väl och salighet?

Kan det finnas en kyrka som vill göra om sin gudstjänst så att den kommer längre bort från de stora världsvida kyrkornas liturgier? Kan en kyrka konsekvent dra en hårdare gräns mot influenser från de stora kristna traditionerna än mot hemsnickerier och ständiga förskjutningar åt mera reformert håll? Kan en kyrka passivt notera att bönens röster tystnar och kristenlivet på de flesta områden urholkas och urvattnas?

Kan det finnas en kyrka som överger församlingsgemenskapen som centrum för att vinna organisatoriska fördelar? Som tror att man sparar om man flyttar makt från det lokala till mera övergripande nivåer? Kan en kyrka föredra att anställa personal som har starka förbehåll inför kyrkans tro och lära? Kan en kyrka ledas av förtroendevalda och anställda som anser att kyrkans gudstjänster är så tråkiga och intetsägande att de sällan eller aldrig vill delta? Kan en kyrka ha präster som tonar ner kristendomens betydelse till förmån för andra religioners anspråk? Och kan en kyrka som inte kan eller vill missionera med bevarat förtroende övertygande sjunga Se jag vill bära Ditt budskap, Herre?

Jag har många frågor, Herre. Och nu undrar jag om dessa frågor ens till en ringa del kan stämma in på något av de trossamfund som verkar i Sverige?

Urvattnat dop - eller en annan tro?

När det mesta går an är det ingenting som riktigt betyder något. Allt blir förhandlingsbart och det specifika och pregnanta riskerar att upplösas. Insikten slår ner som en tyngd över pannan. Jag inser att man kan påstå snart sagt vad som helst om kristen tro. På Svenska kyrkans nationella hemsida presenteras dopet. De texterna har genom åren fått utstå mycken kritik. Man kanske inte där skriver precis vad som helst. Men det blir verkligen en tillrättalagd lightversion av kyrkans dopteologi.

Dop är en en fest då vi firar och gläds över att en människa blir del av ett sammanhang. Vid dop bekräftas att man tillhör sin familj och ingår i en större gemenskap, församlingen, kyrkan i världen och Guds stora familj.

Dopet presenteras alltså med dessa och liknande formuleringar på Svenska kyrkans hemsida. På vad sätt man firar att den som döps blir del av ett sammanhang är oklart. Särskilt som nästa mening först påstår att det bekräftas att man ”tillhör” sin familj och därefter kommer påpekandet att man ingår i en större gemenskap. Detta med sammanhang och den egna familjen står inte i fokus vid ett dop! Läsaren anar liksom ett alltmera vidgat gemenskapsperspektiv, ungefär som när man säger Örebro, Sverige, Världen. Kanske har man till Guds stora familj räknat in hela den himmelska härskaran? Oklart är det.

Dopet är inte en namngivningsceremoni, men namnet spelar en central roll. Namnet är viktigt, eftersom den som döps inte är anonym. Det är just denna människa som döps, den unika individen.

Kan det vara på något annat vis än att den som döps är den peson som blir döpt? Dop genom ombud förekommer av förklarliga skäl inte. Men man vill väl skingra dimmorna kring spridda föreställningar om dopet. Ingen ska behöva tro att frågan, Vilka namn har ni gett ert barn, ska kunna uppfattas som att dopet är en namngivningsceremoni. Men det är naturligtvis fullt möjligt att döpa ett barn som ännu inte fått sitt namn.

Dop är en gåva. Vi behöver inte prestera något eller vara på något speciellt sätt för att ta emot dopet. Dopet innebär att få leva i förlåtelse, och vara välsignad. Att döpas innebär att bli en del av Jesu liv, död och uppståndelse.

Genom dopet blir man en kristen, eller som Luther slog fast i sin lilla katekes: Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälser ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätter tro till Guds ord och löften.

Här slås jag av att ett och annat inte längre finns med när dopets verkan beskrivs. Möjligen av flera skäl. Här ska man mest göra dopet attraktivt och inbjudande. Några djupare teologiska perspektiv ryms inte och skulle bryta den förenklade förklaringsmodell man vill tillämpa.

Men misstanken gror samtidigt att här vill man strömlinjeforma och tona ner dopets verkliga innebörd så som den genom tiderna har förståtts av de stora kyrkorna i världen, dvs även av Svenska kyrkan. Synderna som behöver förlåtas och tron är möjligen bortsorterade som något otidsenligt, ovidkommande och irrelevant?

Till kyrkans dopteologi hör, eller ska man numera säga hörde (?), att dopet förenar med Jesu liv, död och uppståndelse poängteras i dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete. Där står också att Det dop, som gör kristna delaktiga i Kristi döds och uppståndelses mysterium, är förbundet med syndabekännelse och hjärtats omvändelse. Man får inte heller glömma att den döpte faktiskt ingår i gemenskapen med den treenige Guden i vars namn dopet sker. Dopet gör även barnen till Jesu lärjungar genom att de får del av frälsningens nåd och nytt liv i Kristus. Luther var ganska kärvt tydlig när han förklarar att dopets nåd kan förspillas genom att den döpte inte låter den helige Ande hos sig verka en daglig bättring, utan övergiver Guds ord och bönen, fattar lust till världen och samtycker till synden. Men den nåd, som Gud ger i dopet, står fast så att Gud söker de fallna, på det att en sann bättring kan återvända.  

Dopet ger formellt medlemskap i Svenska kyrkan, och det ger tillträde till nattvarden och rätten att vara fadder vid andras dop. För att bli konfirmerad måste man vara döpt. Den döpta kan också bli kyrkvärd. Som döpt och konfirmerad kan man efter utbildning och antagning vigas till präst eller diakon.

Här ses dopet ur ett juridiskt rättighetsperspektiv. Det låter enkelt och verkar som om det räcker att pro forma vara döpt. Någon glömde att påpeka detta att livslångt leva, lära och växa i sitt dop.

Till sist tänker jag på alla dem som verkar i vår kyrka men som fortfarande har troendedopet som sitt ideal. De omfattar liksom samtidigt olika dopsyner? En sak har de förstås att bidra med – insikten om trons betydelse hur starkt man än betonar dopet som nådeserbjudande, Nåden blir till slut billig och kan leda till urskillningslösa dop, som man uttryckte saken i Faith and Order. Urvattnat dop vore kanske en fyndigare benämning. Ett dop som inte verkar ha så mycket gemensamt med det dop Luther förkunnade...

(För att övervinna sina skiljaktigheter bör troendedöpande och
sådana som praktiserar barndop, på nytt överväga vissa aspekter
av sin egen praxis. De förstnämnda bör söka att mer synligt
ge uttryck åt det förhållandet att barnen står under Guds nåds
beskydd. De sistnämnda måste vara på sin vakt mot att praktisera
ett till synes urskillningslöst dop och ta sitt ansvar för de döpta
barnens fostran till moget engagemang för Kristus på större
allvar. Ur Dop, Nattvard, Ämbete)