Om sanning och säkerhet

De senaste veckornas inhemska politiska dramatik har engagerat. Presskonferenserna har avlöst varandra och utspelen likaså. Den som försöker ta ett steg tillbaka för att betrakta det som sker med viss distans kan lägga märke till ett märkligt fenomen. Det är som om frågan om vad som riktigt och sant avgörs utifrån vilket politiskt block man tillhör eller sympatiserar med. När till och med biskopar låter sina partisympatier slå igenom finns det goda skäl att tänka efter vad som är vad.

Tillhör man det rödgröna konglomeratet så är det mesta av det som skett Alliansens fel. De ville lägga ut myndighetsutövning på privat entreprenad. Alltså är det de som borde granskas av KU och hållas ansvariga. Tillhör man Alliansen är det regeringens och flera statsråds försummelser som har orsakat all turbulens i denna politiska kris och därför bör de ta sitt ansvar och entledigas eller avgå.

Illavarslande är det när man så till den grad blir fången i sina egna föreställningar att allt som är galet beror på dem som har en annan politisk inställning. Sanningsfrågan är alldeles för viktig för att enkelt avgöras utifrån partipolitiska tillhörigheter och sympatier. Att det blir så kan också bero på att minsta erkännande om egna tillkortakommanden drabbar partiet och/eller det egna blocket. Därför vill ingen egentligen kliva fram och säga sitt mea culpa!

Dessutom är det så att i politiken saknas det som för en kristen är en grundbult: förlåtelsens möjlighet. Eftersom de olika sidorna föreställer sig att de äger sanningen ska man istället peka finger och utkräva ansvar. Ibland måste det förmodligen bli så. Men för tillfället verkar det fördjupa klyftor och motsättningar istället för att lösa problemen med säkerheten.

Bönor förändrar livet

Livsstil och hälsokost håller ställningarna på bokhandelsdiskarna. Till det som just nu är högaktuellt är att äta bönor. De kan näst intill göra under och få kilona såväl som midjemåttet att decimeras. De gör under med oroliga magar och ordnar till tarmfloran så att de goda bakterierna får bästa tänkbara miljö.

För några dagar sedan bestämde sig en mig närstående att göra slag i saken. Vi har nyligen bjudits på en bönsallad som gav smaklökarna goda vibrationer. Så vad kunde väl vara bättre än att skaffa sig lite insikter i bönornas kraft. En bok som särskilt omtals är Låt bönor förändra ditt liv av Lars-Erik Litsfeldt och Patrik Olsson (Bladh & Bladh).

Den välsorterade bokhandeln fick ett besök. Expediten log tillmötesgående inför frågan om den populära bönboken fanns. Javisst, sa hon, den har vi. Jag går och hämtar den. Blixtsnabbt pilade personen iväg bort bland hyllorna och kom snart triumferande tillbaka. Jo, sa hon, det var precis som jag trodde, den hade vi! Och höll triumferande fram Viktorias bönbok.

När saken väl retts ut och man skrattat klart blev det en ny snabb promenad mellan bokhyllorna. Se, där fanns boken om bönor som förändrar ditt liv. Men expediten hade egentligen inte haft så fel. Låt böner förändra ditt liv, hade varit en lika adekvat som bra titel på en verklig bönbok!  

Där trons liv ska levas

Hur står människor ut med all den inkonsekvens och alla logiska genvägar som måste till för att hålla fast vid att politiska partier ska styra en av många kyrkor?

Det har i många sammanhang hävdats att tro och kyrka tillhör den personliga och privata sfären. Sedan motsäger man det genom att se till att partiet finns med och får makt och inflytande på att kyrkans beslutsnivåer.

Hur står man ut med de oklara beskeden om kyrkans verkliga uppgift?

Man påstår att partiet är religiöst och livåskådningsmässigt neutralt. Det avspeglas delvis i de kyrkopolitiska programmen som undviker att tala om tron och bekännelsen. Samtidigt tar man i partiets namn beslut om kyrkans tro och lära, som i fråga om nattvardsböner och syndabekännelser.

Och hur kan man godta det förmynderi som utvecklas för att säkra partiets framgång?

Det utövas genom att man inte tillåter de egna partimedlemmarna (som t ex anser att partipolitik inte hör hemma i Svenska kyrkan) att ställa upp för icke partipolitiska nomineringsgrupper. Dessutom avgör partiet vilka partimedlemmar som får stå på de egna listorna.

Kyrkovalsprogrammen talar inte om kyrkans förkunnelse och mission, om hur tron på Jesus skall ges vidare till fler. Istället  handlar det om medlemskap som vore kyrkan en förening vilken som helst och då vill partiet se till att de icke aktivas röst ska höras. Men en kyrka är något annat och något mer än en förening där medlemmarna avgör alla frågor. I kyrkan handlar det också om att följa Guds kallelse och vilja och att vara Gudsordets tjänare och Jesu lärjunge! Kyrkans uppgift tycks i partiprogrammen vara verksamheter som är okontroversiella och trosmässigt lågprofilerade. En uppgift verkar då vara att täcka upp med diakoni och verksamhet där stat och kommun inte räcker till.

Detta knackas ner en dag då partipolitikens konfliktbenägenhet visas i alla sin prydno. Må kyrkan bevaras från att partiernas överdrivna självbild och bristande självinsikt ska fortsätta styra där trons liv ska levas...

Förhinder och fritt val

Utdrag ur en predikan på ordrik över Luk 9:51-62:

Följ mig, säger Jesus, men får ett svar som får mig

att tänka på barnbokspojken Alfons Åberg. Han som

hela tiden svarar: jag ska bara...

Barnet har lust att göra något annat

och prövar under barndomen sina förmågor

att välja och vilja själv och inte bara göra

det som den vuxne vill

Men texten har också fungerat som ett exempel

för hur vi alla fungerar, oavsett vilka vi är,

Då målar texten ingen skiljelinje mellan oss

vilka grupper vi än kan räknas in i

Gotlänningar, smålänningar, gambier,

vänstermänniskor, sverigedemokrater eller fotbollsspelare…

Texten pekar på att vi alla har förbehåll

och bindningar som ställer sig i vägen för

vårt lärjungaskap

När någon avgör vad som

verkligen är viktigt att göra

när alternativen vägs - hur gör man då?

Jag tror att det vanligtvis sker

en inre kostnadsberäkning:

Vilka blir följderna om jag fattar ett beslut?

Blir det balans mellan tillfredsställelse och besvär?

Vill jag detta? Har jag lust? Vad kräver det?

Vad måste jag göra?

I frågan om lärjungaskap och efterföljelse

kan man ställa sig frågan om det fungerar att bli en

lärjunge till Jesus i min situation, med mina värderingar,

i mitt sociala sammanhang?

Texten har många bottnar

Många föreställer sig att de har en fri vilja

Och att man personligen har förmågan

att fatta beslut om trons verklighet

Jag kan själv välja att tro på Gud

Eller besluta mig för att avstå.

Att säga ja eller att säga nej…

Men reformationens teologer var inte övertygade

om att vi hade den friheten

Viljan beskrevs som trälbunden och inte fri

Den var slav under världen och det onda

Den kunde inte av sig själv

välja tron utan behövde assistans,

stöd och hjälp av den helige Ande.

Så kan bibeltexten sätta frågetecken

för den frihet vi föreställer oss att vi har

Den är ganska begränsad och bunden

av tradition och sociala konventioner

och mycket annat som politiska sympatier

och gjorda livserfarenheter...

Falla där man inte bör

I år är det andra sommaren i rad som jag linkar. Förra året berodde det på en olycklig landning vid ett enkelt litet hopp vid floden Potomac utanför Washington. Jag stupade som en klubbad oxe och fick en stukning som gjorde förflyttning till en plåga. Vid hemresan var det förfärligt att byta plan i Köpenhamn och ta sig från en terminal till en annan.

Hela året har det haltats och hasats med en fot och ett ben som vare sig orkat eller velat. Nu började det hela ordna upp sig. Då fick jag för mig att hoppa över ett staket. Så där som man gjorde i sin ungdom. Numera går det inte så lätt. Jag kom upp på staketet. Och fastnade där. Fick liksom knycka mig över till andra sidan. Under natten blånade höften och lårmuskeln. Värken satte in. Jag kunde inte ligga still i någon enda position. Så enkelt blev jag nattvandrare. Eller natthasare som släpade runt på ett ben och en höft som fick mig att pusta och pysa.

Dagen efter skulle det firas födelsedag hos en granne. Så istället för att gå, vilket var omöjligt, lyckades jag cykla. På hemvägen kände jag lättnad över att det fanns hjälpmedel som gjorde det enkelt att förflytta sig. Här bör jag påpeka att det var ett alldeles nyktert kalas. När jag skulle svinga mig av cykeln vid hemkomsten fastnade benet på en cykelkorg som plötsligt uppenbarade sig på cykeln. Jag hade nämligen lånat livskamratens hoj.

En dykning rakt ner i gräsmattan, som tack och lov var någorlunda mjuk och gräsbevuxen, fick mig att undra hur jag hamnade där. Fort gick det och mörbultad blev jag med nya blessyrer på knä och ben.

Så nu linkar jag igen, som vore denna sommar den förra. Tänk att det ska vara så svårt att bete sig lite värdigt och återhållet stiligt. Stakethoppning och cykelkorgssparkning ska jag åtminstone avstå ifrån. Ett tag.

Jag gnolar inte på Sommaren är kort... Sommaren är fortfarande lång och det kommer säkert nya möjligheter att bete sig. Man kan i alla fall hävda att jag har varit i farten. Att jag har varit med. Och har fått konkret erfarenhet. Så sjungs det på något är det: Det gör ont...  Tro mig. Det gör det. Man får sådant av att falla där man inte bör. Så det tänker jag låta bli. Om jag kan!

Kyrkoval och SSU:s " information"

Kyrkovalet är redan hett stoff. SSU blev nyligen omskrivna eftersom de skaffat sig adressen http://www.kyrkovalet.info på nätet. De hade dessutom köpt annonsplats på Google så att deras sida kommer överst på sökningar på ord som kyrkoval och kyrkans val.

Tidningen Dagen uppmärksammade att SSU hade anonymiserat sidan så att den såg ut som en information från Svenska kyrkan. I mycket liten stil, i princip oläsbar på vanliga skärmar, stod att den som sände in sina uppgifter för att få en påstötning inför valet också tillät SSU att behandla personuppgifterna för att ”informera” om kyrkovalet.

SSU vill driva några frågor. En handlar om att man är mot rasistiska och konservativa krafter. De två övriga frågorna formuleras:

Samkönades rätt att få gifta sig.

Kvinnors rätt att vara präst.

Så slår man in öppna dörrar och spelar på att människor dåligt känner till hur det ser ut i Svenska kyrkan. Samkönade vigslar finns det redan beslut om liksom att både kvinnor och män har tillträde till vigningstjänsten. Däremot är det ingens rätt att vara präst, den rätten förfogar kyrkan över. Att låtsas som om detta behöver krävas är inget annat än dumheter och strunt!

Nu har SSU-sidan något korrigerats så att det en aning tydligare framgår att sidan tillhör SSU. Men de kunde inte nöja sig med att uppge det utan de har då lagt in följande text som dyker upp om man vill veta något om sidan: Kyrkovalet.info drivs av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund med syfte att informera och påminna om det kommande kyrkovalet.

Konservativa och rasistiska krafter utnyttjar det faktum att få människor känner till valet.

Vilka som avses med de konservativa och rasistiska krafterna är inte klart utsagt. Man vill förmodligen att orden ska träffa vidare än SD som (s) redan utnämnt till huvudmotståndare i valet. De hoppas kanske att orden ska drabba även några av de partipolitiskt bundna alternativen? Dessutom är det tydligt att den socialdemokratiska devisen ”alla ska med” inte gäller alla…

Uppenbarligen bekommer det inte SSU att de själva just försökt göra det de beskyller ”konservativa och rasistiska krafter” för, nämligen att utnyttja att valet inte är så känt. Varför annars låtsas att det handlade om en neutral ”informationssida”? Om de inte blivit påkomna hade med all säkerhet det socialdemokratiska valmaterialet som fejkad information fortsatt att dyka upp på Googlesökningarna!

Det kommande kyrkovalet blir viktigt för att bryta det partipolitiska inflytandet över en ”fri” och självständig kyrka. (S)-gruppledaren i kyrkomötet Jesper Eneroth skriver i en debattartikel i dagen och ondgör sig över att det kommer kritik mot somliga nomineringsgrupper. Han undviker noggrant att ta upp den bärande invändningen, den att politiska partier som beslutar i stat och kommun, också gör anspråk på att styra kyrkan. I ett samhälle där stat och kommun är sekulära är det viktigt att inte blanda samman den offentliga maktsfären så att kyrkan inte styrs utifrån sina egna principer och kan stå politiskt oberoende.

Jesper Eneroth anser att (s) kyrkopolitik ger Svenska kyrkan goda möjligheter att utveckla sin verksamhet inom alla de grundläggande områdena: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Ändå är den överskuggande och viktigaste ambitionen att försäkra att även de icke aktiva får inflytande. Den ambitionen behöver i en kyrka balanseras med sätt att se till att kyrkan får vara kyrka med bibel, tro och bekännelse som viktiga ledande och styrande texter.

Att gudstjänsten inte är en verksamhet borde Eneroth naturligtvis veta. Dessutom har storpastoratsreformen och andra beslut bidragit till att allvarligt begränsa antalet gudstjänster. Centralisering av arbetsorganisation och beslutsmakt bidrar till att avlöva församlingar på många håll. Om partierna ägnade sin uppmärksamhet och kraft åt at se till att tron på Jesus Kristus väcks och lever, att man missionerade och undervisade så att det kristna livet i tro enligt kyrkans uppdrag kan spridas och överlämnas vore läget mindre allvarligt. Men så ser verkligheten i kyrkan inte ut.

Det är då den öronbedövande tystnaden vad gäller dessa frågor från biskopar och domprostar, med något enstaka undantag, blir så besvärande. Har de blivit så beroende av dem som idag har makt och inflytande att de av bekvämlighet valt att inget säga? Var och en kan ju till exempel undersöka vilka partier som har uppdrag som vice ordförande i stiftsstyrelserna för att se hur det ser ut.

Och alla andra kyrkans tjänare – varför tiger ni?

Att bara vara

Regnet ha varit ymnigare än vanligt. Flera dagar i sträck har det ömsom duggat ömsom öst ner. Något har det begränsat vad som varit möjligt att göra. Samtidigt har regnet varit så oerhört efterlängtat. Grundvattennivåerna är som bekant lägre än på länge. Nu hjälper några dagars skvättande inte särskilt mycket. I backen är det ändå rejält torrt.

Väderleken har gjort timmarna inomhus något fler än vanliga somrar. I sin tur borde det märkbart ha gynnat bloggskrivandet. Så blev det inte. Istället för att kliva upp på någon barrikad för att bekämpa oönskade fenomen i samtiden, så tog jag det lugnt och försjönk i en bok.

I bönegrupper och vid meditationsdagar har jag ibland behövt påpeka, nästan mer för mig själv än för andra, vikten av att inte ständigt värdera och bedöma. Tänk att ta ett steg tillbaka och bara vara. Åtminstone för en stund. En avkoppling utan like. Ett utrymme för tilltal på ett djupare plan. Ett väntande när man är  öppen och lyssnande utan att tänka dåligt, sämre, sämst eller bra, bättre, bäst. Tusen andra omdömen får också vila ett tag. Det bortträngda, dolda, glömda kan tillåtas röra på sig. Också det utan utvärderande etiketter.

Plikter och uppgifter, måsten och krav får ledigt. Trycket över axlar och bröst som många känner tillåts lätta. Därför älskar jag uttrycket: bara vara. Vilket även det är en konst som måste övas. För mi del uppfattar jag varandet, oavsett plats, som en relation. Möjligen ha det med den kristna djupmeditationens inställning att göra. Man är inför Gud. Och för att hjälpa fram rätt hållning blir det: att bara vara inför Guds ansikte.

Med alla mina behöv av att vara sedd och omsluten, förlåten och befriad blir varandet i stillhet och tystnad en bekännelse. Här får jag lämna allt som skaver och gör ont, allt som föröder och förvränger. Med ord som jag ofta hanterat och brukat: syndens bortvändhet blir till omedelbar tillvändhet och vila. I mitt inre finns då rum för den som allt förvandlar.

Men, snart nog behöver disken diskas och soporna bäras ut, gräset klippas (när det torkat något) och tvätten hängas. Sedan ska räkningarna betalas och brev besvaras. Mat ska lagas och vänner bjudas. Men även in i dessa sysslor och aktiviteter följer något av detta varande. Hjärtats tysta bön mitt i dagens bestyr...

Almedalen och kyrkovalet

Under Almedalsveckan deltog jag i ett panelsamtal arrangerat av Tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Ämnet var Kyrkovalet 2017 och vad partipolitiken har i kyrkan att göra. Samtalet leddes av Elisabeth Sandlund, opinions och debattredaktör i Dagen. Övriga deltagare var Jesper Eneroth, gruppledare för (s) i kyrkomötet, Jan-Erik Amilén, ordförande i Frimodig kyrka, Martin Tunström, politisk chefredaktör Barometern.

Jesper Enerot är blott några och tjugo år gammal och han har gjort rekordsnabb karriär som socialdemokratisk kyrkopolitiker. Han fick en både utsatt och gynnad ställning i debatten. Utsatt eftersom han egentligen var den ende som försvarade partipolitiken och gynnad eftersom han därmed fick anledning att göra många inlägg.

Som väntat tonar han ner partiets roll och får det att låta som om han och 6 000 socialdemokratiska vänner slagit sig samman för att visa sitt demokratiska engagemang i kyrkan. Att partiet på något sätt skulle vara bundet av de beslut som fattas i kyrkomötet gick han förbi. Däremot blev han ganska upprörd över påpekandet att de sekulära politiska partierna har fördelar i kyrkovalet genom de välorganiserade partiapparater man förfogar över.

 

Eneroth fann det märkligt att hans företrädare Olle Burell och han, som han uppfattade det, anklagades för att använda det kontaktnät man hade. Det stod var och en fritt att använda sina kontakter och flest röster vinner, konstaterade han. Så partiets engagemang vad gäller kyrkopolitisk mobilisering var självklar och oproblematisk. Det framstod som en något märklig reaktion för den som påstått sig vara kyrkans utsände inom partiet snarare än partiets utsände i kyrkan. Hur kommer det då sig att man vänder sig till medlemmarna just när det gäller att säkra makt och position, men inte gör sådana insatser när gudstjänstdeltagandet kraftigt viker och dop- och konfirmationssiffrorna pekar neråt?

I diskussionen hettade det till nu och då. Till exempel om Stefan Lövfens intervju i Kyrkans tidning som Jesper Eneroth starkt betonade att han ”gjorde som partiordförande och inte som statsminister”. Att partiordförande Löfven är statsminister hela tiden spelar då tydligen ingen roll. Talade han den dagen enbart som partiordförande för Arbetarpartiet socialdemokraterna och medlem i Svenska kyrkan? Är det ens möjligt? Men inkonsekvensen är uppenbar. I det fallet spelar partiet roll och posten som partiets ordförande är det som gäller.

I samtalet påpekades att (s) målar upp valet som en kamp mot SD. De skrämmer dels med SD för att de tror att det ger dem mer uppmärksamhet, men glömmer att berätta att det också ger SD ökad uppmärksamhet. Genom att utse SD till huvudfiende, en grupp som har svag och vacklande förankring i Svenska kyrkan, är ett uttryck för det taktiska och ganska cyniska spelet att vina fördelar i valet. De flesta kyrkligt oengagerade kyrkomedlemmar har dålig insikt i hur det förhåller sig och kan lätt fås att tro att den utmålade bilden är korrekt. SSU har redan använt SD såväl som ett så gott som obefintliga kvinnoprästmotstånd som en hävstång för att skrämma fram sina medlemmar till valurnorna.

 

Många raljerar över Almedalsveckan och det myckna rosévinsdrickandet. Jag har under många år varit flitig på Almedalsveckorna och gått på mängder av seminarier och möten. Inte ett glas vin i sikte. Däremot har mängder av seriösa och engarade människor visat sitt stora intresse i en rad sammanhang. Jag unnar gärna hårt arbetande politiker, näringslivsföreträdare och folkrörelsemänniskor ett glas rosé. Men ryktet om den flödande rosén är betydligt överdrivet. Visby är inte roséns och ruinernas stad utan rosornas...

 

 

Vigselfrågan hör hemma i riksdagen

Vigsel har blivit en viktig fråga för många kyrkopolitiker. Så till den grad har vigseln betonats att några vill göra vigsel till en bekännelsefråga. Man driver tesen att alla präster i Svenska kyrkan måste säga ja till alla slags vigslar. Om blivande präster inte gör de vill de att "fel" inställning till vigsel ska utgöra ett hinder för prästvigning. Därmed har man i praktiken gjort vigseln i det närmaste till ett sakrament, för hur ska man annars förklara att just vigselfrågan drivs till att bli avgörande för om någon ska bli präst eller ej?

Enligt min ringa mening är det Gud och församlingen som kallar till tjänst. I luthersk tradition, som från början är katolsk, är det förkunnelsen av Ordet och handhavandet av sakramenten som är prästernas avgörande uppgifter. Att viga till äktenskap är idag myndighetsutövning, något man gör på statens uppdrag. Alltså förväntas hela kyrkan i framtiden sätta det staten delegerar bl a till Svenska kyrkan, detta att förrätta vigsel, så i centrum att det blir en vattendelare inför prästvigningen. Detta med motivering att människor som önskar samkönad vigsel inte ska bli diskriminerade.

På vad sätt det skulle vara diskriminerande att några präster väjer har man inte lyckats förklara. Då borde det väl sticka än mer i ögonen med samfund som behåller den traditionellt kristna synen på vigsel. Vore det den principiella frågan som var verkligt angelägen för (s) och andra som driver frågan borde man ju lösa den principiellt och inte inom ett enskilt samfund. Enklast vore obligatorisk civil vigsel med möjlighet för kyrkor och samfund inom olika religioner att ordna välsignelsehandlingar. Då är det i riksdagen frågan ska tas upp och inte i Svenska kyrkans kyrkomöte! Kan det vara så illa att man inte vill eller törs stöta sig med företrädare för romersk katolska kyrkan eller med de muslimska rörelserna i Sverige?

Saken i Svenska kyrkan är just nu tillfredsställande ordnad genom att församlingen ser till att en vigselförrättare finns till hands och de som önskar vigas blir vigda. Årligen handlar det om 170 -  190 samkönade vigslar. Svenska kyrkan har över 4000 präster som genomför ungefär 18 000 vigslar per år. Ett prästvigningshinder utifrån samkönad vigsel lär knappast ha någon betydelse i praktiken. De flesta präster kommer ytterst sällan eller aldrig att genomföra en sådan vigsel om man utgår från statistiken.

Frågor inför de kyrkliga valen i september

Efter sommaren blir det kyrkoval. Här några enkla frågor med anledning av det:

Hur kan ett livåskådningsmässigt/religiöst neutralt parti göra anspråk på att ha makt och vara med och leda en kristen kyrka, ett fritt trossamfund?

Hur kan ett politiskt parti i ena stunden besluta om nattvardsböner och syndabekännelser, beslut som rör kyrkans tro och lära, och sedan hävda religiös neutralitet?

Hur kan ett parti som ställer upp i kyrkans val låta bli att berätta hur de tänker sig att ”människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro” och ”Guds rike utbredas” som kyrkoordningen beskriver som kyrkans syften?

Hur kan ett parti ställa upp i kyrkans val och sedan inte kännas vid att man inte företräder kyrkan hela tiden och överallt och inte bara ibland när det passar?

Hur kan ett politiskt parti två sina händer och lämpa ansvaret för besluten i kyrkan på de enskilda ledamöterna?

Hur klarar ett sådant parti sig undan anklagelser för att tala med kluven tunga och för att inte stå för sina beslut?