Ett omväxlande dialysliv

Lätt låser sig tankarna vid det man inte kan, det man är förhindrad att göra. Inskränkningarna tar över. Allt som är möjligt och kan göras krymper då. I mitt fall är det dialysen som tycks lägga hinder i vägen.

Tre gånger i veckan måste jag till hemodialys (bloddialys) på sjukhuset här. Trevlig personal och effektiv behandling. Men knapert med läkarkontakter. Först passerar man incheckning med en person i förkläde visir och handskar som frågar ut patienten om hälsoläget. Sedan tas temperaturen. Väl inne på avdelningen kopplas jag under minutiös sanitet upp till dialysmaskinen och under fyra timmar ligger jag still medan blodet cirkulerar med 3 deciliter i minuten. Dessutom får man kaffe och smörgås, näringsdryck och till sist en måltid med sig hem. Detta för att dialysen berövar oss så mycket av proteiner och andra godsaker att en rejäl påfyllning behövs omgående efter seansen.

Bundenheten vid hemorten gör att jag måste stanna här. Visst kan jag åka 30 mil bort och ligga på hotell om jag skulle önska. Men det blir en natt och sedan måste jag hem igen. Sedan dialysstarten för snart 15 månader sedan kan jag enbart delvis duscha eftersom jag har en infart i bröstet som man kopplar upp mig med. Snart ska jag dock få en sk fistel där man syr ihop artär och ven och skapar ett jättekärl som tål att sticka i gång på gång.

Gästdialys är en möjlighet att besöka andra platser längre, men Covid - 19 lägger i år hinder i vägen. Förra året försökte jag få resa till Gotland. Då skulle man ha anmält sig till gästdialys i Visby redan i januari månad, men eftersom min dialys började i maj var det inte möjligt. Jag fick möjlighet sent i september, men då blev jag sjuk och Gotland försvann bortom horisonten. I år anmälde jag mig tidigt på nyåret. I april kom beskedet att all gästdialys ställts in.

Hinder bortom hinder är det lätt att tänka. Men möjligheterna är inte försvunna. Tiden när jag är fri och inte befinner mig på sjukhuset är mycket längre. Varannan dag är en dag av lovande utsikter att göra vad man lyster. Vandra i skogen, plocka bär och svamp, besöka grannstäder, påta i backen på kolonlotten, träffa vänner på behörigt avstånd eftersom jag är en extra känslig typ, läsa böcker, se på film och oändligt många andra påhitt och aktiviteter. Då inser jag att jag har det så bra med ett omväxlande och rikt liv.

Tacka vet jag ogräs

Man tror att kolonister, de som har kolonilott, mest skulle diskutera plantering och blomning. Eller ge varandra råd om bärbuskar. Visst förekommer det. Även kommentarer och samtal om hur man inrättat sina små kolonistugor, eller sommarstugor för den delen, sådana konversationer förkommer rätt ofta. Lite hjälp ska man ge varandra.

Det stora samtalsämnet är egentligen två. Dels diskuterar man vattnet på området och dels talar man ogräs. Vattnet är tvåfaldigt. Man har faktiskt å-vatten, hämtat ur granna Svartån, så att man kan vattna det som växer på tomterna. Men så har man dricksvattenställen, där slangarna är uppkopplade mot friskvattennätet i kommunen. Betänk dock att vatten som tvingas ligga i slangar som ringlar längs gångarna i solens sken blir otjänligt ganska snabbt. Där frodas bakterier och annat otyg. Det gillar man inte.

Ogräset, egentligen myriader av ogräs, ringlar inte längs gångarna. De anfaller och invaderar dem. Hur man ska bestrida dem, kriga ner dem, är förmodligen det hetaste av ämnen för kolonisterna. Själv hackar jag gångarna utanför vår lott varannan vecka. Drar upp grästuvor och alla möjliga växter ur gruset. Man kan misstänka att någon gödslat gångarna med rejäla substanser som hästavföring eller kycklingdito. Alla som passerar när jag är i gång i gången stannar och funderar över allt ogräs. Ett evigt bekymmer, säger någon. Det har man fått för sina synders skull, säger någon from. Som ett slags belöning, fast tvärt om. 

Har du provat ättika, undrar någon. Och det har man och fått kommentarer om att det är gurka man ska lägga in inte grusgångar. Vanligast är bekämpning med salt. Det saltas så mycket att dessa gångar aldrig mer kommer att frysa, inte ens under de avgrundskalla vinterdagarna då temperaturen sjunker under 20 grader. Minus alltså. I mina värsta stunder hoppas jag att man ska asfaltera gångarna så att ogräset får lite hårdare motstånd. Men nog har de flesta läst om maskrosor som spränger vägar sönder och samman. Så inte ens då skulle man få slappna av.

På ett sätt är det bra med ogräs. Det får oss alla att tala lite mer med varandra. Ganska skönt i dessa Coronatider. Så tacka vet jag ogräs. Innan vett och sans kommer tillbaka.

Liturgi med länkar

Liturgin står aldrig för sig själv. Den är kopplad till det som hänt före och det som kommer efter. Misstag och felsteg och allt som står mellan oss och den Högste behöver kastas ljus över och rensas bort. Och tacksägelse för det som blivit Gud till ära verbaliseras i tacksägelse och lovsång. Efter mässan kommer tjänsten åt medmänniskan där kärleken som överflödat i liturgin uttrycks i diakoni och socialt engagemang. Utan dessa länkar blir liturgin haltande.

Det borde blåsa

Kan man älska sin kyrka och vara otroligt kritisk på en och samma gång? Svaret är givet. Självklart kan det vara så. Det finns många anledningar att stå frågande inför mycket av det som händer organisatoriskt och administrativt. Likaså finns det anledningar och skäl att fundera över hur lättvindigt det politiska systemet åstadkommit att man kan styra bort från länge omhuldade och starka övertygelser.

Likaså har kyrkans bekännelseskrifter sidoordnats, devalverats och urvattnats. Man ser till att de inte längre läses. Hålls i helgd. Befästs. Bara om det passar vid något enstaka tillfälle får de bli en försiktig fotnot. Utan att ge några starka och rimliga motiv ur Skriften för ändringar låter man den allmänna tidsandan blåsa över och genom kyrkan. Det som borde blåsa - är den Helige Ande!

Tänk om

Tänk om Svenska kyrkan istället för ett förslag om gemensam löneutbetalning fått propåer om en gemensam bibelläsingsplan. Om kyrkan istället för sina storpastorat fått initiativ om bönegrupper och intensifierat tidebönsliv. Eller om kyrkan istället för en ny handbok fått stöd för hur man lokalt kan fördjupa sig i kyrkans liturgiska tradition och utifrån de förutsättningarna ser livet återvända i verkligt levande gudstjänst.

Tänk om kyrkan fick ett treårigt studium av kyrkans tro och bekännelse så att vi fick en gemensam grund att stå på. Då skulle vi också kunna avvisa inflytandet från den inre sekulariseringen och stå fasta när relativiseringen och uppluckring tar fart. Tänk om!

Tjoho så bra!

Här har Sixten, the cat, än en gång smugit sig in. Beklagar alla 13, eller fler, läsare som trodde att det var jag som fått fnatt. Men Sixten får väl hållas denna gång.

Omgiven av samlare. Är jag. Boksamlare finns i vänkretsen. Tågfantaster. Glassamlare. Vykortssamlare. Nämnas bör också mynt- och frimärkssamlarna. Det är svårt. Att låta bli. Att själv bli samlare.

Människan har hjälpt mig. Nu samlar jag på leksaker. Kattleksaker. Jag leker en stund med dem. Innan jag går vidare. Då samlar människan in. Alla leksaker. Och lägger dem i en påse. Min samlarpåse. Där finns det pingisbollar, tennisbollar, mjukisdjur, snören, fjädrar på små spön, plastdjur, gummifigurer som piper. För att bara nämna några. Av leksakerna. Jag samlar på.

Bäst av allt är snörena. Med knutar i ena änden. Lägg dem under en matta. Och jag får fnatt. Av lycka. Jag hoppar påknölarna. På mattan. Sprätter med bakbenen. Kloar och river. Klöser. Med framtassarna. Försöker likna en ubåt. Och dyka in under mattan. Roligare än så. Blir det inte. Tjoho så bra. Vi samlare har det!

Bön i gemenskap

Bönens sociala betydelse är sällan betonad. Uppmärksamheten riktas hellre mot bönens riktning, att den är avsedd för Gud. Eller mot de böneämnen man lyfter fram. Men betydelsen av att ingå i en bönegemenskap är nästan bortglömt. Samhörigheten genom bön är en viktig sida av bönen.

Bön i gudstjänst är en integrerad del av helheten, men fungerar också som kitt och band mellan deltagarna. Vi ber vårt Vår Fader (Fader vår) unisont och gränserna mellan oss genombryts och vi fogas samman så som våra röster vävs samman.

Min bön är att de grupper som känner sig (och är) marginaliserade i kyrkan ska finna vägar fram emot en djupare gemenskap med andra i samma belägenhet. Jag ber att meningsskiljaktigheterna ska förlora i betydelse och att man i tro ska hitta en djupare samhörighet där man är beredd att be för varandra, stå upp för varandra och försvara varandra. Allianser är av nöden när den kyrkliga ingenjörskonsten infekterat så många i kyrkoledningen. Även för den ber jag om insikt och förståelse och kärlek till den inomkyrkliga "ekumeniken"

Förmynderi draperat i välmening

Även i frikyrkliga sammanhang har man stängt 70-åringar ute. De är inte välkomna för tillfället. Men nog kan man misstänka att det blir svårt att reparera senare. Ålderssegmenteringen har blivit ännu starkare och de äldre har enkelt och behändigt tagits bort ur ekvationen. De är ju så svaga och bräckliga. Vi ska inte utsätta dem, eller oss själva, för risken att ha dem med.

Nog är det diskriminerande att alla andra får använda sitt förnuft för att skydda sig från Corona och annan smitta. Men 70-plussare ges inte den möjligheten. De ska hållas borta. Ett förmynderi draperat i omtanke och välmening?!

Slaven på triumfvagnen

Slaven på triumfvagnen gällde det. Här en version uppåt väggarna (mina alltså). Låt oss hoppas att kritikerna kan få hejd på centraliseringsvagnen som rullar alltför fort i Svenska kyrkan. Förödande snabbt! På bilden har man lyckats få stopp på framfarten.

Tuschteckningen är gjord av signaturen AAKE. Det står för Aake Nystedt.

Var är slaven på triumfvagnen?

Lusten att förändra kyrkans organisation från nationell nivå börjar likna social ingenjörskonst. Genom förändringar ska man bygga en ny framtid. Församlingarna underkänns till förmån för den nationella nivåns kompetens. Det ska bli bättre ekonomi genom ett tvingande lönesystem. Gemensamma villkor för alla. Höjd kompetens i förvaltningen. Finns det inte länge någon slav på triumfvagnen? Eller ett barn som kan peka på de nya kläderna? En rödluva som tills slut känner igen vargen?

Stödfunktionen är den nationella nivån, den ska gynna församlingarna och värna deras självständighet och självbestämmande. Idag verkar det tvärt om som om man ska avlöva församlingarna och pastoraten och samtidigt underkänna deras förmåga att vara kyrka! Dags för motstånd!

Något att göra

Det svider att inte kunna åka till hemön, till Gotland. Åka dit kan jag nog, om jag är beredd att genast åka hem igen. Gästdialysen i Visby är inställd denna sommar. Redan förra sommaren blev det omöjligt. Då började jag dialysera i maj, men man borde ha anmält sig för gästdialys redan i januari. Osis, som vi sa när vi var små.

Men det finns mycket att se och göra i omgivningarna runt Örebro. Museet i Garphyttan brukar vara en pärla. Där såg vi en gång en utställning som en samlare bidragit till. Man visade upp var jag minns som över 120 motorsågar från förr till u. Därtill fick man inblick i Garphytte Vajers, eller vad fabriken och företaget heter idag, stora och internationella verksamhet.

Skofabriksmuseet i Kumla är en annan ädelsten. I en stor fabriksbyggnad finns på bottenvåningen e skoaffär och en skoutställning från olika decennier. Våningarna ovanför ger intryck av att arbetarna bara rest sig och gått på lunch. Dit borde många ta sig!

Olaus Petri kyrka på norr i Örebro är värd ett besök. Ett vackert kyrkorum där inga malmkronor skymmer blicken upp mot kor och altare. I trimfbågen hänger ett krucifix som lyser av guld. Över dopfunten strax till vänster inne i kyrkan hänger en huv av gotländskt snitt. Kyrkans arkitekt, Axel Herman Hägg, var bördig från Katthammarsvik på Gotland men bosatt i England. Han var konstnär av hög kvalité. Se där. Något att göra denna sommar...

Morgonbön

Min morgonbön är en lång historia som kommer och går. Den består ibland av suckar till den Allsmäktige för vänner och bekanta där livet tagit oväntade vändningar ofta till det sämre. Men även i förbönen finns de redan i livet obesjungna med, dem som nyheterna ibland rapportera om som innevånarna i Jemen eller i oräkneliga flyktingläger. Befolkningar som förtrycks av diktatoriska ledningar, de som inte får uppleva vad mänskliga rättigheter är.

Det krävs legioner av änglar för att bistå den sargade världen och alla utsatta. Månne fler av västvärldens rika bli änglar...

Vidunderligt liv

Blir jag besjungen när jag dör? Kanske med några av mina egna visor? Jag är ju egentligen en viskatt. Inte bara en vis katt. Och har skapat. En egen visskatt. Om jag får lägga till och överdiva. En smula.

Ihågkommen vill jag bli. Inte bara som en parentes. I en TV-soffa. Ett pälsbeklätt kramdjur. Mitt långa liv. Har rymt mera under än så. Varit rikt och omväxlande. Nu grubblar jag inte mer på det. Det finns i alla fall material. Att plocka fram. Från denna blogg. Om någon till nöds. Ville komma ihåg. Vad jag varit med om. I livet. detta fantastiska och vidunderliga liv. Som jag har fått. Till skänks. Och till full levt. Fast nu. Ska jag vila frukost.

En dag senare: Hoppsan! Här har min katt, Sixten, lyckats leta sig in på min stillsamma sida. Och låtit sina tankar spridas ytterligare. Listigt, men avsett, förmodligen, för hans egen blogg... 

Minnesord och runor

Runorna och minnesorden i tidningarna är fler än på många år. Månne pandemin har något med det att göra+ Intressant är att läsa vadd släkt och vänner finner anledning att lyfta fram efter någons frånfälle. Idel lovord och positiva minnen. Det fungerar ungefär som vid en begravning. Ingen vill störa med det svåra och besvärliga som de flesta människor både erfarit och givit upphov till. Då och där blir det en aning skönmålning. Vilket kan vara väl så skönt, detta att för en stund sätta ord på det man uppskattat och gillat. Tids nog kommer även de dåliga sidorna att benämnas.

Trots anhopning av verbala epitafier på familjesidorna kommer jag att tänka på alla de osjungna livsödena, alla de människor som ingen gör sig besvär att pränta ner runor över. Präster och numera diakoner har sina sammanhang där man försöker komma ihåg personerna och deras liv. Vid prästmötena är det brukligt att minnesteckna dem som gått före, eller som frälsningsarmén brukar uttrycka det " blivit befordrade till härligheten".

Vid begravningar hålls griftetal där det personliga kan tas fram tillsammans med mera förkunnande inslag där hoppet om evigt liv och den himmelska världen ges plats. Men visst funnes det mer att tänka och säga. Vi borde nog bli mer frikostiga med att sätta ord på våra medmänniskors gåtfulla och rika liv, så att inte bara ett litet antal ur medel- och överklassen blir dem vi kommer att komma ihåg med hjäp av det tryckta ordet..

Hur återupprätta högmässofirandet?

Läser predikoturerna och märker hur förändrat allt blivit. Där det vanligtvis firades högmässa har man numera mycket ofta gudstjänster utan nattvard. Här höll jag på att skriva nattvardsfria, som om detta att det inte firas mässa skulle ha med någon slags frihet eller befrielse att göra, när det är något helt annat.

Förhoppningsvis planerar församlingarna för hur man ska komma tillbaka till ett regelbundet högmässofirande men en sjungande och bedjande församling. Det lär inte bli så enkelt att komma upp på banan igen. Det är lätt att vänja sig av med goda vanor, särskilt om man känner sig tvungen av folkhälsoskäl eller något liknande. Icke desto mindre krävs det målmedvetenhet och vilja för att återupprätta högmässofirandet i Svenska kyrkan. Hur det ska gå till är inte lätt att veta. men med fromhet och övertygelse lär det gå.

Färre och större församlingar

Förra bloggposten. Diskuterade regleringen av pastorats och församlingars tillgångar vid förändring och upplösning. Mycket tydligt framgår av kap 37 i kyrkoordningen att pastorat kan upplösas av stiftsstyrelsen efter utredning och samtal med berörda parter. Lika klart framgår att några sådana upplösningar inte är möjliga på initiativ av en enskild församling. Hindren som ska passeras för en sådan upplösning är oöverstigliga. Både pastorat och stiftsstyrelse bör önska och vilja en sådan förändring. Vilket är utopiskt.

Någon initiativrätt för församlingar som känner sig förfördelade eller illa behandlade finns inte. Förändringarna ska så att säga komma uppifrån organisationen. Hur troligt det är att en stiftsstyrelse ska ta på sig jobbet med att utreda och sedan upplösa ett pastorat för att en eller ett par församlingar upplever pastorat som orimligt - det är i princip otänkbart.

I dessa tider när församlingarna blir färre och färre samt större och större förlorar begreppet församling, som en gemenskapens plats där man samlas kring ordet och sakramenten och enskilda tar ansvar, alltmer av sin forna betydelse och relevans. Före går storskalighet, tänkt rationell organisation och ekonomiska bedömningar. Illa anser jag.

Storpastoraten äger

Flera gånger har jag muntligt och i text hävdat att den egendomsöverföring som ägde rum genom storpastoratsreformen inte kan göras ogjord och att det inte finns reglerat hur en sådan återföring av tidigare tillgångar till exempelvis en församling skulle ske. I sak har jag haft fel. Det finns reglerat hur ett pastorat ska delas och egendomen fördelas.

Men, som vanligt finns ett gigantiskt men. En enskild församling står chanslös. Skulle den vilja lämna ett pastorat har den för det första ingen verklig initiativrätt. Som ingående i ett pastorat har församlingen inte längre ett eget kyrkoråd och kyrkofullmäktige. En enskild församling har inget forum med formell makt att agera för församlingen eftersom man är underställd pastoratets kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Eftersom missnöjda eller förfördelade församlingar inte har någon formell rätt att väcka frågan om en pastoratsdelning är en sådan delning knappast möjlig eller ens tänkbar. Detta är en brist i Kyrkoordningen (KO).

En församling som trots denna underordningen ändå skulle vilja lämna ett pastorat och få tillbaka sin tillgångar är helt beroende av hur den som äger den faktiska makten att upplösa eller dela ett pastorat ställer sig. Regleringarna återfinns i 37 kapitlet i KO. I 6 a § står det Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat... 

I kap 37 står också att stiftsstyrelsen ska utreda frågan om en sådan förändring ska äga rum. Under utredningen ska man samråda med berörda pastorat och församlingar. Alla förstår att här finns ett berg att bestiga om alls någon pastoratsdelning ska äga rum. Det lär förmodligen bara komma ifråga om ett pastorats misskötts kapitalt och en förändring blir av nöden. En längtan att återfå församlingens självständighet och ansvaret för församlingens styrning, intäkter, fastigheter och personal kommer inte att räcka!

Frågan om de tillgångar som övergått i pastoratets ägo är förvisso reglerad i KO men på ett sådant sätt att rådande ordning är gjuten i sten. I sak blir det därför omöjligt för den enskilda församlingen att återvinna sina tillgångar och sin självständighet. Sammantaget skulle man på modernt språkbruk kunna påstå: storpastoratet äger!

Apparaten och Guds rike

Apparaten kyrkan kan fortsätta fungera nästan oberoende av om det finns ett gudstjänstliv eller ej. Svenska kyrkans organisation är inte olikt ett perpetuum mobile genom att kostnaden för att höra till, kyrkoavgiften, erläggs av de som vill oavsett om de delar kyrkans tro eller ej. Apparaten rullar vidare så länge som det finns människor som vill vara med. Och även om kyrkan tappar någon procent om året är framtiden någorlunda bestående. Med avgifterna försäkrar man sig om att kyrkobyggnaden ligger kvar och att det finns anställda som kan utföra vissa tjänster.

Populärt är att betrakta kyrkan som en social agent som kan stötta och rycka in när maskorna i välfärdens trygghetssystem blir alltför stora så att de missar människor med stora behov. Utan tvekan ska kyrkan vara socialt radikal eftersom evangeliet pekar ut den riktningen på många ställen. Däremot är det inte säkert att kyrkan ska vara hjälpgumma åt stat och kommun när de har svårt att uppfylla sina uppgifter och åtaganden.

Svenska kyrkan som organisation har att verka för tron och gemenskapen runt altare och sakrament, det vi kallar församling, så att evangeliets glada nyheter förkunnas, hörsammas och sprids. När de ekonomiska bekymren upptar de förtroendevaldas engagemang och energi och när fastighetsförvaltning och arbetsgivaransvar står högst på agendan, riskerar de som styr i kyrkan att glömma kyrkans ytterst orsak och skäl för att finnas till. Pengar och fastigheter och personal kan visst behövas - men inställda i pilgrimskyrkans vandring mot Guds rike.