Runorna och minnesorden i tidningarna är fler än på många år. Månne pandemin har något med det att göra+ Intressant är att läsa vadd släkt och vänner finner anledning att lyfta fram efter någons frånfälle. Idel lovord och positiva minnen. Det fungerar ungefär som vid en begravning. Ingen vill störa med det svåra och besvärliga som de flesta människor både erfarit och givit upphov till. Då och där blir det en aning skönmålning. Vilket kan vara väl så skönt, detta att för en stund sätta ord på det man uppskattat och gillat. Tids nog kommer även de dåliga sidorna att benämnas.
Trots anhopning av verbala epitafier på familjesidorna kommer jag att tänka på alla de osjungna livsödena, alla de människor som ingen gör sig besvär att pränta ner runor över. Präster och numera diakoner har sina sammanhang där man försöker komma ihåg personerna och deras liv. Vid prästmötena är det brukligt att minnesteckna dem som gått före, eller som frälsningsarmén brukar uttrycka det " blivit befordrade till härligheten".
Vid begravningar hålls griftetal där det personliga kan tas fram tillsammans med mera förkunnande inslag där hoppet om evigt liv och den himmelska världen ges plats. Men visst funnes det mer att tänka och säga. Vi borde nog bli mer frikostiga med att sätta ord på våra medmänniskors gåtfulla och rika liv, så att inte bara ett litet antal ur medel- och överklassen blir dem vi kommer att komma ihåg med hjäp av det tryckta ordet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar