Komplexitetsreduktion, smaka på det

Urval, förenkling eller lögn och förfalskning är begrepp som överlappar varandra. Alla som destillerar det man ser och hör, till exempel sociologer eller journalister, löper risk att glida iväg så att förenklingen beljuger den verklighet som skulle beskrivas. I politikens värld är gränsen mellan fakta och fiktion hårfin eftersom man låter intrycken gå genom ideologiska filter som också kan förvränga och förvilla.

Ett ord, nytt för mig, dök upp i gårdagens tidningsläsning: komplexitetsreduktion! Ett ord att smaka på. Med begreppet som håv fångar man stort som smått i den dagliga nyhetsfloden. När utrymmet i etern eller på tidningssidorna får ursäkta att man inte redovisar sammanhang, bakgrund och historia blir det man berättar om gång på gång till osammanhängande händelser, svåra att få grepp om och förstå. Enskildheterna, händelserna, lyfts fram så att de framstår som en räcka orelaterade och icke-kausala tillfälligheter. Som när en fotbollsmatch beskrivs utifrån enstaka anfallares insatser och inte med hänsyn till laget, dess kunnande och strategier.

Nutidens mästare på komplexitetsreduktion är president Trump och flera andra autokrater som blir totalt svart-vita i språk och tänkande. Med en brist på förståelse för komplexa skeenden frodas idéer om sammansvärjningar, konspirationer och diaboliska fiender. Så undergräver och försvagar man normer och värden som håller ett helt samhälle samman och övergår till misstro och fiendskap mellan individer och grupper. Den dynamik som finns i sådana motsättningar ska ge tillräcklig luft under vingarna för att ett sådant odemokratiskt maktutövande ska kunna bestå.

Terapeutisk bön

En gång läste jag en bok om Vad gör vi, när vi ber? Frågan har hängt kvar och den dyker ibland upp just när jag gått in i bönen. När människor söker efter stillhet, lugn och balans vänder de sig till exempel till yoga, meditation eller mindfulness. Att bön kan ha samma uppbyggliga och läkande verkan förefaller inte ha fallit någon in. Möjligen kan det bero på bönens tystnad, ingen berättar om vad bönen betytt för dem. En annan bönetystnad är att den privata bönen nästan blivit tabu att beröra. Vem vill utsättas för löje och offentlig kritik? 

Bön är så laddat att man ibland försökt förbjuda olika yrkesutövare att under arbetsdagen sända en bön mot himlen. Den bristande tilltron till bön kan bero på att att så få har praktiserat bön att de aldrig hunnit uppleva bönens terapeutiska egenskaper. En alltmer vikande gudstro gör också att bönen tynar bort. Det beds knappast längre i hemmen, vare sig bordsbön eller aftonbön. Församlingarnas förmåga att lära ut goda bönetraditioner imponerar inte. Undervisning och hjälpmedel saknas.

Vad vi gör när vi ber är att upprätta en dialog. Vi får en relation till den som är långt bortom vår föreställningsvärld. Detta fortlöpande samtal kan hjälpa oss att hantera oro och bekymmer. Bönen reducerar stressnivå och återger oss en balans som vi längtat efter. Om det är bönens Herre eller själva bedjandet som åstadkommer dessa goda följder kan vi låta bero. Min tro lutar åt det första men jag förstår samtidigt att bedjandet, ordlöst eller formulerat, öppnar djupare skikt i oss och bidrar till bearbetning av problem och burna bördor.

Själva bönen är en väg till tro. Det terapeutiska får man  "på köpet".  

När vi tänker olika?

Åtskilliga gånger har en konflikt uppstått mellan det som "kyrkan" hävdar och det grupper och enskilda tänker och tror. Frågan om tillträde till prästämbetet har varit en sådan. Andra frågor där slitningar kan uppstå gäller t ex vapenexport, ekumenik, äktenskap, liturgi, partipolitik, kyrkosyn och vad som ger en kyrkas organisation legitimitet. Man kan undra hur vi enskilt och gemensamt ska hantera situationer när vi tänker olika?

Det kan även råda delade meningar om när och hur man ska avkrävas lojalitet som förtroendevald, anställd och/eller vigd. En distinktion har gjorts mellan ordningsfrågor och det som i högre grad gäller tro, bekännelse och lära. I det första fallet bör det finnas frihet att att göra och tänka olika. I det andra fallet är det svårare att ge variationer fritt spelrum, åtminstone om de avviker från kyrkans bekännelse så den uttolkas i de reformationens bekännelsetexter som kyrkan anslutit sig till.

Ett problem i en reformatorisk och evangelisk-luthersk kyrka som Svenska kyrkan är att det inte finns någon modell eller klargjord process för hur man kan ändra de hållningar som kyrkan tidigare haft. Här borde det finnas krav på teologiska och mångsidiga utredningar såväl som ekumeniska konsultationer. I Svenska kyrkans fall har man med knappast uppfyllt det första av dessa kriteriet och sällan eller aldrig det andra. Följden blir att det inte finns någon systematik eller rimlig logik i bekännelsearbetet.

Vindkantringar i "den allmänna opinionen" kan leda till att man förändrar gudstjänstens handbok och andra styrande böcker för att följa omgivningens förändringar. På området borde en försiktighetens ande råda tvärt emot vad som bör finnas på missionens och vittnesbördets fält där frimodighetens ande bör inspirera.

Har kyrkan en vilja?

Har kyrkan, i vårt fall dels Svenska kyrkan och dels den världsvida Kristi kyrka, en vilja? Hur kan man veta vad kyrkan vill? Frågan uppstår ur min förra bloggpost då jag undrade om kyrkan vill att vi ska be, enskilt och gemensamt, trots att vi inte kan delta i församlingens huvudgudstjänst. Och inga andra gudstjänster för den delen.

Kyrkan är egentligen en omskrivning för kyrkans Herre, för Kristus. Att Kristus vill att gudsfolket ska be är uppenbart om man läser och tolkar Skriften. Mera oklart är det med vilken auktoritet den kyrkliga apparaten, kyrkomöte, stiftsfullmäktige och -styrelse, pastoratsfullmäktige och -styrelse, kan ha synpunkter på vad som är önskvärt inom den troende och gudstjänstfirande församlingen. De är inte auktoriserade bibeltolkare eller teologer som kan föreskriva hur kyrkans bön ska vara och se ut. Detta inte ens trots att de formellt kan fastställa kyrkans böcker och på så sätt är de som slår fast hur kyrkans gudstjänst ska vara. 

Frågan om kyrkans vilja hör samman med frågan om vem som kan tala å kyrkans vägnar. Om jag läst kyrkans bekännelsedokument rätt är det upp till varje kristen att vara delaktig i kyrkan och därmed också tala för den. Där gör sig inga politiska partier eller andra världsliga makthavare besvär, de har sitt eget regemente att hålla ordning på.

Nog fick man höra om hur forna kyrkomöten kunde uttrycka sig om sina beslut: vi och den Helige Ande har beslutat... Så förhåller det åtminstone sig inte i den svenska kyrkoprovinsen.

Om jag får säga hur jag tänker så vill kyrkan att vi ska be, enskilt och gemensamt!

Vill kyrkan att vi ska be?

 Kan bön användas? Kan den brukas för olika syften man (kyrkan, församlingen, personen) vill uppnå? Eller är bön mest tänkt att vara individens samtal med Gud utifrån uppmaningen att inte be offentligt för syns skull utan dra sig undan i enskildhet? Finns ett både och?

Församlingen gemensamma förbön, ja alla församlingsböner, står insatta i ett sammanhang för att möjliggöra och uppnå olika saker. Syndabekännelsen är en bön som är tänkt leda fram till absolution, förlåtelse och upprättelse. Den allmänna förbönen har som ett syfte att beveka Herren att åtgärda de värsta bristerna som förtryck, svält, lidande och sjukdom. Även om man inte uppfattar som en postorderbeställning, som en maskin som gör saker bara man drar i bönespaken, så finns tron och förhoppningen enligt utsagor i Skriften att den som ber ska få.

Motbön finns också där man ber att något genom Guds ingripande ska misslyckas eller upphöra. En böneform som ofta används för politiska, sociala och ekonomiska syften. Särskilt den som lever i en mestadels svartvit värld kan riskera att hamna i motbönens nät. Äveså används bönen för ett bestämt syfte, något man vill uppnå. Bön mot pandemier, som Covid, är även motböner men både rimliga och berättigade. Sådana böner kan även formuleras positivt som bön för den sjukas tillfrisknande och hälsa.  

Bönen kan vara alldeles frivillig och spontan, men den kan också ske på uppmaning och förfrågan. Svenska kyrkans församlingar borde tro på förbön. Varför församlingarna inte uppmanar oss, avsidestagna och vi som har få möjligheter att delta i gudstjänsterna, att be kyrkan, församlingen, lokalsamhället, de Covidsjuka och så vidare är en obesvarad fråga. Ska den så förbli?

Vi kan ju redan be, och många gör det. Men i alla fall...

Kyrkogångsseden

Svenska kyrkans kyrkogångsed med en grafisk bild under och efter pandemin. Rena ruinen...

Skrumpnar den gudstjänstfirande församlingen?

Hur ska gudstjänstseden, detta att regelbundet gå i gudstjänst, kunna återupprättas så att kärnan, den gudstjänstfirande församlingen, inte förtvinar och skrumpnar? Med nuvarande restriktioner blir plötsligt gamla tankar på gudstjänst och mässfirande som ställföreträdande förverkligat eftersom så orimligt få kan delta fysiskt. Några få firar å de mångas vägnar tills församlingen i någon rimlig mening åter kan få möjlighet att vara med.

En överhängande risk när pandemin klingar av och vaccinen gör sin verkan är att än mer locka med det man tror att folk vill ha, istället för att erbjuda kyrkans tusenåriga liturgiska tradition och erfarenhet. Nya hyss och smörigt publikfriande i kyrkan kommer inte att råda bot på krisen! I längden vill man inte ha discoblinkande lampor monterade på altaret eller sekulära konserter. Bristen består ju i att evangeliet och förkunnelsen hörs allt mindre och att Kristus försoningsverk inte uppfattas eller förstås (så långt det är möjligt).

Gudstjänst som tolkar gudstjänst kan vara en väg för att öppna upp några av de många tecken och innebörder en alldeles vanlig högmässa erbjuder. Studiecirkalr och samtalsgrupper kan också fungera. Lotsar och guider som kan bistå och hjälpa människor genom det som lätt kan bli övermäktigt därför att kyrkans värld har blivit så främmande, Alienationen har redan satt in även bland relativt vanligt kyrkfolk. Så hur är det då inte för de på längre avstånd, de passiva, de avståndstagande?

Ska ett sådant program för att öppna vägarna till gudstjänsten fungera förutsätter det förstås att präster, musiker, diakoner, pedagoger och många andra själva har insikter och kunskaper rörande tro och bekännelse såväl som mässa och liturgi. Om man inte själv ser blir det svårare att få till det och den insikten kan man läsa sig till redan i Skriften. 

Att omfamna det katolska

 

Påvens besök i Lund kunde ha inneburit en ekumenisk nystart. Men sedan dess tycks det mesta kommit av sig. Det ekumeniska intresset är i botten och lär inte förstärkas av det pandemistiska undantagstillståndet i samfundens gudstjänstliv. Reformationsminnet har genom århundraden alltför ofta använts i polemiskt syfte, I Lund kunde man istället betona det som förenar teologiskt och ekumeniskt. En ny tid ger andra förutsättningar och de gamla konflikterna kan ses i ett nytt ljus. Inte minst därför att nationer styrs annorlunda och politik och ekonomi har förändrats i grunden. Därmed har också kyrkans roll som världslig aktör fått andra och nya uttryck. Världsbilden är en annan och olika konfessioner påverkar och förhåller sig oavsett intensiteten i ekumeniken till varandra. Olika religioner och de många kristna samfunden lever idag sida vid sida, även i det tidigare så homogena Sverige.

Den ursprungliga polemiska situationen som efterhand blev allt mera allvarlig. Finns där likafullt. Det lutherska ifrågasättandet var en rörelse inom kyrkan som trots sitt inomkyrklig ursprung förde med sig kyrkosplittring, uppbrott och förändring. Vår förståelse av det som hände då färgas fortfarande alldeles för mycket av 1500-talets starkt antagonistiska texter, som om då vore nu. 

Dialogen mellan lutheraner och katoliker har faktiskt sedan dess övervunnit och löst upp några av de största teologiska stridsämnena. Dessutom tycks alla nu vara övertygade om att Luther inte ville kyrkosplittring utan reform av upplevda missförhållanden i kyrkans tänkande och liv.

Förre påven Benedikt XVI sa 2011 vid ett besök i Luthers gamla kloster i Erfurt: Det som ständigt sysselsatte (Luther), hans livs djupa passion och drivkraft var frågan om Gud. ”Hur finner jag en nådig Gud” – denna fråga träffade honom i hjärtat, och lade grunden för allt hans teologiska sökande och hans kamp. Denna brottning gjorde stort intryck på påven som också undrade: …vem ställer sig denna fråga idag – ens bland kristna?

I den skrift som publicerades vid påvens Sverigebesök i höstas, Från konflikt till gemenskap står det: Dialogen visar att parterna talar olika språk och förstår orden olika; de gör olika distinktioner och tänker på olika sätt. Motsatta sätt att uttrycka sig är dock inte alltid detsamma som att själva innehållet står i en motsatsställning. (s20)

Hög tid för ett uppvaknande även på lokalplanet för att inse vår gemensamma kallelse och vårt gemensamma uppdrag att vara Guds folk i samhälle och värld. Visst vore det upplyftande om även kyrkomötet kunde omfatta en sådan gemenskap mellan oss och den katolska kyrkan!

Huvud och hjärta

Varav huvudet är fullt talar munnen. Förr var det hjärtat som utgjorde känslolivets centrum. Vad har inte denna stackars muskel utsatts för. Som om det inte räckte att pumpa blod ett helt liv. Den ska också jobba med emotionella eruptioner. Därför får huvudet, hjärnans boning, tjänstgöra. 

Vid dialysen igår satte man nålar i min nyblivna och ganska klena fistel. Förhoppningen är att den ska växa till allt eftersom man bråkar med den, sticker hål på den. Allt gick bra tills jag lät huvudet gå på tomgång. När telefonen på sängbordet ringde tag jag hjälp av båda händerna för att få oljudet att tystna. Ingen medverkan av huvudet där. (Ett samtal över wifi och inte mobilnätet) Nu tog ryggraden (?) över. Instinktivt reagerade jag. Ringsignalen lär som ett brandlarm. Den måste tystas!  lyckades jag ordna. 

Genast växte en blodbulle fram ovanför ena nålen. Kärlet blev perforerat och sjuksköterskorna fick se till dialysen återgick till katetern på mitt bröst, den där som går ända in i hjärtat.

Stor utgjutning som man vill begränsa. Så med binägna försök att försiktigt massera undan det mesta av blodet från ådern ifråga lättade trycket något. Man talade lugnande med mig och underströk att detta får alla vara med om någon gång. I början kan man hålla armen på plats med en liten gasbinda för att förhindra att patienterna viftar som en dirigent med extremiteterna. Huvudet klarade inte uppgiften, så ryggen och hjärtat fick hjälpa till...

Påfyllning och näring

Varje övertygelse kan behöva påfyllning för att bestå och utvecklas. Trons visshet är inte detsamma över livet och genom åren. Den behöver näring genom att brukas och utövas. En förr använd näring var Bibeln. Genom Guds ord blev tanken fylld av referenser och bilder som i det dagliga livet kunde vitaliseras och öka varseblivningen. Idag samlar Biblarna damm i de hem där de alls finns. Daglig bibelläsning är ett minne blott. Mina fötter lykta? Ett ljus på min stig? No way, säger nutiden.

Det dagliga livet räknar inte med det gudomliga. Skapelsen har tagits för givet och har brukats och överutnyttjats därför att dess gudomliga ursprung som en gåva vittrat bort. Förvaltarskap blev till ägande, vård blev förbrukning. Resurserna användes utan särskilt mycket hänsyn till att de utan omsorg blev ändlig och inte alls oändliga. Blotta tanken att vårt samhälle intecknat 100 000 år av skötsel för atomavfallet är talande. Hur kalkylerar man med kostnader över en period, en eon, på 100 000 år?

Själen behöver näring för att det andliga inte ska exploateras eller läggas i träda. Gudstjänsten är ett sätt att låta själen syresättas. Gudstjänsten kan fungera som stöd och inspiration under efterföljande vecka, ja, tills nästa vilodag ger möjlighet till ny själslig djupandning. 

Den tysta majoriteten

Läser dagens SvD med en stor intervju av Andres Lokko som syns flanera på bild. Hörde och såg honom i en Tv-soffa där han mitt intryck var hade uppenbara svårigheter att  få fatt på vad han egentligen ville säga. Inget ovanligt i och för sig, det kan vara svårt att koncist och pregnant formulera sig snabbt och rappt.

Den som tittar och ser får en strid ström av gäster hos utfrågare i radio och TV, märkligt nog är urvalet ganska begränsat. Mediet får oss att tro att det är något speciellt med dem som hamnar i sofforna bara för att de jobbar på teaterns, musikens eller politikens scener. Vi invaggas i föreställningen att de är annorlunda än oss andra, mer intressanta och viktigare. Inget kunde vara mer felaktigt. Varje människa bär en unik erfarenhet och är sin egen berättelse. Men mattanten Elsa hamnar inte i soffan, inte heller städaren Fatima. Ändå ligger verkliga livsöden förborgade i dem. De sliter på utan medial uppmärksamhet. Det får mig att längta efter en ny Rapport från en skurhink!

Inte ens som alibi släpps oberömda eller oomskrivna människor in i studion för att utfrågas och berätta. De lever i vad som nedlåtande kallas för "den lilla världen" trots att de vore lika mycket värda att utforska och beskriva. De blir saknade och begråtna när de dör av dem som de berört, men aldrig omskrivna i runor. Präster och imamer har i alla fall besjungit dem i sina griftetal. Hålet i den sociala väven blir lika stort av deras frånfälle trots bristen på publik uppmärksamhet. De lever och dör långt borta från rampljuset. Berättelser som sakta falnade och stillnade.

Alla stolta deviser om "allas lika värde" klingar tomt. Genom livet har de varit kunder, brukare eller hyresgäster. En gäst som betalar hyra, man hör hur det skorrar! Dessutom har de aldrig fått tillgodoräkna sig värdestegringen på de fastigheter de hållit under armarna och där aldrig haft hjälp av sitt boende för att bygga upp en ekonomisk buffert. De har varit anonyma röster i valen, deras stöd har varit nödvändigt, man har räknat med deras röster men deras behov har inte artikulerats och tillgodosetts. Detta är den verkliga och tysta majoriteten...

Klena ådror

Tre gånger har man undersökt min ådror i armen. Där opererade man ihop en ven och en artär alldeles bredvid pulsådern. På handleden. Men resultatet har blivit klent. Denna fistel ska se till att en ven och en artär växer till så de får ansenlig storlek och blir lätta att sticka i. Så man får tillräckligt tryck på dialysblodet. Men mina ådror har en egen vilja. De tar det lugnt. Så lugnt att man redan en gång fått ballongspränga ingången till det sammanfogade kärlet.

I förra veckan smetade jag på bedövning. Men då ville man inte sticka. Ådrorna bedömdes vara för klena. Om en stund ska man göra ett nytt försök utifrån tanken att ådrorna ska skärpa sig om man börjar punktera dem med dialysnålar. Innan dess ska jag gå de få kilometrarna ner till sjukhuset. Så att bedövningskrämen hinner värka. Nej, verka ska det stå.

Inte längtar jag efter dagens övning. Men ser det som en lärande erfarenhet. Fasar för att komma hem igen med en blå arm med många stickhål, som en schweitzerost. Nej, nu kan jag inte dra ut på det längre. Dags att gå.

Dialysmaskinen ska kläs

 Jag går i skola. Njä, skola vet jag inte. Men jag får undervisning. I hur en dialysapparat fungerar. De senaste veckorna har det handlat om hur man klär en dialysmaskin. Tre olika slangset ska monteras i olika klämmor och mätinstrument. En uppsättning för artären, en för venen och ytterligare en för tillförseln av vatten. Även ett magnifikt filter med tusen små perforerade trådar krävs. Slangarna ska matas in i olika pumpar som driver blodet in och ut under normalt fyra timmar. Dessutom ska de kopplas ihop så att det, när dialysen är igång, formar ett slutet system av blod och superrent vatten med salt i.

På nätet kan man hitta instruktionsfilmer om hur det går till. För den vetgirige kan man här se hur Fresenius 5008 görs i ordning.

Det mesta är logiskt men möjligheterna att göra fel finns där också. Tur att apparaten är med på noterna och protesterar mot de värsta misstagen. Dessutom låter det en hel del. Apparaten larmar, plingar och klingar, suckar och skvalpar. Vilken lycka att dialysen finns så att ganska många av oss kan fortsätta leva...

En mur som hinder

I drömmen kan det hända att en vägg står i vägen. Där det borde finnas en stig, en väg, står det en mur. Den går inte att forcera. Ingen kan klättra över den. För en person som vill framåt är det besvärande att tvingas åt sidan. Men när vägen är spärrad behövs alternativ. När planerna inte går i lås måste man söka sig framåt på andra sätt.

Det är inget alternativ att slå läger och bara vänta. Åtminstone inte i längden. Visst kan det vara klokt att låta saker bero, att lugna sig och tänka efter en gång till innan man rusar iväg. I mitt fall löste det sig. Jag vaknade. Men i livet finns det murar som blockerar. En njursjukdom som tvingar livet åt sidan. Vare sig ork eller förmåga räcker till för att ta sig vidare rakt fram. Nya strategier behövs och utvecklas efterhand. Kan man inte resa långt får man begränsa sig och fara kortare sträckor. Kan man inte få gästdialys på Gotland får man låta bli att besöka ön. Kanske kan Vinön i Hjälmaren bli ett alternativ?

Gräset fattar inte

Kolonin ska gå i ide. Har vi bestämt. Området är avfolkat och man kan promenera runt utan att stöta på andra kolonister. Enstaka människor med spade i handen finns förstås. De vänder jord så det ska bli en bördig vår och sommar.

Vi har grävt ner 120 lökar ungefär. För att det ska blomma lite mer. När det är dags. Tulpaner och pingstliljor. Bland andra sorter. Det som lär ta priset i höjd åtminstone är jordärtskockorna. Släktingar med solrosorna. De strävar mot höjden samtidigt som små klumpar växer till under marken. Nyss sågade de gamla växterna av. Träiga och flera meter höga. Frysen blev fylld med jordärtskockor. Som blir bäst om de skivas tunt. Och steks i olja så de nästan friteras. Men även soppa är ljuvligt gott. Mumma!

Gräsmattan däremot har inte förstått signalerna att det är dags att lugna ner sig inför kärvare och kyligare tider. Gräset sprutar ur marken och gör det omöjligt, nästan, att räfsa bort trädens löv. Äppelträd har mycket av den varan, liksom fläderträdet och andra udda sorters bladväxter. Särskilt i grusgångarna gillar gräset att växa. Det är som om det lockar mer att kämpa sig fram ur backen. På pin kiv. Så att vi får hacka och gräva, rensa och stå i. Allt medan medkolonister som råkar bege sig till sina lotter medlidsamt skakar på huvudet. Odlar de gräs i gångarna, undslipper de sig. Har dom ingen hacka? Eller spade? 

Vad sa vi göra? Så vi slipper ha gröna gångar? Gruset ser faktiskt ut som grön asfalt. Men kommer ma för nära är det snart läge för golf. Det ser man. Gräs överallt. Får nog skriva en motion till årsmötet. Om att gångarna blir asfalterade. Snart. Så vi slipper ha ångest. Hela vintern.

Läsa en bok och...

Före pensioneringen tänkte och andades jag Svenska kyrkan. Arbetsplatsen var ett centrum för planering av gudstjänster och aktiviteter. Där var ekonomi en viktig, ofta avgörande, faktor vid beslut om hur problem skulle lösas och vad som skulle göras. Men lika framträdande, ofta än mer, var uppdraget att "bygga" församling och fullgöra kallelsen, missionen. Människorna som samarbetade fungerade som ett kluster där till slut ett gemensamt ackord skulle skönjas.

Vid pensionering försvann på en enda dag tillhörigheten till detta kluster, synliggjort genom bortlämnade nycklar, utstädat kontor och avskedstagande i olika former. Man står som på kajen och vinkar när skeppet sakta kastar loss och far vidare. Det blir många tankar om hur det är ombord och hur bryggan hanterar sitt uppdrag, men också om hur den dagliga verksamheten utformas. Detta medan fartyget alltmer avlägsnar sig.

Personen på kajen är avknoppad och dimensionerna i den egna tillvaron ändras över natt. Hem och fritidsaktiviteter fyller horisonten. Antalet levande relationer förändras drastiskt. Problemlösnings- och ledningsförmåga förlorar sin betydelse. Andra kvaliteter krävs nu. I denna krympande värld är det inte så enkelt att navigera eftersom det nu dominerar livet på ett annorlunda och nytt sätt. 

Hemmet som var ett nav blir numera nästan hela cykeln. Resan, färden, målen som behövdes för fartygets bästa vittrar bort. Intrycken bleknar och världen är så väldigt mycket mindre, alldeles oavsett hur mycket engagemang och omvärldsintresse som finns. I ett försök att ändå hålla kvar något och hänga med blir det lätt att överkonsumera medier och deras flöde. Det verkar då som om något händer även i det egna livet.

Inte är det så konstigt att det skrivs böcker om hur man ska hantera sin pensionering. Det krävs förmåga och ansträngning för att processa denna enorma perspektivförskjutning. Flera världar, arbetet och olika uppdrag, hemmet, vänkretsen - det mesta minskar och krymper. Att hålla sig alert och uppdaterad i kyrkliga frågor eller i teologi kräver ett oerhört starkt engagemang. I mitt fall bidrar sjukdom till att en stor del av tiden är intecknad och uppslukad. Den egna hälsan ockuperar mer än halva veckan. Men varför sucka och klaga? Man får väl köpa en biljett och hänga med på en resa, en kryssning. Och läsa en bok och ringa en vän.

Lögn ett starkt klister

Glåmig och trött blir man av att ha valvakat i snart tre dygn. The never ending story gör sig påmind. Först val, sedan rösträkning. I Sverige slipper man i stort sett efterföljande drama i rättssalarna. Men det finns flera led kvar. Elektorerna och deras röstande kan även det bli ett slagfält. Vi väntar och ser med stigande förvåning över hur  mer än 60 miljoner amerikaner tycks nöjda med Trumpismen. Hisnande. Många av dem tror därtill att valet håller på att stjälas! Varför då? För att Trump sagt så. Som en vore han en halvgud och mer därtill.Men så är tron på tomtar och tandfen omfattande och utbredd i det stora landet i väst.

Demokrati är inte alls någon enkel affär. Och den kan lätt manipuleras och undergrävas. Populister i öst och väst hoppas på Trump. Även en och annan sansad person gör så. Vilket många av oss inte kan förstå. Hur tänker de?

När Joe Biden beskylls för att vara kommunist och socialist, vet de som anklagar ens någonting alls om vad dessa politiska ideologier och idétraditioner står för? Det blir löjeväckande och obegripligt. Kanske ska det förstås som vinklade demagogiska knep? Det värsta är att så många verkar tro på dessa beskyllningar. Etiketterna klibbar sig fast, ty lögn är ett starkt klister. 

Avgiftsbelagd mässa och privat gudstjänst

Den som vill promenera i sitt närområde får vara uppmärksam. Det är många som vill ut och lufta sig och hålla konditionen uppe. Det finns ett "vattenfall" i närheten av Karlslund i Örebro. Men parkeringsplatsen är ofta så full att det blir avskräckande att promenera ut till fallet och tillbaka. Den som vill hålla avstånd till sina medmänniskor får verkligen ligga i. Till slut blev det en vandring mellan kolonistugorna på Alnängarnas koloniområde. Där var det glest mellan besökarna.

En av allhelgonahelgens dagar gick vi på en kyrkogård där vi har familj i flera gravar. Mycket folk men breda gångar så det gick bra. På vägen tillbaka till bilen ville vi gå in i kyrkan men blev bortmotade. Där skulle en minnesstund ordnas och bara anmälda släpptes in! Gränsen till att ordna privata gudstjänster passerades, trots att alla gudstjänster ska vara öppna för alla. Det är lätt att förstå att pandemin ställer till det, men att enbart släppa in anmälda till gudstjänster i Svenska kyrkan är inte rimligt. 

För några år sedan fick jag medverka till att stoppa inträdet till en mässa i en kyrka. Förmodligen skulle inträdet bekosta rockgruppen som skulle stå för gudstjänstmusiken. Men inte ens då kan man kombinera nattvard med inträde. Då får man se till att det är en renodlad konsert som erbjuds. Tillträde till en mässa kan inte vara avgiftsbelagt och inte reserverad för vare sig anmälda eller betalande. Gissa om lusten att återvända till de församlingarnas kyrkor är särskilt stor...? 

Då förlät du mig.

 

 Idag blir det återbruk. Från ett inlägg i maj 2007 på stillsam:

Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.