Då förlät du mig.

 

 Idag blir det återbruk. Från ett inlägg i maj 2007 på stillsam:

Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.