En gång till är allting nytt?

Om varje dag innebär en ny start, en ny möjlighet, hur ska allt det uppfattas som tidigare var en ny start och en ny möjlighet? Är nystarter en fortsättning av sådant som redan påbörjats? Hur skulle det då kunna vara en ny start?

Ibland går det verkligen troll i allt ordmakeri, laddade uttryckt som ska få oss att känna, längta och ge järnet igen och igen och...

Men när Skriften förmedlar att Han gör allting nytt, då vill i alla fall jag tro det! Se, dagen är kommen...

Hemsterdag i Arboga

Färden idag går mot Arboga. Väl där ska de två kyrkorna beses, andrahandsaffärer brandskattas och en lunch intagas. Kanske är det sådana äventyr som numera benämns hemester? Fast någon semester är det inte fråga om för oss som jämt är lediga. Utflykten blir svaret på den ständiga frågan: vad ska vi göra idag?

Solen ska gömma sig bakom moln har väder-apparna berättat. Någon timme ska det bli mulet innan det åter blir molnigt och temperaturen håller sig ovan 20 grader. På väg in i Arboga fick vi köra ett extra varv i en rondell och ta en lång omväg. Avfarten hade spärrats av en stor lastbil och vägarbetare som jobbade med gatubeläggningen. Omvägen blev ca en halv mil (!).

Väl i Arboga besökte vi först den gamla Arboga landsförsamlings kyrka, S:t Nicolai kyrka, med ett fantastiskt altarskåp från 1500-talets Lübeck och med ett myller av figurer i den centrala framställningen. Detaljer finns av Jesus. I häftet om kyrkan påpekas att Pilatus skrivare håller på med överskriften till Jesu kors. Nedanför finns en pietà (Jesus i Marias famn) och en gravläggningsscen. Framför ett sådant skåp kan man bli stående länge!

Vi vandrade därefter de ca 400 metrarna till kyrkan i centrala Arboga, tidigare franciskanernas helgedom: Heliga Trefaldighets kyrka. Fantastiska väggmålningar och enorma malmkronor som väger ca ett ton vardera.

Lunch på restaurang Ågården belägen vid Arbogaån blev en fin och välsmakande avslutning på denna utflykt till Örebros grannstad Arboga. 

Hyllning till Visby

 Idag en läsövning. En hyllning till Visby på ett ålderdomligt språk som blommar och flödar över. Vad skulle jag kunna beskriva och måla på liknande sätt? 

Visby af John Österlund och Carl R. af Ugglas

 Det är de röda solnedgångarnas stad, den mörka och rika grönskans, valnötträdens och murgrönans stad och de mossbelupna tegeltakens, de tysta, bladöfverskuggade gatornas och de stilla trädgårdarnas, där solskenet darrar i vaggande ljuscirklar på sandgångarna och luften är full af humlesurret kring lindkronornas honungsblommor och rabatternas aklejor och pionstånd. Det är staden vid det blå hafvet, som går strandlöst ut mot en horisont så aflägsen, att man tycker den stupa rakt ned i själfva det oändliga hafvet, öfver hvilket sommarhimlen spänner sig varmt disig och tom och molnlös och ur hvilket om kvällarna månen stiger upp, stor och röd, och lägger en väg af guldkoppar ända bort ifrån den yttersta synranden till strandens runda, dyningsomspolade stenar. (s 7)

Partiledares sjuka

Partiledarna lider av en sjuka som förmodligen är svårbotad. Symtomen dyker ständigt upp, särskilt i direktsändningar i radio och TV. Alla märker inte det sjuka trots de uppenbara tecknen på att partiledarna, och en del andra partiföreträdare, angripits. Då blir det särskilt svårt att ordinera åtgärder så att de angripna blir bättre.

Namnet på åkomman är: jag-sjukan. När partiledare menar, eller borde mena, vi säger de jag. Vi i partiet anser, har beslutat, driver frågan etc kommer sällan fram ty partiledarna betonar sitt jag. De identifierar sig själva så starkt med partiet att de blir partiet. De personifierar det kollektiva partiet så till den grad att det tar emot att hänvisa till det gemensamma kollektiva, partistyrelsen, årsmötet/kongressen, etc.

Smittan sprids förstås av att medier så gott som alltid vill höra partiledarna när de ska ta reda på hållningar i vissa politiskt angelägna och viktiga frågor. Undantagsvis kan en partisekreterare eller en minister eller talesperson för vissa frågor bli utfrågad. Och då är det en person som skall spegla ett partis politik eller hållning.

Svenska kyrkan utsätts för samma smitta eftersom ärkebiskopen för medierna, och säkert en bred allmänhet, är den främsta talespersonen, den som ständigt efterfrågas. Men i ett trossamfund som Svenska kyrkan kan många tala för kyrkan! Då säger de ofta jag för att inte göra anspråk på att hela kyrkan står förenad bakom dem, men risken finns att detta jag överskuggar kyrkans vi. Vad ett kyrkans vi menar om tro, bekännelse och lära är förstås en synnerligen oklar historia. Det räcker inte med att Kykoordninegn slår fast i sin portalparagaraf förljande:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Denna paragraf slår fast vad som gäller för kyrkans vi, men uttolkas ofta fritt och vidlyftigt. Då kan det "löna sig" att använda ett vi för att torgföra sina personliga åsikter och uppfattningar. Till exempel: Vi i kyrkan får tro som vi vill, det räcker att kyrkan har en tro personligen är det inte så viktigt, du kan vara och tro som du vill. Jag tycker mig ha hört följande kommentar som en variant på temat att alla ska med på sin egen tro: och de där bekännelseskrifterna från 1500-talat bryr sig ingen om idag. 

Utom jag förstås. Eller vi. Vi som tycker kyrkoordningens sammanfattning är angelägen och gäller oss alla i Svenska kyrkan!

Tillönskan!

 Detta kort har jag även lagt ur på Facebook, men där läser inte alla. Kortet för förmedla min önskan denna helg!

Kyrkan och tron främst!

Lokalpressen och Kyrkans tidning fylls efterhand med insändare och debattartiklar som lyfter kyrkans val och valfrågor som kan vara aktuella. Representanter för de politiska partier som representeras i kyrkomötet och deltar i kyrkovalet, S, C och SD, yttrar sig lite här och där. Då tonas det problematiska med sekulära partier som deltar i valet ner, eller ignoreras helt. Varför är det galet med partiernas vilja att styra i kyrkan? Det innebär att sekulära partier med politiska ideologier i botten som inte erkänner Jesus Kristus som kyrkans Herre och som inte står bakom kyrkans uppdrag att missionera och sprida evangeliet.

Enbart i kyrkan gäller den kristna identiteten och den missionerande hållningen. Ingen har t ex hört talas om S-ledamöter i kyrkan som i det socialdemokratiska partiets inre sammanhang står upp för dop och konfirmation eller som uppmuntrat till tro och kyrkogång. Valdeltagande tycks vara den främsta aktivitet som framhävs och det för att motverka att eliten, präster och gudstjänstfirare ska få för mycket inflytande över kyrkan. 

Partierna avgör själv vilka program man går till val på och vilka som ska stå på listorna. Det innebär att många icke-medlemmar och människor med annan livsåskådning, både ateister och andra, har inflytande över det som kan och ska ske i kyrkan. Att partiets ideologi och politiska program då övertrumfar kyrkans tro, lära och bekännelse är faktiskt ingen överdrift. Kyrkans skall ofta ändras, det kallar man utveckling och demokratiskt genomslag, men aldrig partiets politik.

Indirekta val utom på församlingsnivå skulle göra de valda mer till representanter för lokala församlingar på både stifts- och nationell nivå. Människor som idag representerar politiska partier och ideologier i kyrkan borde kunna våga ställa upp till val med och för kyrkliga program utan politiska partiers överdragskläder och ideologier. Kyrkan och tron främst! 

  

Delat ansvar i liturgin?

På nätet, i en facebookgrupp, har jag läst mängder av kommentarer i en diskussion om hur några präster delat uppdraget att leda gudstjänsten genom att mitt i instiftelseorden byta liturg. Nog är det ett udda beteende i en kyrka som ofta förordar och stipulerar att en präst ska leda mässan och som ibland visar en obegriplig avoghet mot koncelebration. 

Att koncelebration finns i den romersk katolska kyrkan är märkligt nog för många ett skäl emot denna kollegiala praxis. Det sägs att det betonar prästämbetet på lekfolkets bekostnad. Å andra sidan kan liturgin bli mera omväxlande, rik och varierad vilket faktiskt kan öka församlingens aktiva deltagande i sina gensvar och acklamationer. Det är det rimligt att det vid koncelebration finns en liturgiskt motiverad dialog även vid altaret och en genomtänkt linje för vad huvudcelebranten och de övriga ska göra, säga och läsa.

För den som är van att bistå vid altaret och med utdelning av sakramentet blir det egendomligt när mässan betraktas som en plats för instruktion och utbildning, inte sällan av konfirmander utan tillräckliga förberedelser och förklaringar. Mässfirandet är fel tid och plats för att diskutera och instruera vad som görs och måste utföras! 

Kyrkans ordning håller på att ändras så att det till varje pris alltid ska finnas icke vigda personer som medhjälpare och assistenter vid altaret. Ska de som är vigda för uppgiften då sitta och titta på? Ministranter bör, om de ska göra tjänst i gudstjänsten, helst ingå i en grupp och absolut få särskild undervisning, träning och uppmuntran! 

Det blir lätt rörigt och pratigt om förberedelserna inför mässan är obefintliga eller eftersatta. Inte ens den liturgiskt ansvarige prästen ska "göra på sitt sätt" eftersom gudstjänstens liturgiska utformning bör vara ett sammanhållet helt i en församling. Prästerlig individualism och otyglad påhittighet i mässfirandet är knappast något som gynnar gudstjänstdeltagandet för den aktiva och medfirande församlingen!

Riksdagsval och kyrkoval i september?

Regeringen är avsatt genom misstroendeomröstningen i riksdagen. Nu spekuleras det i vad som ska hända. Tidningar redovisar möjliga utvägar och diskuterar vad som är möjligt och rimligt. Åsikter går isär om huruvida Vänstern har skulden eller Centerpartiet.

Sverige behöver lösningar som ger stabilitet på många områden. Det är ingen tillfällighet att båda sidorna i omröstningen åberopat pandemin och vårdpersonalens situation som något som måste skötas och fungera. Ett extraval är förmodligen den metod som bästa kan lösa upp låsningarna. Att det kan innebära både riksdagsval och kyrkoval i september kommer att på verka viljan att rösta i kyrkovalet. Då kanske de opolitiska alternativen i kyrkovalet äntligen kan få rejält med luft under vingarna så att partierna kan dra sig tillbaka utan generande prestigeförluster...? 

Kyrka, samhälle och liv

När jag blev anställd på Kyrkans tidning på 90-talet, dvs för mycket länge sedan, fick jag rådet att ledarsidan måste kunna spegla mer än kyrkans aktuella läge eller samhället och det politiska klimatet. Särskilt vardagar och egna upplevelser och erfarenheter måste kunna få plats, det ökar ofta igenkänning och möjlighet att relatera även till frågor där man inte delar alla synpunkter som framförs i texterna.

Välkomnandet blev omtumlande eftersom majoriteten i facket på tidningen inte ville ha mig och såg mig som ärkebiskop Gunnar Wemans utsända hantlangare som skulle tysta det fria ordet. Det finns kulturartiklar och radiointervjuer som bekräftar saken. 

Att hälsan ganska snart gav vika var vare sig förväntat eller bra. Tiden blev personligen extra turbulent eftersom min njursjukdom klev fram, blev akut och allvarlig och starkt påverkade min ork och arbetsinsats. Detta trots tidiga försäkringar att jag skulle hinna dö i något annat innan sjukdomen skulle göra det. 

Vi vidtog åtgärder för att minska återverkningarna för tidningen och lejde naturligtvis duktiga och kyrkliga skribenter som fick tillträde till ledarsidan så att reflektions- och opinionsarbetet inte skulle upphöra. Den åtgärden blev ifrågasatt mest inom kyrkans egen organisation. Men det fungerade och det väl.

Nu ligger detta långt bakom mig. Härom dagen fick jag en ny jobspost på vägen ur dialysen och mot transplantation. Man hade upptäckt en cysta på ett av mina inre organ. Än en gång måste en särskild utredning till. Mera väntan och fortsatt osäkerhet. Min utredning tickar nu på 25-26 månaden. Bra att saker blir utredda - men denna långa berg- och dalbana är utmattande och tärande. Så är det förstås för alla som får oväntade och ovälkomna besked och bara har att inrätta sig i köerna så att någon hinner undersöka och eventuellt åtgärda problemen. Under tiden fyller kolonilotten livet med arbete, avkoppling och glädje. Liksom församlingstillhörigheten och gudstjänsterna öppnar andra dörrar i livet. Där glömmer jag för en stund alla de restriktioner och inskränkningar som präglar just mitt liv.

Även jag ser många andra som har det värre. Med dem lider jag extra mycket eftersom jag åtminstone en smula kan ana vad de måste gå igenom. Hoppas de har en kolonilott eller något annat som ger en stunds rast och vila från det som överskuggar deras tillvaro. Idag lyfter jag dem mot himlen som mitt särskilda böneämne...

Ruelse, ånger och annat sådant

Ruelse är något som ibland slår sig ner på mina axlar. Den borrar sig in i bröstet och eldas av gamla och ofullständiga minnen. Den yngre generationen har säkert samma upplevelser även om den saknar referenser till och bekantskap med ruelse.

I Svenska Akademins Ordbok kan man läsa: (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse. 

Förkortningen sht som verkar kryptisk står för i synnerhet! Ånger, förtvivlan, förkrosselse är tunga begrepp som kan tynga ner en människa. Dyster sinnesstämmning och grubbel är inte så mycket muntrare. Men dessa känslor kan komma över en människa när minnet plockar fram sådant som ingen kan vara stolt över, där det sagts eller gjorts något dumt, sårande och nesligt. Stort och smått blandas och väcker ruelsen, ångern och sorgen över att jag kunde säga och göra det som nu väcker mitt eget avståndstagande. Livet har förstås gått vidare och åren lagts till år. Hur ska då minnets taggar kunna dras ut? 

När ruelsen blir tung och stor är det början till en befrielse att inför himlen och omvärlden erkänna: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.   

Samla inte...

 Du kan ingenting ta med dig när du dör, är en refräng som gnolats på. Samma innebörd har olika bibelord som betonar det fåfängliga (!) i att samla på sig saker och ting. Det var sådana texter Edith Södergran använde när hon skrev "Samlen icke guld och ädelstenar". Här några rader:

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol...
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Här är det varaktiga gåvor som ska säkras genom att nästa generation får gåvor, sådana som verkligen betyder något för deras eviga väl. Dock och men. I samlarvurmen finns det tillfredsställelse för stunden. Där erbjuds en avkoppling från bekymmer och ororsmoment. För en stund existerar bara myntet, frimärket, vykortet som studeras på alla sätt och vis. Visst, skulle den överskuggande motivationen bli det pekuniära (pengamässiga) samlarvärdet kan det snart gå fel. Eller som många sa förr: käpprätt åt h-vetet.

Samlare vet att en dag tar det slut. Antingen är samlingen komplett eller också tryter orken, hälsan och livet. Men fram tills dess har detta att samla på någonting varit ett sant nöje som de flesta borde unna sig. Pennknivar, korkskruvar, strykjärn, grodor, änglar, jultomtar, glasfåglar, kaffekoppar och det mesta utöver det går att förvandla till meningsfyllda aktiviteter. Så tänker jag som under samlandet gott hinner reflektera över eviga värden och ett himmelskt hemland...

Luften gick ur 2-kronorna

Luften har gått ur mina gamla 2-kronor. Under flera år har de haft pyspunka, dvs värdet har långsamt försvunnit ur de flesta mynten och kvar finns bara silvervärdet minus vad det kostar att utvinna silvret. Och jag som var så stolt över de få 2-kronor jag lyckades få fatt på innan myntet försvann.

Ännu värre är det med mina frimärken. Det visar sig att de säljs på lokala auktioner så billigt att man knappt får frankeringsvärdet tillbaka! Nu har mina häften fått brandskattas för att vid de enstaka tillfällen vi använder posten bli frankering. I SAOB kan man på ett ålderdomligt språk bl a läsa om frankering:

på förhand (medelst påsättande av frimärke(n) till vederbörligt belopp) betala avgift för postbefordran av (en försändelse); å (postförsändelse) påsätta frimärke(n) till vederbörligt belopp. Frankera med svenska frimärken.

Av boksamlandet blev det ingenting. Tappade intresset eftersom böckerna var mest attraktiva för läsning, Men läs-exemplaren behövde inte vara förstaupplagor, det gick bra med pocketformat och billigt papper. Innehåll före paketering och form, skulle man kunna säga. Men i allmänhet är de flesta böcker som utgivits av föga intresse för samlare. Inte ens andrahandsaffärer bryr sig om böcker och antikvariaten för en tynande tillvaro, åtminstone ute i de svenska provinserna.

Inser att det var guld som skulle samlats. Fast - guldvärdet skulle behöva dippa ordentligt för att man ens ska våga försöka intressera sig för guldföremål. Nu är det för sent att börja, suckar jag och tar fram några kartonger gamla vykort som faktiskt ännu tål att beskådas oavsett samlarvärde. Många av vykorten har hunnit bli hundraåriga och historiskt och socialt intressanta fotnoter. Tänk att dessa kort kan bereda en samlare så stort nöje!

Ny dialysdag

Dialysdag igen. Veckans första som denna gång inleds med ett besök på mottagningen för genomgång av prover och hälsoläget. Bra att få veta hur jag egentligen mår. Själv är jag inte så duktig att precisera läget, särskilt inte eftersom det hela tiden skiftar. Blodtrycket till exempel far upp och ner. Trötthet infinner sig plötsligt, orken tar slut. Ibland mitt i en mening.

Beundrar därför de dialyserande patienter som klarar av att arbeta vid sidan om denna tidskrävande behandling. Hur de gör förstår jag inte. När jag försökte för 25 år sedan gick det inte så bra. Efter transplantationen blev det fart på alla möjliga sätt. Då infann sig övermodet och jag trodde mig klara av allting, vilket visade sig vara omöjligt. Jag pendlade till jobbet i Stockholm, gick på kurs i Göteborg och skulle dessutom regelbundet producera en ledarsida. Klart att jag kroknade.

Men där befinner jag mig inte nu. Denna gång är jag piggare som dialyspatient än jag var förra gången. Då klarade jag knappt att gå 200 meter innan allt tog stopp när jag hamnade i dialys. Nu jade jag ganska mycket ork och energi kvar även om det tog emot att bestiga trappor. En del av kraften hänger fortfarande med, som tur är. Ikväll blir det tidigt i säng fast Sverige spelar mot Spanien i fotboll. Nu har Sverige blivit totalt utspelat och alla är nöjda! Här hemma. 1 poäng är säkrad. Vunnen! Spanjorerna ägde bollen och lånade ut den bara ibland. Av tio minuter hade spanjorerna bollen i 8 minuter. Sverige fick slå bort den i 2 minuter. Jajamen!

Sov sedan djupt och gott. Det gäller att vara hyfsat pigg före sitt sjukhusbesök så man inte bara är ett urlakat vrak efteråt...

Döden gavs prioritet

Med stigande ålder blir runorna och dödsannonserna i tidningar mer angelägna. Inte för att personer blir mer morbida när åren läggs till utan därför att sannolikheten att det finns vänner och bekanta bland de avlidna ökar. Ändå är det så att människors död går oss förbi om kontakten med vänner och nätverk inte sker ofta och regelbundet. Är han död?! Förvåningen blir stor när beskedet kommer i samtal med andra. När hände det? Och begravningen, var ägde den rum? Vem hade den? Var den kyrklig eller borgerlig? Frågeställningarna hopas.

Ett antal bekant och vänner har lämnat jordelivet utan att vi haft en aning om det. Men även när besked nått fram har begravningsgudstjänster varit begränsade och reducerats till kretsen av de närmaste. Inte ens alla släktingar har fått plats när besöksantalet satts till 20 personer. Men även före pandemin var det inte alltid så enkelt att ta sig till begravningar. Vi tillbringade åtskilliga somrar på Gotland och att ordna en resa till fastlandet är sommartid ett osäkert äventyr. Ska man därtill få med sig bilen börjar det bli riktigt krångligt och dessutom extremt kostsamt. Andra planer och uppdrag la inte sälla hinder i vägen, som läkarbesök eller inbokade arbetsuppgifter under andras semestrar där det var svårt att finna ersättare...

Under min uppväxt var ett dödsfall alltid högsta prioritet. Inte bara kalendrarna rensades på mera vardagliga bestyr, resor och annat ställdes in. Idag lär det ibland vara tvärt om - resorna har försteg framför begravningstiderna. Någon tar studenten, en annan ska på en intervju och en tredje kan bara inte boka om något som varit inprickat sedan länge.

När sedan begravningen skulle äga rum hände det att en bilburen begravningsprocession kom farande i låg fart. De igenkändes på at begravningsbyråns "likbil" körde först och efter kom en rad fordon med tända lyktor. Överallt avstannade arbetet och människor rakade av sig sina huvudbonader, mössor och hattar. Gatuarbetarna stängde av sina maskiner och stod med böjda huvuden för att visa sin respekt när fordonen for förbi. Vem det var som hade dött påverkade inte beteendet. Döden och de som drabbats, blivit sörjande, visades respekt. Sorgekläder bars länge och även barn fick sorgband knutna runt en arm som skulle bäras även i skolan...

Församlingsplantering

 Pensionärerna kunde gott få en egen kyrka att ta hand om. Det vore ett spännande "projekt" för att se till att fler högmässor firas och en församling får rimliga möjligheter att samlas till gudstjänst. Med tanke på alla övertaliga kyrkor kunde den anglikanska kyrkans församlingsplanteringar bli en inspiration och vägledning. Med den här modellen handlar det om redan befintliga kyrkor och mötesplatser men där antalet gudstjänster och mässor drastiskt minskat och allt färre hittar vägen dit när det äntligen händer något.

En kategoriförsamling handlar det inte om även om de som leder gudstjänsten är "gamla" präster, diakoner, kyrkvärdar etc. Snart nog kommer säkert människor ur andra åldrar att söka sig dit för att med viss regelbundenhet få delta i mässfirandet. Här skulle inte verksamhet stå i fokus utan uppdraget gudstjänst ur kyrkoordningens precisering av en församlings uppgifter skulle vara inriktningen.

Helst bör en sådan kyrka ligga så att det enkelt går att ta sig dit med buss och färdtjänst. Ett litet kollegium av intresserade samlas för att planlägga insatsen för att med tro och övertygelse få vara med och göra en insats. Nog borde det gå att se möjligheter istället för problem med en sådan "plantering"!

Församlingsråden båtar föga

Församlingsrådet i Mikaels församling i Örebro har skrivit en insändare i Kyrkans tidning om det märkliga med nomineringsförfarande i församlingarna till församlingsråden när man inte tar hänsyn till dessa förslag utan ledamöter sedan ändå fördelas proportionellt mellan nomineringsgrupperna!

Församlingsrådet kunde dessutom lyft frågan om vilken uppgift ett församlingsråd har när man knappast fått någon uppgift på delegation! En samtalsklubb vars uppgifter är så begränsade att man då funderar på om förekomsten av råden är ett sätt att hålla kloka och insiktsfulla medlemmar i råden sysselsatta med sammanträden som båtar föga, inte har någon större betydelse. Då blir de till mindre besvär för dem som behållit makten i pastoratets centrala förvaltning, ett slags Kyrkans hus på det lokala planet som allt ska bestämma och bestyra.

Tala om demokrati i kyrkan när församlingarna för det mesta får finna sig i vad som kommer ovan ifrån, dvs inte för kyrkans Herre, utan från administrationen och kyrkorådet...

Ett kristenliv på undantag

Anders Kristoffersson har skrivit en artikel i Kyrkans tidning om församlingarnas uppgift i Svenska kyrkan. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni är uppdragen som kyrkoordningen lägger särskild vikt vid. Det har ofta samtalats om hur dessa fyra områden förhåller sig till varandra. Är något överordnat, ibland har man föreslagit mission, eller överlappar alla varandra?

Att gudstjänsten i sig kan rymma de tre andra nämner Anders K. För en kristen församling är Gudsrelationen med bekännelse och förlåtelse, förbön och lovsång central. Särskilt församlingens möte med Kristus, t ex genom evangeliet och nattvarden, är det som syresätter och håller en församling vid liv. I gudstjänsten är bekännelsen och tron så intimt sammankopplade att alla blir berörda.

Ur relationen till Gud växer uppgifterna fram, vi förstår vad vi är kallade till: att undervisa, vittna och missionera samt att göra det goda genom diakonin. Att försöka underordna gudstjänst låter sig inte göras. Utan gudstjänst blir de övriga uppdragen tomma och konturlösa. Relationen till Gud är inte heller enbart något enskilt och personligt. Det är som församling, en gemenskap i Kristus, som vi blir utrustade, sända och kan utföra uppdragen i världen!

Självförverkligande och andra idéer om mig och mitt, hur viktigt det än kan vara för mig, underordnas i det gemensamma och kollektiva uppdraget att fira gudstjänst och att tjäna Gud. Utan församlingen blir kristenlivet ett flyktingliv, som ibland är en tvingande verklighet under krig och andra omvälvande omständigheter, men som här hos oss är ett ofullständigt kristet liv, ett undantagsliv. 

Därför har det varit så allvarligt med politikers och hälsomyndigheters nedstängning av kyrkor! Då har vi som församling förnekats kyrkans innersta liv. Enskild andakt och bön har för många fått ökad betydelse och förvandlats till den främsta andliga livlinan i brist på församlingsgemenskap. Nu väntar vi på en församlingsväckelse där gemenskapen i Kristus betonas i samlingen runt Ord och sakrament. 

Demokratins garanter? Pyttsan!

Nu borde vi börja räkna artiklarna och ledarna i dagspressen om kyrkovalet den 19 september. Svenska dagbladet har idag en ledare som menar att bara de kristna borde rösta i kyrkovalet. Artikeln börjar med liknelsen om hur vi skulle reagera om någon annan kom hem och bestämde vad fredagsmyset skulle innehålla. Så är det för de kristna i kyrkan är slutsatsen.

På bloggen stillsam har jag i åratal begärt att dagstidningarna skulle skriva om partipolitiken i kyrkan. Nu finns dessutom en avslöjande och faktaspäckad bok om kyrkopolitiken, skriven av Klas Hansson. Tiden borde vara mogen att överge övertron på partiernas förmåga att med sina ideologier "förnya" kyrkan och att bevara den demokratisk. Närsyntheten är besvärande när man tror att partierna är de som garanterar folkkyrkans demokratiska styre. I partierna har man alltså inte sett att det finns mängder av modeller för en kyrkas demokratiska utformning. Eller också har man vetskap om det men vill inte förlora sin maktställning som ger dem inflytande över hur kyrkan tolkar och förstår sitt uppdrag, sin liturgi, sina böner, vigningstjänster, sin tro, bekännelse och lära.

Öststatsfasoner kan man kalla partiernas inblandning. Sådant hålls diktaturer med, men i en modernt samhälle bör partierna ägna sig åt att styra samhällets utveckling och låta kyrkan sköta sitt! Så tänkte reformatorerna också när de diskuterade de två regementena som inte fick sammanblandas utan måste hållas åtskilda! 

Demokratins garanter? Pyttsan! Skulle ideologier som blev partier i slutet av 1800-talet eller senare kunna ersätta eller förnya kyrkans evangeliska tro och lära?  Dessutom - om partier var demokratins garanter kan man undra varför denna "välsignelse" inte vederfarits muslimerna i landet, eller för den delen Katolska kyrkan, Equmenia eller EFK??? 

Mediala förändringar

Måndagens Nerikes Allehanda var en sorglig produkt. Så har det varit en längre tid, och så fortsätter det! Nedskärningarna på den redaktionella sidan inom tidningsbranschen visade sitt fula tryne. Då fanns 7 artiklar signerade /TT, Tidningarnas telegrambyrå, vilket innebar flera sidors centralproducerade artiklar. Lägg därtill att materialet från Örebro numera ganska ofta är så begränsat att landsbygdsrapporteringen i tidningens del 2 övertrumfar residensstadens nyheter.

Förändringen som innebär att NA måste köpa "syndikerat" material är sorglig. Ska lokalpressen klara sig framöver måste det finnas journalistiskt material, framgrävt och bevakat, som är relevant för områdets befolkning. Förr hade NA en kultursida värd namnet med mängder av lokala skribenter. Kulturen drunknar numera i nöjesrapporter och platsen blir allt mindre för egna recensioner av böcker och konserter som inte är populärmusik. Livsåskådning, kyrkor och samfund finns knappast på kartan, 

Därtill kommer för vår personliga del ett Boxerabonnemang som inte tillåter oss att se de lokala TV-nyheterna när de sänds. Vi hänvisas till att på SvT-Play se tidigare lokala sändningar. Uselt! Men TV-cheferna bryr sig inte. Vi ska alltså boende i centrala Örebro dag efter dag se Stockholms (!) lokalnyheter.

  

Fryst vatten

I dessa dagar springer jag till frysboxen och gläntar på dörren. Där innanför ligger fyllda 50-centilitersflaskor. Jag tror att de ska vara bottenfrysta snart efter det de hamnat i frysen. Har nu lärt mig att det tar tid, Minst 2 till 3 timmar innan det är värt att ens titta efter.

Dessa frysta dricksvattenflaskor ska följa med ut i den starka junivärmen och efterhand erbjuda isvatten till en varm och svettig person. Lärde mig det vid ett besök i Rom och Colosseum. Gatuförsäljare sålde djupfryst vatten i flaskor som kunde hållas mot överhettade pannor och armar för att sedan drickas upp. Ett problem var förstås att isen smälte lika långsamt, nästan, som det förmodligen tagit att frysa in den. Men de svalkande dropparna hugsvalade torra strupar och hettande kroppar.

Vad tar ni med er?

Nog dyker sportsändningarna upp i de flesta hem. Radio eller TV är flitigt ifärd med att göra sporterna till något oundvikligt. I vilket medium man tar del av idrott och sport har intervjuerna av utövare, spelare och ledare en given plats. Den obligatoriska frågan ställs: hur känns det?

På senare tid har en annan fråga blivit lika frekvent: vad tar ni med er från matchen, loppet eller tävlingen? Ja, vad tar de med sig? Och hur gör de det? Maler in i huvudet att kortpassningsspelet var lyckosamt? Lägger insikterna i trunkar som förvaltarna får ta hand om?  

I nya matcher då det är på väg att gå illa gäller det att hitta det där man tog med sig. Var sjutton la vi det där kortpassninsspelet? Känslan av framgång vem fick hand om den? Var är den? Förresten, kommer någon ihåg vad vi tog med oss? Och var vi la det där, vad det nu var...

Nu väntar spridningseffekten av den numera så populära frågan: vad tar ni med er? Efter partiledardebatterna tar partierna med sig, vaddå? Att dom andra aldrig svarar på några frågor. Att motståndarna inte bara är dumma, de har fel också. Hur väljarna kan rösta på dem och deras undanflykter är en gåta. Vi var bra på det mesta. Och självfallet är det medias fel att våra siffror inte är på topp, det tar vi med oss.

På Arlanda fungerar frågan sämre. Badkläder, ett par ombyten och en deckare. Pass och vaccinationsintyg. Antikroppar. Eller dator och papper, telefon och kostymer.

Från bloggskrivandet, vad tar du med dig? Att bloggläsning har för dålig smittspridning. Och att inget ämne slår mode, matlagning och skvaller. Kolla influencerna, de låter som influensa och sprider sig till miljoner. Så mode, matlagning och skvaller - det tänker jag ta med mig!

Hur ta emot det som komma skall?

Böckerna i bokhyllorna har skaffats på olika sätt. En betydande del har jag recenserat genom åren i olika tidskrifter och tidningar. Klippsamlingen av artiklar och recensioner bildar tjocka buntar så jag måste ha varit flitig. Flest bokomdömen har jag fått publicerade i Nerikes Allehanda under kulturredaktören Gunnar Lindéns tid.

För tillfället läser jag en bok om andligt åldrande som ska resultera i en anmälan och ett omdöme. Varje sådan uppgift väcker nya tankemönster och associationer. Det egna åldrandet och döden stiger den hår gången fram ur skuggorna och tar gestalt som verkliga delar av det liv som är mitt. Hur kan vi förhålla oss till det som skall komma och som vi kan vara osäkra och ibland även rädda för? Hur omfamna och ta emot det som vi inte känner eller vet så mycket om. Med förväntan? Motvilligt? Som något ovälkommet och fruktat?

Gräsmattan ersattes av plattor

Denna dag blev en plattläggningsdag. I gassande sol grävdes ett hörn av gräsmattan bort under myggornas vinande jubel. Tungt värre. Plattor forslades hit och dit. Lades på hög innan de spreds ut som ett nytt golv. Inga snörräta rader behövdes. Bara underlaget var någorlunda platt skulle det ordna sig. Tänkte jag som tänker kreativt och fritt.

Hur det gick sedan berättar jag idag den 2 juni 2021 på bloggen: En koloni - i vått och torrt. Kolla gärna den...

Gräv där du står!

Ibland fungerar det egna livet som en termometer som tar tempen på samtiden. När jag växte upp i 50-talets Visby visste alla vem som var landshövding, biskop, general och kommunalråd. Sådan kunskap sjunker undan och idag vet man knappast vem som är landshövding, biskop eller prost. Än mindre är det kyrkliga livets olika sidor kända. Kyrkoåret är en gåta och de liturgiska färgerna obegripligt långt borta från de flesta sfärer. Sådant som är viktiga beståndsdelar i min tillvaro är noll och ingenting för åtskilliga människor jag känner.

Fortfarande lever flera av Örebros tidigare kontraktsprostar och därtill finns många prostar honoris causa, dvs sådana som har fått prosttiteln genom att göra viktiga och avgörande kyrkliga insatser. Men vilka dessa prostar är vet inte ens många inom kyrkan. De tidigare generationernas insatser bleknar snabbt och bevaras inte annat än i små och udda anekdoter.

Församlingarna borde ha någon utsedd person som får till uppgift att organisera upp den egna historien vad gäller viktiga dokument, foton, filmer och se till att man vet vilka som gjort vad i olika kyrkliga funktioner. Inte för att onödigt glorifiera eller försköna det som varit utan för att kunna minnas och till och med lära av historien. Vilka församlingar vågar utmärka sig med sådana projekt som går ut på "gräv där du står"!?

Bloggen stillsam till någon nytta?

Min bloggvärld är sedan länge omsprungen Twitter, Instagram, vloggar och poddar. Ändå fortsätter jag att ropa i denna numera ganska övergivna kanal. Antalet läsare har minskat drastiskt och ligger nu nere på 15-25 per inlägg där det förr kunde vara minst det dubbla. Många fler besöker av misstag bloggen stillsam det ser man på siffrorna över internationella besök. De snubblar in lika snabbt som de vänder ut, dvs inte mycket till läsare.

När jag började publicera mig så här på nätet år 2006 fungerade bloggen någorlunda som opinionsbildare och blev vederbörligen citerad och republicerad på Facebook och i andra kanaler. Alla de inläggen ligger ju kvar och är åtkomliga! Då uppstod också debatter med andra bloggare i alla möjliga ämnen så det verkade vara en vital kanal. Dessutom kunde man spegla i bloggen till Finland via Kyrkpressen. Där och då stod bloggintresset i topp och hundratusentals besök noterades!

Några år utnämnde Kyrkans tidning även årets bloggare, men det lär inte längre vara särskilt intressant att ägna sig åt? Och varför skulle man om detta medium hamnat i bakvatten och medieskugga. Vem håller då på dag efter dag och år efter år?

Under en kort period fick min blogg även flera citat införda i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) vilket kändes som en ära. Någon läste och några brydde sig. Sedan dess tystnar det kring min och andras bloggar. Det är val bara möjligen Donald Trump som lyckas skapa uppmärksamhet genom en nystartad blogg om det som kommer från hans skrivbord! Åtminstone om man ska tro CNN och andra nyhetsförmedlare.

Så varför fortsätta blogga? Tid tar det och viss eftertanke. Bloggen är fortfarande en lättillgänglig samling kommentarer, kåserier och debattinlägg i samtidens frågor. Nätet gör bloggarna lättåtkomliga trots att de i allmänhet inte blir lika eftersökta. För mig har det blivit ett sätt att vara tänkande och aktiv när arbetslivet tonat bort alltmer. Ibland fungerar stillsam som dagboksfunderingar ibland som furiösa kommentarer till sådant som upprör och engagerar. Här säger jag min mening istället för att bombardera kulturdebatt och insändarsidor. Till någon nytta, får man hoppas... Annars får det duga ändå.