Med stigande ålder blir runorna och dödsannonserna i tidningar mer angelägna. Inte för att personer blir mer morbida när åren läggs till utan därför att sannolikheten att det finns vänner och bekanta bland de avlidna ökar. Ändå är det så att människors död går oss förbi om kontakten med vänner och nätverk inte sker ofta och regelbundet. Är han död?! Förvåningen blir stor när beskedet kommer i samtal med andra. När hände det? Och begravningen, var ägde den rum? Vem hade den? Var den kyrklig eller borgerlig? Frågeställningarna hopas.
Ett antal bekant och vänner har lämnat jordelivet utan att vi haft en aning om det. Men även när besked nått fram har begravningsgudstjänster varit begränsade och reducerats till kretsen av de närmaste. Inte ens alla släktingar har fått plats när besöksantalet satts till 20 personer. Men även före pandemin var det inte alltid så enkelt att ta sig till begravningar. Vi tillbringade åtskilliga somrar på Gotland och att ordna en resa till fastlandet är sommartid ett osäkert äventyr. Ska man därtill få med sig bilen börjar det bli riktigt krångligt och dessutom extremt kostsamt. Andra planer och uppdrag la inte sälla hinder i vägen, som läkarbesök eller inbokade arbetsuppgifter under andras semestrar där det var svårt att finna ersättare...
Under min uppväxt var ett dödsfall alltid högsta prioritet. Inte bara kalendrarna rensades på mera vardagliga bestyr, resor och annat ställdes in. Idag lär det ibland vara tvärt om - resorna har försteg framför begravningstiderna. Någon tar studenten, en annan ska på en intervju och en tredje kan bara inte boka om något som varit inprickat sedan länge.
När sedan begravningen skulle äga rum hände det att en bilburen begravningsprocession kom farande i låg fart. De igenkändes på at begravningsbyråns "likbil" körde först och efter kom en rad fordon med tända lyktor. Överallt avstannade arbetet och människor rakade av sig sina huvudbonader, mössor och hattar. Gatuarbetarna stängde av sina maskiner och stod med böjda huvuden för att visa sin respekt när fordonen for förbi. Vem det var som hade dött påverkade inte beteendet. Döden och de som drabbats, blivit sörjande, visades respekt. Sorgekläder bars länge och även barn fick sorgband knutna runt en arm som skulle bäras även i skolan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar