Adventskalender -24, kort 21

I varje affär där det säljs julkort brukar jag stanna framför bord och ställningar där korten exponeras (visas upp). Den kristna julen lyser med sin frånvaro. Inga krubbilder, inga vise män och inga herdar i julnatten. Ibland några änglar, men utan koppling till den kristna julen. Överallt tomtar, tomtar, naturbilder och tomtar!

Redan Jenny Nyström var på det sättet modern genom att ge tomtarna stor plats på sina julbilder. Men hon målade också en hel del bilder av krubban, av det nyfödda barnet i Marias famn, herdar och vise män liksom änglar som sjöng i julnatten. Vilket idag säkert skulle ses som omodernt av julkortsbranschen. Vi får se om den nu uppmärksammade renässansen för kyrkan och tron återspeglas i valet av motiv?! 

En präst i Örebrotrakten brukade säga nej till Luciatåg i kyrkan därför att det nästan alltid var en massa tomtar med i tågen. Tomtar ingår inte i vår religion eller tro, brukade han säga när upprördhetens vågor svallade höga. Synvinkeln avgör. Tänker man sig tomtar som "di sma undar jordi" eller som sentida efterföljare till helgonet Nikolaus kan slusatserna bli olika. Det är inte heller alla som vill ha en skäggig gubbe in i sitt hem för att under en kort stund dela ut paket, som andra har skaffat, och skratta så högt att barnen kan bli skrämda. Undrar vad som kommer istället? En AI-genererad figur på TV?

Dagens julkort visar bakom ett plank tomtefar, som saknar en tand, med fyra -nissar. Röda luvor, gran och julklappar. För en gångs skull ingår det i bilden en slags förklaring till hur det kommer sig att det står God Jul på julkorten. Den nästan obligatoriska snön faller i bakgrunden. Glöm inte bort att trycka på kortet om du vill studera bilden närmare.

Kortet blev aldrig postbefordrat utan är handlevererat med en uppmaning att gissa vem som lämnat kortet någon stans i Glanshammar.

 

Adventskalender -24, kort 20

En av de hemlösa gubbarna i Stockholm på1960-70-talen bodde i ett träd. Emil i eken kallades han. Av illustrationerna i Nalle Puh ser det ut som om han också hade sitt hem vid eller i foten av ett stort träd. Christoffer Robin bodde i alla fall i ett träd bakom en grön dörr. I ett annat träd bodde dessutom Ugglan. Och Disneys Piff och Puff hade sitt hem i ett träd.

Pippi Långstrump höll sig med ett annat märkligt träd. I Villa Villekullas trädgård låg sockerdricksträdet.  Nissarna på dagens julkort står vid dörren till ett trädhus. Den ena verkar hemma där, den andre kommer med julgåvor. Av all snö på kortet råder det ingen tvivel om att det är vinter.

Kojor i träd är nog en längtan efter att komma upp i och nära ett träd. En urtida reflex sedan vi bodde däruppe och svingade oss i lianer möjligen?

På kortet en ryggsäck full med presenter. Seden att ha med sig en gåva när man hälsar på hos någon är vacklande. Det är inget krav att ha med sig något så värdfolket ska inte heller förvänta sig blommor eller andra gåvor vid besök eller bjudningar. En bok, en chokladask, servetter eller någon annan ganska symbolisk gåva uppskattas så gott som alltid.

Presenter överlämnas ofta vid mottagningar, högtider, avtackningar och liknande tillfällen. En gång var det en mottagningsgudstjänst för en pastor i Betaniakyrkan i Örebro. Vid samkvämet efteråt överlämnades en hel del gåvor. När det blev min tur överräckte jag en paket mjölk och en burk honung. Flera skakade på huvudet och undrade om han var lite eljest, den där prosten. I talet önskade jag pastorn att tiden i Betania skulle "flöda av mjölk och honung" som det förlovade landet skulle göra för israelerna närde flydde från Egypten...

Julklappar var för sekler sedan ett upptåg. Man klappade hårt på någons dörr och slängde sedan in ett vedträd med något enkelt budskap på. Berömd är S:t Nikolaus av Myra som var känd för sin givmildhet. I Wikipedias artikel finns berättelser om hans givmildhet som kan ha inspirerat till ett generöst givande. Till och med vid Jesu födelse blev det gåvor från de långväga gästerna: guld, rökelse och myrra. De vise männens gåvor var överdådiga. Presenter behöver inte vara det. De ges för att betyga sin uppskattning, visa tillgivenhet, vänlighet, att förära någon något... Något vi kan och får öva i de stundande helgerna!

Kortet målat av Aina Stenberg, som målat hur många kort som helst, sändes den 24/12 1954 från Österfärnebo till Årsunda.

Adventskalender -24, kort 19

Nu går det fort. Dagarna rusar fram, det är min subjektiva upplevelse. Inte för att julbestyren får så mycket tid, nej det är rensning av papper och böcker som tar tid. Det blir som på dagens kort. Man läser en text och plötsligt öppnar sig landskapet och det som läses blir till, som på nytt. Bibelordet öppnar sig och vi ser förbi ljuset och den blommande julstjärnan. Momentant är vi där bland herdar och vise män. Tillsammans med dem hisnar vi över den lysande stjärnan.

Bland våra papper låg ett gammalt anonymt brev från 1980-talet och läsningen blev som att åka tidsmaskin. Upplevelserna kom tillbaka. Brevet lät meddela att många inte vill ha mig som präst och att jag som var en så sällsynt dålig kristen borde sluta omedelbart. Frågan var om jag alls var kristen. Allt detta trodde jag var avklarat, undanstädat och glömt. Nu vällde minnena fram. När jag skulle läsa brevet för vänner var det omöjligt att hitta. I upprördheten hade det råkat slängas, tror jag. Tur var väl det. Nu får dessa händelser läggas till handlingarna och glömmas helt.

De flesta av oss kan ganska snabbt och utan eftertanke bli ogina och avvisande mot dem vi inte spontant gillar eller förstår. Vi vill inte ha med dem att göra? Samtidigt blir samma tendens synlig när Sverige blir ett alltmer slutet och ovälkomnande land. Murarna och hindren byggs allt högre. Det finns inte plats i härbärget. Ett enda stycke ur Bibeln ger ett annat perspektiv. I början av Jeremia 22 står det: "Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!" 

För att det inte automatiskt ska gå så att vi fastnar i schablonernas snabba omdömen och förutfattade meningar har jag fått lära mig att dem vi ber för kan vi plötsligt se på ett nytt sätt och med mer förståelse. Inlevelse och medkänsla väcks. Då påminns jag också om att somligt ska bara inte överses med utan behandlas för vad det är. Övergrepp, utnyttjande och sådant som gör medmänniskan illa och skada ska bekämpas och förhindras! 

Inte ens den tillvaro som julkortet visar var utan elände. Palestina var ockuperat av Rom. Makthavarna kom snart att tvinga Jesu familj på flykten. Ett mönster som förföljde de kristna i århundraden och har kommit tillbaka genom seklerna. Än idag lever många kristna som förföljda minoriteter.

Ibland har det hävdats att kristna i vårt land inte kan välja att ge stöd åt andra kristna ute i världen som förtrycks och lider förföljelser eftersom vi måste vara till för alla medmänniskor oavsett tro och bekännelse. Som så ofta förr ställs det generella mot det speciella och partikulära. För min del anser jag att det är omöjligt att stå upp för alla. Det riskerar att betyda att vi står upp för ingen. I det konkreta och lokala prövas medkänsla och solidaritet. Några korta associationer utifrån ett enkelt kort, avsänt 1950.

Adventskalender -4, Kort 18

Storasyster tar hand om lillebror ( eller syster) strax före jul och har varit och handlat. En korg med juläpplen, jul- eller smällkarameller och en inslagen, snörad och lackad, julklapp.

Båda verkar aningen trötta. Förmodligen är det dåligt före. Hälsningen är inte så pigg de heller. Man har inte ens kostat på sig ett utropstecken. En lakonisk punkt står efter God Jul! Kortet är tilltalande eftersom realismen finns där. Och eftersom det är en skicklig konstnär, vet inte vem, som gjort bilden.

I all sin enkelhet kan julkortet påminna oss om människor som tvingats fly sina hem med knappa ägodelar. Vart är dom på väg? Knappast till Sverige. Det är lättare för en rik än för en fattig att ta sig igenom nålsögat...

Tröttkörd är det lätt att bli den bråda tiden före jul. Allt ska fixas så att när julhelgen bryter in kan den firas i "lugn och ro". Undrar om julstress tillhör den goda eller dåliga formen av stress? Själv röstar jag för den goda, förutsatt att det skapats utrymme för avslappning och vila fler gånger under tiden före dopparedagen. Förberedelser behöver inte vara extremt betungande om målen är realistiska och de inblandade hjälps åt. Nu blir det dags för självrannsakan och eftertanke, eller hur?

Kortet är tryckt av Axel Eliassons Konstförlag i Stockholm. Bland vykortssamlare ett välkänt företagsnamn. De hade Jenny Nyström och Anna Palm i sitt "stall" av målare och tecknare. Idag trycker företaget, som efter många turer finns kvar, inte längre vykort. Den lite extra intresserade av förlag i vykortsbranschen kan läsa en artikel på Södertörns Vykortsförening.

Kortet är aldrig avsänt, utan i överförd bemärkelse postfriskt.

Adventskalender -24, Kort 17

 

Ytterligare ett gammalt julkort. Titta på de pälsbrämade kläderna som verkar äldre än det som hittas i dagens vintagebutiker. Damen med fågeln (gås) under armen bär en turban värdig en forntida sultan. Åtminstone enligt våra och filmens stereotyper. Andra jämförelse landar i att huvudbonaden ser ut som en smärre gräddtårta, för att uttrycka sig vanvördigt. 

Redan har jag sett och hört att granar är både införskaffade och klädda. ad jag minns från de tidigaste jularna så kom granen möjligen in dagen före julafton, men oftast kom den in och kläddes den 24 december! Granen på kortet är snöig och nätt och lätt, eftersom barnet får bära (kan själv). Emancipatoriskt viktigt: damerna ordnar granen själva..

För ett antal år sedan blev det några år med plastgran. Varför? Jo, det blev så dyrt med alla förstörda handskar och vantar där kådan satt som fastvuxen. Plastgranen blev attackerad av Sixten, the cat som dessutom satte i sig glitter. Inte bra. Så nu blir det som mest enbart några väl- och skogsdoftande tallkvistar i en prydnadsurna. Några små hängande dekorationer, flugsvampar, tomtar och ljus, får plats i denna minimalistiska lösning.

Barndomens jular var i alla fall efterlängtade och fyllda av upplevelser. Traditionen satte spår. Julbocken stod under granen och vi 3 bröder betraktade granen med tindrande ögon. Där hängde julkarameller med krusade band och på bordet en fin julduk där en kavat tomte står alldeles självklar. Så verkar det i alla fall på en av de bilder som togs när vi var små barn.

På radion berättades nyligen att Kungsgran (Abies Nordmannia) har fått namn av att hovet försågs med dylika träd. Valet av gran står mellan Rödgran, Blågran, Silvergran och Kungsgran. Granar får naturligtvis inte huggas på andras marker, såvida man inte har fått tillstånd. Granstölder är lika illa som andra stöder. 

Nåväl, till sist kan beslutet inte skjutas upp. Då är det bara att bestämma sig.... Men, kom ihåg, det går lika bra med tallris!

Adventskalender -24, kort 16

Figurerna på dagens kort är välkända. Även dagens barn kan känna igen Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och barnen Petter och Lotta samt pudeln Prick ifrån Elsa Beskows många böcker. Hela hennes produktion av barnböcker är fantastisk, med otroligt rika bilder målade av henne själv. Vad sägs om "Puttes äventyr i blåbärsskogen", "Hattstugan", "Tomtebobarnen" eller "Petter och Lottas jul"?! Vilka böcker minns du särskilt?

Här på kortet åks det för fulla muggar i skidbacken. Tanterna iakttar äventyren på snön. Himlen är vintrigt pastellfärgad och små blå streck i snön markerar kyla. Det åks på gedigna träskidor. Du som vill betrakta bilden i större format behöver bara trycka på bilden så öppnas den på en ny sida, där kan betrakta detaljerna lite bättre.

Förbundet för Kristet samhällsliv grundades 1918 av Elsas make, teologen och författaren Natanael Beskow. Den rörelsen gick samman med Förbundet för Kristen humanism och Samhällssyn (KHS) år 1971. Idag heter organisationen Förbundet kristen humanism. I mitten på 1970-talet hade KHS rätten att få avkastning på försäljningen av Elsa Beskows vykort! Det vet jag eftersom KHS styrelse under 1970-talet hade att hantera dessa intäkter. Idag tycks detta band och denna förmån helt glömts eller tappats bort! Någon kanske vet hur eller varför? Natanael Beskow grundade tillsammans med andra hemgården Birkagården i Stockholm 1912. Kortet är tryckt av Stiftelsen Birkagården i Stockholm.

Kortet har ett serienummer 32 och heter kort och gott "Skidåkningen".

Adventskalender -24, kort 15

 

Idag tänds det tredje ljuset i adventsstakarna. I kyrkorna finns ofta en stor adventsstake med fyra ljus där man varje söndag högtidligt tänder dessa förväntans ljus. Johannes döparen berättas och förkunnas det om i kyrkorna och om att "Bana väg för Herren".  Även idag går det utmärkt att sjunga "Bered en väg för Herran". 

Kortet önskar God helg, inte för att ersätta God Jul utan troligen för att variera språket. Varför tror jag det? Därför att bilden uttrycker djup fromhet och förväntan. På himlen lyser stjärnan, den som också har till uppgift att leda hela världen till Betlehem. De fjärran vise männen fungerar som symboler för resten av världen som är på väg för att hylla den nyfödde. Tankarna att Jesus i stallet var omgiven av allsköns djur står för att även naturen mottog och omslöt Jesus. 

Kortet kan bli en påminnelse för alla som någon gång bett, på morgonen, en aftonbön, eller en bön i kris och nödläge. Själv får jag frågor om jag kan be när något livsavgörande ska hända eller något mycket svårt verkar stunda. Självklart ber jag, men hoppas att de som tror att min bön ska betyda något vågar tro att den egna bönen lika mycket lyssnas till. Det är inte så svårt att forma böneorden själv, tyst inom sig eller högt i avskildhet.

Kortet sändes på julafton 1938 till Östansjö. Det är tryckt av Pro Caritas förlag i Göteborg.

Adventskalender -24, kort 14

 

Ett fotografi av en hästdriven "buss" sändes 1909 från Eslöf till Tanto Sockerbruk i Stockholm. Meddelandet på baksidan lyder: "Käraste mamma och Pappa. Hur står det till med er. Vi ha väntat så mycket höra från er. Vi äro friska och krya alla 3 och sänder er många varma hälsningar. Skrif nu med det snaraste. Hälsa alla släktingar och vänner däruppe. Hälsningar...."

Budskapet är verkligen en uppmaning och önskan om kontakt och kommunikation. Det var ju på den tiden som alla inte ens hade en fast telefon utan var beroende av postverket.

Sällskapet på bilden är finklädda och stadda på utflykt. Den här tiden på året träffas många för att äta julbord, det är föreningar, arbetslag och andra sällskap. Till julborden åks det knappast i gemensamt fordon, vi tar oss själva dit vi ska med olika fortskaffningsmedel. Jag har frågat några som varit iväg på dylikt nöje huruvida det sjöngs, men julbordet är sällan eller aldrig förknippat med unison sång. 

Är vi rädda för att störa andra grupper med vår sång, vi som tillhör världseliten vad gäller dryckesvisor? Vi som har en enorm visskatt där Bellman fortfarande står högt i kurs,  där några fortfarande kan sjunga texter av Dan Andersson eller Fridas visor av Birger Sjöberg. Vi kan hjälpligt sjunga Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Olle Adolphson! Eller ta nyare tiders många artister och popband som får oss att våga sjunga med: Ulf Lundell, Gyllene tider, Roxette, Kent, Veronica Maggio, BAO, Laleh och många fler... Skulle vi då inte våga ta ton? Hög tid att någon fixar ett antal frejdiga och hejiga julbords-visor, eller hur?

Här en första vers på momangen till Hej tomtegubbar...

Kallskuret, sill och ännu mera 
som på tallerken ska lastas.
Kallskuret, sill och ännu mera
ty ingen mat ska väl kastas.
Man väljer grönt, man väljer kött,
en aning ditt och en smula datt.
Kallskuret, sill och ännu mera -
Julbordets fröjder är många!

Adventskalender -24, kort 13

 

En Lucia i hemmiljö. Av Robert Högfeldt som delvis satt fast i sin tids schabloner, ibland med rasistisk överton. Han var flitig illustratör, målare och tecknare. I produktionen finns många vykort, ofta med en komisk och humoristisk glimt.

De stora Luciatågens glans kan man inte efterlikna hemmavid, men något kan göras som får en tidig morgontimma att skimra. Här på bilden är kronan ersatt av ett enda stort ljus. Sällan har väl ett enda ljus avbildats med en sådan, nästan himmelsk, corona. Som en explosion av ljus!

Min rekommendation är att ni som kan borde bege er till något luciafirande, t.ex. i en närbelägen kyrka. Men kolla först, det kan vara entré och redan slutsålt. Men den som söker kan säkert hitta en Lucia med ett medföljande tåg av tärnor!

Om inte annat kan det dagen ge anledning till att på nätet söka upp Lucialegenden som finns i många varianter. Oftast tänkvärt eftersom det handlar om engagemang, överlåtelse och förföljelser av de kristna, tidigt i kristendomens historia. Kejsaren Diocletianus var ingen from härskare. 

Carl Henrik Martling skriver i sin ekumeiska helgonkalender, En sky av vittnen, följande: "Legenden berättar att Lucias fästman i besvikelse över att hon delat ut hela sin hemgift till de fattiga angav henne som kristen inför domaren Paschasius, som dömde henne till tjänst på en bordell. Men då visade det sig omöjligt att flytta henne, inte ens många fullvuxna män kunde rubba henne från den plats, där hon stod. Då dödades hon med en svärdsstöt i halsen, berättar en av legenderna. S:ta Lucias reliker finns i Venedig." 

I Luciatågen symboliserar det röda sidenbandet runt midjan hennes martyrium.

Adventskalender -24, kort 12

Nu inleds den brådaste perioden i många församlingars liv.  Flera Luciaarrangemang ska genomföras. Här hemma med ett Luciatåg inför full kyrka och sedan en Luciakröning med mer avancerad och klassisk repertoar. Några dagar därefter en Julkonsert. också den med fullsatt kyrka. 

Hela julhelgens många gudstjänster går som ett löpande band av högtidligheter. Samling vid krubban och Julbön. Midnattsmässa och Julotta. Juldagens högmässa fortsätter julfirandet som är intensivt fram till Trettondagshelgen. Det vore synd att inte passa på att bli deltagare, var och en på sin ort!

Bröderna Petri står staty utanför Olaus Petri kyrka på norr i Örebro. Reformatorn och bibelöversättaren Olaus sitter och ärkebiskopen Laurentius står med den välsignande högerhanden lyft. Här tolkar vi det som en uppmuntrande vinkning till alla som sliter för att genomföra detta intensiva firande, Gud till ära och människor till glädje!

Bilden, ett fotografi, användes i mitten av 1900-talet som ett fint julkort.

Adventskalender -24, kort 11

TV-sändningen från Nobelbanketten innehåller att antal processioner. De nobla gästerna tågar in i sällskap med de andra som sitter vid honnörsbordet, kungligheter, ministrar, direktörer m.fl. Under aftonen skrider gång på gång servitörer in med det som ska serveras. Högtidligt och visuellt tilltalande.

Nobelfester blir allt populärare på hem och institutioner liksom på barnstugor och i skolor. Snart stundar Luciatågen då ny festligheter väntar. Kanske inte med middagar och bordsdukning, men det går faktiskt lika bra med pepparkakor och saffransbullar!

Luciafirandet brukar betyda att de medverkande sångarna ceremoniellt går på led, två och två, sjungandes Luciasången: Natten går tunga fjät... (fjät är spår, fotspår, steg, efterfölja).

Det närmaste många kommer en procession är i en mässa i någon kyrka. Då oftast välordnat och med förutbestämda platser i raderna för olika medverkande. I vardagen kan enstaka demonstrationer vara så välorganiserade att de kan likna processioner. Ibland tycks även köandet i somliga sammanhang närmast formas som processioner där man långsamt skrider fram till kassan, entrén eller toaletten. Skolklasser på utflykt, åtminstone med små barn kan formas som en procession. Även långsamt marscherande musikkårer skulle kunna inordnas under ordet procession. Enligt SAOB betyder ordet: "(högtidligt, långsamt) gående av en till ett tåg formerad skara, högtidligt tågande; särsk. dels (i fråga om katolska förh.) om dylikt tågande med fanor, kors o. helgonbilder (under sång o. ceremonier) som anordnas i samband med vissa kyrkliga högtider, dels om lik- l. begravningståg..."

Ordet process som kan faktiskt också innebära: "(tågande i) procession; äv. konkret, om deltagarna i en procession; äv. om en procession betraktad ss. en högtidlighet, stundom med särskild tanke på den därvid utvecklade prakten o. ståten".

Dagens kort, med de kvinnliga stjärngossarna, är målat av Brit Cege. Kortet sändes den 22/12, 1945 från Stora Mellösa till Odensbacken. Kortets baksida ståtar med en vers som rymmer en from förhoppning, lätt att stämma in i: 

"När julens sång om barnet,
som föddes i Betlehem,
än sjunges av stjärngossar
i många svenska hem,
ur sången går en önskan
så hjärtevarm därvid:
Må julen få förlöpa
i glädje, ljus och frid."

Adventskalender -24, kort 10

Det är en nobel dag idag. Den 10 december är helt enkelt Nobeldagen. Dagen då Alfred Nobels priser delas ut. Tomten på kortet skulle kunna vara en av förvaltarna som handhar den stora förmögenhet som genererar prispengarna och mycket annat. Eftersom det är ett nyårskort ska motivet tolkas som en symbolisk önskan om välstånd och rikedom till adressaten, Alfrida Svahnström i Hook. Kortet sändes den 29/11 1911 från Tranås.

Nobels efternamn tänkte jag först var en homonym, men se där hade jag fel. Homonymer är ord som stavas och uttalas lika. Som ask som kan betyda en liten låda eller ett träd. Men Nobel och nobel borde kunna kallas en homograf, ord som stavas lika men uttalas olika.  Förmodligen tillämpas inte den klassificeringen på namn? Vad gör det, en dag som denna?

Att heta Nobel i efternamn leder mina tankar till akademiens ordbok där betydelsen av ordet nobel uttolkas: som antingen att vara adlig eller att man till sin karaktär är: "ädel, förnäm; högsint; högsinnad; fin; äv. i utvidgad anv., om ngns ord, handlingar o. d." Mitt efternamn kanske inte skulle ha varit Stenström utan Stillsam? En tankeövning kunde vara att hitta något nytt lämpligt efternamn som uttrycker ens personlighet och karaktär?! Lars Tankspridd. Lars Snål? Lars Trötter?

Konstnären är Jenny Nyström, den kanske förnämsta av alla de tidiga helgkortskonstnärerna. Det gedigna och skickliga målerihantverket är omisskännligt!

Adventskalender -24, kort 9

Ett slitet julkort. Ett kärt julkort eftersom det sändes 21/12 1921 till Inga Greta Karlsson, Kryddgränd 3 i Visby. 7 år gammal fick alltså min blivande mor detta julkort, dignande av julgåvor och med förhoppning om en julegris med äpple i mun. En någorlunda sliten julbock fick hjälpa tomtepysslingen att bära klapparna.

Kortet är sänt av kusinen Astrid Samuelsson (sedemera Gäfvert), född i Johannes församling i Stockholm. Hon föddes 1909 och mamma Inga-Greta 1914.

Alla paket verkar ha fått snörena lackade så att de inte skulle gå upp, dessutom verkar det festligt och grannt. Förr ägde många sigill som användes för att ge det röda smälta lacket en särskild prägling. Än idag kan man köpa en lackstämpel (sigill) och lack så att den som vill kan lacka på. Uttrycket det lackar mot jul betyder inte att folk är i färd med att sätta lack på julklappar. Nej, innebörden är att julen sakta närmar sig.

Hur lackar man då? Så här enligt hemsidan NostalgiskA:

"1. Tänd ett ljus för att värma lacket på och låt det fortsätta brinna så länge du ska lacka
2. Smält lacken genom att hålla toppen ovanför lågan. Snurra sakta lackstången för att få en jämn smältning. Håll det inte direkt i lågan eftersom det lätt blir sotigt då. Tänk på att lacket börjar droppa, så håll till på en yta som tål det.
3. Tryck av där du vill ha lacksigillet.
4. Pressa snabbt ned sigillet i lacken innan den stelnar (vilket går snabbt!) . Låt torka. Klart!"

Adventskalender -24, kort 8

 

De fyra årstiderna fungerar ännu, men hur länge? I den klassiska musiken är Vivaldis årstider ljuvlig musik. Meteorologiskt blir vintern vagare till förmån för en längre höst och en utdragen vår. Kanske. På Julkortet lever i alla fall den idylliska shablonbilden av den vita vintern. Snö, kärve, domherrar, vedeldning i stugan. Det är vackert och fridfullt!

Julkärvar förekommer de alls idag? De som vill mata fåglar under vintertiden kan nu istället köpa attiraljer och fågelfoder i alla möjliga utföranden, som små upphängbara bollar, fröautomater eller i stora säckar med fågelfrö.

Naturskyddsföreningen vill i alla fall att vi hjälper fåglarna att överleva genom att tillhandahålla fågelföda. Gå in på deras hemsida och ta reda på vad fåglarna äter och behöver! Där står bl.a, följande: 

• "Det är viktigt att fåglarna får i sig mycket energi, särskilt om det är kallt. Energirika frön med fleromättade fetter som solros- och hampfrö är bättre än mättat fett som ister och kokosfett."

Kortet är tecknat/målat av konstnären Tycho Ödberg som hade en stor produktion av helgkort. Poststämpeln är dessvärre otydbar.

Adventskalender -24, kort 7

Idag har ett kort från Danmark letats fram. Det är tryckt av Alex Vincents Kunstforlag med den svenska texten "God Jul!". Kortet sändes från Kerimäki till Åbo i december 1907, dvs. för ungefär 117 år sedan.

Släden är knappast stor, lagom till en person. Välklätt skulle det också vara, med pälsmössa, pälsjacka och muff. Det cylinderformade plagget kanske inte var så lämpligt om hon på bilden skulle köra sin släde. Hönorna de stackarna får spinga runt i snön för at se om något mättande går att picka.

För min del tänker jag att perspektivet luras. Kan det vara så att hela hästens bakdel försvunnit bakom den ganska nätta damen? Det vore förstås inte första gången som något litet gömmer eller skyler mycket. 

Det uppenbara välståndet får mig att tänka på advent som är en fastetid, även i lutherska länder. Men den praktiseras knappast längre. Istället är hela adventstiden präglad av extra tilldelning vad gäller glögg och pepparkakor. Förr behövde människor av tvingande skäl leva knappt och sparsamt för att få ihop till julens överflöd. I vår tid gäller inte det för alla längre. Fast nyligen kunde medierna rapportera om att var tredje barnfamilj tar superdyra lån (till ockerräntor) för att unna sig ett julfirande. Ska det behöva vara så?  

Adventskalender -24, kort 6

 

Julmarknaderna har redan haft sin höjdpunkt. I november ordnas de flesta marknaderna som om det gäller att prägla adventstiden med längtan efter julfirandet. Somliga ordnas inomhus, en del är både ute och inne och andra är bara utomhus.

Ett år åkte vi till Julita för att gå på deras berömda julmarknad. När vi kom fram var det tomt och ödsligt. Det enda som var igång var restaurangen. Vi frågade försiktigt om var julmarknaden kunde vara. Svaret kom snabbt: ni är en månad för sent! Hem reste två snopna personer som bannade sig själv för att inte ha läst ordentligt på nätet. Rätt siffra på dagen, men fel månad...

För några veckor sedan lyckades vi pricka rätt och besökte Hardemos julmarknad i det gamla stenmuséet. Där fanns mycket att se, fast vi fastnade inte för något trots fint smide och bra hantverk. Kanske för att vi förbereder en flytt, då vill vi inte gärna samla på oss mera, åtminstone inte just nu.

Einar Nermans fina julkort visar ett marknadsstånd laddat med pepparkakor, en trumma och polkagrisar. Som så många gånger på Nermans jul- och påskkort finns det symmetri i bilden. Här uppstår genom takduken vars topp är helt centrerad, utfälld som ett paraply från vårt perspektiv. I påskbilden är hela tanten symmetrisk, bara huvudrosetten är djärvt bångstyrig.

En liten person med röd luva blickar med förhoppning upp på försäljerskan iförd en schal eller pläd med stora fransar. Mot den kolsvarta himlen faller vita prickar (snöflingor inser betraktaren). Jag kan inte låta bli att uppskatta bilden, bestående av multifärgade silhuetter, originalet hade jag gärna haft hemma på väggen eftersom den får mig att minnas barndomens jular.

Till sist går tanken till Ukraina, Gaza och Libanon. Kommer julen alls att kunna firas med glädje? Där är idyllen långt borta. Hur låter änglarnas julsång just där och på andra platser där ofred råder? Vet de sig inte vara utvalda? Eller, i bästa fall, kan de bevingade orden möjligen bli till ett hopp?

"Ära i höjden åt Gud 
och på jorden fred åt dem
han har utvalt"!

Adventskalender -24, kort 5

Dagens kort är målat av Curt Nyström, som även bar namnet Stoopendaal, son till den berömde målaren och tecknaren Jenny Nyström. Bilden gissar jag föreställer hemfärden från en julotta. De tre i släden bär folkdräkt, den högtidsdräkt man förr oftast bar, t.ex. i Dalarna, vid kyrkbesök. Den lantligt belägna kyrkan i bakgrunden styrker den tanken.

Ofta diskuteras kyrkobesöken i Svenska kyrkan, de som under många år bara rasat. Trots nedslående siffror, vilka antyder att kristen tro har det motigt, finns det sådant som inspirerande nog går i motsatt riktning. Starkt ökande intresse för konfirmationen syns på ökande deltagande, åtminstone här i trakten. Till högmässan 1 Advent i år kom många fler än förra året. Även om det ibland kan kosta på att visa sin tro verkar fler våga framträda som troende och kyrkotillhöriga! Om inte annat syns det i spalterna.

Så om slädpartiet är på väg bort från kyrkan är det i den rörelseriktningen många befunnit sig. Men de som går till kyrkan ska, måste, lämna kyrkan. Inte för gott utan för att leva som kristna i sin vardag. Förhoppningsvis återvänder de till sin församling, ofta!  

Vore det inte härlig att någon gång få åka släde? En enda gång har jag gjort det, och då var det både tunt med snö och slaskväder. Smågnissligt. Men färden gav mersmak. 
 

Adventskalender -24, kort 4

I början av december vaknar hoppet om snö och en vit jul. Längtan är ganska stark för barn som vill åka pulka eller skidor, som vill bygga snögubbar. Fortfarande finns det väl en och annan som dessutom tycker det är extra fint med snölyktor?

Den välformade snögubben har fått en liten julgran i famnen, med levande ljus! Av kläderna att döma, pälsbrämade och tjocka, är det en kall dag. Solen i bakgrunden är på nedåtgående, varför skulle annars ljusen ha tänts?

Måtte detta år ge barnen möjlighet att rasa och leka så mycket de önskar. Utomhus naturligtvis, så att de för en stund glömmer internet och sina skärmar. Och träffar vänner och lekkamrater IRL!

Kortet här intill är gammalt. Det poststämplades den 23/12 1909.

Adventskalender -24, kort 3

Fantasin går på högvarv. En tomte är omringad av små ulliga, gulliga och flygande snöänglar. Tomten håller i luvan när änglarna dansar sin ringdans. Ena träskon har flugit av. Tjohej! Nog borde det finnas en saga bakom denna bild?

Färgerna och kompositionen andas vänlighet och välvilja, allt vad hot och rädsla heter är som bortblåst. Inte ens tomtens fall har förorsakat ben- eller armbrott. När snönblandat regn börjar falla och halkan sätter in får akutmottagningarna och ortopoderna gör skäl för sin lön. Väderleksrapporterna ikväll varnar för blixthalka på vägarna. Det gäller att se upp för glattisen som är osynlig!

Osynliga faror är nog de värsta. Politiker vet att rätt vad det är kan de råka ut för något som får dem att tappa balansen. Minsta snedsteg, även för länge sedan, kan komma åter för att bitas i ändalykten. När politiska motståndare, inom och utom det egna partiet, och media gaddar sig samman kan det gå fort att dratta på ändan, fråga Mona Sahlin eller Anna Kinberg Batra. I kyrkan händer det mera sällan även om kombinationen kyrka - skandal ännu är laddat. Präster som beter sig illa får varningar eller blir avsatta. Vägen dit är rak för somliga medan andra skyddas av en tystnadens kultur. Rättssäkerhet betyder väl att det ska vara lika för alla?

Personen som faller skulle nog gärna ha några snöänglar till stöd och tröst när det sker. Goda arbetskamrater och vänner som stöttar mitt i motgång och fall borde förstås finnas, de som ser hela människan och inte bara fel och misstag. Det vore hemskt att reduceras till sina handlingar, att identifieras enbart utifrån sina misstag och tillkortakommanden...

 Kortet är målat av Ulla Lindström och utgivet av Hartmans Konstförlag AB i Uppsala. Bilden blev aldrig avsänd utan är, som man säger om frimärken, postfrisk.

Adventskalender -24, kort 2

Igår visades på bloggen en skidåkare som var från- eller bortvänd. Baksidan av någon som skidade sin väg var målad på kortet. Idag är personen på nyårskortet stående på skidor och vänd mot oss betraktare. Det skulle kunna vara en brevbärare på uppdrag. 

Märket på väskan ser i alla fall ut som ett posthorn. Brev och tidningar tycks finnas i väskan. Det snöar påtagligt, synligt mot den lite mörkare himlen och den ljusa backen i bakgrunden.

Lite stolt, nästan kavat, ser den unga damen ut att vara, poserande med ena näven på höften och den andra i skidstavens ögla. Hon tar sig tid att stå stilla fast hon är på väg... Nästan som om någon ropat: ställ upp dig så får jag ta ett kort med min mobil. Fortfarande säger några av oss att vi ska ta ett kort med telefonen!

Ergonomiskt kan det väl inte fungera med en stav som är nästan lika lång som skidåkaren själv? Skidan som syns påminner om en planka. Sådana var skidorna ännu på 1950- och 60-talet. Massiva träbitar. Rejält tunga och obekväma. Ständigt klibbade vi på en blå valla, seg som bara den. Vilket ofta var fullständigt kontraproduktivt. Det hände att man nästan stannade i nedförsbackar. Kamrater som inte hade stabila pjäxor fick klara sig med gummistövlar. Vilket inte brukade gå så bra, det heller.

Kortet skickades från Hook den 31/12 1910 till Huskvarna.

1 Advent och ett kort

Gräver bland mina jul- och nyårskort för att hitta några som ännu inte synts på den här bloggen, dvs. stillsam. Här har jag vissa år försökt tänka kring kort, deras syfte, motiv och utformning. Hittade nyss ett kort som avsändes från Kuopio till Helsinki den 31/12 1909 föreställande en skidåkare som åker sin väg. 

Detta är ett ovanligt kort eftersom nästan alla skidkort visar skidåkare från sidan eller framifrån, så gott som aldrig helt bakifrån. Grön kjol med strumpor/byxor i samma färd samt en beige jacka och en grå mössa. Skidåkaren greppar stavarna utan hällor och är uppenbart i rörelse. Här finns inget att se förutom åkaren med utrustning. och en svag skugga. Inget landskap. Inga berg, inga träd, bara snö får vi gissa.

I våra dagar åker kvinnor, ja inga andra heller, skidor iförda kjol. På spårets fråga, aningen omgjord, använder jag för att finna ut: vart är hon på väg? Enklaste svaret är: bort! Eller möjligen: hon är bara på väg, inte vart!

I chef- och ledarskapskurser kunde det här vara en illustration till hur en ledare drar iväg utan att bekymra sig om dem som ska med och följer efter. Inga andra syns i alla fall till på kortet.

Den bibelsprängde kan få en association till 2 Moseboken 33 där Herren låter Mose veta att när Herrens härlighet går förbi kan Mose enbart få se honom på ryggen. Så är det fortfarande, ingen får se Gud. De flesta av oss uppfattar Gud som något eller någon flyktig, ogripbar och bortvänd från sig, sin samtid och världen.

Möjligen är det människan som är bortvänd. Så heter det numera i en syndabekännelse, att jag som människa har del i "världens bortvändhet från dig". Ty jag har inte älskat Gud över allting och inte min nästa som mig själv.

I den s.k. Aronitiska välsignelsen, den som brukar utdelas av prästen i högmässans avslutande del, Herren välsigne och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I dessa ord förväntas Guds ansikte lysa och vändas mot den som får ta emot välsignelsen. Något mer och något annat än den förbifarande ryggen.

Den som för ett drygt sekel sedan sände kortet hade knappast sådan funderingar när skidåkarkortet valdes ut. Kanske handlade det om en uppmaning till en vän att passa på att röra sig efter helgerna? Att ge sig ut i spåret och känna glädjen av att kunna röra sig, att för en stund komma iväg, ensam och allena? Men även en skidtur tar förstås slut.

Så är det förresten med de flesta av våra dagar. De kommer och går och är snart förbi. Första Advent har redan givit sig av och vi får, möjligen några goda minnen rikare, nöja oss med nästa dag, den 2 december, Herrens år, 2024.

Dag Sandahl gillar Althusser

Hos Kyrklig samling på nätet finns en imponerande dokumentsamling över betydande kyrkliga frågeställningar och händelser. Alla borde besöka den ambitiösa och imponerande sida. Aktuella kommentarer till kyrkligt liv står mestadels Dag Sandahl för genom sina Dagsländor. Sandahl är präst, forskare och författare med åtskilliga verk på sin bibliografi Jag läser Dagsländorna mestadels med behållning även om Dags kritiska intellekt och ironiska sinnelag tycks ha förpassat en hel del glädje och uppskattning till sidlinjen. Hans kyrkokritik är aktuell, intressant och ofta berättigad. Kanske för att det är lätt att stämma in i ifrågasättandet t. ex. av storskalighet, av samhällsreligion som breder ut sig, även inom kyrkan och av vilka intressen som styr kyrkan och kyrkliga beslut.

Nu och då dyker marxisten och filosofen Louis Althussers tankar om ideologiska statsapparater upp. Göran Therborn skrev en introduktion till teorin om ideologiska statsapparater i Zenit nr1, 1973. Efter introduktionen publicerades en text av Althusser om dessa statsapparater. Dessa texter är värda att ägna lite tankemöda åt. Man blir inte marxist genom att läsa honom, men hans materialistiska syn på samhälle och ideologier får läsarna att försöka tänka över och se vad som sker i det som synes ske. Vilken roll spelar institutionerna i ett samhälle, vad motiverar dem och vad blir resultat av deras verksamheter reellt och tankemässigt?

I dagens Dagsedel skriver Sandahl: "Ideologisk fostran sker genom ideologiska statsapparater; skola, kyrka, idrottsrörelse, subsidieberoende ”folk”-rörelser, media förstås. Den ideologiska kontrollen är rotfruktshård (morötter är rotfrukter) eller sker med den piska, som ger avtryck i plånbok eller i förlorad arbetsglädje genom lönesättning, pension, begränsade arbetsuppgifter samt självfallet genom idiotförklaringar – argumentet att det de refrraktäras meningar bottnar i okunskap/dumhet." Detta är en tydlig referens och bearbetning av Althussers tankar.

Therborn menar i sin artikel att Althusser inte är så enkel att läsa och förstå: "Att läsa Althusser är vanligen inte särskilt lätt. Dels är de problem han tar upp ofta mycket komplicerade, dels skriver han ofta på ett filosofiskt språk, som är svårtillgängligt för många av oss. Det är lättast att läsa och begripa Althusser, om man läser honom i relation till specifika analytiska problem". Och det är så Dag Sandahl gör, kopplar de ideologiska statsapparaternas funktion (t.ex. kyrkans) att befästa rådande ideologier och normer till nuvarande situation. 

Intressant är att enligt Althusser ersattes kyrkans ideologiska funktion tidigt av skolan, det är där man numera får lära sig hur man ska vara, tänka och göra. På så sätt har skolan blivit det sekulariserade samhällets kyrka där normer, livsåskådning och elevens plats i samhället stadfästs. Fast ska man tro aktuell kritik av den svenska skolan är även skolan på väg att tappa delar av denna sin roll. Kan den digitala världen, med AI och sociala medier ha börjat undergräva de gamla institutionerna och deras betydelse? 

I kyrkan kvarstår ett problem. När kristen tro förvandlas och blir till religiös överbyggnad är det i vårt samhälle förmodligen en reflex förorsakad av kyrkans marginalisering. Det är inte där samhället reproduceras och rådande ideologi lärs ut, om vi ska tro Althusser. Lätt är ändå att konstatera trons försvagade ställning och en begynnande inre sekularisering. Reducerad och förenklad till huvudsakligen människovärde, värdighet, humanitet, medmänsklighet och god vilja förloras det som är hjärta och kärna i kristen tro. Det blir religion och inte kristen tro, om jag förstår Dag Sandahl rätt. Tron tonas ner och mötet med Kristus som förlåter och räddar oss, dopet och nattvarden som Guds handlingar med oss, vi som nutida utsända lärjungar och efterföljare bleknar väsentligt.

Nåväl, jag är inte klar med dessa frågor. Måste fortsätta läsa och reflektera...

En kundvagn och stress

Amalgam har många av oss äldre som plomber i tänderna. Gammal gam, det smakar det, sa min storebror alltid och skrattade rått när vi yngre bröder kom hem från tandläkare Franzén med nya lagningar. Fortfarande händer det att en plomb ger upp. Senast förra torsdagen då det plötsligt var som grus i munnen. En plomb hade rasat. Ringde redan dagen efter till Folktandvården. Det fungerade inte, eftersom telefontiden tog slut redan kl 10.00. Jag var en kvart för sen. Snopet. 

Väntade över helgen med att ringa. Då fanns det i alla fall inga telefontider. Vid uppringningen blev mitt plats i kön nummer 5. Trettio minuter senare (!) fick jag äntligen kontakt! Nu lossnade det och sålunda erbjöds jag boka en återbudstid redan på tisdag, dagen efter. En timme senare ringde Folktandvården upp (!) eftersom den lediga tiden blivit dubbelbokad. Ingen fara, sa jag förstående. Nu erbjöds jag omedelbart en ny tid någon timme senare bara. Glad tackade jag ja.

Idag på förmiddagen (tisdag) skulle besöket äga rum. Passade på att utnyttja tiden genom att handla lite som behövdes. Jag tog en kundvagn och strosade in i affären. Hittade inte det jag sökte och behövde fråga en personal om råd. Upptäckte en person några hyllrader bort som hade hittat ett biträde att rådfråga. Ställde mig liksom på kö någon meter därifrån. Och visade att jag var där genom att intensivt titta på det grönklädde biträdet. 

Snart klev den anställde iväg med den han hjälpte, för att hitta någon vara. Jag följde efter. Man får inte ge upp för tidigt. Står man i en rörlig kör går det inte att stå kvar. När den anställde var klar med att hjälpa den första personen stod jag på tur, trodde jag, men en annan kund lyckades fånga butikbiträdets uppmärksamhet. Jag såg hur de gav sig av inåt butiken. Jag följde efter. Kände mig nästan som en stalker.

Snart skyndade den anställde vidare mot mig. Men gick förbi, så jag ropade på hans hjälp. Måste ut på lagret för att hjälpa en person, beställningsvara, sa han i farten och med huvudet halvt bortvänt. Snart återvände han med en påse som han överräckte. Därefter såg det verkligen ut som han var på väg till mig, varpå en äldre dam ställde sig i hans väg och propsade på att bli hjälpt. Så han stannade. Jag tänkte: vart är vi på väg. Finns det ingen hänsyn kunder emellan? Hennes äldre gråskäggige man, hukande över den överfulla kundvagnen, såg på mig med en ursäktande blick. 

Biträdet sprang en ny vända till lagret och återvände en stund senare med en hel kartong glögg. Vi befann oss nämligen på Systembolaget. Till sist blev det min tur. Min fråga fick det stackars biträdet att på nytt gå ut på lagret för att hämta en box vitt vin: Mont Blanc. Ibland vill det sig inte med köer, åtminstone inte om kön måste springa runt i butiken för att hålla sin plats. Att vara biträde där kan inte heller vara lätt. Många propsar på omedelbar service. Fast jag var lite nöjd ändå. I den här butiken fanns det i alla fall någon att försöka hejda för att få ett råd. 

När jag ställde tillbaka vagnen noterade en jäktad kvinna, som precis stormat in genom dörrarna, att min var den enda som inte var ihopkopplad med alla andra vagnar. Jag hade ju en sådan där platspillemoj med mig, den som gör att man kan koppla loss en vagn. 

Jag tar din, sa hon och började manövrera den ur mina händer. 

Nej, sa jag. Jag ska lämna tillbaka den. Hon kontrade med att Det behöver du inte. 

Jo, jag vill ju ha tillbaka den här plastgrejen, de är orimligt svåra att få tag på, envisades jag.

Det gör inget, jag kan ta den ändå, hävdade den nu irriterade kvinnan, och försökte rycka till sig vagnen.

Nix, sa jag, och fick bände tillbaka vagnen och lyckades koppla ihop den med alla andra kundvagnar. Med ett ilsket ögonkast och en knyck på huvudet gick hon vidare. Efteråt förstod jag, hon saknade naturligtvis den där plastmojängen som ersatt de mynt vi förr bar med oss överallt. Hon kunde ha fått den, men det insåg jag alldeles för sent. Generositeten har ibland alldeles för snäva gränser, åtminstone när den går vid en minimal och gratis plastplopp. Måste skärpa mig…

De här två episoderna innan tandläkarbesöket fick mig att gnola på en känd psalm. Vi gör ju så vi som har en och annan psalm ivrigt snurrande i hjärnvindlingarna. Vilken psalm? Någon rad ur första versen på psalm 265:....men här gäller tränga, ja tränga sig fram... Sedan dök andra psalmord upp. Det händer när människor beter sig fullständigt obegripligt. Då aktualiseras psalm 268: Hur underlig är du i allt vad gör, vem kan dina vägar förstå?

Tandläkarbesöket gick utmärkt. Med deras nya journalsystem tog det förstås en hel del tid att uppdatera mina många mediciner. Lugn, bara lugn, sa tandläkaren. Jag har all tid i världen. Vi behöver inte stressa, fast många lider ju av all press och stress, fortsatte hon. Jag vet, instämde jag tyst.

Bön och yoga mot stress

När jag och min fru, Maggan, var föräldrar på 1900-talet uppstod en trend att föräldrar skulle ha egen tid. Idén var inte alldeles fel även om det ibland blev hektiskt för föräldrarna som passade på att roa sig med resor, teatrar, restaurangbesök och annat som inte innebar att de återhämtade sig. När de återvände från den egna tiden var de fortfarande allmänt trötta och utslitna. Detta kom jag att tänka på när det igår på SVT sändes ett program om all stress människor utsätter  sig och utsätts för. En epidemi kallades det för!

Rekreation har kommit att betyda att passa på att roa sig snarare än en tid för ny- och återskapelse. Inte för att det är galet att ha roligt och ägna sig åt sådant som gläder och förnöjer, det kan ibland bryta stress. Men jag är inte ensam om att uppleva att rekreation kan vara riktigt arbetsamt och krävande. Yoga och mindfulness sägs allt oftare kunna göra nytta när stressen blir för stor och svårhanterlig. Att den kristna traditionen erbjuder praktiker, som har samma och liknande effekter, brukar det talas ganska tyst om. För att nämna några: tro, bön, meditation, retreat, andakt, gudstjänst... 

Att dessa aktiviteter inte är till för stressbearbetning utan har syften som att praktisera sin tro och att vila i och utveckla gemenskapen med Gud har förmodligen använts för att diskvalificera dem. Även om förhållandet är detsamma med yoga och mindfulness bryr sig det sekulära samhället mindre om, av okunskap kanske? 

Möjligen har sekulära utövare fått för sig att det går att skilja handlingarna från deras syften och plats i religionsutövningen. Med bön och retreater osv. sker inte denna separering. På ett sätt är det bra eftersom den kristna tron kan fortsätta att vara någorlunda sammanhållen vad gäller handlingar och syften. Men fler borde våga pröva trons väg...

I sammanhanget tål det att tänka på det Jesus säger i Matteus 11 kapitel: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

First Lady är en man!

Finns det något som heter medielogik? Knappast. Medieetik lär finnas, men det blir alltmer osäkert vad en sådan etik omfattar. Journalistiken i medier blandas alltmer upp med tyckande och partiska texter: ledarsidor, kolumner, kommentarer och andra texter. Därtill blir annonsmärkningen ofta otydlig och svårupptäckt eftersom i tidningar strävar annonsörer ofta efter att bli så lika redaktionell text som möjligt.

Men medielogiken då? Ett sådant ämne eller område borde kunna förklara när det t.ex. är sannolikt att drev ska uppstå. Fortfarande är Anna Kinberg Batra lovligt byte, fast nu som medverkande i SVT:s TV-serie First Lady. Stockholms landshövding begick uppenbara fel, vilket hon i programmet medger, vid rekryteringen av några medarbetare.  Att andra landshövdingar påståtts göra likadant spelade ingen roll i sammanhanget. Ingen brydde sig om det just då. Hennes felsteg sågs som vänskapskorruption av den värre graden.

I TV-serien är huvudpersonen David Batra, komikern, som skulle undersöka vad det betyder att vara en uppsatt persons maka eller maka. Tvisten att ett program om en makes vedermödor för att finna sin roll kallas First Lady blir mer än en blinkning åt att sidekicken oftast är en kvinna i maktens sammanhang. Upplägget är inte fel, även om några av resorna i programmet blir tramsiga, som det sista avsnittets utflykt till Kalahariöknen. Med jakt och en ganska avklädd dans runt ett lägerbål.

I Svenska dagbladet menar kommentatorn, ofta intressant och värd att följa, Lotta Lundberg, att "Anna får gråta ut" och att det är smaklöst. Hur SVT "förvaltar skattemedel och och underskattar tittarna är en skandal". Ursäkta en enda tittare som inte ansåg att det blev stor plats att gråta ut eller beklaga sig för landshövdingen. En viss bitterhet kom fram men knappast någon skuldbeläggning eller protest mot de viktiga instanserna som JO och regeringen. 

"JO riktar allvarlig kritik mot landshövdingen i Stockholms län"

Att en redan skadeskjuten person (avsättningen som partiledare) följs av ett misslyckande som rekryterare på länsstyelsen i Stockholm gör Anna Kinberg Batra till ett tacksamt objekt att ge sig på. Möjligen blev hon för ivrig att fullfölja uppdraget att räta upp länsstyrelsen i huvudstaden och försöka få snurr på reformerna. Varför fanns det inte tillräckligt med stöd och hjälp i parti och på länsstyrelsen för att undvika fadäsen som kom att fälla henne? 

Att landshövdingen tvingades avgå, blev avskedad, är det faktum som får kritiker att attackera programmet. Hade hon suttit kvar hade hela programidén fungerat fullt ut. Men nu blev serien extra laddad och intressant eftersom vi nu fick en insyn vad som händer i andra ändan av tillfälliga drev och eskalerande och uppnådda avsättningskrav. Men bara delvis får vi lyssna till Anna Kinberg Batra eftersom hennes del i programmet är en bisak och ganska nedtonad. Hennes besvikelse, ilska och kamplust får inte särskilt stort utrymmet. Möjligen ter det sig så eftersom processen kring henne behöver självfallet även David Batra reflektera över, vad är det som händer och sker? Varför? Hur?

Nesan att först bli utmanövrerad som partiledare för Moderaterna och sedan tvingas bort från reträttposten som landshövding, båda gångerna genom beslut av vänner och partikamrater, borde vara värt ett alldeles eget program. Hur klarar man att genomleva sådan offentlig nesa? Hur klarar man att hålla huvudet högt efter sådan prövningar? Hur balanserar man egen skuld och andras medvetna ingripanden?

En skicklig och engagerad politiker har blivit utvisad och fått matchstraff flera gånger om. Om inte annat är hela alltet ett sällsynt illa tillvaratagande av en för politiken och samhället god resurs. Hon frågar i programmet om det finns förlåtelse. Dessvärre har hon fått ett rungande nej på den frågan...

Sängramar är förfluten tid

Vid besök i möbelaffärer där man har stora sängavdelningar har det blivit uppenbart att sängramar tillhör en förfluten tid. Tjocka resårmadrasser vilar nu för tiden på ett fjädrande underlag minst lika tjockt som toppmadrassen. En del av sängarna gjorde att tankarna snirklade kring den gamla sagan, prinsessan på ärten. Vi som inte är så modernt resliga och långa behöver förmodligen små trappsteg för att komma i sängen. Anledningen till besöken har varit en jakt på ett nytt överkast, hyfsat tunt och lättvättat. Sådant som finns bland sängtillbehören. 

När vi steg upp igår morse inspirerades vi, att under stor möda, lyfta ur våra resårmadrasser ur den gamla sängramen med stora och rejäla fram- och bakstycken av massivt furu. Lagren av damm ska jag inte berätta om, mer än att de fanns där i rikligt mått. Vi hade lovat varandra att ramen skulle väck under alla omständigheter. Nu blev det av. Först fick vi leta rätt på sexkantsnycklar, att hitta rätt var bara det ett äventyr. Men lyckosamt nog hade vi faktiskt kvar en sådan som passade i gavlarnas skruvar. Även en mindre sådan som krävdes till underredet. Vi rannsakade våra minnen och fann att sängramen följt oss i cirka fyrtio år! På tiden att den fick plockas isär.

Bara att få ur resårmadrasserna var eländigt svårt, där fanns ju inga handtag att lyfta med. När det var klart skruvade, sågade, vände och bände vi. Till slut var sängen en byggsats igen och delarna bars nästan andäktigt ut till bilen, där vi med nöd och näppe fick in gavlar och annat. Bakluckan gick inte att stänga och det framskjutna framsätet tvingade passageraren att hänga på instrumentbrädan. Sakta körde vi genom staden till återvinningen där vi sa farväl till brädor och gavlar som burit oss i flera decennier. Vila i frid, viskade jag tyst.

Därefter besökte vi än en gång ett möbelvaruhus för att skaffa fötter att skruva direkt på madrasserna. Hmm, sa expediten, ben är en beställningsvara, det tar 3 till 5 veckor! Vi vädjade smått uppgivna: men vi behöver dem nu! Idag! Kvinnan gick för att tala med en äldre kollega som begav sig ner på lagret för att se vad som kunde finnas. Efter en stund återvände han med 8 ben i två öppnade kartonger. Vi fick svarta veckans rabatter plus lite extra för att kartongerna öppnats. Åtta små svarvade och fernissade träbitar, med skruv i, gick ändå på närmare 1000 kronor. Vad gör man inte för att slippa lägga madrasserna direkt på golvet? Dammsugarslangen måste ju kunna komma under för att röja och suga damm!

Den enkla sensmoralen blev att vi fortfarande klarar att ta isär och demolera sådant som skruvats ihop för så länge sedan. Och att det ger tillfredsställelse att klara av att förändra det som varit i långeliga tider. En skrymmande möbel mindre. En dammsamlare ur världen. Skönt!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk! Låter det konstigt? Kristen är väl en människa hela tiden? Förvisso. Men jämför med 50 år tillbaka i tiden så konkurrerade inte så många saker med den kristna tron. Går vi sedan några hundra år tillbaka i tiden dominerade den kristna tron det mesta i det svenska samhället, skola, kungamakt, krigsmakt osv.

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk. Slutsatsen drar jag eftersom de flesta siffror pekar neråt för frikyrka såväl som för kyrka. Gudstjänstbesök, söndagsskolor, ungdomsarbetet, bibelläsning - egen och i grupp, bönegrupper, fortsätt gärna uppräkningen själv... 

Annat ockuperar tid och uppmärksamhet: datorer, mobiler, paddor, boklyssning, fritidssysslor, arbete, semestrar osv. I Luthers stora katekes står det: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud". 

Den medvetna tanken på Gud och Guds vilja har fått stor konkurrens. Vare sig Bibel eller Psalmbok kan längre stå sig som verkliga folkböcker i vårt svenska samhälle där all tro blivit alltmer bortvald och utdefinierad. Idag talar vi till och med om en "inre sekularisering" med betydelsen bl.a. av att kyrkan, dess personal och aktiva alltmer färgas av världen och världsligt tänkande, om förenklingen tillåts. 

Kyrkan och dess handlingar blir i någon mån avsakraliserade och framstår som events vilka tävlar med andra events. Fanatism och gränslöst engagemang är inte det jag efterfrågar, snarare mer helgjutenhet där tron och dess konsekvenser får bli klangbotten för våra liv och dessutom tillåts ta mer tid i anspråk än vi vanligtvis ägnar det. Men allt möjligt annat letar sig in och tar över, utan att jag/vi lägger märke till det. Våra tankar brottas med annat...

Mängder av fina och humana sammanhang finns där vi engagerar oss. Många av dem arbetar för människors värde och värdighet, ger sammanhang och bidrar till samhällets bestånd där rättvisa och medmänsklighet är avgörande värden. Så låter det inte så sällan när kyrkligt engagerade människor ska beskriva skälen till varför de vill verka och vara med i Svenska kyrkan. 

Vart tog Jesus vägen, vad med nåd och syndaförlåtelse, och gudstjänstens betydelse där bön, tacksägelse och lovsång påverkar oss och präglar mässorna? Istället låter det som om kyrkan vore Röda korset, Rädda Barnen, Amnesty m.fl. Att vara indragen i de sammanhangen är bra, där kan man också fungera som kristen. Men kyrkan är definitivt något därutöver, ger något annat och mer!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk...?

Strängnäs stifts herdaminnen, del 3

Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.

Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.

Svenska kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids religiositet.

 
Som lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.

Nog vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar. Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.

Ett herdaminne är en samling biografier över gångna tiders prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.

Det stora flertalet har fallit i glömska.

Bakom forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654. Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till ett antal biografier.

 
Biografierna får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat. Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning. Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer tillgängliga för en större läsekrets.

Vare sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre riskerar detta band att bli en biblioteksbok för specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får hoppas att biblioteken försett sig.

 
Herdaminnet inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän. Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.

 
Berättelsen om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje mellan motgång och medgång.
Gothus blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han berövades prästämbetet.

1596 blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå neutralitetens balansgång.

Ärkebiskop Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans armé besegrade hertigens brorson Sigismund.

1606 fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en liten församling utanför Uppsala. Genom en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?

 
Kyrkoherden i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet. Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop i Strängnäs.

En intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.

Ett axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden. I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen, Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”. Tjänsten blev inte hans.

En kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”. Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte ”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att ”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med ”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i för övrigt riktigt kalla kyrkor.

Herdarnas familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa” till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han ”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”. Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt – men man får förmoda att en försvårande omständighet var att förkunnaren var kvinna.

I herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma och njuta.