Diskussionen i Svenska kyrkan om vigselrätt går vidare. Nu med mer bisarra tonlägen. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, och Centerns gruppledare, Karin Perers, hade i söndagens Svenska Dagbladet (15/2) en artikel. Inlägget var ett svar på de 9 biskoparnas tidigare artikel i DN. Artiklarna bör läsas i en följd för att man ske vem som beskriver den som har en annan åsikt med förklenande och respektlösa tillmälen. Det är inte biskoparna, kan jag ge som en ledtråd.
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
16 februari 2009
12 februari 2009
Ross Macdonalds detektiv Lew Archer kom till Värmland
Lew Archer dök upp som en ny bekantskap i den värmländska
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv i någon av Ross Macdonalds många
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv i någon av Ross Macdonalds många
böcker.
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven Hektor, den
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven Hektor, den
legendariske prästen som blev invald för Vänstern i riksdagen. Dit kom Lew
för en pratstund. Lew Archer är en riktig detektiv, kunde Sven utbrista
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i min boktrave. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget. Han släpptes för att Tage Erlander kände honom och gick
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i min boktrave. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget. Han släpptes för att Tage Erlander kände honom och gick
i god för honom.
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Solen lyser och ger energi
Idag skiner solen så det gnistrar om snön. Takdroppet har redan bildat istappar som det ska varnas för. Solskenet är just nu detta extra som gör den här dagen speciell. Och begreppet solenergi får en djupdimension. Som psalm 176 så trosvisst utropar:
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
11 februari 2009
Biskop Williamson anklagas i Argentina
Biskop Williamson från SSPX får det allt värre. Deutsche Welle rapporterar att han anklagas i Argentina: Catholic bishop Richard Williamson, who sparked controversy for denying the Holocaust, now faces legal charges in Argentina. Williamson is now the subject of a complaint before an Argentine federal court. The 68-year-old bishop could face up to three years in prison if he is found guilty of denying that Jews were killed in Nazi gas chambers and other charges. On Monday the British-born bishop was expelled from his seminary at La Reja, 40 kilometers south of Buenos Aires. The Catholic Church has been criticised for lifting his excommunication, just days after he gave an interview to Swedish television in which he claimed that only 200,000 to 300,000 Jews were killed by Nazi Germany.
Bönen syresätter kyrkan
Uppfylld av kyrkans problem glömmer man att världen är så mycket större. Trots det, kyrkan speglar världen, reflekterar den och ber för den. Ständigt pågår bönen. Meningslöst, säger en del. Ovärderligt, om man frågar mig. Bönens andning syresätter kyrkan. Och ger världen nytt hopp. Tro det, den som kan!
Vigelrätten blir kvar - det har partierna bestämt
Det politiska kyrkomötet har redan bestämt sig - vigselrätten blir kvar. Hela diskussionen är en icke-fråga. En dans för gallerierna. Det får man veta i tidningen Dagen. Och man får helt klart för sig att det är riksdagspartierna som ÄR Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Därför kommer de inte att tillåta något annat beslut än en följsamhet mot det avgörande för könsneutrala äktenskap som riksdagen har planerat under våren. Vigselrätten ska vara kvar, lyder ordern.
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
10 februari 2009
4 biskopar för kyrkliga äktenskap
I lördags kom de fyra biskoparna reaktion på de 9 biskoparnas debattartikel i DN. Äntligen en biskoplig debatt inför öppen ridå. Det är ett nytt och välkommet inslag i den kyrkliga kulturen när divergerande åsikter kan brytas offentligt. Tidigare har biskopsmötet framträtt som enad front i nästan alla frågor. De 4 som nu formulerar sig kring vigselrätten är
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
06 februari 2009
Överge vigselrätten, tycker 9 biskopar
Ett historiskt inlägg har Dagens Nyheter i dagens nummer. 9 biskopar i Svenska kyrkan gör gemensam sak för att verka för att Svenska kyrkan (och alla andra trossamfund) fråntas rätten att viga i juridisk mening. Inför en civilregistrering och låt därefter bröllopen äga rum på det sätt kontrahenterna själva önskar, är kontentan. Själva det faktum att biskoparna samlat sig trots olika övertygelser i frågan om könsneutrala (mer korrekt samkönade) äktenskap ger artikeln en extra tyngd.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Evangeliska Frikyrkan är ett kristet samfund som bland annat har sina rötter i den baptistiska traditionen, en tradition som gör klar åtskillnad mellan kyrka och stat. En anledning till styrelsens beslut är också den politiska osäkerheten, där det finns signaler om striktare politisk styrning av hur samfunden utövar verksamheten i sina kyrkor. Styrelsen anser att det i detta läge är viktigt att slå vakt om samfundets självständighet gentemot staten.
Tidningen Dagen har ringt runt till pastorer för att pejla deras hållning och finner att EFK:s samfundsledning får starkt stöd. Vill man veta mer om samfundets hållning historiskt kan man med fördel läsa Göran Janzons föredrag vid ett samfundsseminarium.05 februari 2009
Tro och politik
Förra blogginlägget om politik och kyrka fick några kommentarer. Just frågan om hur man ska betrakta politiska partier i kyrkans sammanhang är intressant. Eftersom flera av de stora partierna (s, m, c) ställer upp som parti i kyrkans val bör ju de beslut som fattas återspegla partiets ställningstaganden.
Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!
Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).
Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!
Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!
Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).
Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!
02 februari 2009
Motsättning till varje pris
En ovanligt stor matthet, på gränsen till utmattning, infinner sig inför felfinnarnas ständiga turer i det politiska landskapet. Ständigt missnöjda spanar de mot fiendlägren och inväntar hungrigt nya bulletiner att sätta tänderna i. Misstroende är grundordet och alltid är det "de andras" fel. Käbbel, bråk, strid, kamp, motsättningar i de flesta frågor. Läs dagstidingar och notera hur ofta partierna berömmer varandra eller medger egna missbedömningar. Magert blir resultatet.
Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....
Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....
27 januari 2009
Vaccinera de njursjuka!
Influensatider är sällan några roliga perioder. En eller annan indisponerad vän eller arbetskamrat lär man ha. Och blir man själv sjuk har influensan i år inte varit av det mildare slaget. Den har fått många av oss äldre att tänka tillbaka. Vi mindes Asiaten som grasserade 1957 och vi hade inte heller glömt Hongkonginfluensan som slog till 1968. De räknas som pandemier, dvs världsomfattande epidemier.
De som klarar sig undan influensaepidemin har något att känna glädje över. Glada ska också de kloka och förutseende vara, de som vaccinerade sig. Oftast har de fått ett fullgott skydd.
Influensan, och andra häftigt grasserande sjukdomar som kräksjuka och liknande, slår särskilt hårt mot dem som redan är svaga. Vi är många som av olika anledningar har ett nedsatt immunförsvar. För några av oss är det försämrade immunförsvaret följden av medicinering. För andra är det mer tydligt sjukdomsrelaterat. Gemensamt för oss alla är att vi behöver vara noggranna och på vår vakt för att skydda oss.
Örebro Läns Landsting har ett regelverk för influensavaccination: gratis från 65 år och äldre samt kroniskt hjärtlung sjuka oberoende av ålder. Nog kan jag tycka att det för alla som går i dialys borde kunna ingå i högkostnadsskyddet att få sin influensaspruta. Ja det kunde för all del gälla de flesta av de njursjuka och alla som har rejält nedsatt immunförsvar. Så tycker jag som inte kom mig för med att ta någon spruta. Och som har haft hög feber i åtskilliga dagar. Jag som har hostat mig smått fördärvad och inte önskar någon annan denna pärs.
De som klarar sig undan influensaepidemin har något att känna glädje över. Glada ska också de kloka och förutseende vara, de som vaccinerade sig. Oftast har de fått ett fullgott skydd.
Influensan, och andra häftigt grasserande sjukdomar som kräksjuka och liknande, slår särskilt hårt mot dem som redan är svaga. Vi är många som av olika anledningar har ett nedsatt immunförsvar. För några av oss är det försämrade immunförsvaret följden av medicinering. För andra är det mer tydligt sjukdomsrelaterat. Gemensamt för oss alla är att vi behöver vara noggranna och på vår vakt för att skydda oss.
Örebro Läns Landsting har ett regelverk för influensavaccination: gratis från 65 år och äldre samt kroniskt hjärtlung sjuka oberoende av ålder. Nog kan jag tycka att det för alla som går i dialys borde kunna ingå i högkostnadsskyddet att få sin influensaspruta. Ja det kunde för all del gälla de flesta av de njursjuka och alla som har rejält nedsatt immunförsvar. Så tycker jag som inte kom mig för med att ta någon spruta. Och som har haft hög feber i åtskilliga dagar. Jag som har hostat mig smått fördärvad och inte önskar någon annan denna pärs.
25 januari 2009
Hosta som musik
Symfonier finns det en och annan ofullbordad. Här sjunger det i vaser och skålar. Det skallrar i fönster och glas. Det hostas. Buller för somliga. Förmodligen någon form av musik i framtiden.
Men så blir det tyst i långa minuter. Mitt i tystnar man liksom förvånat. Är det över: Är det färdigt?
Tänk att så få musikstycken bygger på förflyttning. Hostkonserten är rörlig och går från rum till rum. Rum klingar olika. Somliga är rena förstärkare, andra dämpare. Och upplevelsen är annorlunda för den som hostar och den som för stunden slipper. Filharmoniker och kammarorkestrar borde flytta på sig. Ha blåset på läktaren och stråksektionen på bakre parkett. Pukor och cymbaler bullrar nog bäst i vestibuler och förhallar. Men då blir det väl alltför uppenbart det som hela världen lider av - att det är så svårt med sammanhållning.
Hostkonserten ska väl ebba ut snart. Man slår lätt fel tangenter när man exploderar och nästan kikhostekiknar. Därför inga längre visdomsord. För nu börjar det iggeen.
Men så blir det tyst i långa minuter. Mitt i tystnar man liksom förvånat. Är det över: Är det färdigt?
Tänk att så få musikstycken bygger på förflyttning. Hostkonserten är rörlig och går från rum till rum. Rum klingar olika. Somliga är rena förstärkare, andra dämpare. Och upplevelsen är annorlunda för den som hostar och den som för stunden slipper. Filharmoniker och kammarorkestrar borde flytta på sig. Ha blåset på läktaren och stråksektionen på bakre parkett. Pukor och cymbaler bullrar nog bäst i vestibuler och förhallar. Men då blir det väl alltför uppenbart det som hela världen lider av - att det är så svårt med sammanhållning.
Hostkonserten ska väl ebba ut snart. Man slår lätt fel tangenter när man exploderar och nästan kikhostekiknar. Därför inga längre visdomsord. För nu börjar det iggeen.
24 januari 2009
Influensa och krank eftertanke
Hann knappt hem innan INFLUENSAN slog till. Febern steg dramatiskt. På några minuter blev jag indisponerad, obrukbar, alldeles borta och var tvungen att resa mig från det pågående mötet för att gå hem. Stupade i säng med besvärande frossa. Man hade nog kunnat blanda färg med hjälp av mig, så skakade jag.
Varför lät jag inte vaccinera mig? Så mal efterklokhetens klarsyn. Då hade jag sluppit det jag nu går igenom. Hostan får revbenen att vibrera likt en xylofon. Och hostans dån får huvudet att värka. Så kan det gå. Nu är det bara väntan.
Varför lät jag inte vaccinera mig? Så mal efterklokhetens klarsyn. Då hade jag sluppit det jag nu går igenom. Hostan får revbenen att vibrera likt en xylofon. Och hostans dån får huvudet att värka. Så kan det gå. Nu är det bara väntan.
20 januari 2009
Kurs och konferens
Är på Båsenberga. Fin mat, härlig plats!
Vi talar om en kyrka som behöver kraftsamla. Viktigt, väldigt viktig känns det.
Vi talar om en kyrka som behöver kraftsamla. Viktigt, väldigt viktig känns det.
16 januari 2009
Lakritsgodis bör man nog inte äta på gudstjänsttid
Idag uppskattar jag särskilt kyrkorummets stillhet och den helighetens närvaro man kan förnimma där. Men vägen dit har varit krokig. Som barn fanns det annat som fångade uppmärksamheten. Egentligen ska man väl inte berätta för mycket av sådant som kan verka vanvördigt men en berättelse kan jag nog dela med mig av...
Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.
Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.
Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.
Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.
Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.
En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.
- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!
Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?
Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.
På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.
I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.
Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.
Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.
Mer om söndagsskolan hittar Du här.
Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.
Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.
Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.
Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.
Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.
En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.
- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!
Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?
Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.
På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.
I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.
Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.
Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.
Mer om söndagsskolan hittar Du här.
14 januari 2009
Läs vigselordningen
Nu kan man läsa själv - vilket man bör göra. Här finns förslaget till ny vigselordning som kyrkostyrelsen sänder ut på remiss. Av kyrkans tidigare syn på äktenskapet (förening av man och kvinna till inbördes stöd och samhällets bestånd) finns inget kvar. Man har nu fullt ut accepterat det man förväntar ska bli den sekulära lösningen på ett vidgat äktenskapsbegrepp. Hur det teologiskt och bekännelsemässigt motiveras vet väl ingen riktigt. Ska bli spännande att se.
Äktenskapet som gjorde comeback
Allt måste man inte skriva själv. Här ett längre citat ur Kyrkans Tidning:
Äktenskapet åter på banan
I det ”förslag till vigselordning för par av samma kön” som kyrkostyrelsen fattade beslut om i måndags, återfinns också det omdiskuterade begreppet ”äktenskap” på flera ställen. Även det en omsvängning jämfört med tidigare hållning. Så sent som i lördags, i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion, gjorde Wejryd inga allvarliga försök att argumentera emot en ny vigselordning där äktenskapsbegreppet var ersatt med det mer könsneutrala ”sammanvigda”.
Och i en intervju i Kyrkans Tidning för ett år sedan, efter det att Svenska kyrkan i ett remissvar på ett statligt betänkande hade sagt ja till att viga samkönade par, sade sig ärkebiskopen vara tillfreds med att kyrkostyrelsen ville reservera begreppet äktenskap för heterosexuella par: - Man vill använda ett ord för bilar och olika ord för Saab och Volvo, var hans beskrivande metafor då.
Hoppades på bredare samling
Nu, efter det senaste beslutet i kyrkostyrelsen, förklarar Wejryd varför han har ändrat hållning när det gäller användning av ordet äktenskap i samband med vigsel av samkönade par. - Jag hade hoppats på en bredare samling. Men nu verkar det politiskt stängt, och då får vi söka nya spår.
Tidningen Dagen redogör också för förslaget. Man skriver: Orden "man/hustru"är inte längre med i förslaget. "Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd..." heter det i den nuvarande utformningen. Det finns också ett alternativ där det heter "Äktenskapet är ett heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud". Den och följande meningar är borttagna. Istället heter det " Kärleken har sitt ursprung i Gud. Förmågan att älska är Guds gåva till människan."
Orden "Att leva som man och hustru,,," är ersatt med "Att leva i äktenskap är ett ömsesidigt åtagande...."
När frågorna ställs till makarna är orden hustru och man borttagna och istället lyder frågorna:"Vill du ta NN till din maka/make och älska henne/honom i nöd och lust?"
Ordet äktenskap är också kvar vid det så kallande tillkännagivandet: "Ni har nu ingått äktenskap och bekräftat detta inför Gud och denna församling."
Men istället för att prästen säger "Ni är nu man och hustru" säger prästen: "Må livets Gud vara med er och leda er i sin sanning och kärlek, nu och alltid."
Äktenskapet åter på banan
I det ”förslag till vigselordning för par av samma kön” som kyrkostyrelsen fattade beslut om i måndags, återfinns också det omdiskuterade begreppet ”äktenskap” på flera ställen. Även det en omsvängning jämfört med tidigare hållning. Så sent som i lördags, i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion, gjorde Wejryd inga allvarliga försök att argumentera emot en ny vigselordning där äktenskapsbegreppet var ersatt med det mer könsneutrala ”sammanvigda”.
Och i en intervju i Kyrkans Tidning för ett år sedan, efter det att Svenska kyrkan i ett remissvar på ett statligt betänkande hade sagt ja till att viga samkönade par, sade sig ärkebiskopen vara tillfreds med att kyrkostyrelsen ville reservera begreppet äktenskap för heterosexuella par: - Man vill använda ett ord för bilar och olika ord för Saab och Volvo, var hans beskrivande metafor då.
Hoppades på bredare samling
Nu, efter det senaste beslutet i kyrkostyrelsen, förklarar Wejryd varför han har ändrat hållning när det gäller användning av ordet äktenskap i samband med vigsel av samkönade par. - Jag hade hoppats på en bredare samling. Men nu verkar det politiskt stängt, och då får vi söka nya spår.
Tidningen Dagen redogör också för förslaget. Man skriver: Orden "man/hustru"är inte längre med i förslaget. "Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd..." heter det i den nuvarande utformningen. Det finns också ett alternativ där det heter "Äktenskapet är ett heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud". Den och följande meningar är borttagna. Istället heter det " Kärleken har sitt ursprung i Gud. Förmågan att älska är Guds gåva till människan."
Orden "Att leva som man och hustru,,," är ersatt med "Att leva i äktenskap är ett ömsesidigt åtagande...."
När frågorna ställs till makarna är orden hustru och man borttagna och istället lyder frågorna:"Vill du ta NN till din maka/make och älska henne/honom i nöd och lust?"
Ordet äktenskap är också kvar vid det så kallande tillkännagivandet: "Ni har nu ingått äktenskap och bekräftat detta inför Gud och denna församling."
Men istället för att prästen säger "Ni är nu man och hustru" säger prästen: "Må livets Gud vara med er och leda er i sin sanning och kärlek, nu och alltid."
Dagen har också frågat några samfundsledare om Svenska kyrkans hållning.
Kyrkostyrelsen återinför nu äktenskapet i förslaget till könsneutral vigselordning. Samtidigt passar styrelsen på att byta fot om äktenskapet som varande en förening av man och kvinna (!). Man och hustru förpassas till historien om man får tro pressen.
Svenska kyrkan leds av en partipolitiskt sammansatt kyrkostyrelse. I kyrkostyrelsen ingår, förutom ärkebiskopen, 5 socialdemokrater, 3 moderater, 2 centerpartister, 1 kristdemokrat, 1 från folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK) och 2 partipolitiskt obundna (posk). Och så sägs det att kyrka och tro inte ska blandas samman med partipolitik.
13 januari 2009
Äktenskapet som går till historien
Äktenskapet försvinner och ersättas av "äkta makar" i förslaget till ny vigselordning för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.
Tidningen Dagen är mycket kritisk. Chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver i sin ledare: Att ta bort termen äktenskap helt och hållet är en usel lösning på det dilemma som Svenska kyrkan befinner sig i. Den tillfredsställer inte någon. De som vill bevara äktenskapet som en beteckning på relationen mellan man och kvinna blir sannolikt upprörda. Och de som vill att även homosexuella par ska få gifta sig på samma villkor som heterosexuella par blir minst lika besvikna. RFSL:s vice förbundsordförande Ulrika Westerlund talar i Svenska Dagbladet om att det är ett sorgligt och anmärkningsvärt förslag.
Dagens Nyheter skildrade saken i en artikel bland annat med följande ord: Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".
Ärkebiskop Anders Wejryd förnekade i Ekots Lördagsintervju att det funnits en medveten tanke med att ta bort ordet "äktenskap": - Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.
Och i Svenska Dagbladet reportage hette det att: Under våren väntas den nya äktenskapslagstiftningen träda i kraft, som innebär att även homosexuella par får vigas i kyrkan. Det betyder att den nuvarande partnerlagen försvinner.
– När Riksdagen nu inför lagstiftningen måste Svenska kyrkan se till att förbereda för det om de vill fortsätta att förrätta vigslar. Det tycker jag att de har gjort på ett bra sätt, säger Carina Moberg (s) ordförande i civilutskottet där frågan om könsneutrala äktenskap bereds.
I förslaget till den nya vigselordningen som gäller båda homosexuella och heterosexuella par, framgår att formuleringarna man och hustru byts ut till maka/make och "Ni har nu ingått äktenskap" kommer i fortsättningen att heta "Ni är nu äkta makar"
Den stora förändringen i den nya förordningen är att ordet äktenskap försvinner från vigselakten.
– Det är sorgligt och anmärkningsvärt att kyrkan vill ta bort ett ord som använts så länge. Det verkar som de tycker att det är ett ord som ska skyddas till vilket pris som helst, säger Ulrika Westerlund.
Tidningen Dagen är mycket kritisk. Chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver i sin ledare: Att ta bort termen äktenskap helt och hållet är en usel lösning på det dilemma som Svenska kyrkan befinner sig i. Den tillfredsställer inte någon. De som vill bevara äktenskapet som en beteckning på relationen mellan man och kvinna blir sannolikt upprörda. Och de som vill att även homosexuella par ska få gifta sig på samma villkor som heterosexuella par blir minst lika besvikna. RFSL:s vice förbundsordförande Ulrika Westerlund talar i Svenska Dagbladet om att det är ett sorgligt och anmärkningsvärt förslag.
Dagens Nyheter skildrade saken i en artikel bland annat med följande ord: Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".
Ärkebiskop Anders Wejryd förnekade i Ekots Lördagsintervju att det funnits en medveten tanke med att ta bort ordet "äktenskap": - Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.
Och i Svenska Dagbladet reportage hette det att: Under våren väntas den nya äktenskapslagstiftningen träda i kraft, som innebär att även homosexuella par får vigas i kyrkan. Det betyder att den nuvarande partnerlagen försvinner.
– När Riksdagen nu inför lagstiftningen måste Svenska kyrkan se till att förbereda för det om de vill fortsätta att förrätta vigslar. Det tycker jag att de har gjort på ett bra sätt, säger Carina Moberg (s) ordförande i civilutskottet där frågan om könsneutrala äktenskap bereds.
I förslaget till den nya vigselordningen som gäller båda homosexuella och heterosexuella par, framgår att formuleringarna man och hustru byts ut till maka/make och "Ni har nu ingått äktenskap" kommer i fortsättningen att heta "Ni är nu äkta makar"
Den stora förändringen i den nya förordningen är att ordet äktenskap försvinner från vigselakten.
– Det är sorgligt och anmärkningsvärt att kyrkan vill ta bort ett ord som använts så länge. Det verkar som de tycker att det är ett ord som ska skyddas till vilket pris som helst, säger Ulrika Westerlund.
Svenska kyrkan ska genom sin ärkebiskop och kyrkostyrelse snart gå ut med en remiss om en könsneutral vigselordning. Som underlag väljer man trydligen ordningen för välsignelse av ingånget partnerskap och inte vigselordningen. Om äktenskapet mönstras ut och det ska vara alldeles precis lika för alla - vad händer då med möjligheten att bli man och hustru? Och ordet"äkta" vad står det för? Har vi inte rensat sådana ord tidigare?
Ibland mal kyrkans kvarnar synnerligen långsamt. Men i detta fall har det blivit skyndsamt bråttom. Innan det finns en ny lag att förhålla sig till. Innan landets riksdag gjort det lagligt med samkönade vigslar är Svenska kyrkan i färd med att justera sina ordningar. Det är omtänksamt och förutsende. Och får beröm av Carina Moberg (s) i Civilutskottet. Man sköter sig, tycker hon, och det måste man om man vill fortsätta förrätta vigslar. Innebär det då att det kanske är slut med vigslar för våra muslimska vänner, för Romersk katolska kyrkan, för alla Ortodoxa kyrkor och för de flesta av alla de gamla så kallade frikyrkorna?
Har Svenska kyrkan på samma sätt förberett sina vänner (!) i Borgåöverenskommelsen om vad man tänker? Kräver inte de ekumeniska avtalen och umgängesformerna att man för dialog också med dem och inte bara med Sveriges riksdag?! Sänd därför remissen till Sveriges kristna råd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen, Kyrkornas världsråd och Kommissionen för Faith and Order. Sänd remissen till alla dem vi har ekumeniska dialoger och överenskommelser med. Till exempel till Anglikaner och Lutherska kyrkor inom Borgågemenskapen. Där har ju Svenska kyrkan skrivit på att hon ska: åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst...
10 januari 2009
Kräv ett stopp för massakern i Gaza!
Kyrkornas världsråd och kyrkor och trossamfund kräver att krigshandlingarna och våldet ska upphöra. Man vill medverka till en förhandlingslösning som åstadkommer en rättvis och varaktig fred för Palestinier och Israeler. Internationell rätt och mänskliga rättigheter måste respekteras. Hela världen vädjar om eld upphör och kräver ett stopp för Israels blockad av Gaza. Massakern i Gaza måste få ett slut!
Situationen i Gaza ter sig så overklig i vårt fredliga hörn av världen. Bilderna av raserade hus, sönderskjutna skolor och döda barn. Bilderna som vi knappt orkar se. Bilderna gör oss upprörda och förtvivlade. Vi är bröder och systrar i samma mänskliga familj. När raketer och bomber ödelägger människors liv så angår det oss alla.
Oproportionerlig vedergällning och urskillningslöst dödande är vedervärdigt. Därför bör Israel sätt stopp för anfallen mot inspärrade och kringskurna människor. Men Hamas måste också avstå från raketattacker.
Barnen drabbas när Israel inte vill eller kan bygga en fredlig värld. Barnen drabbas när Palestinier inte heller förmår lösa konflikten. Barnen drabbas när egen särart blivit viktigare än samexistens och mänskliga rättigheter. Barnen drabbas när rättvisa och fred kommer långt ner på listan.
Den bibliska visionen är att freden ska komma, att vapnen skall slipas om till plogbillar, att människor ska leva i försoning och få njuta av livets goda. Det som sker i Gaza ökar fiendskapen och får hatet att växa.
Vi solidariserar oss med, och ber för, de drabbade, för dem som fått sin tillvaro sönderslagen och sina familjer sönderbombade. Fred är en medmänsklig plikt och ett gudomligt uppdrag. Fred slår rot när människor känner igen sig själva i andra, när kärlek och gemenskap blir viktigare än hat, när tillit får mer utrymme än fruktan. Fred blir det när hoppet segrar över förtvivlan. Det är vad vi ber för och hoppas på!
God of mercy and compassion,
Of grace and reconciliation,
Pour your power upon all your children in the Middle East.
Let hatred be turned into love, fear to trust,
Despair to hope, oppression to freedom,
Occupation to liberation,
That violent encounters may be replaced by loving embraces,
And peace and justice could be experienced by all. Amen.
Bön från Kyrkornas Världsråd: From Imagine Peace, a devotional resource from the WCC Decade to Overcome Violence, 2008
Situationen i Gaza ter sig så overklig i vårt fredliga hörn av världen. Bilderna av raserade hus, sönderskjutna skolor och döda barn. Bilderna som vi knappt orkar se. Bilderna gör oss upprörda och förtvivlade. Vi är bröder och systrar i samma mänskliga familj. När raketer och bomber ödelägger människors liv så angår det oss alla.
Oproportionerlig vedergällning och urskillningslöst dödande är vedervärdigt. Därför bör Israel sätt stopp för anfallen mot inspärrade och kringskurna människor. Men Hamas måste också avstå från raketattacker.
Barnen drabbas när Israel inte vill eller kan bygga en fredlig värld. Barnen drabbas när Palestinier inte heller förmår lösa konflikten. Barnen drabbas när egen särart blivit viktigare än samexistens och mänskliga rättigheter. Barnen drabbas när rättvisa och fred kommer långt ner på listan.
Den bibliska visionen är att freden ska komma, att vapnen skall slipas om till plogbillar, att människor ska leva i försoning och få njuta av livets goda. Det som sker i Gaza ökar fiendskapen och får hatet att växa.
Vi solidariserar oss med, och ber för, de drabbade, för dem som fått sin tillvaro sönderslagen och sina familjer sönderbombade. Fred är en medmänsklig plikt och ett gudomligt uppdrag. Fred slår rot när människor känner igen sig själva i andra, när kärlek och gemenskap blir viktigare än hat, när tillit får mer utrymme än fruktan. Fred blir det när hoppet segrar över förtvivlan. Det är vad vi ber för och hoppas på!
God of mercy and compassion,
Of grace and reconciliation,
Pour your power upon all your children in the Middle East.
Let hatred be turned into love, fear to trust,
Despair to hope, oppression to freedom,
Occupation to liberation,
That violent encounters may be replaced by loving embraces,
And peace and justice could be experienced by all. Amen.
Bön från Kyrkornas Världsråd: From Imagine Peace, a devotional resource from the WCC Decade to Overcome Violence, 2008
09 januari 2009
Rätt lära är språklära
Idag kan jag inte låta bli att fortsätta citera ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Det handlar om den muntliga och skriftliga framställningen där alla vi bloggare kan ha nytta av goda råd, tips och vägledning.
Winge skriver att den som ägnar sig åt muntlig och skriftlig framställning måste:
3. Kunna yttra sina tankar både muntligt och skriftligt. Dertill hörer, att han är så bekant med språket, att han förstår wälja de rätta orden för sina tankars uttryck och rätt sammanbinda orden till satser, så att den hörande eller läsande erhåller ett fullständigt och rigtigt begrepp om det, som föregår i den föredragandes inre. Dertill kommer slutligen:
4. Det yttre föredraget, som, wid den muntliga framställningen, består deri, att talaren låter ljuden på ett angenämt sett höras, höjer eller sänker rösten efter behof, samt förstår att, genom sin hållning, ansigtets uttryck och sina åtbörder, lifligare framställa tanken. Detta kallar man Deklamation. (Här måste jag reservera mig för enstaka skrivfel eftersom allt inte var riktigt möjligt att avkoda)
Nu vill man inte alltid avslöja vad som försigår i den skrivandes inre. Man kanske rent av vill föreställa sig och låtsas som om det man har det på hjärtat verkligen är det som man har på hjärtat?! Vår tid är ju förställningens tid, rollernas och spelets tid - så den naiva uppriktighet som Winge framhåller kan komma som en befrilese för oss. Tänk om allt verkligen kan visas som det verkligen är, även det som finns inombords.
Sedan vore det önskvärt att man kunde låta ljuden ljuda angenämt. Så fint för oss kraxare och harklare att kunna bli angenäma.
Winge fullföljer sitt resonemang:
Wid den skriftliga framställningen fordras, att den skrifwande kan så nyttja skrifttecknen, att läsaren är i stånd att urskilja dem, hwilket kallas att skrifwa läsligt. Har någon så utbildat sin färdighet att skrifwa, att det han skrifwer äfwen behagar ögat genom renhet, regelmessighet, elegans och proportion, så skrifwer han wäl, och denna konst kallas Skönskrifningskonst (Kalligraphi).
Jag som är gammal nog att ha haft välskrivning har hela livet längtat efter att kunna skriva skönt. Men min skrivstil har aldrig någonsin behagat ögat utan fastmer bekymrat förståndet. Denna utmaning mot intellektet har varit betydande, och svår, eftersom dessa mina minsta skrivtecken inte enkelt låtit sig avkodas, och än mindre, begripas. Men just här, och nu, har jag valt de rätta orden, för mina tankars uttryck, och, någorlunda rätt, sammanbundit orden till satser så att man fått inblick i den föredragandes inre. Så det så.
Winge skriver att den som ägnar sig åt muntlig och skriftlig framställning måste:
3. Kunna yttra sina tankar både muntligt och skriftligt. Dertill hörer, att han är så bekant med språket, att han förstår wälja de rätta orden för sina tankars uttryck och rätt sammanbinda orden till satser, så att den hörande eller läsande erhåller ett fullständigt och rigtigt begrepp om det, som föregår i den föredragandes inre. Dertill kommer slutligen:
4. Det yttre föredraget, som, wid den muntliga framställningen, består deri, att talaren låter ljuden på ett angenämt sett höras, höjer eller sänker rösten efter behof, samt förstår att, genom sin hållning, ansigtets uttryck och sina åtbörder, lifligare framställa tanken. Detta kallar man Deklamation. (Här måste jag reservera mig för enstaka skrivfel eftersom allt inte var riktigt möjligt att avkoda)
Nu vill man inte alltid avslöja vad som försigår i den skrivandes inre. Man kanske rent av vill föreställa sig och låtsas som om det man har det på hjärtat verkligen är det som man har på hjärtat?! Vår tid är ju förställningens tid, rollernas och spelets tid - så den naiva uppriktighet som Winge framhåller kan komma som en befrilese för oss. Tänk om allt verkligen kan visas som det verkligen är, även det som finns inombords.
Sedan vore det önskvärt att man kunde låta ljuden ljuda angenämt. Så fint för oss kraxare och harklare att kunna bli angenäma.
Winge fullföljer sitt resonemang:
Wid den skriftliga framställningen fordras, att den skrifwande kan så nyttja skrifttecknen, att läsaren är i stånd att urskilja dem, hwilket kallas att skrifwa läsligt. Har någon så utbildat sin färdighet att skrifwa, att det han skrifwer äfwen behagar ögat genom renhet, regelmessighet, elegans och proportion, så skrifwer han wäl, och denna konst kallas Skönskrifningskonst (Kalligraphi).
Jag som är gammal nog att ha haft välskrivning har hela livet längtat efter att kunna skriva skönt. Men min skrivstil har aldrig någonsin behagat ögat utan fastmer bekymrat förståndet. Denna utmaning mot intellektet har varit betydande, och svår, eftersom dessa mina minsta skrivtecken inte enkelt låtit sig avkodas, och än mindre, begripas. Men just här, och nu, har jag valt de rätta orden, för mina tankars uttryck, och, någorlunda rätt, sammanbundit orden till satser så att man fått inblick i den föredragandes inre. Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)