Svenska kyrkan har tillsatt en demokratiutredning. Två betänkanden är aktuella eftersom en remissomgång pågår. I den ena, Demokratin är en succesiv uppenbarelse, Svenska kyrkans utredningar 2005:2, behandlas mer principiellt olika demokratiska system och beslutsformer. I den andra som nu ska remissbehandlas,Välja med förtroende, Svenska kyrkans utredningar 2006:2, behandlas valsystemet med sina möjligheter och begränsningar.

Beroende på vilken kyrkosyn man har kommer man också till olika slutsatser. Den som ser kyrkan som en nationell organisation med stift och församlingar har inga större problem med direkta val till de olika nivåerna. De behöver inte hänga ihop särskilt tydligt. Legitimiteten tillhandahålls av de breda lagren av kyrkotillhöriga genom direkta val.

Den som ser församlingen som den grundläggande nivån i kyrkan, den förutom vilken ingen kyrka finns, ser annorlunda på frågorna. Den synen finns i Kyrkoordningen, tydlig i inledningen till Andra avdelningen: Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Att inflytandet och beslutsrätten i kyrkan skall utgå från församlingen och inte folket i vid mening är inte så svårt att motivera. Enligt luthersk syn är det sakramenten och ordet som bygger kyrkan, kyrkan är den plats och den gemenskap där sakramenten förvaltas och ordet rent förkunnas. I den Augsburgska bekännelsen står det i artikel 7: ...kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det kan inte den nationella kyrkonivån hantera, inte heller stiftet. Det är och förblir församlingen som ytterst förvaltar denna kyrkans skatt och kärna.

Därför bör beslutsrätten i kyrkan utgå från församlingen och sprida sig upp till stift och nationell kyrkonivå. Utredningen har föreslagit en sådan lösning i förhållandet mellan församling och de lokala ekonomiska servicesystemen som kallas samfällighet. Att stiftsfullmäktige och kyrkomöte på samma sätt bör utgå från församlingen har man däremot avvisat. Där bör de bli emotsagda. Olika former av representativitet kan uppnås beroende på hur man väljer att utforma denna nödvändiga relation mellan församlingen, stiftet och kyrkan på riksplanet. Sådana modeller finns i internationella kyrkor och bör duga också i Svenska kyrkan. Inte minst ett billigare och rimligare valsystem kan motivera att man väljer denna väg.

Trots uppdelningen kyrka – stat genomsyras tanken på nationalkyrkan av ett slags statsideal. Först och främst kyrkomedlem, därefter stifts- och församlingstillhörig. Denna överbetoning av kyrkan som nationell kommer ofta till uttryck. Församlingarna trycks på gemensamma kommunikationsmodeller, webblösningar och andra typer av uppifrån kommande tankar och idéer. Clearingsystemet kopplar loss de kyrkotillhöriga från sina församlingar och gör dem till fria medborgare som inte definieras av sin församlingstillhörighet utan av en rättighet att var som helst begära ”kyrkans tjänster”. De kan därför vraka och välja var de vill ha dop, vigsel och begravning.

Så kan det bli därför att de som företräder kyrkan på den nationella nivån inte har så stor anledning att se sig som församlingarnas representanter och företrädare utan de är främst valda som representanter för sina olika politiska partier och grupperingar. Partimöten före, under och efter kyrkomötet talar tydligt! Och partimöteskulturen lever stark på de flesta stift och i samfälligheterna. Tanken att man i sin förberedelse inför beslut och sammanträden skulle se det som lika viktigt eller än mer betydelsefullt att mötas till gudstjänst och/eller bibelstudium törs ingen ge röst åt. Vem vågar förändra, vem manar till omvändelse?