Hur raljant får man vara? Ann Heberleins svar på den frågan tycks vara - ännu mer! Hon skrev ett svar den 25/10 på Lena Anderssons artikel Med Gud in i tankelättjan om diskussionen kring ärkebiskopsvalet. Heberleins replik hade en rubrik som stämmer till eftertanke: Biskop Antje Jackelén är större än Lena Anderssons debatteknik. Den egna debattekniken tillåts samtidigt vara etter värre. Ann Heberleins kategorisering av dem som som önskar ordning och reda även i en kyrka är grov. Hon skriver:
Det finns falanger både innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större". Konservativa krafter inom kyrkan ogillar det som de uppfattar som flört med islam. Att "Gud är större" är hämtat ut första Johannesbrevet och en devis fast rotad i en kristen tradition tycks de vara omedvetna om. De konservativas reaktioner är förutsägbara. Det är den fobiska falangen – homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck.
Ann Heberleins verbala spottloska kan knappast sägas vara befogad, än mindre balanserad och välavvägd. Den applåderas nu överraskande nog av vanligtvis toleranta och kloka människor. Hur det kan komma sig förstår inte jag. Däremot inser jag att gränserna för debatt, för hyfs och aktning för den som tänker och tycker annorlunda, är bortblåst. Bunta ihop dem och slå ihjäl dem verbalt är tydligen modellen. Det blir i fortsättningen svårt för att inte säga omöjligt att delta i diskussionen. Tillmälena är oftast fler än argumenten!
De som anser att Svenska kyrkans bekännelse bör vara tydlig och klar är numera ansedda som konservativa och därmed också tillhörande den fobiska falangen där homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck. Men tala åtminstone ur skägget: vem och vilka avses? Och vad är det som är så förgripligt i viljan att det ska finnas rimliga svar på frågor om vad kyrkans folk tror och bekänner?
Utan att dra in Luther och den Augsburgska bekännelsen för djupt i resonemangen kan man åtminstone påminna om Ordet som skulle förkunnas klart och sakramenten som skulle rätt förvaltas. Det förutsätter både tydlighet och gränser.
Tack för inlägget!
SvaraRaderaHelt sant. Måste samtalstonen vara så uppskruvad idag att inget blir sagt till slut.
SvaraRaderaDen fobiska falang som består av mig vill påpeka att den teologiska vetenskapen med enkelhet kan påvisa att författarna av de klassiska trosbekännelserna avsåg att de skulle tolkas bokstavligt.
SvaraRaderaDå snackar vi jungfrufödsel, trots att allegorisk skrifttolkning var vanlig på trehundratalet.
Det finns i skrift bevarat att de som skrivit kyrkomötesavhandlingarna från 1593, vid Svenska Kyrkans officiella bildande, ansåg att texten skulle tolkas så som det stod skrivet. Att Martin Luther inte själv skulle tro på sin förklaring till trosbekännelsen i Lilla Katekesen faller på sin egen orimlighet.
Att vara kritisk mot viss liberalteologisk forskning innebär inte automatiskt att man är vetenskapskritisk i allmännhet.
Men som vanligt är det väl så att invektiven haglar då argumenten tagit slut.