11 februari 2014

Ändlösa litanior

Varje dag en prövning. Kyrkliga nyheter om händelser som ropar på engagemang. Instinkten svänger som en vindflöjel. Är det möjligt? Tar ingen referenser? Hur kunde det gå så? Ska det vara så i en kyrka? Vem beror det på? Varför? Som vore jag en gammaltestamentlig psalmförfattare som kastar  sin vånda mot himlen.

Inte ge upp! Inte ge upp, ekar det i mitt bakhuvud. Håll ut! Församlingarnas kyrkor är ännu Gudsrikets ambassader. Ett annat territorium som den territoriella kyrkan har att förkunna och påminna om. Närheten i kyrkbänken lugnar mig. Ordet och sakramenten tröstar, uppfyller och ger hopp.

Jag övar mig i att hålla distansen till allt som händer och sker för att inte bli uppslukad. Stackars den som hör bön. Som dag efter dag tvingas lyssna och höra mina ändlösa litanior. Ständiga suckar. Ser den som hör bön all denna märkliga endfremdung? Det avstånd som växer till sig? Hur långt ifrån varandra kan vi stå och ändå höra ihop? Är inte den brytpunkten för länge sedan passerad? Kanske finns det en egen hållfasthetslära för det rike som går över alla gränser?



2 kommentarer:

  1. Din vånda delas nog av många. Vi vill men förmår inte. All energi går åt till fjantfrågor. Och vi ropar "vem bryr sig för Josefs skada?"

    Ja, vem bryr sig längre?

    SvaraRadera
  2. Skönt att se att fler är som jag, men stackars himmelska förälder som ska höra på klagolåten. Men en tröst är det att jag har lätt till att jubla och sjunga lovsång också. Religiöst bipolär, det är jag.

    SvaraRadera