Partiledarvalet i största partiet håller på. Nästan som vore det ett presidentval i US of A. Nalin Pekgul lär inte stå högt i kurs idag i organisationen. Hon har berättat hur det går till. Enligt en stort uppslagen nyhet i SvD idag 27/2 fanns det en pakt som skulle säkra en kvinnlig ledare. Det vet man ju från Robinson hur det går med pakter. Och pakter andas hemliga klubbar, dolda överenskommelser och patriarkaliska ränksmiderier.

Eftertanken kommer dock med aningar om att ordet pakt inte var Pekguls utan en omskrivning för en otrolig solidaritet mellan kvinnor i ledande positioner. Är det då bara är omvärldens fantasier att de viktiga frågorna avgörs av mycket få människor i slutna rum? Nej, men det var säkerligen inte bara kvinnor som försvor sig åt den ena eller andra kandidaten och paktade i de täta nätverkens inre rum.

Bara idealister tror att val är fria från de slutna rummens överväganden och beslut. Alla organisationer har kretsar där man ventlierar och nätverk där man lägger fast strategier och gör fältplaner. Tilltron till öppenhet och demokratins demokratiska processer har oavsett ordval och idealism fått sig ännu en törn. Skillnaden är att vi nu får reda på att det är så det går till. Alltid något.

Sacialdemokraterna, Nalin Pekgul, kvinnor

Snö! Överallt låg det snö. Inte i puderlätta slöjor utan i tröga och tunga lager. I morse var gatorna snöbemängda och många väntade ivrigt på att trottoarerna skulle röjas. Det är lättare att sig fram då, som en dam sa när hon kom till kyrkan. Hon hade spårat sig fram och hade därför snöavlagringar upp till knäna.

Björkskidorna hade hon dessvärre inte sparat. De som slängdes för 30 år sedan hade nu genom sin bredd kommit väl till pass i orörd terräng. I praktiken rådde utgångsförbud för alla rullstolsburna personer och de fotgängare som inte hade den moderna varianten av tåjärn: dobbar.

Kyrkan hjälpte kommunen med snöröjning, borde det stå i tidningarna i morgon. Rollatorerna har denna dag banat promenadvägar för allmänheten. Från alla möjliga trappuppgångar kan man följa gångvägarna i snön och alla ledde de denna förmiddag till kyrkan. Flera flanörer hamnade därför i förbifarten i kyrkan som de inte besökt sedan förra vintern. Då var förhållandena likartade och ovanligt många vilsegångna hamnade liksom i förbifarten rätt.

Det är verkligen nya tider, om söndagarna plogar gudstjänstdeltagarna stora delar av staden. Snöröjarna stiger inte upp förrän tidigt på måndag morgon. Klockan tre eller fyra dundrar det och gnistrar av stiliga maskiner som far fram i ett veritabelt streetrace. Den vinner som plogar upp högsta möjliga vall och lyckas väcka flest medborgare.

Kyrkoråden kunde nu lämpligen fundera på om röjningen ska betraktas som en allmännyttig samhällsinsats eller om det borde utgå kommunalt stöd för effektiv snöröjning. Kanske kan kyrkan utveckla tjänsten och erbjuda sina aktiva medlemmar att utrusta sina olika fordon med små plogblad. Vi kunde trycka uppmuntrande deviser på dem: Bered en väg för Herren eller Här gäller tränga sig fram. Spärras din väg utav hinder så väldiga kunde också duga. Alternativet är att kommunens ledning gör vad man gjorde i Vilda västern: röjer upp i sin stad.

Katolska bruk, säger någon och skakar på huvudet åt de liturgiska kläderna som kors- och ljusbärarna har på sig. Katolicism, säger en annan och tänker på långa talarer som präster har på sig. Allt har blivit så katolskt, mumlar någon och syftar på korstecken, knäfall och bugningarna inför altaret. Andra hakar upp sig på präster som kysser evangelieboken eller altaret.

Att dessa liturgiska kläder och bruk på olika sätt finns i alla de stora traditionerna – även i den lutherska kyrkan internationellt – verkar man inte medveten om. Utifrån en ganska begränsad kännedom om både den egna och andras kyrkor värderar och etiketterar man. Det är starka känslor men lite fakta.

Katolsk har egendomligt nog blivit ett ord fyllt av negativ klang, åtminstone för dessa människor. Det katolska ska man ta avstånd ifrån och inte omfamna. Vi upplever inte katolikskräck som den såg ut under religionskrigens 1600-tal, men rädslan för detta man ser som främmande är uppenbar. Det finns kvar stråk av att man uppfattar katolska kyrkan mindre som kyrka och mer som en främmande religion. Man tycks ha förträngt att den Romersk katolska kyrkan är den kyrka ur vilken vår egen kom, den där vi har alla våra viktiga rötter. Och mycket av det som reformationens kritik riktade sig mot har försvunnit eller ändrats.

Ett exempel är den gemensamma luthersk-katolska deklarationen om Rättfärdiggörelseläran. Deklarationen avslutas: Vår samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundsanningar måste komma till uttryck i och bekräftas i kyrkornas liv och lära. Här kvarstår alltjämt frågor av varierande vikt som behöver ytterligare klargöras: de gäller bl a relationen mellan Guds ord och kyrkans lära, liksom frågor om auktoriteten i kyrkan, om dess enhet, om ämbete och sakrament och slutligen om relationen mellan rättfärdiggörelse och socialetik. Vi hyser den övertygelsen att den uppnådda gemensamma förståelsen erbjuder en bärkraftig grund för sådana klargöranden. De lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan avser att fortsätta sina strävanden att fördjupa den gemensamma förståelsen och att göra den fruktbar i kyrkornas lära och liv.

Vi tackar Herren för detta avgörande steg på vägen att övervinna kyrkosplittringen. Vi ber den heliga Anden att leda oss vidare mot den synliga enhet som är Kristi vilja. Läs mera själv:http://www.svenskakyrkan.se/km_om_97/km/skriv/973/css97315.htm

Det märkliga är att man inte ens tycks känna sig befryndad med den spiritualitet och fromhet som katolska kyrkan så frekvent innehåller och erbjuder. Den det värmda hjärtats tro som väckelse och lågkyrklighet bär med sig är samma fromhet kan man finna i många katolska sammanhang.

Anti-katolska reaktioner avslöjar våra egna brister. Det hade inte varit svårt att understryka hur ofta Svenska kyrkan sedan Nathan Söderbloms dagar berömt sig av att vara en brokyrka mellan de stora kyrkotraditionerna. En kyrka som har lärt av och som har kontakter och ekumeniska relationer med de stora ortodoxa kyrkorna, med den Anglikanska och den Romersk katolska kyrkan. Ett trossamfund som hemtamt rör sig i Kyrkornas världsråds (WCC) och Europeiska kyrkokonferensens (CEC) sammanhang.

Invändningarna mot det man ser som katolska inslag i Svenska kyrkan kommer också av att man inte förstår det som sker. De som reagerar känner sig ställda utanför. Där behöver vi bli bättre på att förklara ursprunget och motiven för de liturgiska uttrycken och åtbörderna. Det som uppfattas som romersk katolicism är bruk vi delar med alla de stora traditionerna.

Om etiketten inte stämmer eller är så precis – tar det bort invändningarna? Nej för den som inte vill veta av en liturgiskt utformad och genomarbetad gudstjänst som innehåller momenten ovan spelar det nog inte så stor roll. För några av oss har den liturgiska gudstjänsten en sådan kraft och ett sådant djup att den blivit oss inte bara kär utan omistlig. Det hindrar inte att vi måste mötas i samtal om gudstjänsten och dess uttryck. Och med dem som vill sätta stämplar i pannan på andra där det ska stå katolik behöver vi tala extra mycket.

Inte minst kan vi var och en och tillsammans behöva fundera över våra förställningar, hur de ser ut och var de har sitt ursprung. Var hämtar våra uppfattningar sin näring? Vad bygger mina egna antipatier och avståndstaganden på? Och varför uppskattar jag det som andra inte alls kan stå ut med?

Det andliga intresset är stort nu! Fler är nyfikna och undrande. Rent av hungrande. Den nyandliga rörelsen med New Age användes länge som ett påtagligt bevis för denna samtidens andliga intresse. Alternativa mässor med alternativ medicin, hälsorörelser, olika metoder för meditation och andliga terapier som kristall- och luktterapier samlar mängder av intresserade. Och sökande får man väl säga. Att så mycket av det vi förr såg som vidskepelse nu drar till sig nyfikna är ett bristsymptom i tiden.

Typiskt är att många inte vill tro som kyrkan, eller för den delen som alla andra. Och ändå är de flesta inte särskilt djärva eller nytänkande på trons och andlighetens område. Vi är nog vare sig vi är religiöst organiserade eller ej, deltar i andliga rörelser eller ej, ganska trostraditionella. Men vi har blivit historielösa. Vi har skurit av banden till våra egna kulturella rötter. I ett slags andlig jantelag har vi rackat ner på det som sedan 1000 år format vårt andliga arv.

Ett sätt att möta denna andliga längtan är att finnas i centrum av sin övertygelse, att introducera människor i meditation, bön och gudstjänst. Att lära ut det kristna livets elementa. Tillbaka till källorna, åter mot centrum!

Minns förändringen i skolundervisningen från kristendom till religionskunskap. När vi fick religionskunskap hade det förgåtts av en massiv kampanj från de kristna kyrkornas sida att förhindra ändringen och försöka bevara och försvara skolundervisningen. Enstaka och djärva kristna tyckte inte att den dåvarande kristendomsundervisningen var så mycket att yvas över.

Många elever fick avsmak för kyrka och tro under dessa timmar. Man införde en förment objektiv skolundervisning, den skulle vara religons- och livåskådningsmässigt neutral. Men omvittnat är att kristendomen snart drunknade. Lärare kunde lättare underminera än bygga upp tro och religion i objektivitetens namn. Neutraliteten gjorde det möjligt att överbetona andra religioner, t ex all orientalisk och asiatisk religion. Eleverna fick snart lära sig mera om islam och buddhism än om kristen tro. Exotismen tog över - för den sågs inte som ett hot.

Sekulariseringen kan vi diskutera länge – detta bortväxande från kyrkans tro, språk och tänkande. I Hedeniusdebattens efterföljd skulle man i alla fall inte vara religiös och allra minst kristen. Som ung studenetpräst fick jag känna av stark fientlighet från delar av den akademiska världen. Men tillhöra kyrkan kunde man. Denna kulturella fortsatt starka tillhörighet uttrycker samtidigt en väldig lojalitet med den kristendom man tankemässigt avvisat. Motsägelsefullt, eller hur. Eller är det så att tillhörigheten handlar mer om rötter och historiska band, ger en egen kulturell identitet som står ganska oberoende av kyrkans innersta övertygelse och budskap?

Hur ska man förstå denna fortsatt starka samhörighet med den kyrka vars tro man inte själv utövar eller särskilt pregnant omfattar? Som en försäkring möjligen. Skulle någon behöva kyrkans tjänster är det bra att höra till. Som ett medborgarskap. Är man svensk tillhör man Svenska kyrkan. Tryggt och bra.

Svenska kyrkan måste räkna dessa många tillhöriga som en väldig resurs. Och erkänna att det är legitimt att tillhöra av andra skäl en personlig tro. Men kärnan som omfattar tron måste med nödvändighet växa. Alternativet är att hela kyrkan blir något annat. Kyrkan som något förgånget, en historisk återvändsgränd som man kan befinna sig i av nostalgiska skäl.

Kyrkan, en organisation för kulturhistoriska värden, en apparat vars demokratiska medvetenhet vida överstiger dess andliga liv och tro, en klingande cymbal: det vill säga ett slags samhällelig gärningslära utan inspiration från kyrkans Herre. Eller en moralisk uppfostringsanstalt som de tidiga frikyrkorna menade. Det vore en förfärande utveckling...

Alla vi som vill något annat: upp till kamp!

Förr fick man religion. Den överlämnades automatiskt, det var bara att ta emot. Att vara född i Sverige var för de flesta liktydigt med att tillhöra Svenska kyrkan. Det kyrkliga medborgarskapat gick knappast att avstå. Under århundraden kunde man inta vara något annat än luthersk kristen. Traditionen, kulturen, samhällsordningen – allt förutsatte och krävde kyrkotillhörighet. Man gick i kyrkan av tvång eller helt enkelt bara för att man skulle. Det stod ovanför det man kunde välja eller avstå ifrån. Allt var inte bättre förr.

Idag är det annorlunda. Många väljer sin religion. De ser på olika religioner som olika alternativ som man kan ta ställning mellan. Men även de som står fast i sin övertygelse att finnas kvar i Svenska kyrkan väljer: de tar ställning till om de ska gå i kyrkan just den kommande söndagen, de gör en utvärdering – kommer det att bli bra, får jag ut något av det? Det kan rent av vara så att den fråga som avgör om man ska gå till kyrkan är – har jag lust?

Det var inte bättre förr! Men det kunde vara bättre nu. Om enbart lusten får avgöra om vi ska tillbe Gud med församlingen är risken stor att vi ger efter för annat som för stunden känns skönare, enklare, roligare eller häftigare. Och idag finns det mycket som lockar.

Förr ägde kyrkan effekterna. Man kan tänka hur det var att en julmorgon komma från mörka hem där eldstaden lyste upp köket och inte mycket mer. Från skogar kom man vandrande för att stiga in i en kyrka fylld av vaxljus. Som att komma till himlen. Nu kan vilken rockkonsert som helst med hästlängder övrträffa gudstjänstens ljuseffekter. Och världens alla stjärnor upträder i våra egna hem. Men den fasta punkt en levande tro utgör kan ingen effekt i världen slå. Och film- och musikstjärnorna får ursäkta - men att få vara i tystnad och bön inför Gud kan de aldrig överträffa.

Fler frågor än den om vi har lust borde få chansen – betyder det något för andra om jag går? Javisst. Kan gudstjänsten ge mig något mer än underhållning och njutning? Jovisst. Är det alltid roligt? Nej och frågan är väl varför jag vill att det ska vara enkelt och fyllt av njutning eller underhållning? Kan det vara njutbart och underhållande? Ibland.

Min tro och därmed jag själv kan ha nytta av och rent av må väl av att regelbundet komma inför Guds ansikte. Och det har jag faktiskt god lust till: att må bra, även om det är på sikt och inte på stört. Men betänk att det som är utmärkt på sikt kan vara bra även i kort perspektiv även om det ibland råkar vara lite motigt.

Biskopsord står inte alltid högt kurs, men ändå är vi fortsatt nyfikna på vad en biskop har att säga. Artikelserien om trygghet går vidare i Svenska Dagbladet. Nu med biskop Thomas, koptisk biskop och välkänd efter många besök i Sverige. Han berättar idag den 21 februari (http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14673930.asp)om sin situation efter den bilolycka i vilken några av hans nära svenska vänner dog. Själv blev han skadad.

Han kommenterar frågan om den mardröm han gått igenom med flera döda. Misströstar han inte? Han säger: Men jag skulle aldrig inte tro. Eller inte lita på. Tron bär mitt stora varför. Och senare i artikeln: Det farliga, det är när du förlorar hoppet. Då är du inte alls trygg.

Han beskriver en tro som orkar med att inte alltid vara säker, som kan härbärgera frågor och tvekan. Som inte har alla svar. Som bär människors längtan efter att förstå, efter mening också inför döden, i det oönskade och meningslösa.

Den legendariske prästen i Nyskoga i norra Värmland, Sven Hector, kunde ha sagt det samma. Ombedd att säga något om den kristna tron sa han en gång att tron är frågetecknet satt i kanten på allt liv. Hans tro på Gud rymde insikten om att Gud var den ende som orkade med ifrågasättandet. Ibland sa han: jag behöver en Gud att tvivla på.

Tilliten är så fast att den står ut med osäkerhet och rymmer allt mörker och all den svärta vi också bär. Mitt stora varför, som biskop Thomas säger.

Andas in, andas ut. Djupa andetag. Och syret
strömmar genom kroppen. Den livsnödvändiga andningen
sker oftast alldeles omedvetet. Den bara fungerar.

Bilden av hur människan andas har gärna använts för att
beskriva bönen. Det kristna livets andning är bönen, har
det sagts. Utan den tynar det andliga livet. Utan den
tystnar Guds röst i människan.

Trots att många ber verkar det svårt att tala om bönen.
Det är som om ingen vill tillstå sitt behov att vända sig
till Gud med sina önskningar och sin längtan.

Mitt intryck är att det bads mycket mer förr i tiden. Då
fungerade bordsbönerna med tacksägelse för bordets gåvor.
Då somnade man inte utan att ha ventilerat dagen inför Gud
i aftonbönen. Då räcktes dagen med sina bekymmer och
glädjeämnen tillbaka till honom som givit den.

Trots att det har blivit svårare att föra traditionen vidare till
nya generationer verkar det ändå som om bönen inspirerar nya
bedjare. Ovana och trevande närmar sig människor Gud med
sina innersta behov och önskningar i förvissningen om att
åtminstone Gud skall höra dem.

Föräldrar och faddrar kan hjälpa barnen in på bönens väg.
Den som vågar be kan mitt i upplevelser av övergivenhet och
utsatthet möta närvaron. Även om människor sviker finns det
någon att vända sig till.

Bönegrupper är en hjälp att fortsätta be. Den täta
gemenskapen är både en styrka och en svårighet. Man kan också
i alltfler församlingar öva kristen djupmeditation – att sitta,
att vara inför Guds ansikte.

I meditationen får våra egna önskningar och begär sjunka
undan och annat ges plats. Ett lyssnande får
för en stund ersätta allt annat talande, alla ord.

Men om det inte finns sådana grupper att gå med i? Så kan
man öva sin bön i den alldeles vanliga gudstjänsten –
hos oss i Olaus Petri på söndagar kl 10.00.

Finns det något bättre än att vara sedd och hörd? Många
lever ensamma och med begränsade kontaktytor. Relationerna
till medmänniskor blir i storstäderna gärna många men
mycket ytliga. Mitt i detta virrvarr är det något mycket
dyrbart att veta sig önskad, sedd och hörd.

Ibland måste man först få avbörda sig allt och göra alla
önskningar kända, man måste få tala med Gud. Men
orden är inte alltid lika nödvändiga. När orden sinar skall
inte bönen genast avslutas under trycket av klockan och
brådskande möten. Efter alla de egna orden behövs tid och
ro för ett bönens lyssnande.

Det är en sak att läsa om bönen. En annan sak är att be.
I bästa fall kan det ena leda till det andra...

På gräset satt kyrkonämnden en senvår. Den hade nyss firat gudstjänst i Taizé med 3000 ungdomar. Kyrkonämnden var på visions- och inspirationsresa. Bussresan ner genom Europa hade svetsat samman personerna en del. Man umgicks över partigränser och lärde känna andra förtroendevalda. Man hade tid för annat än kyrkopolitik. Ovant men riktigt fint!

Vilken är Svenska kyrkan uppgift? Vad skall församlingar syssla med om man läser kyrkoordningen? Diskussionen böljade. Grupparbetena med dessa frågor som man brottats intensivt med under bussresan fortsatte i Taizé. Halvliggande i gräset skulle vi fundera över gudstjänsten därhemma. Till övningen hörde några olika röster. Det skulle fungera som verkliga personers tänkbara invändningar och vi skulle reflektera utifrån deras synpunkter på gudstjänsten.

Där fanns den besvikna unga människan som inte tyckte sig få plats. Någon ville få medverka och påverka men erbjöds inget utrymme. Där fanns den som saknade den omgivande världen. En röst var positiv. Personen hade hört att många tyckte att gudstjänsten var så gammalmodig och uteslutande – men det höll hon inte med om. Den som var positiv fick vara det genom att ta avstånd från någon annans kritik.

Sittande i gräset nästan hukade jag inför ifrågasättandet av gudstjänsten – tills jag bestämde mig för att testa frågorna mot gudstjänsten i Taizé. Den är internationell och världen får plats genom att olika språk talas eller genom att men ber för det som sker i världen. Visserligen har vi bara något litet inslag på grekiska eller latin i gudstjänsten men för övrigt är det ju likadant hemma. Genom bönen för världen finns den med.

Ungdomen har verkligen plats i Taizé, men inte nödvändigtvis genom att deras musik (hur nu ungdomars musik egentligen är) spelas eller att de gör något annat än det gudstjänsten vanligtvis innehåller. Några barn vandrar fram och några ungdomar läser texter och sjunger, man tänder ljus – men det är inte helt olikt gudstjänsten hemma. Det slog mig att det som lockar är förmodligen att ungdomar bjuds att dela brödernas gudstjänst.

I Taizé erbjuds människor inte att hitta på nya lockande gudstjänsinslag, man kommer inte för att bygga om gudstjänsten, för att hitta på något nytt, något lockande – utan för att se Jesus, för att be och sjunga lovsång. Om det är gammaldags eller uteslutande beror ganska mycket på den som kommer, hur förväntningarna ser ut. I Taizé medverkar många i olika givna uppgifterna. Till exempel genom att bära skyltar som det står silence på. Det kanske vi skulle pröva så att andakten verkligen fick utrymme även innan gudstjänsten börjar?

Nu rätade jag på ryggen. Det var ingen mening med att sitta där i Taizé och huka för att det fanns kritiska röster hemma i Sverige. Kritken mot gudstjänsten hemma kunde lika gärna handla om Taizé. Så mycket är gemensamt – så kritiken springer troligen mest ur frustrationen över andra saker.

Det är fortfarande flest äldre människor som firar våra gudstjänster och vi står vilsna inför hur de medelålder och de unga ska inbjudas och lyckas komma med. Trots alla anställda är vi så förhållandevis få i alltför många församlingar. Vi ska ge utrymme åt alla möjliga grupper och tillgodose många intressen, och vi ska handla diakonalt och hålla apparaten igång... Känslan av kräftgång kan bli förlamande. Då behöver vi förstås ett hoppets tecken, vi behöver Taizé.

Taizé (http://www.taize.fr/sv) erbjuder en helt annan upplevelse – under några dagar eller en vecka lever man nära varandra och mycket enkelt. Där möter man människor från hela världen. De sitter bredvid Dig vid maten eller tätt intill under bönen på golvet. Man delar varandras villkor och man är inte hemma. Man kommer dit och får verkligheten hemma på avstånd. Be, samtala, sova och äta. Där är ingen televison, knappast några datorer och inga sportevenemang tar all uppmärksamhet. Familjen, skolan och arbetet har man åtminstone fysiskt lämnat kvar hemma...

Gudstjänsterna bygger på en fromhet nära marken. Man sitter med varandra och de dagliga bönerna är så enkla att ordningen inte behöver förklaras. Det är lovsång, förbön, textläsning, tystnad och bön och ännu mera sång. Den egna rösten behövs trots att man sitter i ett hav av människor.

Bibelförklaringar och gruppsamtal fyller också dagarna vid sidan om gudstjänsterna. Ungdomarna vill ha det. Därför reste man dit. Där tas de på allvar och möts med respekt. Men det bygger också på att de unga går in under gemensamma regler för att det skall fungera.

När de unga återvänder hem slår de huvudet i situationen där. Var är de 3-4000 andra ungdomarna? Var är stämningen under lovsången? Var är gemenskapen, inspirationen. Är kärleken, är Gud verkligen här?

Broder Matthew (en av de bröder som är Sverige för att förbereda ett nationellt Taizémöte i Stockholm 3-6/5) predikade i söndags i Olaus Petri kyrka. För första gången hade han stigit upp i en predikstol. Han sa att kärlek är något annat än en känsla eller en upplevelse. Det betyder att sträva efter att finna hjärtat i Jesu liv, att längta efter att bli som han.

Bortom bristerna i våra hemmagudstjänster kan vi upptäcka Guds rike. Fastnar vi i kritiken blir kvar på ytan. Vi når inte in eller fram. I, genom och bortom det enklaste kommer Gud oss till mötes. I den vanligaste av gudstjänster andas Anden. För ett kort litet ögonblick anas himmelriket och det heliga. Vi vet ju att det finns. Vi har varit i Taizé… och vi har firat gudstjänst hemma i vår egen kyrka!

En fråga som inte har fått plats i ekumeniken är den om hur man ser på möjligheten att anställa varandras medlemmar de kristna kyrkorna emellan. Att samfunden har speciella regler för vigningstjänsterna (präster och diakoner) och för vissa andra nyckeltjänster är självklart. De vigda och ordinerade är ju kallade till uppgiften att på ett särskilt sätt tjäna och värna sin kyrkas tro och tradition. Det är lätt att förstå.

Men vad gäller de många övriga uppgifterna i våra samfund vore det önskvärt med en deklarerad öppenhet att även kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Att det ska fungera så dåligt är svårare att förstå och fördra. Svenska kyrkan har för sin del ett krav på medlemskap för anställning i Svenska kyrkan men med möjlighet till undantag om man har särskilda skäl. Undantagsregeln tillämpas på sina håll så restriktivt att ingen annan göre sig besvär. Vi värnar kyrkotillhörigheten som om den sa allt om lämplighet och engagemang.

Medlemmar i kyrkor och samfund som Svenska kyrkan har ekumeniska överenskommelser med behandlas i särskild ordning och där öppnas goda möjligheter för anställning.

Idag är det beroende på lokal välvilja om man kan anställas i Svenska kyrkan som tillhörig en annan kyrka eller samfund. Såvida inte den kyrkan tillåter dubbel kyrkotillhörighet - då är man ju också medlem i Svenska kyrkan. Vilken egendomlig kyrkosyn att man kan tillhöra flera kyrkor. De samfund som inte tillåter dubbel tillhörighet men som man samverkar med i de ekumeniska sammanhangen, till exempel i Sveriges kristna råd, har man också en förpliktelse till. Tillsammans har man deklarerat sin vilja att verka för en synlig kristen enhet. Det borde klargöras både i kyrkoordning och i praktiken.

Det avgörande är vad som stadgas i Svenska kyrkans kyrkoordning, 34 kap och 7 §. Regeln där är att det krävs medlemskap i Svenska kyrkan för anställning. Men det finns en undantagsbestämmelse: vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket, om att den som tillhör Svenska kyrkan är behörig att anställas, när det finns särskilda skäl.

Ett sådant skäl borde kunna vara att man tillhör ett samfund som Svenska kyrkan samverkar med i de ekumeniska organen. Ett annat skäl är naturligtvis att personen har en kompetens som Svenska kyrkan önskar få del av.

Reglerna i andra kyrkor och samfund känner jag inte i detalj. Jag föreställer mig att man i flera av dem visserligen värnar ett medlemskap i det egna samfundet, men också gärna välkomnar andra kyrkors medlemmar in i tjänst.

Inget bör få hindra att man ekumeniskt deklarerar en ömsesidig beredskap och öppenhet att kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Detta måste ses som ett viktigt uttryck för den gemensamma strävan efter kristen enhet.

Mitt förslag är att Sveriges kristna råd tar på sig uppgiften att verka för att medlemskyrkorna ser över frågan om möjligheten att anställa varandras medlemmar. Och att kyrkomötet i Svenska kyrkan breddar porten till anställningar i kyrkan. Annars är ekumeniken ännu en gång mer en munnens bekännelse än en hjärtats övertygelse!

Svenska kyrkan har tillsatt en demokratiutredning. Två betänkanden är aktuella eftersom en remissomgång pågår. I den ena, Demokratin är en succesiv uppenbarelse, Svenska kyrkans utredningar 2005:2, behandlas mer principiellt olika demokratiska system och beslutsformer. I den andra som nu ska remissbehandlas,Välja med förtroende, Svenska kyrkans utredningar 2006:2, behandlas valsystemet med sina möjligheter och begränsningar.

Beroende på vilken kyrkosyn man har kommer man också till olika slutsatser. Den som ser kyrkan som en nationell organisation med stift och församlingar har inga större problem med direkta val till de olika nivåerna. De behöver inte hänga ihop särskilt tydligt. Legitimiteten tillhandahålls av de breda lagren av kyrkotillhöriga genom direkta val.

Den som ser församlingen som den grundläggande nivån i kyrkan, den förutom vilken ingen kyrka finns, ser annorlunda på frågorna. Den synen finns i Kyrkoordningen, tydlig i inledningen till Andra avdelningen: Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Att inflytandet och beslutsrätten i kyrkan skall utgå från församlingen och inte folket i vid mening är inte så svårt att motivera. Enligt luthersk syn är det sakramenten och ordet som bygger kyrkan, kyrkan är den plats och den gemenskap där sakramenten förvaltas och ordet rent förkunnas. I den Augsburgska bekännelsen står det i artikel 7: ...kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det kan inte den nationella kyrkonivån hantera, inte heller stiftet. Det är och förblir församlingen som ytterst förvaltar denna kyrkans skatt och kärna.

Därför bör beslutsrätten i kyrkan utgå från församlingen och sprida sig upp till stift och nationell kyrkonivå. Utredningen har föreslagit en sådan lösning i förhållandet mellan församling och de lokala ekonomiska servicesystemen som kallas samfällighet. Att stiftsfullmäktige och kyrkomöte på samma sätt bör utgå från församlingen har man däremot avvisat. Där bör de bli emotsagda. Olika former av representativitet kan uppnås beroende på hur man väljer att utforma denna nödvändiga relation mellan församlingen, stiftet och kyrkan på riksplanet. Sådana modeller finns i internationella kyrkor och bör duga också i Svenska kyrkan. Inte minst ett billigare och rimligare valsystem kan motivera att man väljer denna väg.

Trots uppdelningen kyrka – stat genomsyras tanken på nationalkyrkan av ett slags statsideal. Först och främst kyrkomedlem, därefter stifts- och församlingstillhörig. Denna överbetoning av kyrkan som nationell kommer ofta till uttryck. Församlingarna trycks på gemensamma kommunikationsmodeller, webblösningar och andra typer av uppifrån kommande tankar och idéer. Clearingsystemet kopplar loss de kyrkotillhöriga från sina församlingar och gör dem till fria medborgare som inte definieras av sin församlingstillhörighet utan av en rättighet att var som helst begära ”kyrkans tjänster”. De kan därför vraka och välja var de vill ha dop, vigsel och begravning.

Så kan det bli därför att de som företräder kyrkan på den nationella nivån inte har så stor anledning att se sig som församlingarnas representanter och företrädare utan de är främst valda som representanter för sina olika politiska partier och grupperingar. Partimöten före, under och efter kyrkomötet talar tydligt! Och partimöteskulturen lever stark på de flesta stift och i samfälligheterna. Tanken att man i sin förberedelse inför beslut och sammanträden skulle se det som lika viktigt eller än mer betydelsefullt att mötas till gudstjänst och/eller bibelstudium törs ingen ge röst åt. Vem vågar förändra, vem manar till omvändelse?

Uppbrottet från kristen tro och religion beskrivs ofta som en befrielse. Människan tar tillbaka sina rättigheter, återvinner herraväldet! Ett skäl är att förväntningarna på ett liv efter detta har uppfattats som ett hot och att slippa ifrån ännu en tillvaro erbjuder en känsla av befrielse. Det är svårt nog att leva ett liv och utslocknande, mörker, intighet ska bli så skönt, går resonemanget. Logiska saltomortaler som att man förmodligen inte kan erfara något efter utslocknandet eller intigheten behöver man inte ge sig in på. Sådana tankar bär i alla fall äkthetens prägel och ska tas på allvar. Man vill helt enkelt inte vara med längre eller tvingas uppleva mer.

Himlaförväntan är ändå inte drivkraften för så mångas livsåskådning idag. Istället drivs trostillhörigheten fram genom erfarenheter av hur religionen och tron ingjuter struktur och mening i en kaotisk värld. Tro och religion betyder för många av oss hjälp och stöd i detta livet, vad övrigt är vilar i Guds hand.

Ps 305 ger en antydan utifrån den längtan efter mening och helhet som de flesta människor ändå ger uttryck för. Ett sökande som ständigt pågår. Men så skärps perceptionen och man ser mer, naturen tillhandahåller ledtrådar och tecken: Var är den Vän som överallt jag söker? När dagen gryr min längtan blott sig öker; när dagen flyr, jag än ej honom finner, fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer; en blomma doftar och ett ax sig böjer. Uti den suck jag drar, den luft jag andas, hans kärlek blandas.

Idag den 12 februari inleds en ny artikelserie i Svenska Dagbladet om trygghet. I den första artikeln intervjuas professor Thomas Hylland Eriksen. Som en av tre betydelsefulla faktorer nämner han religionen. När religionen överges tvingas människan att återta kontrollen. Genom sin religion överlåter människan sitt liv i någon annans, i Guds händer. Därmed får hon hjälp att inse att livet kan bli långt eller kort och att allt inte kan kontrolleras. Utan religion får man ansvar för allt och strävan att behärska växer. När något sker är driften att utkräva ansvar och lägga skuld på någon stark. Öppenheten för att livet inte fullt ut kan styras har gått förlorad.

Uppbrottet från kristen tro och religion har, om man ska ta Thomas Hylland Eriksen på allvar, sällan insedda konsekvenser. Att leva i tro är inte att släppa sin delaktighet, sitt engagemang i livet eller att leva ansvarslöst. Men överlåtelsen genom ord som ske Din vilja öppnar för att även denna dag får tas emot och kan mötas som en gåva att glädjas över.

En alldeles vanlig helgdagsafton osade svavlet i
en av de större församlingskyrkorna. Där dånade Guds vrede
fram över församlingen så de metertjocka väggarna syntes skaka.

Gud var den stränge domaren. Inte ens de fromma kunde känna
sig säkra. Hela världen skulle fyllas av skräck när det var
dags att svara inför domaren löd budskapet.

På vredens förfärliga dag när jord och himlar ska bäva då
ber människans om frälsning. För med eld ska Gud döma
världen. Den dagen blir en sorgens och olyckans bittra dag.

Domsbasunen ska ljuda och kalla fram oss ur gravarna och
ställa oss inför tronen. Allt undangömt ska bli uppenbarat.
Boken där allt står nedskrivet om det onda människor gjort
ska tas fram. Skulden förskräcker och händer sträcks mot
Gud. De dömda faller ned till avgrundslågorna.

Jag såg mig om. Ingen reste sig för att lämna kyrkan. Alla
lyssnade intensivt, somliga med slutna ögon. Församlingen
var fängslad av minsta vokal.

Ställd inför domens verklighet ber människan till Jesus,
han som för hennes skull blivit slagen och uppfyllt lagen.
Hans nåd kan och skall hindra att de döda uppslukas av
dödsriket. Han kan enligt löftet föra människor från döden
till det eviga livet.

Kvällen avslutades med följande ord: "Fräls mig, o Gud
från eviga döden på vredens förfärliga dag, då jord och
himlar skola bäva och du med eld skall döma världen!"

Efter en mycket förtätad och laddad tystnad bröt jublet loss
i bänkarna. Entusiastiska applåder ekade under valven.
Och människor såg lyckliga och hänförda ut.

En sådan förkunnelse har inte hörts sedan väckelsen
brann för 150 år sedan. Idag fördöms sådana tankar
samfällt, ilsket och energiskt. Här mottogs den under
bifall och jubel. Hur var det möjligt?

Dirigenten bugade, solisterna bockade sig och orkestern
knackade stråkar i notställen. Verdis Requiem hade tonat ut.

Moderna människor satt trollbundna under den tid som åtgår
för två normalhögmässor. Och de uppskattade vad de hört.
Eller tyckte de bara att det lät bra?

Den som har kunskap om känsliga förhållanden ska hålla tand för tunga. Men om ingen berättar något om andra, vad ska vi då prata om? Hur roligt blir det då att träffa folk? Därför njuter vi när någon lättar på förlåten. Ordet borde kunna härledas till att den som avslöjar något lätt blir förlåten att hon dragit undan slöjorna. Krydda ett samtal med detaljer som enbart den insatte äger och vinn respekt bland de nyfikna. När man kasserat in leendena och skratten kan man säga: Och hon som gjorde det där otroliga, hon har faktiskt också fått…

Sekretess är ett laddat ord. Sekretess låter fint men svajigt som nobless eller faiblesse. Mestadels uttyder vi det som hemlighetsfull. Är man full av hemligheter blir det sagda mera lockande. Avsiktligt kan man utelämna namnen på dem man känner att man måste tala om. Eller finurligare än då - man kan kalla Leif för Ingrid. Den skicklige hittar fram till ledtrådar även när någon avidentifierar. Om en manlig person med stark dialekt och boende i Örebro har gjort något, då har det sagts mig att det omskrivs: han… han, nej visst ja hon, hon är väl skåning eller så och bor i Örebr…Örsundsbro bor hon i, eller var det i Öresund? Ingen tand stod i vägen för tungan där inte.

Sedan barnsben har vi i kyrkan fostrats i att tala väl om vår nästa. Sådant har vi vinnlagt oss om, vi har övat och tränat. Så nu är vi mästare i den grenen. Vi är extremt duktiga i att verserat och utsökt formulerat tala om medmänniskan. Att tala väl är väl att tala så här ungefär: Och vet Du vad den smått ömkansvärda och beklagligt illitterata och illojalt papistiska ritualisten, echaufferad som han var, förnuftsvidrigt lät undslippa sig i sakristian momentet efter det att han embrasserat och kysst det romerska missalet…

Klokt är att undvika dem man talar om - då slipper man tråkigheter. Undflyr vi dem vi är kritiska mot eller uppfattar som motståndare, så slipper vi få svar på tal. Vi undgår tröttande diskussioner, slipper utmattande debatter och flyr utsiktslösa meningsutbyten. Ses vi bara som hastigast kan vi dra nytta av det: jag träffade honom, han svartrocken från nordkalotten som jämt... och då sa han att.. vad han nu kan ha menat med det, han som alltid…

Så en dag möts vi där i dimman. Då drar man sig till minnes att hälsningen Så roligt att se dig, käre vän kan betyda Släng dig i väggen, eller vad har Du här att göra. Hur har Du det bär budskapet Du har det säkert som Du förtjänar, eller Kom inte här och klaga. Dock har det hänt att kommentarerna betytt vad man tror att de ska betyda - till allas förtret och med stor oklarhet som följd.

Om vi talade mer med varandra tvingades vi till sist bli lite ärligare och medge att vi skvallrar bakom ryggen på varandra. Som kyrkvärden vänligt informerade sin kyrkoherde om: vi talar inte längre om kungen och Silvia, vi talar om Dig och din fru. Hur kul är det? Särskilt för kungen och Silvia.

Tänk om fel rykte nådde rätt person. Vilken förfärlig oreda det skulle bli. Tänk om folk sa till varandra vad de annars bara spred ut till alla andra. Den där kyrkoherden, vilken reaktionär svartrock! - Ja kyrkoherden det är jag, men min kaftan har väl inte gjort något ont?
I den där församlingen måste man gå i kyrkan jämt och man ska tro, så odemokratiskt och elitistiskt. De har gammal musik och sjunger på latin, det är så hemskt och stelt. De är emot oliktänkande så de borde inte få hålla på utan skulle förbjudas! -Där är jag frivillig och stolt över det och tycker vad jag vill!

Åsikter skulle brytas. Övertygelser korsas. Ja skulle liksom behöva betyda ja och nej nej. Kan Vår Herre önska att vi skulle avstå från glädjen att sprida rykten och umgås? Verkligen bisarra tankar... Allt detta kommer från en säker källa, så säg det inte till någon!