Förr fick man religion. Den överlämnades automatiskt, det var bara att ta emot. Att vara född i Sverige var för de flesta liktydigt med att tillhöra Svenska kyrkan. Det kyrkliga medborgarskapat gick knappast att avstå. Under århundraden kunde man inta vara något annat än luthersk kristen. Traditionen, kulturen, samhällsordningen – allt förutsatte och krävde kyrkotillhörighet. Man gick i kyrkan av tvång eller helt enkelt bara för att man skulle. Det stod ovanför det man kunde välja eller avstå ifrån. Allt var inte bättre förr.

Idag är det annorlunda. Många väljer sin religion. De ser på olika religioner som olika alternativ som man kan ta ställning mellan. Men även de som står fast i sin övertygelse att finnas kvar i Svenska kyrkan väljer: de tar ställning till om de ska gå i kyrkan just den kommande söndagen, de gör en utvärdering – kommer det att bli bra, får jag ut något av det? Det kan rent av vara så att den fråga som avgör om man ska gå till kyrkan är – har jag lust?

Det var inte bättre förr! Men det kunde vara bättre nu. Om enbart lusten får avgöra om vi ska tillbe Gud med församlingen är risken stor att vi ger efter för annat som för stunden känns skönare, enklare, roligare eller häftigare. Och idag finns det mycket som lockar.

Förr ägde kyrkan effekterna. Man kan tänka hur det var att en julmorgon komma från mörka hem där eldstaden lyste upp köket och inte mycket mer. Från skogar kom man vandrande för att stiga in i en kyrka fylld av vaxljus. Som att komma till himlen. Nu kan vilken rockkonsert som helst med hästlängder övrträffa gudstjänstens ljuseffekter. Och världens alla stjärnor upträder i våra egna hem. Men den fasta punkt en levande tro utgör kan ingen effekt i världen slå. Och film- och musikstjärnorna får ursäkta - men att få vara i tystnad och bön inför Gud kan de aldrig överträffa.

Fler frågor än den om vi har lust borde få chansen – betyder det något för andra om jag går? Javisst. Kan gudstjänsten ge mig något mer än underhållning och njutning? Jovisst. Är det alltid roligt? Nej och frågan är väl varför jag vill att det ska vara enkelt och fyllt av njutning eller underhållning? Kan det vara njutbart och underhållande? Ibland.

Min tro och därmed jag själv kan ha nytta av och rent av må väl av att regelbundet komma inför Guds ansikte. Och det har jag faktiskt god lust till: att må bra, även om det är på sikt och inte på stört. Men betänk att det som är utmärkt på sikt kan vara bra även i kort perspektiv även om det ibland råkar vara lite motigt.