Mer Europa i rutan!
Läser en insändare om hur televisionens många kanaler fylls av amerikansk film. Den amerikanska filmindustrin är fantastiskt effektiv. Och visst produceras där många krya rullar. Framgångsrikt dominerar den inte bara biograferna utan även televisionen. Räkna själv några kvällar. USA skåpar ut alla andra länder tillsammans...
Med insändaren frågar jag efter europeisk film. Tysk, fransk och italiensk film borde ges större utrymme liksom film från övriga länder nära oss. Varför inte fler holländska eller belgiska filmer? Högt vi ropa - mer Europa! I rutan!
Andra bloggar om: Europeisk film, Amerikansk film, Television, Biografer, USA
29 maj 2007
28 maj 2007
Snart lägger sig debatten?
Samtalen har den senaste veckan rört sig kring en tjänstetillsättning där jag och en kollega tagit till orda. Vi menade att våra och ett antal andra meriterade sökande inte värderats efter förtjänst. Vi har fått många muntra tillrop - men också fått känna av tjuvnypen. Karin Långström Vinge skriver riktigt onödigt elakt om folk som fastnat i 80-talet och som bara kan administrera gårdagen. Och glömmer att biskop Koskinen som tydligen tillhör dem som duger spöar oss alla i ålder om än inte jämt i vishet. Ändå - vi tillhör det förflutna.
Långström Vinges människosyn avslöjas. Bara det unga vackra folket duger tydligen idag. Att den som utnämndes snart är 50 år spelar ingen roll. Vi som närmar oss 60 bör finna oss i vårt öde. Ålderssegregation är ändå inte att rekommendera. Vid något tillfälle skulle det ju (mot förmodan?) kunna tänkas att erfarenhet (Gud förbjude) kunde komma väl till pass. Nej bäst att uppfinna hjulet på nytt. Återinför ättestupan!
Samtalen har den senaste veckan rört sig kring en tjänstetillsättning där jag och en kollega tagit till orda. Vi menade att våra och ett antal andra meriterade sökande inte värderats efter förtjänst. Vi har fått många muntra tillrop - men också fått känna av tjuvnypen. Karin Långström Vinge skriver riktigt onödigt elakt om folk som fastnat i 80-talet och som bara kan administrera gårdagen. Och glömmer att biskop Koskinen som tydligen tillhör dem som duger spöar oss alla i ålder om än inte jämt i vishet. Ändå - vi tillhör det förflutna.
Långström Vinges människosyn avslöjas. Bara det unga vackra folket duger tydligen idag. Att den som utnämndes snart är 50 år spelar ingen roll. Vi som närmar oss 60 bör finna oss i vårt öde. Ålderssegregation är ändå inte att rekommendera. Vid något tillfälle skulle det ju (mot förmodan?) kunna tänkas att erfarenhet (Gud förbjude) kunde komma väl till pass. Nej bäst att uppfinna hjulet på nytt. Återinför ättestupan!
27 maj 2007
Fångad av en stormvind
Svenska kyrkan stannar ofta på ytan istället för att gå på djupet. Den står hellre vid sidan om istället för att genomsyra, hellre visar den temperaturen än höjer den. Präktigheten har blivit starkare än lidelsen för sanning och rätt. Sant eller falskt?
Lyssnar vi noga finns det röster som vibrerar profetiskt. Som på Guds kallelse skärskådar brister i kyrka, samhälle och i våra sätt att leva livet. Som ser framtiden i ljuset av Guds ord och löfte. Samtiden prövas med historisk insikt och andlig erfarenhet.
Profeternas rop genom årtusenden har handlat om omvändelse. Ni är stadda på en olycksväg, ni lyssnar inte till Guds röst, ni går era egna vägar. Vänd om – annars går det på tok! Och Mose fick varna makthavarna för följderna om inte Israels folk fick sin frihet. Släpp mitt folk, låt det gå!
Rösterna varnar, förmanar och visar på en utväg. Tiden är inne för ett nytt uppbrott! En ny omvändelse – tillbaka till sökandet efter Guds vilja med oss och våra liv, tillbaka till bön och gudstjänst, tillbaka till Kristus, till honom som föder vår tro. Bort från politikens kompromisser och fram till ett helgjutet andligt liv!
Men varifrån skall vi få kraft? Varifrån skall driv och inspiration komma. Kan det vara så egendomligt att en till synes ytlig populärvisa, en schlager, bär på svaret?
Jag är fångad av en stormvind, fast för dig. Ingenting kan hindra mig när det blåser i mitt hjärta. Fångad av en stormvind natt och dag. Här finns bara du och jag, och det ljus som himlen lämnat kvar…
Även om inte jag trängs bland Carolas fans har den här låten fastnat. Örebroaren Stephan Berg skrev verkligen i sin vinnartext (som Carola sjöng): Fångad av en stormvind.
Tänk att schlagervärlden ibland bär på en dold mening, ett budskap för den som vill höra. Men man måste lyssna extra noga. Fångad av en stormvind blev alla på pingstdagen. När alla apostlarna var församlade då hördes från himlen ett dån som av en stormvind, står det i Apostlagärningarna. Det fyllde hela huset där de satt.
Den dagen var inte de finstämda susningarnas dag, då handlade det inte om ett stilla bladverk som fladdrar till för en vindil. Här var det megaforte eller som Max Reger lär ha skrivit i ett partitur först forte fortissimo, på nästa rad Så starkt som möjligt! och raden därefter Ännu starkare!
Pingstdagen dånar, det brakar och knakar i gavlar och virke. Anden är på väg. I Svenska kyrkan uppskattar vi den stillsamma susningen. Buller och dån ligger inte för oss – såvida det inte är i pukor och trumpeter i Händels Messias eller Dies Irae satsen i Verdis Requiem, den om Vredens stora dag. Att vi föredrar det städat kontrollerade betyder inte att vi är främmande för stormvind.
Vindens dån är en markering av väldigheten, det storslagna i att pingstens ande faller över dem. Det är och ska vara mäktigt. Och Guds makt är det starkaste vi vet, och ännu starkare!
Ni sitter alla idag som levande ljus. Stilla och uppmärksamma. Där i huset kom tungor som av eld och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Så det måste ha glött, fladdrat och strålat! Tala om att bli levande ljus. Den som grips av Anden lyser det om. Förr eller senare tränger glöden och elden fram.
Bildspråket lyser och låter, det talar högt och kraftfullt, och visst är det bilder: dån som av en stormvind, tungor som av eld. Det vanliga språket räckte inte för att ringa in vad som hände, något nytt hände. Så man fick likna det som hände med något man kände igen.
Upplevelsen låg utanför vardagens erfarenhet – och apostlarna hade ändå sett ett och annat under. Människor som blivit friska, som befriats från spetälska, stumhet och blindhet. De hade sett hur några brödkakor och fiskar mättat tusentals och utstötta som inbjudits i gemenskapen.
Märker ni hur lätt det är att stanna utanför, i den yttre beskrivningen, i det som syns och hörs? Anden kom över dem och nu sker undret: språkförbistringen från byggandet av Babels torn upphävs. Den helige Ande kom och murarna mellan människor föll. De hörde och förstod. Anden kom som kommunikationens och förståelsens ande. De började tala. De talade andra tungomål än sina egna, de yttrade ord som Anden ingav dem. Till synes planlöst, som lustiga infall, som berusade. Men i kaoset är ordning. Alla hörde sina egna språk. Människorna hörde på sina olika språk om Guds stora och väldiga gärningar.
Herrens ord kom redan till profeten Joel och de handlade om att profetera, drömma och se syner. Jo det kunde vi behöva. Profetera, drömma, se syner. Gåvorna är inte nya – sådant har man ägnat sig åt redan innan Joels gjorde sitt uttalande på Guds vägnar.
Den som profeterade var som ett slags pressekreterare eller talskrivare åt Gud, kände Herren så väl och var så nära att det blev uppenbarat vad Gud ville. De framställde Guds vilja så att folk lyssnade även om de inte alltid gjorde som profeterna sa. Ingen kunde säga förvånat: det hade jag ingen aaaning om!
Profeten var ett redskap för Guds flöde. Vi kunde behöva fler sådana redskap i Svenska kyrkan – då tänker jag inte på redskap för trädgårdsvård och fastighetsunderhåll – utan på redskap för omvändelse och tro.
Det är kyrkans tro att Anden verkar genom människor. Omvärlden vill få tecken och vi önskar dem ofta också. Tänk om vi kunde få höra dånet, se hur några fångas av Guds stormvind. Att få vara med när Anden på nytt faller över människor och få följa hur de blir brinnande vittnen och klarsynta profeter! Gud give!
Andra bloggar om: JProfeten Joel, Anden, Fångad av en stormvind, Stephan Berg, Profet, Svenska kyrkan, Uppbrott
Svenska kyrkan stannar ofta på ytan istället för att gå på djupet. Den står hellre vid sidan om istället för att genomsyra, hellre visar den temperaturen än höjer den. Präktigheten har blivit starkare än lidelsen för sanning och rätt. Sant eller falskt?
Lyssnar vi noga finns det röster som vibrerar profetiskt. Som på Guds kallelse skärskådar brister i kyrka, samhälle och i våra sätt att leva livet. Som ser framtiden i ljuset av Guds ord och löfte. Samtiden prövas med historisk insikt och andlig erfarenhet.
Profeternas rop genom årtusenden har handlat om omvändelse. Ni är stadda på en olycksväg, ni lyssnar inte till Guds röst, ni går era egna vägar. Vänd om – annars går det på tok! Och Mose fick varna makthavarna för följderna om inte Israels folk fick sin frihet. Släpp mitt folk, låt det gå!
Rösterna varnar, förmanar och visar på en utväg. Tiden är inne för ett nytt uppbrott! En ny omvändelse – tillbaka till sökandet efter Guds vilja med oss och våra liv, tillbaka till bön och gudstjänst, tillbaka till Kristus, till honom som föder vår tro. Bort från politikens kompromisser och fram till ett helgjutet andligt liv!
Men varifrån skall vi få kraft? Varifrån skall driv och inspiration komma. Kan det vara så egendomligt att en till synes ytlig populärvisa, en schlager, bär på svaret?
Jag är fångad av en stormvind, fast för dig. Ingenting kan hindra mig när det blåser i mitt hjärta. Fångad av en stormvind natt och dag. Här finns bara du och jag, och det ljus som himlen lämnat kvar…
Även om inte jag trängs bland Carolas fans har den här låten fastnat. Örebroaren Stephan Berg skrev verkligen i sin vinnartext (som Carola sjöng): Fångad av en stormvind.
Tänk att schlagervärlden ibland bär på en dold mening, ett budskap för den som vill höra. Men man måste lyssna extra noga. Fångad av en stormvind blev alla på pingstdagen. När alla apostlarna var församlade då hördes från himlen ett dån som av en stormvind, står det i Apostlagärningarna. Det fyllde hela huset där de satt.
Den dagen var inte de finstämda susningarnas dag, då handlade det inte om ett stilla bladverk som fladdrar till för en vindil. Här var det megaforte eller som Max Reger lär ha skrivit i ett partitur först forte fortissimo, på nästa rad Så starkt som möjligt! och raden därefter Ännu starkare!
Pingstdagen dånar, det brakar och knakar i gavlar och virke. Anden är på väg. I Svenska kyrkan uppskattar vi den stillsamma susningen. Buller och dån ligger inte för oss – såvida det inte är i pukor och trumpeter i Händels Messias eller Dies Irae satsen i Verdis Requiem, den om Vredens stora dag. Att vi föredrar det städat kontrollerade betyder inte att vi är främmande för stormvind.
Vindens dån är en markering av väldigheten, det storslagna i att pingstens ande faller över dem. Det är och ska vara mäktigt. Och Guds makt är det starkaste vi vet, och ännu starkare!
Ni sitter alla idag som levande ljus. Stilla och uppmärksamma. Där i huset kom tungor som av eld och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Så det måste ha glött, fladdrat och strålat! Tala om att bli levande ljus. Den som grips av Anden lyser det om. Förr eller senare tränger glöden och elden fram.
Bildspråket lyser och låter, det talar högt och kraftfullt, och visst är det bilder: dån som av en stormvind, tungor som av eld. Det vanliga språket räckte inte för att ringa in vad som hände, något nytt hände. Så man fick likna det som hände med något man kände igen.
Upplevelsen låg utanför vardagens erfarenhet – och apostlarna hade ändå sett ett och annat under. Människor som blivit friska, som befriats från spetälska, stumhet och blindhet. De hade sett hur några brödkakor och fiskar mättat tusentals och utstötta som inbjudits i gemenskapen.
Märker ni hur lätt det är att stanna utanför, i den yttre beskrivningen, i det som syns och hörs? Anden kom över dem och nu sker undret: språkförbistringen från byggandet av Babels torn upphävs. Den helige Ande kom och murarna mellan människor föll. De hörde och förstod. Anden kom som kommunikationens och förståelsens ande. De började tala. De talade andra tungomål än sina egna, de yttrade ord som Anden ingav dem. Till synes planlöst, som lustiga infall, som berusade. Men i kaoset är ordning. Alla hörde sina egna språk. Människorna hörde på sina olika språk om Guds stora och väldiga gärningar.
Herrens ord kom redan till profeten Joel och de handlade om att profetera, drömma och se syner. Jo det kunde vi behöva. Profetera, drömma, se syner. Gåvorna är inte nya – sådant har man ägnat sig åt redan innan Joels gjorde sitt uttalande på Guds vägnar.
Den som profeterade var som ett slags pressekreterare eller talskrivare åt Gud, kände Herren så väl och var så nära att det blev uppenbarat vad Gud ville. De framställde Guds vilja så att folk lyssnade även om de inte alltid gjorde som profeterna sa. Ingen kunde säga förvånat: det hade jag ingen aaaning om!
Profeten var ett redskap för Guds flöde. Vi kunde behöva fler sådana redskap i Svenska kyrkan – då tänker jag inte på redskap för trädgårdsvård och fastighetsunderhåll – utan på redskap för omvändelse och tro.
Det är kyrkans tro att Anden verkar genom människor. Omvärlden vill få tecken och vi önskar dem ofta också. Tänk om vi kunde få höra dånet, se hur några fångas av Guds stormvind. Att få vara med när Anden på nytt faller över människor och få följa hur de blir brinnande vittnen och klarsynta profeter! Gud give!
Andra bloggar om: JProfeten Joel, Anden, Fångad av en stormvind, Stephan Berg, Profet, Svenska kyrkan, Uppbrott
26 maj 2007
När det som sagts blir oigenkännligt
Att säga det man inte känner igen
Dagen när min och en kollegas Brännpunktsartikel publiceras i Svenska Dagbladet ringer många. Många med uppmuntran. Nu vaknar medierna till. Åtskilliga journalister vill höra mera. När jag nu på morgonen läser vad som skrivits inser jag hur svårt det är att hålla sig till ämnet, till saken: att Svenska kyrkan behöver se över hur man värderar kompetens, erfarenhet och kunskap när man rekryterar. Citaten som nu ligger i min mun låter snorkiga, självtillräckliga och överlägsna. I det känner jag inte igen mig själv.
Men när det som i Nerikes Allehanda uppträder flera sakfel i den korta artikeln idag blir det begripligt att även de egna orden inte alltid blir vad de var. Journalister gör vad de ska, de komprimerar och fogar samman riktiga citat med egna sammanfattningar av ursprungsartikelns text. Och där någon stans blir intrycket ett annat.
Och fel blir det. I texten kallas en av oss som heter Lars för Mats, där ska jag ha sagt något om Gotlands stift (tro det den som kan). Orden tycks anfrätta av en djup bitterhet som jag inte känner och av en nedvärdering av den som blir domprost - en värdering som jag inte har.
I veckan hörde jag berättas om vad en journalist sa som en dag själv fick känna på trycket av många intervjuer: jag har sagt det de skriver men jag kan inte känna igen mig...
Andra bloggar om: Svenska dagbladet, Nerikes Allehanda, Domprost, Rekrytering.
Dagen när min och en kollegas Brännpunktsartikel publiceras i Svenska Dagbladet ringer många. Många med uppmuntran. Nu vaknar medierna till. Åtskilliga journalister vill höra mera. När jag nu på morgonen läser vad som skrivits inser jag hur svårt det är att hålla sig till ämnet, till saken: att Svenska kyrkan behöver se över hur man värderar kompetens, erfarenhet och kunskap när man rekryterar. Citaten som nu ligger i min mun låter snorkiga, självtillräckliga och överlägsna. I det känner jag inte igen mig själv.
Men när det som i Nerikes Allehanda uppträder flera sakfel i den korta artikeln idag blir det begripligt att även de egna orden inte alltid blir vad de var. Journalister gör vad de ska, de komprimerar och fogar samman riktiga citat med egna sammanfattningar av ursprungsartikelns text. Och där någon stans blir intrycket ett annat.
Och fel blir det. I texten kallas en av oss som heter Lars för Mats, där ska jag ha sagt något om Gotlands stift (tro det den som kan). Orden tycks anfrätta av en djup bitterhet som jag inte känner och av en nedvärdering av den som blir domprost - en värdering som jag inte har.
I veckan hörde jag berättas om vad en journalist sa som en dag själv fick känna på trycket av många intervjuer: jag har sagt det de skriver men jag kan inte känna igen mig...
Andra bloggar om: Svenska dagbladet, Nerikes Allehanda, Domprost, Rekrytering.
25 maj 2007
Surt, sa räven om domprosttjänsten
Brännpunkt i Svenska Dagbladet kan idag berätta om tillsättningen av domprosttjänsten i Visby. Godtycket fick råda där.
I artikeln skriver Lars Ekblad och Lars B Stenström (som skriver dessa stillsamma rader) om sina erfarenheter av en biskop som talar illa om det jobb han ska tillsätta, om en kyrkorådsordförande som vanställer ett testresultat i sin presentation och om många andra underligheter. Till exempel detta att chefserfarenhet i slutändan inte alls räknades. Personen man ville ha, som inte varit kyrkoherde eller prost eller biskopsadjunkt, hade handplockats i efterhand eftersom han inte sökte jobbet när det var utlyst. Svenska kyrkan kan inte gärna ha tillsättningar där inte kompetens, erfarenhet och kunskap räknas.
Andra bloggar om: Domprost, Svenska kyrkan, Visby, Biskop, Surt sa räven, Kyrkorådsordförande
Brännpunkt i Svenska Dagbladet kan idag berätta om tillsättningen av domprosttjänsten i Visby. Godtycket fick råda där.
I artikeln skriver Lars Ekblad och Lars B Stenström (som skriver dessa stillsamma rader) om sina erfarenheter av en biskop som talar illa om det jobb han ska tillsätta, om en kyrkorådsordförande som vanställer ett testresultat i sin presentation och om många andra underligheter. Till exempel detta att chefserfarenhet i slutändan inte alls räknades. Personen man ville ha, som inte varit kyrkoherde eller prost eller biskopsadjunkt, hade handplockats i efterhand eftersom han inte sökte jobbet när det var utlyst. Svenska kyrkan kan inte gärna ha tillsättningar där inte kompetens, erfarenhet och kunskap räknas.
Andra bloggar om: Domprost, Svenska kyrkan, Visby, Biskop, Surt sa räven, Kyrkorådsordförande
23 maj 2007
Församlingen bjuder till fest…
För många år sedan blev jag inbjuden till en middag. Inbjudan lämnades hastigt i samband med något annat evenemang och mitt i ett samtal. Inbjudan lämnades på ett visitkort som då stoppades ner i min bröstficka. Disträ och upptagen med annat som jag var då glömdes inbjudan bort.
När kvällen för middagen var inne låg inbjudan kvar i min ficka. Den hade inte registrerats vare sig i mitt medvetande eller i min kalender. Värdfamiljen hade gjort sig så mycket besvär och förberett en trevlig afton – och när de ringde och frågade varför ingen kom var det bara att erkänna: den inbjudan hade jag inte tagit till mig. Ridå!
Ledsen blev jag över att deras vänlighet bemötts så nonchalant av mig. Det kunde uppfattas som att dessa personer inte räknades, att jag inte brydde mig om dem. Det som hände gjorde dem illa – även om det inte alls var min avsikt. Och dessutom grämde det mig att ha missat en så fin möjlighet att umgås och ha trevligt med härliga människor.
I efterhand förstår jag precis hur det gick till. Men ändå kan jag känna hur sorgligt det var att det blev som det blev. Ibland blir det bara som det blir, men vid andra tillfällen blir det som vi bestämt, som vi innerst inne vill.
Idag inbjuder jag Dig till Din egen kyrka. Du bjuds skriftligt och eftertryckligt så att Du inte ska kunna stoppa inbjudan i en bröstficka och glömma den. Här blir ingen sårad om Du inte kommer, men saknad är Du naturligtvis. Och Du riskerar att missa något riktigt väsentligt genom att utebli. För att påminna dig om denna inbjudan ringer vi varje söndag morgon några gånger i kyrkklockorna. Vi ringer i god tid före gudstjänsten så att just Du ska hinna göra dig i ordning för att vara med.
Du välkomnas faktiskt hem till dig själv. Kyrkorummet, Din kyrka, kan bli ett hemma.. Genom att komma till kyrkan får Du möjlighet att möta Vår Herre, andra medlemmar – men även Dig själv! I en aktuell reklamkampanj på TV träffar ett antal personer sig själv i framtiden när de blivit äldre. I kyrkan kan Du möta Dig själv här och nu. Varje söndag firar vi. Gudstjänst! Välkommen!
Gudstjänst, Fest, Middag, Inbjudan, Kyrkklockor, Församling, Gäster
För många år sedan blev jag inbjuden till en middag. Inbjudan lämnades hastigt i samband med något annat evenemang och mitt i ett samtal. Inbjudan lämnades på ett visitkort som då stoppades ner i min bröstficka. Disträ och upptagen med annat som jag var då glömdes inbjudan bort.
När kvällen för middagen var inne låg inbjudan kvar i min ficka. Den hade inte registrerats vare sig i mitt medvetande eller i min kalender. Värdfamiljen hade gjort sig så mycket besvär och förberett en trevlig afton – och när de ringde och frågade varför ingen kom var det bara att erkänna: den inbjudan hade jag inte tagit till mig. Ridå!
Ledsen blev jag över att deras vänlighet bemötts så nonchalant av mig. Det kunde uppfattas som att dessa personer inte räknades, att jag inte brydde mig om dem. Det som hände gjorde dem illa – även om det inte alls var min avsikt. Och dessutom grämde det mig att ha missat en så fin möjlighet att umgås och ha trevligt med härliga människor.
I efterhand förstår jag precis hur det gick till. Men ändå kan jag känna hur sorgligt det var att det blev som det blev. Ibland blir det bara som det blir, men vid andra tillfällen blir det som vi bestämt, som vi innerst inne vill.
Idag inbjuder jag Dig till Din egen kyrka. Du bjuds skriftligt och eftertryckligt så att Du inte ska kunna stoppa inbjudan i en bröstficka och glömma den. Här blir ingen sårad om Du inte kommer, men saknad är Du naturligtvis. Och Du riskerar att missa något riktigt väsentligt genom att utebli. För att påminna dig om denna inbjudan ringer vi varje söndag morgon några gånger i kyrkklockorna. Vi ringer i god tid före gudstjänsten så att just Du ska hinna göra dig i ordning för att vara med.
Du välkomnas faktiskt hem till dig själv. Kyrkorummet, Din kyrka, kan bli ett hemma.. Genom att komma till kyrkan får Du möjlighet att möta Vår Herre, andra medlemmar – men även Dig själv! I en aktuell reklamkampanj på TV träffar ett antal personer sig själv i framtiden när de blivit äldre. I kyrkan kan Du möta Dig själv här och nu. Varje söndag firar vi. Gudstjänst! Välkommen!
Gudstjänst, Fest, Middag, Inbjudan, Kyrkklockor, Församling, Gäster
22 maj 2007
Avskaffa religionsfriheten?
För att komma på en så monumental egendomlighet måste man nog tillhöra de organiserade ateisterna. Och visst är det så. Humanisterna Ishtiaq Ahmed, professor i statsvetenskap, Lena Andersson, Författare, Lars Bern, författare, industriman, Olle Häggström, professor i matematisk statistik, Ia Modin, jurist, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, Björn Ulveaus, låtskrivare och Christer Sturmark ger sig i Expressen på religionsfrihetslagen där en av de grundläggande mänskliga rättigheterna regleras. De skriver:det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.
Upphävs skyddet för religionsutövning har vi tagit ett stort kliv i riktning mot det sekulära godtycket. Den egna ateistiska hållningen ska bli norm och religionen förpassas till hemmets dolda vrå.
Som argument mot kyrkan användes i morgonens radiodebatt i P1-morgon mellan Sturmark och Mikael Mogren det aktuella fallet om biblar på hotellrum där kyrkan beskrivs som utpressare och beredd att använda ekonomiska sanktioner för själviska syften. Ungefär så där som humanister ibland har gjort när några av dem genom åren kampanjat. Så där som man i alla konsumentprogram uppmanar folk att göra. Om någon kyrklig företrädare skulle ge en sådan uppmaning - då och bara då brännmärker man handlandet. Konsumenter kan naturligtvis välja var de vill konsumera - det tillhör också friheterna värda att skydda i vårt samhälle.
Mikael Mogren och Mohamed Omar invände den 20/5 i Expressen mot Sturmarkkretsens artikel genom att hävda att det: blir det enfaldigt när humanisterna försöker jämställa politiska ideologier med religioner. Det finns kristna liberaler och socialister. Det finns muslimska liberaler och socialister. Det finns judiska liberaler och socialister.
Men det är inte de politiska ideologierna som bestämmer enligt vilken rit alla dessa ska begravas. Det är religionen.
Religionsfriheten är grundläggande i det multireligiösa samhället.
Den ger människor rätt att känna sig helt och fullt som svenska medborgare, samtidigt som de har del i religiösa gemenskaper.
Religiös identitet ger mening, moralisk resning, existentiell vägledning och gemenskap. Detta vill i alla fall inte vi ge upp. Vi vill fortsätta att vara kristna och muslimer och fostra våra barn i denna tro och denna gemenskap. Öppet och ärligt.
Men samtidigt som vi vill behålla vår religiösa identitet vill vi inte låsa oss i tolkningar som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Vi vill vara i dialog med tiden och med människor av annan tro. Vi vill kritiskt granska våra ståndpunkter och våra texter. Vi vill utvecklas inom våra traditioner och inom vår religiösa identitet.
Det berör oss illa när förföljelser på grund av religion omtalas på ett raljerande och respektlöst sätt.
Vi har bilderna från
Auschwitz och Srebrenica
i minnet.
Lagen om religionsfrihet gäller inte bara abstrakta principer utan människors liv.
Några har insett vikten av religionsfrihet. Tack och lov!
Andra bloggar om: Religionsfrihet, Christer Sturmark, Humanisterna, Ateister, Mikael Mogren, Mohamed Omar, P1-morgon
För att komma på en så monumental egendomlighet måste man nog tillhöra de organiserade ateisterna. Och visst är det så. Humanisterna Ishtiaq Ahmed, professor i statsvetenskap, Lena Andersson, Författare, Lars Bern, författare, industriman, Olle Häggström, professor i matematisk statistik, Ia Modin, jurist, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, Björn Ulveaus, låtskrivare och Christer Sturmark ger sig i Expressen på religionsfrihetslagen där en av de grundläggande mänskliga rättigheterna regleras. De skriver:det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.
Upphävs skyddet för religionsutövning har vi tagit ett stort kliv i riktning mot det sekulära godtycket. Den egna ateistiska hållningen ska bli norm och religionen förpassas till hemmets dolda vrå.
Som argument mot kyrkan användes i morgonens radiodebatt i P1-morgon mellan Sturmark och Mikael Mogren det aktuella fallet om biblar på hotellrum där kyrkan beskrivs som utpressare och beredd att använda ekonomiska sanktioner för själviska syften. Ungefär så där som humanister ibland har gjort när några av dem genom åren kampanjat. Så där som man i alla konsumentprogram uppmanar folk att göra. Om någon kyrklig företrädare skulle ge en sådan uppmaning - då och bara då brännmärker man handlandet. Konsumenter kan naturligtvis välja var de vill konsumera - det tillhör också friheterna värda att skydda i vårt samhälle.
Mikael Mogren och Mohamed Omar invände den 20/5 i Expressen mot Sturmarkkretsens artikel genom att hävda att det: blir det enfaldigt när humanisterna försöker jämställa politiska ideologier med religioner. Det finns kristna liberaler och socialister. Det finns muslimska liberaler och socialister. Det finns judiska liberaler och socialister.
Men det är inte de politiska ideologierna som bestämmer enligt vilken rit alla dessa ska begravas. Det är religionen.
Religionsfriheten är grundläggande i det multireligiösa samhället.
Den ger människor rätt att känna sig helt och fullt som svenska medborgare, samtidigt som de har del i religiösa gemenskaper.
Religiös identitet ger mening, moralisk resning, existentiell vägledning och gemenskap. Detta vill i alla fall inte vi ge upp. Vi vill fortsätta att vara kristna och muslimer och fostra våra barn i denna tro och denna gemenskap. Öppet och ärligt.
Men samtidigt som vi vill behålla vår religiösa identitet vill vi inte låsa oss i tolkningar som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Vi vill vara i dialog med tiden och med människor av annan tro. Vi vill kritiskt granska våra ståndpunkter och våra texter. Vi vill utvecklas inom våra traditioner och inom vår religiösa identitet.
Det berör oss illa när förföljelser på grund av religion omtalas på ett raljerande och respektlöst sätt.
Vi har bilderna från
Auschwitz och Srebrenica
i minnet.
Lagen om religionsfrihet gäller inte bara abstrakta principer utan människors liv.
Några har insett vikten av religionsfrihet. Tack och lov!
Andra bloggar om: Religionsfrihet, Christer Sturmark, Humanisterna, Ateister, Mikael Mogren, Mohamed Omar, P1-morgon
Blogg och kyrka
I Örebro pågår ett präst- och diakonmöte om trovärdighet. Att Svenska kyrkan brottas med sitt förtroende bland människor, med den tillit som de eventuellt kan hysa inför det kyrkan är och gör - det är bra.
Men ställs då alla de nödvändiga frågorna? Svenska kyrkans iver att utöka det man gör i form av aktiviteter och verksamheter falnar inte. Att det man gör ska vara rotat i och buret av ett levande centrum glömmer allt fler. Intrycket blir ibland att gudstjäntsfirandet blir pliktskyldigast. Själen och hjärtat verkar bo i det man därutöver gör. När rottrådarna blir färre blir näringstillförseln sämre. Harvey Cox beskrev en gång gudstjänsten som kyrkans andning, dess lungor. Där syresätts Guds folk för uppgiften att i världens kapillärer kunna tjäna.
Så blir det möjligen när vanan att fira gudstjänst försvagas. Apparatkyrkan med massor av anställda - var hämtar den då sin näring? I flykten? Ungefär där finner man förmodligen den viktigaste trovärdighetsfrågan av alla - om inte ens kyrkans i verksamheter aktiva och de förtroendevalda och anställda har smittande tro eller lust och längtan till att fira gudstjänst, hur kan man tro att andra ska få och ha det? Vad säger det om tilltron hos de egna?
Vill man se hur sådana frågor fångas, eller glöms bort, kan man följa ett antal av de bloggar som kyrkligt aktiva skriver. Hos Per Westberg, Kyrkoordnaren, finns en lång lista med kyrkbloggar som han följer, sammanställda inför dagar där Svenska kyrkan arbetar med kommunikation och information.
Svenska kyrkan, Gudstjänst, Per Westberg, Tro , Präster, Diakoner
I Örebro pågår ett präst- och diakonmöte om trovärdighet. Att Svenska kyrkan brottas med sitt förtroende bland människor, med den tillit som de eventuellt kan hysa inför det kyrkan är och gör - det är bra.
Men ställs då alla de nödvändiga frågorna? Svenska kyrkans iver att utöka det man gör i form av aktiviteter och verksamheter falnar inte. Att det man gör ska vara rotat i och buret av ett levande centrum glömmer allt fler. Intrycket blir ibland att gudstjäntsfirandet blir pliktskyldigast. Själen och hjärtat verkar bo i det man därutöver gör. När rottrådarna blir färre blir näringstillförseln sämre. Harvey Cox beskrev en gång gudstjänsten som kyrkans andning, dess lungor. Där syresätts Guds folk för uppgiften att i världens kapillärer kunna tjäna.
Så blir det möjligen när vanan att fira gudstjänst försvagas. Apparatkyrkan med massor av anställda - var hämtar den då sin näring? I flykten? Ungefär där finner man förmodligen den viktigaste trovärdighetsfrågan av alla - om inte ens kyrkans i verksamheter aktiva och de förtroendevalda och anställda har smittande tro eller lust och längtan till att fira gudstjänst, hur kan man tro att andra ska få och ha det? Vad säger det om tilltron hos de egna?
Vill man se hur sådana frågor fångas, eller glöms bort, kan man följa ett antal av de bloggar som kyrkligt aktiva skriver. Hos Per Westberg, Kyrkoordnaren, finns en lång lista med kyrkbloggar som han följer, sammanställda inför dagar där Svenska kyrkan arbetar med kommunikation och information.
Svenska kyrkan, Gudstjänst, Per Westberg, Tro , Präster, Diakoner
21 maj 2007
Inga fantasifoster och vidskepelser
Så svarar Fader Jonatan på ett av mina inlägg i diskussionen om under. Här kommer hans funderingar och synpunkter:
Tråkigt? Inskränkt? Kära hjärtanes - jag tror på massor av saker som inte går att "se, väga och ta på" - saker som kärlek, frihet, rättvisa, skönhet, människans värdighet och det ena med de tredje. Däremot tror jag inte på tomtar, troll, vampyrer, häxor eller Loch-nessmonster eller demoner, faith-healers, magiska reliker eller hav som delar sig. Lustigt nog gör det inte min värld det minsta fattigare. Världen är så full med otroliga, fantastiska ting att vi faktiskt inte behöver fylla den med fantasifoster och vidskepelser!
"Det är kyrkans tro!"proklamerar Lars. Ja, visst - men att någon tror på något innebär inte att det är sant. Många muslimer tror att Muhammed klöv månen. Många vodoo-troende anser att det finns verkliga zombier (levande döda, inte bara drogade människor som det faktiskt är fråga om). Men Muhammed klöv aldrig månen och det finns inga zombier, utom på jobbet före morgonfikat. Man måste våga rikta ett kritiskt öga mot kyrkans tro: för den är inte alltid sann och inte alltid god. Jag behöver knappast anföra några exempel på det...
Lars avslutar med att fråga: "varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld?"
God retorik - men vilka mirakel är det då egentligen man ska acceptera som tillhör den här "öppna världsbilden"? Blödande ikoner? Helbrägdagörarnas bondfångeri? Lekstugan i Heliga Graven när de fejkar påskljusets mirakulösa tändande? Tungotal? Padre Pios påstådda biloaktioner? Att suddiga foton av okända fotografer i Zeitoun verkligen föreställer Herrens Moder? - Du uttrycker dig bara i allmänna termer men konkretiserar inte. Men de mirakel som idag berättas om i alla möjliga kristna sammanhang är inte "mirakler i största allmänhet" utan enskilda händelser och skeenden- och dessa mirakel far inte väl när de utsätts för granskning, dvs när folk inte bara accepterar okritiskt och blint utan faktiskt använder det förnuft vi har!
Så skrev Fader Jonatan på sin blogg. Mitt svar kom därefter...
Käre Fader Jonatan,
Det är faktiskt helt förnöjsamt att diskutera med Dig! Tro inte något annat. Inte bara för att Du är uppriktig och ärlig. Utan också därför att Du återför 60-talets diskussion till nutiden. Du är väl för ung för att ha läst biskop John A.T. Robinsons böcker. Han var biskop av Woolwich och skrev boken Honest to God (SCM Press,1963) där han lyfte fram modern bibletolkning och vetenskapliga invändningar mot en alltför bokstavstroende och fundamentalistisk kristendom. Ärlig inför Gud kanske vore den bästa översättningen?
Biskop Robinson skrev flera böcker. Bland annat But That I Can´t Believe! (Fontana Books, 1967). I denna senare bok lyfter han fram allt som han svårt att tro eller förstå av det mest centrala i kristen tro. Dit hör himmelsfärden. Biskopen vill inte, kan inte, tro att det handlar om en förflyttning i rummet. Himlen uppåt eller ut i rymden fungerar liksom inte i rymdålderns tid. Himmelriket är inte längre placerat i rymden därute, strax ovan den synbara sfären. Gud däruppe är lika mycket Gud, mitt ibland oss, framför oss eller inom oss.Inte heller vill Robinson tro att det gäller en förflyttning i tiden - med argument att redan vid Emmaus hade Jesus "entered into his glory".
Himmelsfärden handlar om att slå fast att Jesus hörde samman med himlen, att Gud upphöjde honom högeligen, han gav honom namnet över alla namn, för att alla knän skall böjas... Kristus sitter på Guds högra sida!
Nåväl biskopens invändningar kan ha fog för sig, om man stannar i den enda inomvärldsliga dimensionen. Accepterar man en mångdimensionalitet och en sfär där tron även i det förklarliga men också i det ännu inte förstådda, uppfattar mer och fler betydelser - då behöver man inte med rationaliteten avvisa himmelsfärder eller under. Man förhåller sig förundrat öppen även för det som vetenskapen tycker sig begripa.
Men självklart måste varje tänkande kristen ta med i beräkningen att dåtidens världsbild var annorlunda. Att man använde schabloner och symboliska bilder för att ge händelser deras sanna, verkliga och andliga innebörd. Man såg vad som hände i det som syntes ske...
Fader Jonatan, Du gör sak av att det finns fejkade under och bedrägliga mirakler. Var sak ska absolut prövas och begrundas. Och falsifikat och lurendrejeri avslöjas! Men har man sett människor repa sig och tillfriskna från sådant som borde tagit livet av dem - då blir man försiktigare. Då kan man antingen lägga sitt krut på att demontera deras övertygelse och på att plocka sönder undret. Eller så kan man bejaka att Gud förmår underbara ting.
Det jag inte förstår är varför det blir så viktigt att hävda att mirakel och under INTE går att tro på. Om någon får olja att rinna i händerna och en annan blir stigmatiserad med samma sår som Jesus - vad gör det? Visst, är det fusk och får oss att vilja lämna allt vad vetenskap och tankeförmåga gäller - då håller jag med Dig! Men om man hyllar förnuftet som Guds största gåva, vad gör det ofattabara för skada?
Låt mig bekänna: jag är också skeptiker. En som njuter av biskop Robinsons och andras ansträngningar att hålla kristen tro intellektuellt redbar. Men det har också gjort att jag stridit mig fördärvad mot väderkvarnar. De vetenskapstroende har till varje pris velat pulvrisera allt vad tro heter. De har förklarat trons dimension för vidskeplig och förnuftsvidrig, ofta med stort förakt. Därför är min ansträngning att göra tron samstämmig med förnuft och rationalitet svagare idag. Det finns alldeles för många som vill hävda förnuft och rationalitet men som beter sig irrationellt, inhumant och gravt osolidariskt.
Min tro får nuförtiden större utrymme och klarar till och med rena motsägelser. Två saker som tycks strida mot varandra kan vara riktiga och sanna samtidigt! Det har erfarenheten lärt mig.
Genom åren har jag genom andras liv fått undervisning om hur gränser ändras och det omöjliga sker, som Du säger, i det konkreta. Därför kombinerar jag numera mina förnuftiga tvivel med en ganska barnslig tro. Och ber ännu om öppnade ögon..
Lars B Stenström
Andra bloggar om: Fader Jonatan, Padre Pio, Zeitoun, Biskop Robinson, Honest to God, Biskop, Kristi Himmelsfärd Under, Tro
20 maj 2007
Kyrkan måste uthålligt ropa!
En dag sa en resande till honom: Varför fortsätter du att predika?
Berättelsen finns i en av den välkände jesuitprästen Anthony de Mellos böcker. Många inspireras av honom utöver hela världen. Det finns ett särskilt de Mello institut som fortsätter i hans anda. Rubriken över den här lilla historien lyder: Shout to keep safe – and certain. Ropa för att hålla sig trygg, säker – och övertygad.
När rösterna ropar och kräver vår uppmärksamhet för konsumtion, för idrott, för nöjen, för stunden – visst lyssnar vi artigt, men vänder oss snart till annat. Kanske till nästa brinnande övertygare… Vår berättelse handlar om profeten som ropar för Guds skull, för människans skull.
Folket i staden låter inte övertyga sig, de blir inte omvända, de tappar intresset, de vänder sig bort. Och om profeten inte passar sig tar han snart intryck och anpassar sitt budskap för att några ändå ska gilla det, han frestas att slipa av det tills han själv blivit bortvänd… Därför håller vi ut, höll jag på att säga. Därför håller han ut. Envist ropar han ut sitt budskap om omvändelse.
Jesus säger: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen… I vår text står att: den dagen kommer…det kommer en tid…den dagen skall ni… Jesus ser framåt och säger: den stund kommer, den är redan inne då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam.
Vi har genom vårt evangelium landat mitt i Jesu avskedstal (Joh kap 14-17). Han förbereder lärjungarna för vad som skall ske och hur det kommer att påverka dem. Jesus jämför nuet med det som skall komma, nu är det på ett sätt, sedan blir det annorlunda. Till och med lärjungarna skall skingras.
Först skingras de ut över världen. Kyrkan växer till. Sedan splittras kyrkan och fortsätter att växa. Men den väckelse som omvandlade Sverige för 1000 år sedan har inte längre samma kraft. Nu minskar trons fäste i människors liv. Nominellt är Sverige ett kristet land. De kristna värderingarna syns som avlagringar i det mesta av vårt samhälle. De ateistiska humanisterna må bestrida det bäst de vill. Kristna värden styr fortfarande i sjukvård, i omsorg och lagstiftning.
Få vågar säga mer innerlighet, mer tro, mer helhjärtad överlåtelse. Mer gudstjänst, bön och meditation. Få säger prisa och lova Gud! Verksamhet som tappar sitt ursprung, som inte blir ett flöde ur gudstjänstens möte med levande Gud, som inte är rotad i Jesus Kristus, blir bländverk och irrbloss. Det vi gör och är ska vara ett utflöde av den kärlek Jesus visade oss – om inte blir vi ekande brons och skrällande cymbal (1 Kor 13). Tomma tunnor som kan skramla och bullra och skapa rubriker. Det spelar ingen roll om man har rätt logga, rätt emblem som kopplar verksamhet och aktivitet till Svenska kyrkan. Det är inte på kostymen och symbolen det kommer an – utan på det som finns i centrum, i hjärtat.
Christina Doctare skriver idag (20/5) i Svenska Dagbladet: Materialismen räcker inte. ”Vi måste våga medge att materialismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott.
Sådant slår hårt mot de människor som inte har någon andlig förankring. När människor hamnar i existentiell kris, vem hjälper då? Försäkringskassan? Knappast.”
Jesus manar sina lärjungar, han manar därmed även oss. Vi kan bli splittrade och skingrade. Den krisen kan leda till lidande och svårigheter. Idag säger Jesus till sina lärjungar, till sin församling: I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen!
i det som är sant för oss:
att tron på Gud är vår räddning
- att Jesus blivit vår sol.
Vi färdas mot Paradiset
mot Gud i ett underbart ljus,
burna av tron som av vingar:
att ingen är ensam i Gud.
(Bo Setterlind, ur Stjärnklart, 1984)
Söndagen före Pingst, Andra årgången
Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Christina Doctare, Materialismen, Omvändelse, Svenska kyrkan, Jesus, Olaus Petri, Bön, Sökande
19 maj 2007
Svenska kyrkan är i kris!
Inte för att hon tappar medlemmar. Nej, medlemsflykten är relativt begränsad. Det kan man stå ut med. Människor som fattar medvetna beslut att inte tillhöra en kyrka vars mål de inte kan dela gör självfallet rätt. Samtidigt måste vi erkänna och bejaka att det kan finnas många skäl vid sidan om egen tro att faktiskt tillhöra en folkkyrka som vår.
Det är inte i de små församlingarna som svårigheterna blir mest påtagliga utan i de stora. När församlingar på 15-20-30 000 medlemmar samlar hundra eller färre till sin söndagliga gudstjänst – då är det kris.
Men ur kris föds också nya möjligheter. Ur leda över det ytliga materiella livet föds längtan efter något som håller, något som bär. Ur brist på Gudskunskap föds längtan efter att veta mer om mysteriet och det heliga. Än har inte bönen tystnat och än ljuder lovsången till Guds ära.
18 maj 2007
I rådhuset ber man
Man ber i rådhuset i Örebro. Till mångas förtret. Radio Örebro roade sina lyssnare med att på stan fånga röster om bönen. I diskussionen hördes dessutom Per Danielsson, förbedjare, och Lars O Molin, ordförande i kommunfullmäktige.
Invändningarna mot bönen handlade om att religion och politik sammanblandas. Kommunen ska vara neutral slog man fast. När en grupp förbedjare använder ett av rådhusets rum för sin bön har man inte längre den tydliga gränsen kvar. Oppositionspolitikern Björn Sundin sa att invändningarna inte handlade om bönen utan om att när kommuninnevånarna på grund av bönenblir tveksamma till var gränsen går så måste man diskutera frågan. Rådhuset är en så viktig symbol att den inte får skadas genom att man låter bönen hållas där utan diskussion. I oppositionskansliet visste man minsann inte om det här!
Min tanke är att det kan väl inte skada med lite bön - det kan politikerna behöva. Någon som talar vänligt om dem inför vår Herre borde alla egentligen uppskatta. I varje högmäsa ber för dem som har att fatta svåra beslut och som tar ansvar i vårt land. Kommunala skolavslutningar i kyrkan eller bön i rådhuset - det kanske går på ett ut? Vad gäller rådhuset är det faktiskt en praktisk fråga: är det ledigt så är det väl upp till kommunen vem och vilka man tillåter vara där och på vilka villkor...
En av rösterna på stan föll in i en ofta hörd refräng: religionen är roten till allt ont. Man har vänt upp och ner på Afrika, och Irland vet ju alla hur religionen förstört. De kristna går bara i kyrkan och ber om förlåtelse och så går de ut och syndar igen. Nej, för sin del litade han bara på pengarna i sin egen plånbok.
Var kommer alla konstiga idéer ifrån?
Andra bloggar om: Bön, Rådhuset, Örebro, Religion, Radio Örebro, Synd
Gustaf Larsson revisited (dvs besökt på nytt)
Sången från havet består
Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :
Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.
Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:
Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.
Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland
Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :
Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.
Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:
Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.
Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland
17 maj 2007
Kristi Himmelsfärdsdag - om närvaro
Frånvarande fäder är en det moderna samhällets spegelbild av Gudstrons stora dilemma. Om Gud inte känns som närvarande här och nu - finns då Gud?
Gudsnärvaron ligger för så många människor på skapelsens plan på så sätt att allt det skapade hänvisar till och påminner om sitt upphov och ursprung. Kan antyda ett svar på frågan varför människor vallfärdar till naturen i sitt sökande efter Gud. I Wallins psalm 305 Var är den vän som överallt jag söker… målar orden just denna Guds närvaro genom sitt verk.
Jag ser hans spår
varhelst en kraft sig röjer
En blomma doftar
och ett ax sig böjer
Uti den suck jag drar
Den luft jag andas
Hans kärlek blandas
Jag hör hans röst
där sommarvinden susar
Där lunden sjunger
där floden brusar
Jag hör den ljuvast
i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala
När man vid ett sammanträde ropar upp namn för att kunna skriva protokollet påminnas jag om Gud. Nu för tiden svarar man mest sitt ja när namnet kommer. Lars B Stenström? Ja! Förr svarade man också: närvarande och de som inte svarade antecknades som frånvarande.
Vi har det inpräntat i oss att närvaro handlar om att ge signaler, att svara när någon frågar. Vår tid är mera lomhörd – så när vi säger: Vår fader som är i himmelen så hör vi bara ett avlägset Guds ja, hela skapelsens instämmande i att Gud är närvarande.
Kristi Himmelsfärd är ett Guds ja till allt det Jesus gjort. Ett ja som tar Jesus bort från lärjungarna. Här slås hans betydelse fast genom att Jesus lämnar oss. Vi tror egendomligt nog att vi betyder mest när vi är närvarande. Så är det inte alltid. Jesus lyfts bort och blir ständigt närvarande för sina lärjungar som nu med stor glädje återvänder till Jerusalem och prisar Gud var dag i templet.
Himmelsfärden signalerar också att Gud är frånvarande för allt fler i den rika världen, bländade som vi är av vår egen förträfflighet, vårt överflöd och vår upptagenhet med allt som vi i egen kraft måste bestyra. Som för att visa sin överlägsenhet och makt trotsar Jesus naturlagarna och stiger upp till himlen. Trots att vi vet att allt till sist faller till marken av sin egen tyngd. Tyngdlagen upphävs och rummet begränsningar suddas ut. Och tiden står öppen som en dörr på vid gavel mot evigheten.
15 maj 2007
Gustaf Larsson vår käraste hembygdspoet
Gustaf Larsson (1893-1985)
- har du hört talas om honom?
Vår käraste hembygdspoet. Gotlands besjungare. Strandburgens lärjunge. Blommornas uttolkare...
Idag kan Du stifta bekantskap med en kort liten dikt ur Havet sjunger (1940).
Epilog
Domnar jag
i bruset
av svallande vågor,
somnar jag
i ljuset
av blåeldens lågor,
är havet och heden
det sista jag ser,
jag önskar ej mer.
Vill Du veta mer? Besök närmaste bibliotek eller läs till exempel
Studier kring Gustaf Larsson och hans verk.
Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Epilog, Gotland, Hembygdspoesi, Blåeld
14 maj 2007
Språkförbistring byts mot förståelse
Berättelsen om Babels torn är en av de mera häftiga texterna i Gamla testamentet. 1 Mos 11 beskriver hur språken och språkförbistringen uppstod. Kommunikationen mellan människor avbröts. Bygget stannade av eftersom de inte längre kunde förstå varandra.
Människorna vill bli kända och uppmärksammade. Berättelsen har alltså anknytning in i vår egen tid. Den som inte är känd finns inte, är dagens tanke. En verklig kändis blir berömd och behandlad (åtminstone för stunden) som en gud.
Mänskligheten får för sig att göra ett så oöveträffat stordåd att de bygger sig själva ett gigantiskt torn, en väg till himlen. De ska bokstavligt knacka på himlens port. Övermod, hybris! Människan mäter sig med Gud och vill genom sitt projekt sätta sin egen storhet i högsätet. Ett uppror som utmanar Gud, bjuder till kamp om herraväldet. Det heliga trängs undan, profanering pågår...
Följden blir ett Guds ingripande av nedbrytande och åtskiljande slag. Förståelsen människor emellan hindras, folken skingras. Beskrivningen av händelseförloppet gör tydligt att människor genom samverkan kan göra storstilade och smått gudomliga prestationer. Men eftersom olika språk står hindrande i vägen måste man finna en förklaring. Bristen på förståelse ropar också på sin uttydning. Varför finns det språk, varför förstår vi inte varandra? Ett övergivet Babels torn bjuder på arenan och dramatiken. Gud stiger ner och omöjliggör bygget. Språken skiljer oss istället för att förena.
Märklig histria, eller hur! Den blir inte mindre märklig av att den upprepas, fast tvärt om, i Apostlagärningarna 2. De som är samlade på Pingstdagen får Helig Ande som gåva. Som tungor av eld kommer Anden. Alla kan plöstligt höra sitt eget språk talas. Trots att de kommit från den kända världens alla hörn kan de förstå vad som sägs. Språkförbistringen upphävs och en ny mänsklighet byggd på ömsesidighet och förståelse tar form. Tolkar göre sig icke besvär. Här förstår man ändå.
Den första kristna församlingens syfte är gemenskap och solidaritet. Man delar med varandra så att det man har ska räcka. Man kallar inte sitt eget för sitt utan vårt. Så tänkte filosoferna om den ideala vänskapen - en sådan sann vänskap bjöd på en ny gränsbefriad gemenskap. Nu blir den första församlingen den plats där idealen syns förvekligade. Man håller samman i hemmen, man ger inbördes hjälp, man bryter brödet och ber uthålligt! Språkförbistringens Babels torn har blivit Pingstdagens gränsöverskridande förståelse.
Andra bloggar om: Språk,
Babels torn, Pingstdagen, Hybris, Församling, Gud, Människan Gemenskap
Berättelsen om Babels torn är en av de mera häftiga texterna i Gamla testamentet. 1 Mos 11 beskriver hur språken och språkförbistringen uppstod. Kommunikationen mellan människor avbröts. Bygget stannade av eftersom de inte längre kunde förstå varandra.
Människorna vill bli kända och uppmärksammade. Berättelsen har alltså anknytning in i vår egen tid. Den som inte är känd finns inte, är dagens tanke. En verklig kändis blir berömd och behandlad (åtminstone för stunden) som en gud.
Mänskligheten får för sig att göra ett så oöveträffat stordåd att de bygger sig själva ett gigantiskt torn, en väg till himlen. De ska bokstavligt knacka på himlens port. Övermod, hybris! Människan mäter sig med Gud och vill genom sitt projekt sätta sin egen storhet i högsätet. Ett uppror som utmanar Gud, bjuder till kamp om herraväldet. Det heliga trängs undan, profanering pågår...
Följden blir ett Guds ingripande av nedbrytande och åtskiljande slag. Förståelsen människor emellan hindras, folken skingras. Beskrivningen av händelseförloppet gör tydligt att människor genom samverkan kan göra storstilade och smått gudomliga prestationer. Men eftersom olika språk står hindrande i vägen måste man finna en förklaring. Bristen på förståelse ropar också på sin uttydning. Varför finns det språk, varför förstår vi inte varandra? Ett övergivet Babels torn bjuder på arenan och dramatiken. Gud stiger ner och omöjliggör bygget. Språken skiljer oss istället för att förena.
Märklig histria, eller hur! Den blir inte mindre märklig av att den upprepas, fast tvärt om, i Apostlagärningarna 2. De som är samlade på Pingstdagen får Helig Ande som gåva. Som tungor av eld kommer Anden. Alla kan plöstligt höra sitt eget språk talas. Trots att de kommit från den kända världens alla hörn kan de förstå vad som sägs. Språkförbistringen upphävs och en ny mänsklighet byggd på ömsesidighet och förståelse tar form. Tolkar göre sig icke besvär. Här förstår man ändå.
Den första kristna församlingens syfte är gemenskap och solidaritet. Man delar med varandra så att det man har ska räcka. Man kallar inte sitt eget för sitt utan vårt. Så tänkte filosoferna om den ideala vänskapen - en sådan sann vänskap bjöd på en ny gränsbefriad gemenskap. Nu blir den första församlingen den plats där idealen syns förvekligade. Man håller samman i hemmen, man ger inbördes hjälp, man bryter brödet och ber uthålligt! Språkförbistringens Babels torn har blivit Pingstdagens gränsöverskridande förståelse.
Andra bloggar om: Språk,
Babels torn, Pingstdagen, Hybris, Församling, Gud, Människan Gemenskap
Sverige utvisar njursjuka till säker död
PRESSMEDDELANDE från Njurförbundet
Bland de flyktingar som utvisas från Sverige ingår även människor med livshotande sjukdomstillstånd. Flera njursjuka i dialysbehandling har utvisats utan att varken Migrationsverket eller polisen som verkställande myndighet har förvissat sig om att den njursjuke får behandling vid ankomsten. Att den utvisade bedöms överleva flygtransporten är det enda som krävs enligt regelverket.
För tre veckor sedan greps Ahmed Amoura utanför dialysmottagningen i Bollnäs och transporterades till Damaskus i Syrien efter nära tre år i Sverige. Han saknade passhandlingar och arresterades därför direkt vid ankomsten. Efter fem dagar fick Ahmed Amoura sin första dialys och efter ytterligare fem dagar kunde han få den andra behandlingen. Han nekas dialys vid de offentliga klinikerna och tvingas därför betala cirka 500 kronor för varje dialys två gånger i veckan. Ahmed Amoura kommer sannolikt att avlida eftersom han saknar pengar att betala fortsatt dialysbehandling.
Njurförbundet uttalade i samband med ett seminarium i Solna den 13 maj att Svenska staten är ansvarig för den situation som Ahmed Amoura har försatts i och bör förklaras skyldig om han dör. Fallet Ahmed Amoura är en skamfläck för Sverige. För att liknande situationer inte ska inträffa i framtiden kräver Njurförbundet att Migrationsminister Tobias Billström ändrar regelverket så att dialyspatienter som utvisas ur landet har en anvisad dialysplats vid ankomsten med samma regim som rådde under vistelsen i Sverige. Solna 2007-05-13
NJURFÖRBUNDET Håkan Hedman
Förbundsordförande
Tel. 070-718 16 70,
hakan.hedman@gothnet.nu
www.rnj.se
PRESSMEDDELANDE från Njurförbundet
Bland de flyktingar som utvisas från Sverige ingår även människor med livshotande sjukdomstillstånd. Flera njursjuka i dialysbehandling har utvisats utan att varken Migrationsverket eller polisen som verkställande myndighet har förvissat sig om att den njursjuke får behandling vid ankomsten. Att den utvisade bedöms överleva flygtransporten är det enda som krävs enligt regelverket.
För tre veckor sedan greps Ahmed Amoura utanför dialysmottagningen i Bollnäs och transporterades till Damaskus i Syrien efter nära tre år i Sverige. Han saknade passhandlingar och arresterades därför direkt vid ankomsten. Efter fem dagar fick Ahmed Amoura sin första dialys och efter ytterligare fem dagar kunde han få den andra behandlingen. Han nekas dialys vid de offentliga klinikerna och tvingas därför betala cirka 500 kronor för varje dialys två gånger i veckan. Ahmed Amoura kommer sannolikt att avlida eftersom han saknar pengar att betala fortsatt dialysbehandling.
Njurförbundet uttalade i samband med ett seminarium i Solna den 13 maj att Svenska staten är ansvarig för den situation som Ahmed Amoura har försatts i och bör förklaras skyldig om han dör. Fallet Ahmed Amoura är en skamfläck för Sverige. För att liknande situationer inte ska inträffa i framtiden kräver Njurförbundet att Migrationsminister Tobias Billström ändrar regelverket så att dialyspatienter som utvisas ur landet har en anvisad dialysplats vid ankomsten med samma regim som rådde under vistelsen i Sverige. Solna 2007-05-13
NJURFÖRBUNDET Håkan Hedman
Förbundsordförande
Tel. 070-718 16 70,
hakan.hedman@gothnet.nu
www.rnj.se
13 maj 2007
Utvisning till en säker död
Du borde titta in på Nyhetsportalen.se. Där kan du följa palestiniern Ahmed Amouras öde. Det är förskräckligt att Sverige ger sig på att utvisa en människa i behov av regelbunden dialys. Att han hotades av utvisning var känt sedan länge. Det skrev bland annat Yelah.net om redan i februari. När man sedan utvisade honom gjordes det i omedelbar anslutning till en dialysbehandling. Han sändes till Damaskus i Syrien där han fängslades och fick vänta 5 (!!!) dagar på nästa dialys.
Sverige hade alltså inte ens bemödat sig om att få en försäkran om att han skulle få dialysbehandling i Syrien - utan sände iväg en mycket svårt sjuk människa. Därefter dröjde det ytterligare fem dagar innan han fick sin nästa dialys. Det betydde ett direkt dödshot. Som svårt njursjuk behöver man tre dialyser i veckan. Jag återger Arbetarbladets i Gävle version den 18/4 av de första dagarnas dramatiska förlopp:
Dödssjuke Ahmed Amoura avvisades i går morse till Syrien. Enligt uppgifter från 45-åringens anhöriga sattes han efter framkomsten omedelbart i häkte, utan tillgång till den dialys som han är beroende av för att överleva.
– Det Sverige gjort är som att köra en människa rakt in i döden. Rena mordet, säger Gävlesköterskan Eva Lindgren.
Statslöse palestiniern Ahmed Amoura flydde till Sverige för drygt två år sedan. Den svårt njursjuke 45-åringen, tidigare aktiv medlem i PLO, har under tiden som han vistats i Gästrikland och Hälsingland sökt asyl av både medicinska och politiska skäl. Men Migrationsverket har sagt nej.
Polisen väntade
När Ahmed i måndags kväll besökte Bollnäs sjukhus för dialysbehandling stod gränspolisen utanför och väntade.
– Fem civilklädda poliser i tre bilar lurpassade på honom. Det var som om de skulle gripa en farlig yrkeskriminell och inte en dödssjuk person som knappt orkade ta sig från sjukhuset ut till den väntande taxin, säger Eva Lindgren, som lärde känna palestiniern när han behandlades på Gävle sjukhus.
Ahmed Amoura hann precis få iväg ett mobilsamtal till Eva Lindgren innan han greps.
– Jag hörde honom säga ”Eva, polisen tar mig”. Sedan blev det tyst.
Flögs till Damaskus
Ahmed fick inte ens hämta sina tillhörigheter i lägenheten i Söderhamn innan han fördes till förvaringen i Märsta för övernattning. Strax efter sju i går morse sattes han på ett flygplan för att via Wien föras till Syriens huvudstad Damaskus.
Njurförbundet (tidigare Riksförbundet för njursjuka) protesterar genom sitt årsmöte ,som hölls i helgen, och sin förbundsordförande Håkan Hedman mot den synnerligen inhumana och direkt livsfarliga utvisningen. Idag är Ahmed Amoura beroende av privat dialys som kostar minst 1000 kronor i veckan, pengar som han inte har. Förmodligen kommer han inom en snar framtid helt enkelt att dö. Vill Du stödja den insamling som pågår?
Så kan du delta i insamlingen. Pengarna ska sättas in på postgiro 262246-2. Inbetalningen måste märkas med "Ahmed" för att pengarna ska komma rätt. Betalningsmottagare är Njursjukas förening i CUWX-län.
Till en tillvaro utan garanterad tillgång till dialys har välfärdslandet Sverige utvisat en person som vistats tre år i vårt land. Förfärligt! Protestera genom att gå in på regeringskansliets hemsida och sänd ett mail till migrationsminister Tobias Billström! Skriv: Utvisningen av Ahmed Amoura är en skam. Så här får det inte gå till!
Andra bloggar om: Ahmed Amoura, Dialys, Njursjuk, Njursjukas riksförbund, Njurförbundet, Håkan Hedman, Regeringen, Tobias Billström, Arbetarbladet, Utvisning, Palestinier,Damaskus, Syrien Migrationsministern
Du borde titta in på Nyhetsportalen.se. Där kan du följa palestiniern Ahmed Amouras öde. Det är förskräckligt att Sverige ger sig på att utvisa en människa i behov av regelbunden dialys. Att han hotades av utvisning var känt sedan länge. Det skrev bland annat Yelah.net om redan i februari. När man sedan utvisade honom gjordes det i omedelbar anslutning till en dialysbehandling. Han sändes till Damaskus i Syrien där han fängslades och fick vänta 5 (!!!) dagar på nästa dialys.
Sverige hade alltså inte ens bemödat sig om att få en försäkran om att han skulle få dialysbehandling i Syrien - utan sände iväg en mycket svårt sjuk människa. Därefter dröjde det ytterligare fem dagar innan han fick sin nästa dialys. Det betydde ett direkt dödshot. Som svårt njursjuk behöver man tre dialyser i veckan. Jag återger Arbetarbladets i Gävle version den 18/4 av de första dagarnas dramatiska förlopp:
Dödssjuke Ahmed Amoura avvisades i går morse till Syrien. Enligt uppgifter från 45-åringens anhöriga sattes han efter framkomsten omedelbart i häkte, utan tillgång till den dialys som han är beroende av för att överleva.
– Det Sverige gjort är som att köra en människa rakt in i döden. Rena mordet, säger Gävlesköterskan Eva Lindgren.
Statslöse palestiniern Ahmed Amoura flydde till Sverige för drygt två år sedan. Den svårt njursjuke 45-åringen, tidigare aktiv medlem i PLO, har under tiden som han vistats i Gästrikland och Hälsingland sökt asyl av både medicinska och politiska skäl. Men Migrationsverket har sagt nej.
Polisen väntade
När Ahmed i måndags kväll besökte Bollnäs sjukhus för dialysbehandling stod gränspolisen utanför och väntade.
– Fem civilklädda poliser i tre bilar lurpassade på honom. Det var som om de skulle gripa en farlig yrkeskriminell och inte en dödssjuk person som knappt orkade ta sig från sjukhuset ut till den väntande taxin, säger Eva Lindgren, som lärde känna palestiniern när han behandlades på Gävle sjukhus.
Ahmed Amoura hann precis få iväg ett mobilsamtal till Eva Lindgren innan han greps.
– Jag hörde honom säga ”Eva, polisen tar mig”. Sedan blev det tyst.
Flögs till Damaskus
Ahmed fick inte ens hämta sina tillhörigheter i lägenheten i Söderhamn innan han fördes till förvaringen i Märsta för övernattning. Strax efter sju i går morse sattes han på ett flygplan för att via Wien föras till Syriens huvudstad Damaskus.
Njurförbundet (tidigare Riksförbundet för njursjuka) protesterar genom sitt årsmöte ,som hölls i helgen, och sin förbundsordförande Håkan Hedman mot den synnerligen inhumana och direkt livsfarliga utvisningen. Idag är Ahmed Amoura beroende av privat dialys som kostar minst 1000 kronor i veckan, pengar som han inte har. Förmodligen kommer han inom en snar framtid helt enkelt att dö. Vill Du stödja den insamling som pågår?
Så kan du delta i insamlingen. Pengarna ska sättas in på postgiro 262246-2. Inbetalningen måste märkas med "Ahmed" för att pengarna ska komma rätt. Betalningsmottagare är Njursjukas förening i CUWX-län.
Till en tillvaro utan garanterad tillgång till dialys har välfärdslandet Sverige utvisat en person som vistats tre år i vårt land. Förfärligt! Protestera genom att gå in på regeringskansliets hemsida och sänd ett mail till migrationsminister Tobias Billström! Skriv: Utvisningen av Ahmed Amoura är en skam. Så här får det inte gå till!
Andra bloggar om: Ahmed Amoura, Dialys, Njursjuk, Njursjukas riksförbund, Njurförbundet, Håkan Hedman, Regeringen, Tobias Billström, Arbetarbladet, Utvisning, Palestinier,Damaskus, Syrien Migrationsministern
11 maj 2007
Lätt att säga - värt att minnas!
Tid kan mätas i majblommor. Varje ny överraskande färgkombination är lika med ett nytt år. Ny vinstmelodi i Eurovisionsschlagern signalerar nytt år. I Rotary för rotaryaner finns det ett oslagbart tidsmått: presidentens motto. Nytt motto - nytt år. Med en klockas precision tickar mottona för organisationens nya inriktning årligen fram. Just nu: Visa vägen!
Så var det också i Hyresgästföreningen. Nytt år – nya satsningar och nya deviser. För att inte tala om reklamens slagordsmässiga säljbudskap, till exempel KappAhls berömda Sister Sledge-låt: We are family! Idag hävdar samma firma (mindre säljande förstås): You look great!
Andra bloggar om: Reklam, Motto, Slagord, Rotary, Hyresgäströrelsen, Saab, Volvo, Gevalia, Scouter, Majblomman
Då förlät Du mig...
Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.
Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.
Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.
Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.
Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.
På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.
Andra bloggar om: Under, Syndernas förlåtelse, Förlåtelse, Befrielse, Synd, Skuld
Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.
Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.
Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.
Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.
Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.
På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.
Andra bloggar om: Under, Syndernas förlåtelse, Förlåtelse, Befrielse, Synd, Skuld
10 maj 2007
Hur kan man se på att några tvivlar och förnekar mirakler och att andra helhjärtat tror på under? Olika uppfattningar kan existera sida vid sida och ändå hålla sig innanför den kristna trons råmärken.
Tron är och måste vara erfarenhetsbaserad. Saulus upplevelse på vägen till Damaskus ändrade helt hans övertygelse. Han blev Paulus. Lärjungarnas förvandling efter mötet med den uppståndne brukar också användas som exempel på att vi arbetar in vår erfarenhet i tron. Det öppnar också för att vår tids erfarenheter behöver utrymme i trostolkningen.
Även inarbetandet av det vi för övrigt vet hör hemma i tros- och bibeltolkning. I fornkyrkan var Origenes i färd med att harmonisera vetande och tro därför att Bibeln inte ansågs lära ut något som var falskt eller stred mot kunskap och vetande. Redan då sökte man, likt ärkebiskop Hammar, efter djupare liggande syftningar och kunde till exempel använda sig av allegoriska utläggningar. Viljan att få tro och vetande att samsas är urgammal i kyrkan. Per Beskow diskuterade nyligen katolska kyrkans syn den 7/5 i Svenska Dagbladet.
Hur var det då med undren? Bejakar man andeutdrivningen enbart som den står i en enstaka text utsätter man sig för fara. Man riskerar att begränsa Jesu bot till det Bibeln nämner, det handlar till exempel om demonbesättelse, fallandesjuka eller spetälska. Ju fler sjukdomar vi upptäcker desto mer skulle vi krympa trons relevans. Hiv och Aids, malaria, depression, psykos eller cancersjukdomar står det ju inget om.
Om tron ska betyda något för människor som drabbas, det mesta finns inte i Nya testamentets världsbild, så krävs öppenhet i tolkning och tillämpning. Hoppet att få Guds bistånd och stöd i sin utsatthet kan vi inte lättvindigt beröva människor, särskilt inte vi som ska vara präster och det heliga Gudsordets tjänare. Dessutom: Hopp och tro behövs även i läkeprocesser.
Är det då ett under att en sjuk blir frisk? För mig beror det bland annat på om man vill se händelsen med sina medicinska och vetenskapliga ögon eller med trons. Även det som kan förklaras och förstås kan samtidigt vara ett under! Hör bara med de föräldrar som nyligen fått barn. Tro och förnuft måste ständigt samspela och stå i dialog. Att göra dem till varandras motsats är inte förenligt med min och min kyrkas tro, om jag så får säga...
09 maj 2007
Tvivlande präst och tro
Fader Jonatan heter en av de mer populära bloggarna - en ung präst i Trångsund. Han skriver om sin brist på tro på mirakel. Ja brist, han tror helt enkelt inte på dem. Det fick mig att kommentera hans blogg på följande sätt: Även med en historisk-kritisk bibelsyn kan man tro på under. Mirakler låter mer magiskt. Men naturligtvis ska kristna inte säga nej till, utan ta emot, det livets överflöd som ibland kan komma någon till del som obegripligt tillfrisknande, kraft i outhärdliga motgångar, livslust i svår kris - sådant som Jesus gjorde med människor. Tron på under behöver, tvärt emot vad Du Jonatan tycks mena, utökas betydligt - inte begränsas.
För med fundamentalistens konsekvenssyn borde undret egentligen bli begränsat till spetälska, andebesatta, blodsjuka, blinda och möjligen några till. Och så tänker inte många i kyrkan. Guds under med oss är betydligt större och mer omfattande! Utan att värdera en kollegas tro kan man säga att tron inte bara är hans. Tala om privatisering om det enda intressanta blir vad den enskilde prästen eller personen tycker. Kyrkans tro är det som skall bära Guds folk och församling, eller hur...!
Han svarade prompt:
Vill vi inte veta av det Gud gör slipper vi. Men varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld? Så mycket gott, så stor nåd finns beredd!
Diskussionen går vidare...
Andra bloggar om: Fader Jonatan, Tvivel, Tro, Bibeln, Under, Mirakler
Fader Jonatan heter en av de mer populära bloggarna - en ung präst i Trångsund. Han skriver om sin brist på tro på mirakel. Ja brist, han tror helt enkelt inte på dem. Det fick mig att kommentera hans blogg på följande sätt: Även med en historisk-kritisk bibelsyn kan man tro på under. Mirakler låter mer magiskt. Men naturligtvis ska kristna inte säga nej till, utan ta emot, det livets överflöd som ibland kan komma någon till del som obegripligt tillfrisknande, kraft i outhärdliga motgångar, livslust i svår kris - sådant som Jesus gjorde med människor. Tron på under behöver, tvärt emot vad Du Jonatan tycks mena, utökas betydligt - inte begränsas.
För med fundamentalistens konsekvenssyn borde undret egentligen bli begränsat till spetälska, andebesatta, blodsjuka, blinda och möjligen några till. Och så tänker inte många i kyrkan. Guds under med oss är betydligt större och mer omfattande! Utan att värdera en kollegas tro kan man säga att tron inte bara är hans. Tala om privatisering om det enda intressanta blir vad den enskilde prästen eller personen tycker. Kyrkans tro är det som skall bära Guds folk och församling, eller hur...!
Han svarade prompt:
Hej Lars!
Tack för dina synpunkter.
Jodå, man kan säkert förena en historisk-kritisk bibelsyn med något slags undertro – det beror väl också på hur man definierar ”under” och ”mirakler”.
Och faktum är, att det du säger som ett argument MOT mig är precis det jag är ute efter: tron på under måste expandera. Blödande ikoner, svävande munkar, folk som i extas slänger sina kryckor, foton på luddiga ljus som påstås vara jungfru Maria, mystiska brev som plötsligt levererar en massa pengar – det är inte ”underverk” eller ”tecken” från Gud: det är inte riktiga ”under” utan utslag av magi, vidskepelse, övertro, hysteri och bedrägeri. Jag tycker personligen att det är genant hur kristna över hela världen – kanske inte så många i vårt land – framhäver den här magin och vidskepelsen som något slags Gudsbevis och jag blir beklämd när jag hör eller läser om dessa kvackare som i Guds namn lurar av folk deras pengar i utbyte mot påstådd helbrägdagörelse.
När en människa blir hel inombords kan hennes kropp också läka; jag är mer än väl bekant med psykosomatik. Perspektivet måste vidgas: det finns ett samband mellan helhet och helande – men inte så som det traditionellt förståtts som ”övernaturlig kraft” som nedkallas från en extern kraftkälla med bön genom ett religiöst medium (en präst/pastor, mirakelgörare, helig relik eller dylikt). Bönen kan ha sin roll i ett sådant helande, men det är faktiskt inte ”mirakulöst” eller ”övernaturligt” och det bevisar inga dogmer eller uppenbarade sanningar – även en Vodoo-doktor kan ju uppenbarligen prestera helande.
Jag har ju själv upplevt ett fullständigt oväntat ”överfall av glädje” (jfr C.S Lewis) i en svår livskris: jag gick och blev kristen på kuppen! När människor på botten av sig själva hittar Gud och där finner helhet och kanske rentav helande, när någon i mörkret plötsligt hittar ljuset från Kristus och livet vänder – visst kan jag kalla det under, eller rent av mirakel. Men det är något annat än de futtigheter som presenteras som mirakel av frifräsande karismatiker. Det är inget ”övernaturligt” med svepeduken i Turin, de blödande Madonnabilderna, Januarius blod, Pingstkyrkornas tungotal och profetior eller visionerna i Medjugorje. I bästa fall är de människor som tror på dessa mirakel välmenande – men det är synnerligen mänskliga fenomen (i vissa fall rent bedrägeri, i andra fall mytomani, i en del fall missförstånd eller synnerligen fantasifulla övertolkningar osv, osv) som ligger bakom dem. Att påstå att de är något slags bevis för Guds makt och den kristna trons sanning är i vilket fall dumheter.
Nu har jag inte skrivit något om de bibliska miraklen ännu – jag slipar fortfarande på tankegångarna där… Men Bibeln är proppfull av ”mirakler” av det slag som är vanligt förekommande idag. Jag ser inga skäl att tro att dessa mirakler skulle ha varit ”verkliga” medan bluffmakeriet och vidskepligheterna idag är ”falska”. Sedan finns det en del ”häftigare” mirakler i Bibeln som inte har särskilt många paralleller till händelser i vår tid... Jag ska som sagt återvända till det. Hur som haver ser jag sådana tuffa saker som att ett lik blev levande när det slängdes ner i profeten Elias grav eller att Guds ängel steg ner och dräpte hundratusentals assyrier eller att Jesus fick ett par firrar och bröd att räcka till flera tusen människor att äta som icke-historiska händelser. Dessa ting har inte skett. Berättelserna är fyllda av symboliska djup – ”tecken”, om man så vill: men det är symbolerna och budskapet som har format berättelserna.
Vill vi inte veta av det Gud gör slipper vi. Men varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld? Så mycket gott, så stor nåd finns beredd!
Diskussionen går vidare...
Andra bloggar om: Fader Jonatan, Tvivel, Tro, Bibeln, Under, Mirakler
08 maj 2007
Kandelabrarna har tänts
Det snörvlas och nyses i alla hörn. Röda ögon och tårar. Hosta och nästäppa. Det är som mitt i vintern med förkylningar och allt. Allmänna möten kan hållas, men vatten går det åt för att lindra. Och inhalatorerna pustar och susar milt.
Vård av kyrkor kostar på
Svenska kyrkan har åren 2002 - 2006 betalat ut 558 miljoner kronor i kyrkoantikvarisk ersättning. Av dessa har 77 miljoner kronor gått till skadeförebyggande åtgärder. Det framgår av den årliga rapport som lämnats till regeringen... Ersättningen har täckt 48 procent av kostnaderna för de arbeten som utförts - resten finansierar församlingarna själva. Så skrev kyrkan i ett pressmeddelande i början av april.
Och man berättade också att 52 miljoner kronor har gått till stöld- och brandförebyggande åtgärder, 7 miljoner kronor till förbättrad förvaring av kyrkliga inventarier, 5 miljoner kronor till säkrare elinstallationer, 9 miljoner kronor till förbättrade värmesystem och till övriga åtgärder 4 miljoner kronor.
Karlstads och Skara stift hade satsat mest – 13,2 respektive 14,7 miljoner kronor. Det kostar på att vara kyrka. Tur att det finns stöd för att bevara kyrkan ,åtminstone som kulturarv! Att kyrkan sedan inte är museal och något mycket mer än ett arv från det förflutna, vet alla som vågar sig innaför portarna.
Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Kulturarv, Kyrkoantikvarisk ersättning, Statsstöd, Kyrkor
Stöd för ateistiska humanister
Humanisterna får 400 000 kronor till stöd för sitt ungdomsarbete. Tidningen Dagen uppmärksammar att det är första gången de får ett sådant stöd. Att de behöver bidragen tvivlar jag inte på. Kämpande ateister har naturligtvis rätt till samma stöd som alla andra. Vår rätt är deras! Men det aktualiserar en fråga som nästan ingen vågar andas om. Tänk om Svenska kyrkan, numera en fri kyrka, började ta i anspråk de stödformer som finns i vårt samhälle.
Bara i den församling där jag arbetar i Örebro satsar vi själva mer på kyrkomusiken än det stöd humanisterna nu får. Därtill har vi tre musiker anställda. En betydande kulturinsats måste man i all blygsamhet tillstå.
Fri är kyrkan. Visst, det finns en lag som reglerar dess uppbyggnad och struktur – men som organisation bekostar den sig själv. Det finns ett omfattande stöd till kulturhistoriska byggnader dvs kyrkor. Den kyrkoantikvariska ersättningen uppgår i år till 300 miljoner kronor. Det är statens sätt att visa att kyrkan förvaltar ett gemensamt kulturarv som är så kostsamt att extra medel behövs. Och stöd får kyrkan alltså på vissa områden.
Det vi sällan andas om är att kyrkan knappast får något stöd alls för sin kultur- och musikverksamhet. Utredningen om kyrkomusikens ställning som en del av det offentliga musiklivet i Sverige kom 2003. Den visar på den enorma bredd kyrkans musikliv har. Kyrkan är en av de största kulturinstitutionerna i landet – men finansierar det mesta själv! Statens kulturråd gav i sitt remissvar synpunkter på att kyrkans musikverksamhet naturligtvis ska räknas bland dem som borde få stöd. Skulle kyrkan börja begära en rättmätig del av kommunala stöd skulle delar av det lokala organisations- och kulturstödet hamna i svår kris. Annat musikliv skulle hotas och det kan ju inte kyrkan gärna medverka till... På detta tänkte jag när jag läste om stödet till humanisternas ungdomsarbete.
Andra bloggar om: Humanister, Ateister, Kyrkoantikvarisk ersättning, Svenska kyrkan, Statens kulturråd, Örebro, Kyrkomusik, Kulturstöd07 maj 2007
Talet om mångfald döljer ensidighet
Äntligen tog Fredrik Lindström bladet från munnen. I aftonens kulturnyheter i SVT betygsatte han regeringens beslut att inte fastställa svenskan som officiellt språk. - Mesig politisk korrekthet. Huvudlöst, sa han till Kulturnyheternas reporter. Hela intervjun finns på SVT:s hemsida. Den skulle många behöva se och diskutera. Enligt min mening drabbar den förra och den nuvarande regeringen.
Seriernas värld, hur trevlig den än är, kan inte ersätta god litteratur. Det ytliga och kolorerade i veckopress och det vi förr kallade kiosklitteratur måste få motbilder. De rörliga bilderna behöver leva i vår fantasi loch inte bara på filmdukar och i hemmens multimediaboxar.
Lindström uppmanade också landets invandrare att ifrågasätta snacket om mångkultur och mångfald. Han menar att talet om mångfald gör hela integreringsprocessen och invandrarna överhuvudtaget skada och är till ingen nytta alls.
Stora invandrargrupper för fram och försvarar religionens plats och betydelse i motsats till mångfaldsivrarna som helst ser religionen enbart som något privat. Den ska marginaliseras och förvisas från den offentliga arenan. Traditionell syn på familj och släkt ska helst inte finnas på den allmänna arenan – där innebör mångfalden enbart ett accepterande av allt som är nytt och bryter med gamla och nedärvda föreställningar.
05 maj 2007
Du får spela präst, sa Per till mig som tyckte prästrollen utanför vita duken var krånglig nog. Men med skaparlust, iförd prästkrage och nystickad fårtröja mötte jag konfirmandklassen. Jag instruerades att först kommentera en ouppslagen bibel och därefter svara på konfirmandens fråga om Gud och det onda.
Efter första tagningen tog regissören mig i upptuktelse. Så där kan du väl inte svara som präst, sa han irriterat. Jag hade låtit frågan vara också min. Fastän sant blev det underkänt. Tagning två tvingade mig att gräva djupare i min egen övertygelse. Det ondas verklighet är svår att förstå. Ändå tror jag att Gud väljer sida med oss när vi kämpar och strider med det onda. Så det sa jag och fick med tvekan godkänt.
Filmad idag hade andra fått spela prästen. Kanske kollegan som under konfirmationsläsningen ville påminna konfirmanderna om skapelsen? Hon läste pedagogiskt med förväntan att konfirmanderna skulle fylla i svaret.
Och Gud skapade människan till... Inget svar.
Och Gud skapade människan till sin... Inget svar.
För tredje gången vädjade hon: Och Gud skapade människan till sin...
Då svarar äntligen en konfirmand: Till sin förvåning?
Regissörens skapande i klippbordet tog tid. Drömmar om Hollywood hann uppges. När Konfirmationspresenten som filmen hette väl var färdig gladde den både föräldrar och konfirmander. Den handlar om besvikelse och förtroende och om vuxnas trevande tro.
Filmare kan skapa sin egen värld. Processionen tågar faktiskt ena året in genom Almby kyrkport i Örebro för att flera år tidigare närma sig altaret i stiftsgården Stjärnholms kyrka utanför Oxelösund för sin konfirmation. Det hisnar!
Andra bloggar om: Konfirmation, Undervisning, Präst, Film, Almby, Stjärnholm, Filmare, Gud, Det Onda
04 maj 2007
Idag fyller någon år...HYLLNINGSSÅNG
mel: Beethovens 9:a
Festen börjar här på jorden
vi skall öppna mötas nu
Tala ödmjukt vänskapsorden
minnas åren, jag och du
Tänka tankar, göra planer
för den framtid som är vår
Sjunga, dansa, hurra, spela
Upp till himlen glädjen når!
text:lars b stenström
Andra bloggar om: Födelsedag, Hyllning, Beethoven
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)