Blev bjuden på stor lunch efter söndagens högmässa med prästvigning. Vid kaffet köar jag och från ingenstans dyker en av de andra gästerna fram och säger oskuldsfullt: Du har väl inget emot om jag går före? Perplex svarar jag: Nej det går bra. Redan där borde jag ha biti av mig tungan.
Så lätt var det att överge sina goda föresatser att försvara samhällets grundmönster av gemensamma koder. Nu letar jag febrilt efter argument och försvar. Här bad en person om tillåtelse. Här fanns det ett belevat och förstående sinnelag och inte en automatisk omkörning. Jag vara inte riktigt vaken, blev överrumplad. Efter lunchen var jag i ett förnöjt tillstånd, mätt och trögtänkt.
Men nästa gång, då minsann. Då ska jag säga ifrån. På skarpen. Omedelbums! Här släpps ingen humhum över bron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar