Man ska inte undanhålla allt som skett. Igår gick det snett. Inga lagrar skördade jag. Tvärt om förlorade jag kampen mot tiden. Tidigt skulle ett sällskap på 7 personer åka från Örebro till huvudstaden. När jag i godan ro var på väg till tåget ringde telefonen. En röst frågade, var är du?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar