Är det verkligen möjligt? Har nyvalde S-ordföranden redan hunnit säga något om kyrka och Gud? Jo, men visst! I tidningen Dagen slänger han fram några tankar när han passerar en dagenreporter. Världsvant. Vad hinner han då säga? Följande: Jag har ganska nyligen återvänt till Svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör. Lite vitsigt kan man tycka. Kyrkan kan man tro på, men inte Gud. Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud. Att tro på kyrkan är som att tro på andras tro. Det är fint så. Lite vackert sagt. Snällt. Nästan som att påstå att man tror på Arbetarpartiet socialdemokraterna men inte på partiprogrammet. Vilket inte verkar så klokt. Egendomligt, rent av.
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
28 mars 2011
24 mars 2011
Stoppat namnbyte
Kyrkans Tidning rapporterar den 24/3 att namnbytet på Svenska kyrkans Internationella arbete, Hela Världen, inte blir av. Inte just nu. Processen stoppas (tillfälligt?) för att man ska kunna lyssna på några av gräsrötterna. Det är ett vist beslut. Hoppas att man nu verkligen lägger örat mot rörelsen av intenationellt engagerade inom kyrkan. Att man lyssnar. Länge.
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
17 mars 2011
Monumental irritation
Diskussionen om namnbytet på Svenska kyrkans internationella arbete går vidare. Biskop Hans-Erik Nordin skriver i Kyrkans Tidning om namnbytet. Hans bedömning av kritiken är att den skulle handla om en oro för att missionen försvunnit. Han skriver:
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Den allvarligaste kritiken handlar om något helt annat. Att man genom denna namnändring försvagar det lokala insamlingsarbetet och att man slarvar bort det förtroendekapital som man byggt upp för "Hela världen". Ett namnbyte är en stor olycka. Det blev galet när man skrotade Lutherhjälpen och SKM som insamlingsmål. Ytterligare en namnändring är att totalt förvirra givarna.
Förtroendekapitalet som kyrkans internationell arbete haft förskingras. Att handskas så vårdslöst med de immateriella tillgångar ett bra varumärke utgör är att undvika att ta ansvar för helheten. I nämndens beslut finns dessutom en brist på respekt för det lokala insamlingsarbetet som är besvärande. Märker man inte att irritationen och ilskan på många håll är monumental? Det var där man fick ta smällen förra gången, ute på gator och torg. Många ombud och internationella grupper känner sig nu för andra gången överkörda. Deras arbete och deras åsikter spelar uppenbarligen ingen roll. Däri ligger allvaret!
Biskop Hans-Erik Nordin fortsätter: Men tänk om vi kunde ta tag i den avgörande utmaningen – att föra en innehållslig debatt, ett rejält rådslag och vitala samtal om vår kyrkas internationella uppdrag, och hur balansen mellan mission och internationell diakoni ska vägas samman. Det är det avgörande. Vad vi heter måste rimligen vara en underordnad fråga. Vad saken gäller är inget mindre än evangeliet uttryckt i ord och handling. Fatta mod och pennor missionsvänner!
Misstaget biskopen gör är att betrakta namnet som något underordnat eller ovidkommande. Tvärtom är innehållet sammanknippat, sammanvuxet med namnet. Så nära kopplat att om samfundets namn ska stå som insamlingsnamn, Svenska kyrkan kombinerat med ACT, så undrar människor naturligtvis om inte kyrkoavgiften räcker till. Och om den tycker många att den är onödigt hög redan som det är. Kyrkan har så det räcker, säger många. Men att ge katastrofhjälp och stöd till vattenprojekt eller aidsbekämpning, det gör man gärna. Även till missionsändamål kan man ge eftersom där ofta finns undervisning och sjukvård.
Det finns aktivister och ombud som blivit så besvikna på det okänsliga namnbytet att man sagt sig vilja lägga av. Man kan till och med här och där tänka sig att ge sitt stöd till andra insamlingsorganisationer! Då kan man på nationell nivå inte fortsätta att köra på som om ingenting hänt.
Det jag uppfattat är att namnbytet urholkar den lokala tilltron till att man på ett ansvarigt sätt driver Svenska kyrkans internationella diakoni och mission. Om förtroendet påtagligt minskar blir viljan och orken att debattera arbetets inriktning också försvagat. Och ingetdera har väl Svenska kyrkan egentligen råd med?
14 mars 2011
Sju kvinnor och en est
En konsert i Olaus Petri kyrka i Örebro kan bjuda på en stor musikalisk variation. Där förekommer de stora körverken och där finns blåsorkestern med sin musik. Även kammarmusik har fått ett fäste i OP!
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
12 mars 2011
Hwarföre bör detta sägas?
I sina spalter har stillsam tidigare citerat ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Idag vill jag återkomma till den. Redan då (2009 alltså, inte 1828) upplevde jag att där fanns råd som en sentida bloggare kunde utvinna insikter ur och som kunde omsättas i praktisk handling. Vid själva skrivandet.
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
10 mars 2011
Sociala medier kan tjäna många syften
Sociala medier hyllas som demokratins nya förstärkare. Enbart eftersom de spelat en roll i de nordafrikanska upproren. Men även om de så kallade sociala medierna är bärare av värden som handlar om kommmunikation och kontakt, om relationer över tid och rum - så måste man behålla sansen.
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
05 mars 2011
Kyrkan har anställt en imam
Läser i tidningarna att en församling i Svenska kyrkan har anställt en imam. I Helsingborgs dagblad kan man bland annat läsa:
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)