Den blomstertid nu kommer

Hur var det med Den blomstertid nu kommer? Skrevs den vid Hångers källa? i Lärbro?

Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.

Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.

1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".

Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...

Igenkänning

Vandringsberättelser sprids som om de vore självupplevda. Hur det är med denna lilla episod som jag fick mig berättad vet jag icke. Den rörde vid igenkänningsskiktet hos mig. Vem har inte känt igen personer för att sedan bli mera tveksam? Jag har det. Ofta. Många gånger.

Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...

Vi ber för Norge och dess folk

Bestörtning och förfäran. Sorg och förtvivlan. Känslor som nu uppfyller våra grannar i Norge. Som också finns hos oss som lider med de drabbade och deras familjer.

När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.

Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...

Svenska kyrkans babyloniska fångenskap

Frukostsamtalet blev långt. Kaffet under äppelträden blev till en de olösta frågornas stund. I fokus: Svenska kyrkan. vad händer med en kyrka som huvudsakligen tvingas göra "andliga" saker som att hålla andakter på hem för gamla och ännu äldre? Kyrkan har i alla tider gjort betydande sociala insatser. Nu när det bara kan ske i marginalen hur begränsar och förvanskar det kyrkan?

Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?

Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.

Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?

Det svirrar runt hjässan.

Tornseglarna svirrar runt mitt huvud. I en löslig flock. Snabbflygarna störtdyker och manövrerar med hisnande precision. De flyger tätt förbi. Kvar blir luftdraget. Strax ovanför min flint.

Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.

Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.

Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.

Ljus och mörker gillar vi, dvs jag.

Handlar rullgardin. Standardmåtten lämnar mycket övrigt att önska. De stämmer inte med alla fönster. Men, på förpackningen visas bilder på hur man kan såga av gardinen med en vanlig såg. Man kan även klippa till väven så den stämmer med gardinens nya bredd. På så vis skall man hitta rätt passform. Moderna rullgardiner är inga självspelande pianon. Nu för tiden far de inte upp med en smäll. Av sig själva. Nej, de ska försiktigt hissa eller halas.

Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.

Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.

Vända på dygnet

När jag berättar för mina amerikanska vänner om fyra-fem veckors semester tror de mig knappast. Är detta möjligt? Hur har man råd? Är inte arbete livets mening?

Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.

Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...

Kyrkan är det vi?

Denna dag skriver vi på bloggen. Inte som ett pluralis majestatis. Nej, som ett inkluderande vi där också du på något mysteriöst sätt finns med.

Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.

Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.

Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.

Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?

Bristen på högmässor

En bekant låter mig få veta att det råder brist på högmässor. Kortgudstjänster står däremot högt i kurs. Med kort o, betoning på snabbt. Man får fara vida omkring för att finna en högmässa i Svenska kyrkan.

Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!

Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...

Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!

I väntan på transport

Rom är en otrolig stad. Än mer otroligt är stadens transportnät av opålitliga bussar som tycks komma mera nyckvis än tabelltroget. Olaus Petri Vocalis, kören som nyligen fick fina utmärkelser i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma" fick flera nagelbitarstunder. Några gånger fick man överge tanken på publika transporter för att nyttja ålderstigna racerförares sysselsättning - Roms taxibilar. Fram kom kören. I hast. Och med olagliga svängar och manövrar som utförda i gamla Svedala hade kostat oss våra körkort. Pronto och subito!

Den som väntar på något gott, väntar nästan för länge...

Vatikanens trädgårdar

Vid den nyligen genomförda körresan till Rom vandrade Olaus Petri Vocalis och några medresande i Vatikanens trädgårdar och njöt av ljuvligt väder och den sköna parken. Där finns bland mycket annat en replik av grottan i Lourdes!

Blommorna är få men trädgårdsanläggningen uppvisar här och där områden där häcksaxarna fått trimma buskarna till skön symmetri. Strax efter det vi passerat denna del av trädgården var det dags att bege sig ut i ett hett Rom. Efter en snabb och mycket sen lunch klädde man om till konsertkläder au de toilette (?). Kyparne förstod inte hur dessa slitna trötta turister plötsligt kunde kliva fram i lång klänning och kostym. De svimmade nästan när de förstod och insåg att om en liten stund skulle dessa människor låta välljudet klinga i Peterskyrkan...

Vocalis i Peterskyrkan

Är nyligen hemkommen från en körresa till Rom där Olaus Petri Vocalis skördat lagrar i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma". Därtill fick körens dirigent Mats Bertilsson spela vid en gudstjänst i Peterskyrkan. Vocalis ombads dessutom att sjunga vid mässan kl 17 i måndags. Storslaget och imponerande!