Kyrkan är det vi?

Denna dag skriver vi på bloggen. Inte som ett pluralis majestatis. Nej, som ett inkluderande vi där också du på något mysteriöst sätt finns med.

Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.

Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.

Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.

Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?