Demonisera inte kyrkokritikerna

Så fick de som skriver kyrkokritiskt på nätet sig en rejäl åthutning av Mikael Mogren som i Svensk Kyrkotidning glatt och insinuant benämner företeelsen: Cybersynoden. Tanken är förstås att man ska koppla dessa skrivare utan namn med Svenska kyrkans fria synod.

Vad får mig att tro det om Mikaels kritik av kritikerna? Jo han beskriver denna "ecclesiola in ecclesia" som "individer med gott om tid och ofta gedigna kunskaper inifrån Svenska kyrkans organisation. Slagfärdighet och ironi saknas inte heller".

Men Mikael Mogren buntar glatt ihop ett antal kyrkokritiska bloggare med den anonyma svans som aldrig står för sina åsikter utan mest bara sprätter dynga på envar de för stunden ogillar. Eftersom både bloggare och anonyma kommentatorer skriver på nätet saknar de "altarbord där Kristi kropp och blod delas". Lika lite finns det ett altarbord i Svensk Kyrkotidning eller i Kyrkans tidning så vad påståendet är värt får man tänka ut själv. Antydningen leder reflektionerna i riktning mot att det handlar om människor som inte lever ett kyrkans liv. Om det kan vare sig Mikael Mogren eller någon annan veta särskilt mycket.

Kritiken av det som utstuderat elakt och maliciöst och/eller grovt och förolämpande, framförs under anonymitetens skydd är behövlig. I kyrkans sammanhang där vi hävdar att sanningen ska göra oss fria är det en självklarhet att stå för sina åsikter vare sig det gäller kyrkoledning eller annat i vår Herres stora svenskkyrkliga hage.

Med insikt om att jag själv ibland tar de svepande anklagelserna i bruk vill jag ändå hävda att Mikael Mogren i sitt inlägg hamnar nära att demonisera kyrkans kritiker. Det är inte kritiken mot kyrkoledning eller ifrågasättandet som är kyrkans problem. Det är bristen på solidaritet med det som är kyrkans esse, dess skäl att finnas till, som är stötestenen. Många av de kyrkokritiska bloggarna ifrågasätter Svenska kyrkan som de ofta tjänat ett helt liv utifrån en grundläggande lojalitet med kyrkans Herre, med Kristi kyrka på jorden och utifrån hur den lever sin kallelse och sändning i världen!

I studentrörelsens sammanhang liksom i Kyrkans tidning har jag bland många andra varit synnerligen aktiv för att försvara den grundhållning vi benämnde kritisk solidaritet. Kärleken till kyrkan kräver ett kritisk förhållningssätt för att bli trovärdig och sann. Det okritiska accepterandet av allt som utgår från kyrkoledning och Kyrkans Hus i Uppsala eller för den delen från alla med mest makt och inflytande måste kunna debatteras och ifrågasättas - för kyrkans skull.

När jag läste Mikaels artikel i Svensk Kyrkotidning hade jag förhoppningen att han åtminstone skulle dra en gräns mot försöken att utdefiniera och stöta bort delar av kyrkan. Där hittar man tydliga försök att skapa en "ecclesiola in ecclesia".

Denna exkommuniceringsvurm som ibland dyker upp i debatt och diskussion, om uttrycket kan tillåtas i luthersk kontext, vill skära bort levande vävnad i den kyrkans kropp som är och tillhör Kristus. Och vad skulle det göra om dessa minoriteter blivit förklarade obsoleta genom att nya tankar blivit ledande eller förändrande beslut fattats? Vi tycks ju samtidigt tillåta allsköns tolkningar och förståelse av Jesu under, av Jungfrufödelse eller av vilken roll Kristus spelar för världens frälsning? Men nästa gång någon raljant vill köra medkristna på porten kanske Mikael vill ha vänligheten att säga emot sådana personangrepp och osakligheter!

Min önskan är nu att få veta vilka Cybersynodens självutnämnda profeter är, de som bara ska bevärdigas reaktioner om de skulle gå till personangrepp eller ägna sig åt osakligheter. Jag undrar vad det är för inställning till kyrklig debatt om kritikerna ska "monologisera i fred". Dags att borsta av Marcuse och den repressiva toleransen månne?  För debattens hyfsning vill jag gärna veta vilka Mikael Mogren syftar på när han menar att det verkligen finns några Cybersynodens självutnämnda profeter!?

Någon rädsla för debatt behöver Svenska kyrkan inte ha. Att den har det är ändå rätt uppenbart. Kritikerna får skriva av sig sin kritik och får de någonsin någon kommentar är den ofta skriven ur perspektivet: vi som vet hur det verkligen ligger till. Diskussion och samtal förs bäst horisontellt och inte von oben riktad ner till några mindre vetande.

Jag är kyrkokritisk! Det gör mig inte till självutnämnd profet eller till något cybermonster. Inte heller gör det mig till en person med diaboliska motiv som vill undergräva Svenska kyrkans arbete och liv, dess gudstjänst och diakoni. Min lojalitet med och kärlek till Svenska kyrkan tvingar mig dock  att säga något när jag tycker mig se att den är stadd på en väg som jag betvivlar leder rätt i längden.

Så här skrev Mikael Mogren i ledaren i Svensk Kyrkotidning:

Biskoparna måste höja sina röster för att höras

Biskopskollegiets uniformitet är ett svårbegripligt fenomen. Inga teologiska samtal av betydelse tycks få föras utanför Biskopsmötets lyckta dörrar och inför allmänhetens ögon och öron. En av de få gånger då fasaden krackelerade var inför beslutet om samkönad vigsel. Då bildades konstellationer och åsiktsallianser som dessutom framträdde med artiklar i dagspressen. Det spelade nu ingen roll eftersom det kyrkopolitiska etablissemanget och landets politiska partier redan hade bestämt hur Svenska kyrkan skulle tänka och handla. Om detta sade sedan biskoparna knappast något alls! Och dessvärre har tystnaden åter lägrat sig.

Visst fanns det nyligen någon enstaka biskop som både förstod och tordes torgföra sina tvivel inför de storskaliga pastoratens välsignelser. Men det uppträdde dessvärre också biskopar som fullständigt välsignade att många stora församlingar blev av med sitt självbestämmande och rätten att besluta om sin verksamhet! I något fall hindrade ett politiskt parti och en biskop genom sin oheliga allians upplösningen av en samfällighet på lokal begäran. Man hindrade detta utan någon som helst hänsyn till dem som tänkte annorlunda. Viljan att söka breda lösningar fanns inte!

Biskoparna måste sluta att gå i takt med varandra för Svenska kyrkans skull. Förmodligen har biskoparna levt i föreställningen om att den uppvisade enade fronten gynnar kyrkan. Söndring inåt,utåt enighet. De som är i minoritet håller tyst och man infogar sig i bilden av en enig kyrka. Eftersom detta inte är en sann bild av tillståndet vare sig i biskopsmötet eller i Svenska kyrkan bidrar man till en dimridåernas förenklade fasad. Med den stärkta uniformiteten blir det också allt trängre för de olika andliga traditioner som tidigare hade en plats inom Svenska kyrkan, trots att man hade från majoriteten avvikande övertygelser! Sådana andliga strömningar och grupper har, ibland genom sekler, genom sitt andliga liv och sin tro burit kyrkan.

Svenska kyrkan behöver ett icke-territorriellt stift för att med erkännande ge sådana grupper en fortsatt plats inom kyrkan. Flera röster skulle på det sättet också kunna bli hörda i Biskopsmötet. Enigheten för syns skulle, den ibland låtsade samstämmigheten, kunde äntligen upphöra! Fler biskopar kunde våga höja sina avvikande röster! För mångfaldens och den teologiska frihetens skull. Sänkta trösklar räcker inte, valven måste höjas så att åsikter och övertygelser kan brytas och berika varandra. Uniformitet är inte framtidvägen för kyrkan. Inte heller en åsiktskanon som ska upprätthållas genom nya urvalskriterier tillskapade för att rensa ut det som för tillfället ses som misshagligt. Sanningen är frihetens signum!

Därför föreslår jag för min del att EFS missionsföreståndare ska biskopvigas och att framtida val av missionsföreståndare därmed blir biskopsval. På alla sätt fyller missionsföreståndaren biskopliga plikter med vissa skillnader, som att personen saknar ett domkapitel och inte heller kan viga präster.

Kyrkoledningen säger inget

För att tillhöra ett kollektivistiskt hörn av världen beter vi oss oerhört individuellt. Vi är välorganiserade och medlemmar i all slags föreningar och sammanslutningar. Kryptogamernas vänner och grafologiska sällskap samsas med teosofer och bågskyttar!

Sex-sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan anser fortfarande att de vill, bör och ska vara med i Sveriges evangelisk- lutherska folkkyrka. Gott så? De tycks i alla fall mena att det är försvarligt att vara medlem i ett trossamfund. De har bara tagit ledigt från trosutövningen. Den som yttrar sig i ett regelbundet gudstjänstfirande. I kyrkobesök när Guds församling samlas till sin viktigaste aktivitet. Särskilt tydligt i dessa sommartider är avståndet från det gemensamma kyrkolivet.

Kyrkoledningen säger inget om saken. Den har förmodligen semester. Eller sitter i möte med systerkyrkor i de ekumeniska organen för att tala politik. Lärofrågorna tar man sedan länge hand om på bästa sätt, dvs själv. Eftersom Fädernas kyrka i Sveriges land är det käraste samfund på jorden. Klarar vi oss utan inblandning. Och kyrkobesökens avtynande är blott en tidsandans nyck. Kosingen kommer ju fortfarande in.

Men, ack, huru länge?

Öppet Brev till Alliansen!

Valrörelsen tog snabbt semester efter Almedalsveckan. Sverige gled in i sommarvärmen. Ingen orkade, eller fann det mödan värt, att mitt i den stora semestermånaden driva politiska frågor. med sikte på valet. Men den ytliga ron är bedräglig. Nu laddas batterierna för den stora bataljen om regeringsmakten.

Öppet brev till Allianspartierna och deras partiledare.

Idag är det söndag. I slutet av Juli. Snart kommer landets kyrkklockor att ringa. De kallar till gudstjänst. För varje år som går blir det allt färre som hörsammar denna kallelse. Ett skäl kan vara att det länge funnits en växande beröringsskräck där religion i funktion, utövad och praktiserad tro, skulle hänvisas till människors privata sfär.

Eleverna skulle lära sig om kyrka och religion som teori men hållas undan från hur den ser ut i praktiken. En jämförelse med fotbollen förklarar: det är som om landets elever fick lära sig om spelplan och taktik, om offsideregler och turneringar - men aldrig fick se och känna tjusningen av att spela själv eller åtminstone att bevista en verklig fotbollsmatch. Det senare vore ju otänkbart, det första har länge varit regel.

Ni har tidigare som partier verkligen drivit på för att kollektivanslutningen av fackföreningars medlemmar till det Socialdemokratiska partiet skulle upphöra. Inte främst för att det gav s en orimlig ekonomisk och maktpolitisk fördel utan därför att det var demokratiskt förkastligt i ett samhälle som stod för förenings- och åsiktsfrihet.

En fråga som ingen av Er med största säkerhet kommer att beröra i valrörelsen under augusti och september månad är den om de klippta banden mellan kyrka och stat. Ni lär inte vilja göra det eftersom den frågan förmodas vara löst och därför knappast tycks höra hemma i det politiska spektrat. Dessutom har Alliansens partier kommit till olika slutsats vad gäller förhållningssättet till Svenska kyrkan. Centern fortsätter som parti att vilja styra kyrkan, Ni övriga har dragit Er åtminstone ett steg tillbaka.

Ni har ofta diskuterat den sekulära statens stora betydelse för sina medborgare. Alla ska behandlas lika och ingen enskild tro eller bekännelse ska betyda förmåner eller försteg i relation till det allmänna. Men fortfarande tycks det för Er vara acceptabelt att landets största organisation, ett  trossamfund, i betydande grad styrs och leds av partipolitiska krafter, i några fall direkt av samma partier som bär upp den sekulära staten! Partier som brukar berömma sig av att vara religiöst neutrala har i sina garderober en kyrklig kostym.

Denna historiska rest av ett svunnet statskyrkosystem borde vara en nagel i ögat på Er som bekänner Er till den sekulära staten och dess välsignelse. Att ett av många trossamfund ska styras av partipolitiska krafter borde vara fullständigt främmande för politiker som lever och verkar i det moderna Sverige.

Ni kan naturligtvis enkelt avfärda frågeställningen genom att säga att det får kyrkan själv avgöra. Men kyrkan själv, dess beslutsapparat på alla nivåer, från församlingar och pastorat, till stift och kyrkans nationella organ, är ju så till den milda grad sammansmält med det partipolitiska etablissemanget i Sverige att kyrkan själv faktiskt inte alls kan besluta sådant.

Blotta misstanken att frågor i Kyrkomötet kraftigt påverkas av sekulära politiska partier eller föreningar kopplade till politiska partier, borde få varje modern och fri- och rättighetsmedveten politiker att säga stopp och belägg! Detta  är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle! Kyrkans angelägenheter, gudstjänstordningar, handböcker, böner ska självfallet beslutas utifrån tro och teologi inte beroende på partipolitiska agendor och program!

Partierna ska i riksdag och regering stifta och upprätthålla spelregeler och lagar som styr vårt samhälle. När de dessutom styr och ställer i Svenska kyrkan finns anledning att känna stor oro för betydande intressekonflikter. Jag vädjar därför - ta upp frågan i valrörelsen, med Centern i Alliansen och med S och med SD. Fråga hur det kommer sig att religiöst neutrala partier vill styra en kyrka och bestämma om gudstjänstordningar och kollekter. Fullfölj kyrka-statreformen genom att rida spärr mot politiska partiers möjlighet att leda och styra och kontrollera ett av landets många trossamfund!

Lars B Stenström
präst

Debatten där ingenting är heligt

Någonting har hänt i den inomkyrkliga debatten. Sågningarna och avfärdandet har nått sådana nivåer att man måste börja tala även om umgängeston och samtalsklimat. Anateman som homofob och främlingsfientlig har slungats så många gånger att de som blivit föremål för attackerna börjat säga ifrån. Ann Heberleins text i Sydsvenskan blev kanske den droppe som fick några att säga: stopp och belägg. Nog är nog. Vi har nu fått en debatt där ingenting tycktes heligt.

För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.

Ann Heberlein inleder sin artikel med att beskriva den tysta majoriteten, som här i Sverige skulle bestå av moderna och upplysta människor. De avtecknar sig i bjärt kontrast mot de andra, de förkastliga och förhatliga. De tysta beskriver hon så här:        

2014-07-11 11:00Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets: vi är varken homofober, islamofober, abortmotståndare, dödsstraffsivrare eller kärnfamiljsfanatiker. Vi förnekar inte evolutionen och vi tror inte att Bibeln är Guds ord rakt av.

Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
 

Ann Heberlein  påstår sedan att ”Kristen” har därför i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar – alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil. De tre namngivna personerna är förvisso flitiga skribenter. Men att de så till den grad skulle lyckats breda ut sig att allmänheten fått för sig att alla tänker och tycker som dessa tre och deras likar. Vilket trams! Det har funnit många både kloka och skickliga debattörer som låtit sina röster höras i medierna. Låt mig nämna några andra gubbar: Owe Wikström, Jonas Jonson, Claes-Bertil Ytterberg, Mikael Mogren. Den som vill kan räkna upp ytterligare ett stor gäng av skribenter: Koskinen, Unger, Ekström, Tuvelius och många flera.

Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!

Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.

Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning  förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.

Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?

Ann Heberlein i Sydsvenskan

Birro i Världen idag

Åke Bonnier om Birros krönika

Birros svar till Bonnier

Bonniers svar till Birro

Jag vill också

Tillhör en illuster skara av kapellägare. Sällskapet kallar sig Kapellmästarna. Blev tillsammans med andra "kapellaner" intervjuade av Mari Winarve i Gotlands Radio. Sällskapet samlas någon gång under sommaren för att dricka "kyrkkaffe" hos varandra. För att byta tankar och idéer om kapellens väl och ve. Det känns ansvarsfullt att förvalta sådana kulturbyggnader som betytt så ofantligt mycket för tro och folkbildning, för demokratiskolning och bildning! Under brinnade Stångaspel. Pärkplanerna var överfyllda av tävlande lag. Som sparkade och slog på den märkliga lilla läderbollen.

Hur pärk spelas? Ja, förklara det den som kan. Under sedan länge förflutna gymnastiklektioner fick lärjungarna ibland instruktion i gutniska idrotter. Men den dagen pärk behandlades var jag förkyld. Mer än vanligt frånvarande. Eftersom jag var sängliggande. De senaste dagarna har jag mött flera personer som beskådat pärkmatcher och fått dem kommenterade. Vilket inte betytt att man förstått vad man sett. Så där som det ofta kan vara.

När några av oss sakta släntrade längs de olika planerna passerade ett litet sällskap. Ett mycket littet barn tittade längtansfullt på spelarna som ropade och sprang, sparkade bollen eller slog till den med handen. Längtansfullt sa barnet: Jag vill också kasta harpa!

I sommartid

Tackar Gud för sommarvärmen. För skuggan och svalkande bris. För ljusa kvällar och sena nätter. För myggen, att de håller sig borta. För ett hav av gula blommor där katten kan meditera. För att den förlorade resväskan kommit åter till Fadershuset.

Jag tackar Gud för att kyrkorna i alla fall står kvar. Med sina torn pekar de trosvisst mot himlen. Även om Guds hus inte är så tättbefolkade som den första pingsten kunde ha fått oss att tro. Jag tackar för att man ännu bekänner sina synder och får höra förlåtelsens ord. För att Guds ord ljuder. Och ber om öppnade ögon och hörande öron.

Jag ber att Svenska kyrkan ska ägna trons frågor samma, ja mera, engagemang och entusiasm än vad man lägger på organisation och förvaltning av fastigheter och ekonomi. Och att alla partiböcker kunde tappas och glömmas bort de närmaste åren. Att mission får betyda att alla kyrkan medlemmar, också anställda och förtroendevalda, blir frimodiga missionärer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Så tackar jag för Psalmboken. Som gett mig så mycket. I denna ljuva sommartid...

Kyrkan bör vara kyrka

Fjorton år blev det in alles i Olaus Petri församling för min del. Det var ett enförsamlingspastorat som ingick i en kyrklig samfällighet. Numera är det en underordnad församling i ett storpastorat vilket man hoppas inte ska inverka menligt på dess arbete och liv. Men det är en sk from förhoppning, en pia desideria.

Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.

Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik.  Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?

Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!