Låt kyrkan gå sin egen väg!

Om förnuftet fick råda skulle kyrkans partipolitiska fångenskap för länge sedan vara bruten och över. Argumenten emot partipolitik i Svenska kyrkan är starka och bärkraftiga. Skälen för ihåliga och tunna.

Att politiska partier skulle tillförsäkra kyrkan en demokratisk legitimitet är ett särskilt skakigt skäl. Först och främst därför att de kyrkliga valen samlar en så liten del av de röstberättigade. Legitimiteten ökar inte heller bara för att det finns nomineringsgrupper som ser som en av sina viktigaste uppgifter att företräda de icke aktiva, de som vill hålla sig på avstånd. Ja, som rent av vill att de icke aktivas åsikter ska väga tyngre än de aktivas!

Kyrkan själv är betydligt bredare än partiorganisationerna och har en alldeles egen livsåskådning. En representativ demokrati är det som passar för en kyrkan. De som styr på stifts och nationell nivå ska naturligtvis representera de lokala församlingarna, kyrkans grundläggande nivå. En möjlighet som blivit mera diffus i och med storpastoratsreformen som berövade massor av församlingar sitt självbestämmande.

Det blir smått parodiskt när det hävdas att ett partis idéer behövs för att göra kyrkan angelägen och vital. Partiorganisationerna må ha drag av demokrati, men tillförsäkrar ett litet antal medlemmar en koncentration av makt och inflytande. Där skulle man aldrig drömma om att utforma partiverksamheten för att locka och passa dem som inte delar partiets grundläggande värderingar och idéer...

Nu är det inte förnuftet som styr utan egenintresset väger tyngre. Inte ens de mest övertygande argumenten om att en kristen kyrka i en sekulär stat behöver stå oberoende och självständig tycks hjälpa. Frihet från inblandning av de krafter som bär stat och kommun ska religionsfriheten kunna garantera. Dessutom tillhör det kyrkans identitet att inte låta sig sammanblandas med partipolitiska intressen.

Man behöver inte dra nytta av konspirationsteorier för att konstatera att någon slags sammansvärjning föreligger. Vad ska man annars tänka om statsvetarna som inte ägnar någon möda åt att forska kring och granska partipolitiken i Svenska kyrkan. Som om denna partipolitiska kontroll vore allmänt förekommande ute i världen  och därför inget fenomen värt uppmärksamhet.

Och journalisterna som med mycket få undantag gör någon seriös granskning av kyrkan. Kyrkans struktur och organisation liksom kyrkans tro och drivkrafter är för komplexa att begripa och därför låter man bli. Att under falska förespeglingar ta sig in i själavården för att sätta dit några enstaka präster är vad man Uppdrag granskning tycks mena är vad kritisk granskning innebär. Men att anstränga sig för att ta reda på hur många miljoner som kyrkan pumpat in i de politiska partierna som parti- eller mandatstöd - det orkar man inte med. Inte heller är man intresserad av att ta reda på vilka som faktiskt styr kyrkan genom mandat och ordförandeposter i råds- och styrelserummen,

Och vad ska man säga om alla de teologer och religionsvetare, biskopar och präster, som aldrig talar ut om den seglivade och kvardröjande partipolitiska makten inom Svenska kyrkan. De låter det vara trots att de likt Moses istället borde ha förpliktelsen att ställa sig i främsta ledet för att säga åt partiernas faraonska styre att det är dags att släppa loss kyrkan, att låta den gå sin egen väg.

Partipolitik och nattvardsböner

Socialdemokraterna blev vid kyrkovalet 2013 det absolut största partiet i kyrkomötet. Och därtill det i särklass största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna! Har någon läst en enda artikel i någon enda tidning om detta faktum? Knappast. Det är ett faktum som inte ens valsegrarna vill skryta om. Det skulle ju kunna leda till protester och krav på att i en modern och sekulär stat ska inte politiska partier vara så insyltade i ett av många trossamfund.

Valresultatet kan man betrakta på många olika nivåer. Ta stiften till exempel. I stiftens styrelser sitter biskopen som självskriven ordförande. Men en förste vice ordförande och en andre brukar väljas. De flesta stiften redovisar vilka partier eller nomineringsgrupper man representerar. Så sker inte i Västerås stift eller Skara.

I Svenska kyrkans 13 stift har Arbetarpartiet Socialdemokraterna i hela 7 stift platsen som 1 vice ordförande. Borgerligt alternativ har posten i 3 stift och posk såväl som centerpartiet i ett. I Visby stift innehas platsen av en Kyrklig Samverkan.

Platserna som andre vice ordförande fördelas som följer: 4 (s), 4 (c), 2 (posk), 1 (ba). Skara och Göteborgs stift anger ingen andre vice ordförande.  

Man ska inte heller förbise att 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen på nationell nivå är Wanja Lundby-Wedin (s) och 2 vice ordförande Mats Hagelin (ba). I praktiken innebär detta att de flesta av Svenska kyrkans stiftsstyrelser och kyrkostyrelsen därtill har som sin starkaste politiska kraft Arbetarpartiet Socialdemokraterna. Samma parti som innehar regeringsmakten! En olycklig och olämplig symbios för en en kristen kyrka som bör stå fri och oberoende i förhållande till den politiska makten! 

Detta förhållande känns man dock inte vid. Fortsatt hävdas det från socialdemokratiskt håll att man är ett livåskådningsmässigt och religiöst neutralt parti. Som om det faktiskt vore möjligt att delta i utformandet av Svenska kyrkans nya kyrkohandbok och liturgi, med syndabekännelser och nattvardsböner, och samtidigt vara religiöst och livåskådningsmässigt neutralt. Nattvardsböner och partipolitik låter sig helt enkelt inte förenas.

Snärtigt och gutturalt

När bloggarna ännu betraktades som en ny gren på det stora mediala trädet var det ett ganska stort sällskap entusiaster som försökte sig på genrén. Bloggarna poppade fram på skärmarna och fyllde bloggosfären med många ord och enstaka originella tankar. Det mesta blev stereotypt. Mobiltelefonernas var är du-replik blev på bloggarna till små inblickar i detta gjorde jag. Mat, kläder, dryck, fester, husdjur och allehanda upplevelser. Själv greps jag av trenden och lät efter en tid Sixten, the cat få stort utrymme. Snart nog krävde katten en egen plats. Annars hade huskattens liv och leverne fullständigt överskuggat mina egna infall och skrivstycken.

Svårt är att begripa hur somliga bloggar kan samla hundratusentals följare. Att detta forum kan utnyttjas så att det blir ett levebröd. Det gäng bloggare som håller till på arenan för livsåskådning och kyrka får vara nöjda om någon läsare vid sällsynta tillfällen kan tänka sig bjuda på en kopp kaffe. Och då för att ifrågasätta något ord eller blogginlägg som hamnat som grus i dennes sko.

Några av skrivarna övergick till Facebook. Där de kunde knacka ner korta budskap. Och ta bilder på sig själva till sin egen och vänkretsens stora igenkännande glädje. Ungefär. Andra blev förtjusta i Twitter. Somliga hoppade helt över och förbi bloggnivån för att direkt ge sig in i twittrarnas skog. Nu blev det de kortfattade budskapens väckelse. Omständliga och komplicerade meningar på bloggen skulle nu kondenseras och skärpas till ett minimum.

Det som inte kan sägas på 140 tecken behöver inte sägas alls. Så sades det. På allvar!  Som om Matteuspassionen kunde sammanfattas i en anslående melodislinga. Eller något mera rättvisande, som om Sagan om ringen kunde koncentreras till några sagolika meningar. Jämförelserna haltar förstås betänkligt. Bloggar är sällan några mästerverk och twitterflödet är en egen konstform. Ibland snärtigt och ofta gutturalt.

Här på den stillsamma bloggen blandas och ges. Ganska ofta kyrkokritiskt och därtill en och annan berättelse ur det egna livet: detta gjorde jag och detta har hänt. Omväxling förnöjer, har jag fått för mig. Om inte annat erbjuder det mig möjligheten till variation.

Så bloggandet får fortsätta. Något lite till. Om inte anat är bloggosfären en stor byrålåda där anteckningar och dagboksnotiser om ditten och datten kan lagras. För dagen skjuter jag långsamt och eftertänksamt igen min numera ganska välfyllda låda...

Så stark att jag orkar vara sjuk

Gammal, sur och gnälligt kritisk. Så kan enstaka texter i all stillsamhet framstå på den här bloggen. Att jag bor i det gisslade gnällbältet är inte skälet. Vissa dagar är människor nästan oförklarligt mera sura och missnöjda än andra dagar präglade av livsmod och förnöjdhet.

Hälsan kan spela en viss roll. Därför ett exempel ur verkliga livet. Huvudvärk två nätter i rad. Så pass ihållande så att sömnen i stort uteblev. Ett öga hade svullnat och det gjorde ont även där. Därför blev till att ringa vårdcentralen 07.39, nästan fyrtio minuter efter telefonstidens början. Automatrösten meddelade att dagens uppringningstider redan var slut. Jag ringde då sjukvårdsupplysningen. Där fick jag tala med en levande människa som uppmanade till utnyttjande av vårdcentralens akutnummer. Sålunda gack jag och gjorde som föreslagits.

Akuttelefonen besvarades av en sjuksköterska som med vänlig röst förklarade att nu fanns det tider. Av någon anledning hade de inte kommit ut tidigare. Jag litade inte riktigt på beskedet och påstod ihärdigt att tiderna var slut. Men jag blev genast överbevisad genom att få besked om en tid då jag skulle bli uppringd från vårdcentralen. Någon timme senare, 08.35 ringde telefonen. En annan sköterska diskuterade huvudvärken och ögonsmärtorna mina. En tid för läkarbesök gavs.

Jag åkte bil då vädret var kallt och gatorna och trottoarerna mer än lovligt hala. Ungefär 13.25 kom en försenad doktor. En patient hade behövt mera och längre omsorg förklarades det, vilket jag uppfattad som en klok och rimlig prioritering. Läkaren mätte vätskeansamling i panna och bihålor och undersökte mig. Han ringde infektionsexperten för ett kort resonemang innan ett samtal till öron blev nästa åtgärd. Vi småpratade vänligt under tiden som en remiss tillverkades.

Via röntgen skulle jag bege mig till Öron, näsa, hals. Men då dagen var kall och gatorna hala var det överbefolkat på röntgen. Först skulle det letas parkeringsplats. En utmanande och tidsödande process. Dessutom måste jag besluta hur långt mitt besök skulle vara. Jag satsade på 3 och en halv timme. Vänligt bemötande i receptionen fick jag. Och en uppmaning till att vara beredd på att det hela kunde ta tid. Nu blev det till att vänta i ett par överfyllda väntrum. Stämningen var dov. Någon tittade på en amerikansk komedi med pålagda skratt. De ekade ihåligt. Skratten. Sekunderna släpade sig fram. När mitt arma huvud äntligen röntgats blev det till att vänta en stund till på det svar jag själv skulle medföra till öronkliniken. Men när utlåtandet var färdigt hade kliniken redan stängt för dagen. Jag var däremot välkommen till akutmottagningen för att där invänta en öronläkare.

På våg in till akuten hejdades jag av tre män som inte talade svenska, inte tyska, inte franska eller engelska. Det de däremot gjorde var att hålla upp  en lapp där någon präntat FOLK och TANDVÅRD. Jag skakade på huvudet för att berätta att på denna plats fanns nog ingen vanlig tandvård. De förstod inte. Men så lyckades ta med dem in till akutreceptionen för att de skulle få besked från akutens personal om det stod till med tandvård i vårt vackra land och var den stod att finna. Själv skrevs jag in, blodprov togs och en liten remsa fästes runt handleden så att vi alla skulle veta mitt namn.

Så leddes jag av en trevlig sköterska till en korridor dr barn vanligtvis brukar hålla till. Utanför en dörr i korridoren sattes jag att vänta. Sköterskan kom ibland för att uppmuntra mig. Doktorn blir försenad. Han opererar nu. Det kunde jag tycka var klokt och bra. behövde någon opereras skulle han naturligtvis ombesörja det. Så kom doktorn, grönklädd och fin. Själ satt jag uppkrupen på en soffa med mobilen utsträckt mot ett fönster för att försöka få kontakt med omvärlden och så kunna berätta vad som pågick för oroliga anhöriga. Jag hade nu varit försvunnen i många timmar. Jag lyckades vid ett tillfälle få fram en ringsignal, men sedan kopplade allt ner. SMS-budskapen sändes inte Hemsk var sanningen: avskuren från nätet!'

När det verkade som det var min tur, en sköterska hade nämligen stigit in genom dörren till öronläkaren, kom ett par där mannen hade jättelika tussar stickande ut ur näsborrarna. Näsblodet ville inte sluta. Självklart måste han gå före. Sedan blev det min tur. Doktorn förhörde mig kortfattat och tittade i både öron och näsa och betraktade kunnigt röntgenbilderna som lyste på väggen. Inflammation. I bihålorna. Konstaterade han och skrev rappt ut ett recept på ett penicillin som högkostnadsskyddet inte täcker. Recepten är numera imaginära. De finns bara i cyberrymden. Man får inte längre någon gul lapp med grönt tryck att hålla fram vid läkemedelsinköpen. Så snart jag kom ut från akuten kunde jag ringa hem för att ge lugnande besked.

Via apoteket begav jag mig hemåt i natten. Nästan. När jag om ut med min påse till bilen stod där en bekymrad pappa vars barn hade slagit upp en bildörr rakt in i sidan på min (vår) bil. Jag orkade inte bråka. Vi såg ett litet märke och jag låtsades inte se det. Så stark var min hemlängtan.

Egentligen var det bara kväll. Natten skulle dröja något. Men mörkt värre var det. Bilen parkerades i ett parkeringshus sju minuters promenad från hemmet. Därefter spatserade jag skyndsamt men eftertänksamt mot hemmets lugna vrå. Funderande över vad jag egentligen varit med om. Klockan åtta om aftonen låste jag upp hyreslägenhetens ytterdörr. Då hade jag inte ätit eller druckit sedan  11 på förmiddagen då jag drack en kopp kaffe och inmundigade en mindre smörgås.

Den första tabletten i kuren intogs direkt vid hemkomst. Man vill ju gärna bidra till hälsa och läkedom! Bakom mig låg en innehållsrik dag, fylld av personkontakter och väntan. Vänligt och respektfullt bemött blev jag hela dagen. Sjukvården är fylld med trevliga och fina människor, kunde jag konstatera. Jag vet. Jag har erfarenhet. Så hade jag under en enda dag också mött 10 sköterskor och två läkare, tre receptionister och en apotekare. Dessutom hade jag intressant nog talat med en automatisk röst. De har rätt som säger att det är en fördel om man är så stark att man orkar vara sjuk...

Gudstjänsten - lång, svår och tråkig?

I det tysta har en långsamt verkande utarmning av gudstjänstlivet gjort sig alltmera gällande. Högmässan trängs tillbaka med omdömen som att den är för tråkig, obegriplig, lång, omöjlig. I dess ställe har andra gudstjänster satts. Den som vill förneka denna utveckling kan först och främst studera och därefter försöka bortförklara vad som står i svart på vitt. Predikoturer nästan var som helst i landet visar en fantasifull men kryptisk mångfald rubriker. Utvecklingen är påfallande och tydligt synlig. Särskilt under stora helger då man här och där kroknar redan efter storhelgens inledning.

Istället för att fira huvudgudstjänst tar allehanda temagudstjänster och musikgudstjänster och annat vid. Man kan också sälla sig till det växande och resande sällskap som i jakt på en riktig högmässa tvingas åka många mil i övrigt fagra sommarlandskap. Som exempel kan Skåne (Lunds stift) och Gotland (Visby stift) fungera. Men de är ingalunda allena.

Mässa eller söndagsmässa kallas det om det ska vara lite extra. Vill man få gudstjänsten avklarad kan man kort och gott ta till en söndagsgudstjänst. Den sägs vara en snabbare och enklare väg till kyrkkaffet. Den gemenskapen är inte oväsentlig i sammanhanget, men gemenskapen när församlingen i mässan möter sin Herre kan den vare sig övertrumfa eller ersätta.

Utvecklingen går bakåt. Ett slags återtåg trots en fortsatt påtaglig nattvardsväckelse. Många kyrkliga företrädare tror att gudstjänsten är ett erbjudande som blir bäst om det är enkelt och utan tuggmotstånd. Människor som inte någorlunda intuitivt förstår vad som sker i en högmässa ska inte behöva anstränga sig. Vi förkortar, stryker och förenklar. För deras skull. Sägs det. Där tror jag att man tar fel i grunden. Det som väcker och kräver tanke uppskattas! Det som inte är en pedagogisk vattvälling hopkokad för att det i kyrkans saknas tilltro till folk och det egna budskapets bärkraft. Som inte kan inse dragkraften i en rik liturgi och en koncentration på de heliga mysterierna. Nytorftigheten göds väl av att de som diskvalificerar högmässan inte själva vill fira en gudstjänst som man bestämt sig för är för lång, svår och tråkig.

I det pågående handboksarbetet försöker man återta något av det som på så sätt gått förlorat. Men det sker samtidigt med en tydlig avgränsning mot allt möjligt som anses för katolskt, högkyrkligt eller profilerat. Vill man låta handboksarbetet bli framgångsrikt borde man se till att inkludera dessa starka strömningar genom att erkänna och ge utrymme för det väsentliga, ja omistliga, bidrag till liturgi och gudstjänstliv som Svenska kyrkan fått bland annat genom missalena från Noteria och Artos. Där har man rikligt öst ur den världsvida kyrkans liturgiska och historiska skattkammare istället för att ständigt upprepa ett svenskkyrkligt kan själv! Själv är bäste dräng...

Att kyrkopolitiskt fortsätta att försöka marginalisera och utdefiniera dessa grupper och deras bidrag, som om de inte var något av det mest aktiva, levande och friska som pågår, det vore att såga av en av kyrkans starkaste rötter i den apostoliska och katolska, dvs allmänna och världsvida kyrkan. Där har en stor ekumenisk samsyn vuxit sig allt starkare, dokumenterad redan i Limadokumentet: Dop, Nattvard, Ämbete.

Läs därför och begrunda än en gång det särskilt insiktsfulla och viktiga bidrag som docent Christer Pahlmblad givit till det fortsatta arbetet kring och med Svenska kyrkans liturgi och särskilt dess huvudgudstjänst i dokumentet: Reviderad mässordning för Svenska kyrkan?

Extremvåldet bekämpas bäst av islam

Hur kan den och de som angriper och skoningslöst mördar oskyldiga, som dödar eller förslavar kvinnor och barn, alls få respekt från någon? Hur är det möjligt att systematisk och utövad ondska kan locka ens unga arga män? Som om det vore en religiös plikt att bli ett monster. Har de fullständigt förlorat förmågan till identifikation, empati och medkänsla? Eller finns det någonstans en förståelse i terroristernas och de religiösa arméerna för att det i själva verket är de egna systrarna och mödrarna som angrips när man ger sig på kvinnor och barn?

Ett högre syfte i någon kvalificerad mening, kan det alls åberopas, när konkret handling och praktik förlorat all humanism? Konsekvent åsidosätts alla de värden och ideal som värnar liv och människovärde. Det som syns på skärmar och tidningssidor är det extrema mansvåldet upphöjt till religiös princip och metod. Försöken att tvätta bort religionen från dessa islamistiska grupper båtar föga. (läs Annika Borg i SvD)

Även om det verkar meningslöst att använda argument som bygger på förnuft och logik måste de naturligtvis brukas. Och de som har bäst utsikter att lyckas är alla de som står närmast till: aktiva muslimer och deras imamer. Därmed inte sagt att det saknas exempel på kristen fanatism och förfärande krigföring. Men om unga människor värvas till islamistiska rörelser med en speciell sorts teologi och eskatologi. med löften om hägrande martyrskap och himmelsk belöning, så måste muslimska lärde och teologer använda all de medel som står dem till buds.

Fatwor utfärdas nu och då mot enskilda människor som anses häda eller på andra sätt misskreditera det man håller för heligt inom islam. Några fatwor mot IS eller Boku Haram finns de? Om de finns varför hör ingen talas om dem? Ja, hela den muslimska världen borde samstämmigt fördöma och bekämpa det som nu sker. Ty det räcker inte med att en sekulariserad västvärld protesterar.

Det tycks också som om företrädare för olika moskéer och grenar av islam i Sverige här och där mumlar för mycket och talar otydligt. En sådan otydlighet leder odiskutabelt fel. Ty i skydd av halvkvädna visor eller dubbla attityder (läs Sameh Egyptson i SvD) från Islams i Sverige teologiska auktoriteter kan extrem fanatism fortsätta frodas. Då finns det fortfarande utrymme för inspiratörer och rekryterare, och det trots att väldigt många muslimer är mycket bekymrade och oroade.

Här fler inlägg i debatten i SvD:
Mohammed Kharraki
Sameh Egyptson

Mera människa, vad är det?

En hel människa, vad är det? Och vad i all världen är en sann människa? Kan man vara mera människa? Begreppen tillhör populära påståenden som bland andra präster ibland låter strössla predikningar med. Jag har kommit på mig själv med att påstå att Jesus gjorde det möjligt för var och en att, genom försoningen, bli mera människa. Hel människa. Sann människa.

För att kunna bli mera människa måste man väl ha varit mindre människa? Frågan är i all sin enkelhet berättigad. Vill man med påståendet säga att det kanske är möjligt att bli mera mänsklig och mindre omänsklig? Att det ligger inom räckhåll att vara och bli alltmera god och kärleksfull. Vilket är att föredra framför att vara hatisk och ondskefull och det i allt större utsträckning. Hel människa ska väl stå för att man är odelat människa, är helgjuten i sin varelse, trygg i sin identitet och inte splittrad och fragmenterad. Som om det inte vore naturligt för en människa att vara sammansatt, motsägelsefull, splittrad och ibland ganska illa medfaren.

Begreppen hel, sann och mera människa återkommer då och då. Men sällan eller aldrig diskuteras innebörden av sådana påståenden om människan. Åtminstone inte i de predikningar jag avlyssnat (och dessvärre inte heller i dem jag själv hållit). Det kan tänkas att föreställningen om den sanna människan kommer ifrån bekännelsens ord om sann Gud. Och att de förstärks av tankar på lärjungens tillväxt i likhet med sin mästare.

Dessa talesätt tycks innebära att en människa måste förändras och bli något utöver det hon redan är. Att det är möjligt tror jag, men inte att det på minsta sätt förändrar någons värde som människa. Går det alls att bedöma och avgöra vem som är hel, sann eller mera? Risken att bli mer bedömare eller domare, att kritiskt ägna sig åt andras liv och vandel, är överhängande. När den tanken slog rot förstod jag att jag behöver bli mera försiktig med att frikostigt strö fraser om hel, sann eller mera människa omkring mig.

Den som vill fundera vidare kan till exempel nagelfara idéer om sann religion.

Är detta att vara Charlie?

Behovet av att finnas med i kören som sjunger ut mot fanatism och hatiskt våld väcks hos de flesta i många samhällen. Je suis Charlie, blir symbolen för delaktighet, vare sig man håller skyltar. exponerar devisen på Facebook eller bara i sitt sinne prövar frasen. Uttrycket blir kanalen att visa att man finns med.

Räcker det att vifta med skyltar eller påstå sig vara Charlie? När denna monstruösa och avskyvärda jihadistiska mordattack så småningom blir historia, vad blir det då av vår vilja att vara Charlie? Av den självklara impulsen att vara försvarare och kämpar för yttrandefrihet och demokrati?

Redan nu blir detta att vara konsekvent när man ställer in sig i leden problematiskt eftersom förbehållen och reservationerna egentligen är många. Klarar vi verkligen av total yttrandefrihet? Eller menar de flesta av oss att somliga, de av den rätta ullen, har mera rätt att tala? I vårt land har det ju blivit en folkrörelse av att försöka hindra dem som har misshagliga åsikter. De ska tystas och överröstas med skrammel av nycklar, drillar från visselpipor, dånet av kyrkklockor eller vad det nu kan vara.

Viljan till protest förenar oss likafullt. Mot morden, mot dem som vill inskränka yttrande- och pressfrihet. Ett massivt avståndstagande från dem som med våld vill skapa motsättningar och destabilisering så att deras organisationer och hemliga sällskap kan flytta fram sina positioner.

I SvD fanns nyligen en artikel som vill komplicera diskussionen och visa på det motsägelsefulla. Artikeln handlar om varför många av oss faktiskt inte är Charlie! Texten var skriven av holländaren och statsvetaren Cas Mudde. Han anger tre skäl till varför människor inte är Charlie. Det första handlar bland annat om följande: Många människor är inte Charlie därför att Charlie Hebdo kritiserar alla religioner och alla politiker, oberoende av etnicitet, kön, ideologi och så vidare. Följaktligen har ledare från samtliga religioner och politiska partier kritiserat dem.

Nästa argumentet framställs så här: För det andra är många människor inte Charlie, eftersom de tycker att demokratiska debatter bör vara ”civiliserade” och inte såra andras känslor. Problemet är att ”civiliserad” är ett svårfångat begrepp som betyder mycket olika saker för olika människor. Dessutom menar Mudde under denna punkt att det finns de som får ta emot kritik medan vissa antidiskrimineringslagar skyddar somliga andra grupper mot kritik även om den skulle vara berättigad.

Den tredje punkten inleds:  för det tredje är många människor inte Charlie därför att de är rädda. Många kritiserar aldrig öppet något eller någon, i alla fall inte om det handlar om kritik mot relativt mäktiga personer. Till och med bland professionella kritiker, såsom komiker och intellektuella, håller självcensur i allt större utsträckning på att bli normen. Många behandlar frågor som har med judar och Israel att göra på ett mycket försiktigare sätt än vad gäller andra folkslag och stater.
 
Yttrandefriheten är vare sig lika överallt eller ovillkorlig. Inte här hos oss och inte i många andra västliga demokratier. Satiriker, tryckta alster och media får ofta lite mera svängrum än vanligt folk. Och gränsdragningen mellan satir och kritik och förtal eller hets mot folkgrupp är subjektiv. Yttrandefriheten handlar i sin kärna om att fritt utan inskränkning och lagliga påföljder få säga sin mening, att kunna hävda och påstå, hur rätt och klokt eller snett och vint det än är. Men så ser det knappast ut...

Ingen vill väl heller att osanna påståenden och ryktesspridning ska kunna avgöra val, snedvrida konkurrens eller orättfärdigt skandalisera enskilda människor? Det är rimligt att det finns sätt att rida spärr mot sådant bruk av det fria ordet. Men var dessa gränser ska gå och hur de ska upprätthållas tål att fortsatt fundera över. Därtill kommer frågor om det är rimligt eller moraliskt försvarbart att säga saker bara för att man kan. Samtidigt hotar där självcensur och den tystnadens kultur vi har skäl att frukta.

Ett exempel där man kan tänka olika om var gränsen ska gå. Jag reagerade nyligen starkt mot ett par bilder som förekom på Facebook. Av någon anledning nåddes jag från någon av mina amerikanska vänner av en märklig propagandabild, där uppgiften tydligt var att svärta ner Hillary Clinton. Under en bild på Hitler fanns ett citat och bredvid diktatorn fanns en bild på Clinton. Under deras bilder fanns ganska oskyldiga men snarlika meningar de sagt om att man behöver sluta tänka på individerna och värna samhället. Syftet med att koppla nazisternas överstepräst med Clinton var naturligtvis att få det att framstå som att Clinton och Hitler var ett och detsamma eftersom de tydligen delade åsikter.

Jag protesterade och bad FB hindra fortsatt publicering av bilderna. Men det var omöjligt att få Facebook att ta bort bilden, man sa nej. I USA kan man tydligen använda sådana metoder. Motvilligt tar jag risken att här återge bilden. ( Tillägg. Men, jag har redan tagit bort den igen för att inte  ge ökad spridning åt sådant förtal. Bilden behöver åtminstone beskrivas för att visa hur långt man over there kan gå för att smutskasta sina meningsmotståndare under yttrandefrihetens skydd.) I Sverige går det inte utan påföljd att på det sättet associera någon, särskilt inte om det är helt grundlöst, med Hitler och nazism. (I Sverige kan det räcka med att slänga in för många tyska glosor i en text för att bli uppläxad av ett domkapitel.)

Ett detta uttryck för yttrandefrihet? Eller ett omoraliskt övertramp (ordet omoralisk ska här beskriva magnituden) ? Är detta Charlie?

Yttrandefrihet

Först skrev jag här ett långt inlägg om yttrandefriheten och dess gränser. Men, tänkte jag sedan, yttrandefriheten har flera olika sidor. Så jag beslutade mig för att just idag utnyttja min yttrandefrihet på annat sätt. Denna dag låter jag därför bli att publicera det jag ville få sagt.

Vila i Frid

I min alldeles analoga adressbok (den som förs för hand och är verkligen är ett litet häfte) finns många vänner och bekanta. Likaså i e-postens adressbok såväl som i telefonens eget register över kontakter. För att inte tala om alla som vill vara vänner på Facebook (fejan säger entusiasterna).

Oftast är det gott att se namnen när jag letar efter någon speciell person som jag för tillfället har anledning att söka kontakt med. Ringa, skriva, maila eller facebooka... Där står han. Och hon, hur är det med henne. Så länge det var sedan vi hade någon kontakt med varandra. Tiden går, tänker jag, faktiskt men klyschigt. Vad skulle annars hända med tiden?

Alla dessa register är samtidigt en anledning till stor glädje och en aning vemod. Glädje över allt vad dessa listors namn representerar av goda upplevelser, erfarenheter och vänskap. Vemod och ledsnad över sådant som blivit fel och där någon upplevt sig besviken eller sårad eller där man utan någon kan skyllas för det glidit isär och kommit allt längre ifrån varandra.

Svårast har jag att rensa i listorna. Det smärtar. Ibland raderar jag inte dessa namn som för att på det sättet försöka hålla kvar personerna. En stund till. Bevara dem, behålla dem än starkare i minnet. Det tar verkligen emot att göra en sådan åtgärd, Jag vill alls inte stryka bort eller sudda ut personernas namn och kontaktuppgifter.

Under ett år handlar det inte längre bara om enstaka personers namn utan flera. Anteckningar om telefonnummer och mailadresser som egentligen kan tas bort. De är tagna ur funktion och går alltså inte länge att maila eller ringa till. Det finns ingen kvar i andra änden. Ingen som kan svara eller skriva tillbaka. Sorgen och saknaden gör sig påmind när jag far med ögonen över deras namn. När jag på nytt inser och tänker att de inte finns här mer. Aldrig mer. Namnen väcker hågkomst. Hon fick sluta sitt liv efter svår sjukdom, Sorgligt och svårt, men på ett sätt barmhärtigt. Orken tog slut för någon annan. En slutade sitt liv, mätt av mödor och många långa år. Anledningarna till dödsfallen är olika men resultatet ett och detsamma.

Alla som lever vidare behöver till slut närma sig sin adressbok och dessa kontaktregister för att ta bort dem som inte mera finns här. Det får bli med tysta böner. Med några av de slitna gamla orden: Requiescat in pace! Vila i Frid! Frid över Ditt minne! Må Guds eviga ljus lysa över Dig!

Ta bort och stryka ut namnen går trots allt. Men glömma dem, personerna och deras liv, det vill jag inte. Aldrig. Icke! På olika sätt var vi delar av varandras liv. Det kommer och kan ingen radering i världen plåna ut.

Tillägg: För denna aktivitet borde det finnas ett ord. Vi talar inte gärna om när vi på detta sätt uppdaterar adressböcker, delvis kanske för att vi saknar ett ord eller uttryck för aktiviteten. Hjälp mig gärna, Du som läst detta. Kanske ett krasst ord? Sorgslat?  Dödsudd? Eller en förskönande omskrivning? Hänlyft?

Filmtipset: Avsked

Filmer översköljer världen. Numera inte bara på biografer och dvd:er utan streamat på TV-apparaterna i hemmen. Det sker i sådan mängd att det även för cineaster blir svårt att följa med. Tips om filmer som kan vara värda att se kan man naturligtvis enkelt få genom att följa recensionsverksamheten i de stora dagstidningarna. Även på nätet går det ganska enkelt att få tips om långfilmer som är sevärda.

En hemsida som kan ge förslag är Filmtips. Där finns det listor på bra film inom olika genréer och man kan också hitta recensioner.Man kan också botanisera bland filmkritikernas förslag på bästa filmer. Där kan man också söka på filmtitlar och få fram hur kritikerna bedömde den. Bästa filmsidorna hittar man hos IMBd (Internet Movie Database). Där finns allt man kan önska. Vill man inte använda någon av dessa är det bara att googla. Tilll exempel kan man söka på bästa film, filmlistor eller bra film.

Idag tänkte jag rekommendera den japanska filmen Avsked som blev Oscarsbelönad år 2009 som Bästa utländska film. Om handlingen skrivs följande hos filmkritikerna: Om en ung, arbetslös cellist som desperat efter jobb anställs för att utföra rituella svepningar av avlidna människor. En ceremoni som är väldigt vanligt i Japan. Men jobbet i sig är illa ansett, vilket gör att han inte vågar tala om för sin fru vad han arbetar med. De vackra ritualerna och den värme han möts av från de anhöriga gör dock att han ändå fortsätter. Vilket också för honom närmare sin far – som övergett hon för länge sedan – men på ett sätt han inte tänkt sig.

Filmen väcker många tankar om betydelsen av status och social ställning och om vad som värderas högt eller lågt. På ett plan är detta en fin skildring av mänskliga relationer både de nära, i detta fall om den unge mannen Daigos förhållande till sin fru och sin far, och av de kontakter man kan ha i sitt arbete. Därtill får man en liten inblick hur sorg och död kan påverka och med vilken respekt den döde behandlas. En film att se tillsammans med andra och att tala om.

Bevare oss för tokerier

Kvalitet är något eftersträvansvärt. Det förstår den som har kommit i närheten av kvalitetssäkringsmetoder. Processkartor ritas så att varje frågeställning har en egen väg genom systemet. Bra överblick och likabehandling är goda frukter av sådana analyser. Slipper personal att vid varje tillfälle hitta på en sätt att hantera en frågeställning ökar det tillförlitligheten. Men processkartor behöver kompletteras med gott omdöme. Annars blir det inte mycket bevänt med den kvalitet man eftersträvar.

Hög standard vill man uppnå genom ständiga förbättringar, vad sådan förbättringar kan vara i kyrkans sammanhang. Kvalitet har genom åren också blivit den bästa ursäkten som finns när man ska bortförklara klena besöks- och deltagandesiffror, särskilt på söndagar. Kvalitet har vi och då kanske vi får leva med mindre kvantitet, har det sagts. Som om kvalitet stode i motsättning till stort deltagande.

Ständiga förbättringar blir snart till en organisationens form av helgelse. En extrem helgelselära som blir till gärningslära. Okritiskt hyllas all slags förändring, som övertalande kallas för förnyelse och som lätt utvecklas till förakt för det som hållbart bara är och förblir. Med ett sådant slagord om ständiga förbättringar som ledstjärna kan man lätt och bekvämt göra (ursäkta och motivera) omorganiseringar och personalförflyttningar. 

I Svenska kyrkan har många, och inte bara kyrkopolitiker, därför också kommit att hylla tesen: Ecclesia semper reformanda est. Det oupphörliga och rastlösa sysslandet med organisation har snedvridit begreppet. Den fortgående reformation som kyrkan behöver handlar om att göra förändringar för att verkligen kunna bevara kyrkans liv, dess bekännelse och lära.

De ständiga förändringarnas kyrka står inte fast och stadigt. Den har förlorat fotfästet när den enbart hyllar tankar på förändring och utveckling och glömmer att balansen kräver att något också måste och behöver bevaras och försvaras.

Den som vid ett visst event i Visby blir utnämnd till Årets förnyare kan visst vara stolt över utmärkelsen. Men dels är det inte alla personer eller idéer som kommer ifråga, och det beror säkerligen på teologiska och kyrkliga hemvist, och dels borde ibland de som hindrar och avstyr de värsta och sämsta förändringsförslagen också hyllas. Jag för min del skulle lyckönska en och annan som hejdat allsköns tokerier som årets bevarare! Till sist och slut ska jag bekänna. Ibland har jag i tysthet bett Gud bevara sin kyrka från en hel del förändring som hon vare sig behöver eller mår väl av!

Morden i Paris

Anfallet mot en tidningsredaktion i Paris fördöms samfällt och så gott som enhälligt av en hel värld. Även ledande muslimska företrädare fördömer den blodiga attacken då tolv människor mördades. Undantaget är möjligen fanatiska jihadister.

En enig presskår uppfattar dådet som ett angrepp på demokrati och yttrandefrihet. Ett sätt att försöka skrämma till underkastelse och tystnad inför fanatikernas tyrrani. Diktaturen som man genom terror och mord försöker sprida.

Attacken är samtidigt en attack på Islam, skriver The Guardian.. Det är viktigt att inte låta mördarna definiera Islam.

Att ta sig rätten att angripa och döda dem man godtyckligt utser som fiender är mer än aggression mot en religion eller mot demokrati, press- och yttrandefrihet. Det är en direkt attack mot livet, dess helighet, värde och värdighet, och man  utser sig själv Gud, till herre över liv och död, till domare och bödel.

Med hela denna vidd i minne ska mördarna och deras organisationer, deras fanatism och hat, fördömas och bekämpas med tanke, ord och handling. Något annat vore otänkbart.


.

Toppstyrning och tystnad

Vad händer med ett sammanhang, en förening eller en kyrka, där de som har en avvikande uppfattning inte längre upplåter sin röst? Om tigandet tar vid med motiveringen att det ändå inte tjänar något till? Hur blir det om människor börjar hålla sig med uppfattningar som de inte delar med sig av, sådana som de inte vill yppa eftersom det kan förorsaka obehag?

Det är inte lätt att hävda en avvikande uppfattning om stora kyrkopolitiska konstellationer gjort upp. Särskilt om man vet att det bara vållar besvär, i sammanträdet, för den egna församlingen och för en själv. Det krävs en kultur och attityd av inkännande och empati för att ge utrymme åt en verkligt fri och öppen diskussion.

I efterhand, när dammet lagt sig efter åtskilliga vändor i processerna som ledde till storpastorat så visade det sig att om förslagen presenterats sakligt så att man hade förstått vad som stod på spel. Och om man upplevt att diskussionen var fri och inte inpiskad i färdiga partifållor så hade fler önskat och kunnat motsätta sig storpastorat. Åtminstone kunde sådana röster höras när och om man i efterhand lyssnade in några av dem som vanligtvis och oftast sitter tysta och stilla. Inte för att det förändrar något idag. Men insikten kan göra nytta. Om man vågar, önskar och vill forma församlingar och pastorat med stort lokalt självbestämmande och lokala önskemål istället för toppstyrning och fåvälde.

Att öppet få säga sin mening betyder inte att man därmed får sin vilja genomförd. Inte heller att andra låter sig övertygas. Konsten att lyssna med öppenhet är svår. Det är så lätt att det slår över i försvar eller repression. Dessutom kan den som är ovan att yppa sin åsikt ha svårt med balansen. Anklagelserna mot alla andra kan bli överdrivet stark, obalanserad och rent personlig. Jag vet eftersom jag försökt men ofta misslyckats forma en tillåtande miljö och kultur.

Hur ska man klokt hantera utskällningar för att man aldrig genomför förslag eller bara avvisar andras tankar? Hur möter man med öppenhet påståenden om att man är inskränkt och konservativ bakåtsträvare? Beskyllningar om än det ena och än det andra? Jag vet sannerligen hur lätt ambitionerna bland kyrkligt anställda sporrar till nya herkulesiska insatser. Och till kritik mot ledningen. Man ska, som på himmelskt uppdrag, förflytta berg och starta nya och ännu fler behjärtansvärda verksamheter och projekt. Vilket ter sig mindre lämpligt när det knappt finns ork att klara det man redan tagit på sig. Sådana ekvationer är svårlösliga.

Tystnadens kultur, den som gör det svårt för en hel del personer att yttra sig och tala fritt, råder den på kyrkliga arbetsplatser och i sammanträdesrum? Om det är uppfattningarna med all sannolikhet delade. Men om man vet att det fria ordet kostar i form av sämre lön, ännu mindre inflytande och gehör eller rent av till utfrysning? Även om man har olika meningar kanske det gick att enas om att det inte är tystnad eller rädsla som borde råda. Inte i en kyrka som ofta upprepar änglarnas ord i sina gudtjänster: var inte rädda!

Homilier som frustar och skrapar med foten

Barnkullarna på fyrtiotalet var stora. Med cirka 135 .000 födda per år i mitten av fyrtiotalet blev fyrtiotalistbarnen så många att vi i somligas ögon blev till den stora proppen Orvar, en befolkningspuckel. Fenomenet har efterhand flyttat sig uppåt, i takt med fyrtiotalisternas stigande ålder. Så pass att nu när decenniets flertal är på väg in i pensionärernas stora sällskap så utgör årskullarna under och efter kriget även en rejäl pensionärspuckel.

I dessa dagar skrivs det böcker och ordnas kurser i övergången från arbets- och yrkesliv till pensionärstillvaron. Det behövs kanske för att förbereda människor på det omtumlande och ibland verkligt genomgripande uppbrott pensioneringen innebär.

Mera skämtsam, men ändå fylld av intressanta iakttagelser, är bästsäljaren Handbok för glada gubbar, 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt (Bonnier Fakta) av Dag Sebastian Ahlander. Bland alla goda råd finns många som vore värda ett samtal. Vad sägs om följande som utgör inledningen på råd 16 som handlar om att inte tala i verbformen konditionalis: Tala inte om sådant som du kunde ha gjort men inte gjorde, borde ha gjort men inte gjorde eller ville göra men inte kunde. Konditionalis kallas den farliga verbformen som vår generation fortfarande minns från grammatiken. Den handlar om allt som du skulle ha kunnat göra om inte om hade varit. Villkorssatser leder ingenstans... Så tala alltid i presens och futurum om vad du gör nu och vad du vill göra sedan och glöm det som du aldrig gjorde...

För somliga blir det inte mycket till förändring. De fortsätter att vara verksamma i arbete eller med yrkesrelaterade frågor högt upp i åldrarna. För andra blir förändringen stor och påtaglig.

En av de förändringar som möter de som slutar arbeta är förflyttningen från att tillhöra en arbetsgemenskap till att stå utanför den. Oavsett hur god och nära gemenskapen varit blir förändringen markant. Den som dagligen i ett helt yrkesliv träffat och samverkat med 20, 30 eller ännu fler människor och plötsligt inte längre hör till gruppen blir den nya situationen mera relationsfattig. Oavsett hur många privata vänner och bekanta man har kan denna försvunna grupptillhörighet leda till att man uppfattar sig socialt kringskuren.

Pensioneringen blir en social amputation när de dagliga banden och kontakterna abrupt klipps av, från en dag till en annan. Människor med vilka man ständigt haft att göra med, som man verkat tillsammans med, småpratat och samtalat, har av de fortgående arbetet av vilket man inte längre är en naturlig del, fjärmats. Den gamla arbetsgemenskapen blivit till en stängd social arena.

Med den insikten är det klokt att se till att det finns uppgifter att utföra och vänner, nya och beprövade, att umgås med. Särskilt som man inte behöver anstränga sig särskilt mycket för att hitta tid för en lunch eller en eftermiddagsfika med opratade och alltför sällan mötta kamrater. Så vi kanske ska ses? Och en och annan arbetsuppgift kan fortfarande utföras. Nog finns det hos mig ännu ett antal outsagda och ohållna predikningar instoppade innanför västen. Homilier som frustar och skrapar med foten i väntan på att släppas ut i full frihet!