I det tysta har en långsamt verkande utarmning av gudstjänstlivet gjort sig alltmera gällande. Högmässan trängs tillbaka med omdömen som att den är för tråkig, obegriplig, lång, omöjlig. I dess ställe har andra gudstjänster satts. Den som vill förneka denna utveckling kan först och främst studera och därefter försöka bortförklara vad som står i svart på vitt. Predikoturer nästan var som helst i landet visar en fantasifull men kryptisk mångfald rubriker. Utvecklingen är påfallande och tydligt synlig. Särskilt under stora helger då man här och där kroknar redan efter storhelgens inledning.
Istället för att fira huvudgudstjänst tar allehanda temagudstjänster och musikgudstjänster och annat vid. Man kan också sälla sig till det växande och resande sällskap som i jakt på en riktig högmässa tvingas åka många mil i övrigt fagra sommarlandskap. Som exempel kan Skåne (Lunds stift) och Gotland (Visby stift) fungera. Men de är ingalunda allena.
Mässa eller söndagsmässa kallas det om det ska vara lite extra. Vill man få gudstjänsten avklarad kan man kort och gott ta till en söndagsgudstjänst. Den sägs vara en snabbare och enklare väg till kyrkkaffet. Den gemenskapen är inte oväsentlig i sammanhanget, men gemenskapen när församlingen i mässan möter sin Herre kan den vare sig övertrumfa eller ersätta.
Utvecklingen går bakåt. Ett slags återtåg trots en fortsatt påtaglig nattvardsväckelse. Många kyrkliga företrädare tror att gudstjänsten är ett erbjudande som blir bäst om det är enkelt och utan tuggmotstånd. Människor som inte någorlunda intuitivt förstår vad som sker i en högmässa ska inte behöva anstränga sig. Vi förkortar, stryker och förenklar. För deras skull. Sägs det. Där tror jag att man tar fel i grunden. Det som väcker och kräver tanke uppskattas! Det som inte är en pedagogisk vattvälling hopkokad för att det i kyrkans saknas tilltro till folk och det egna budskapets bärkraft. Som inte kan inse dragkraften i en rik liturgi och en koncentration på de heliga mysterierna. Nytorftigheten göds väl av att de som diskvalificerar högmässan inte själva vill fira en gudstjänst som man bestämt sig för är för lång, svår och tråkig.
I det pågående handboksarbetet försöker man återta något av det som på så sätt gått förlorat. Men det sker samtidigt med en tydlig avgränsning mot allt möjligt som anses för katolskt, högkyrkligt eller profilerat. Vill man låta handboksarbetet bli framgångsrikt borde man se till att inkludera dessa starka strömningar genom att erkänna och ge utrymme för det väsentliga, ja omistliga, bidrag till liturgi och gudstjänstliv som Svenska kyrkan fått bland annat genom missalena från Noteria och Artos. Där har man rikligt öst ur den världsvida kyrkans liturgiska och historiska skattkammare istället för att ständigt upprepa ett svenskkyrkligt kan själv! Själv är bäste dräng...
Att kyrkopolitiskt fortsätta att försöka marginalisera och utdefiniera dessa grupper och deras bidrag, som om de inte var något av det mest aktiva, levande och friska som pågår, det vore att såga av en av kyrkans starkaste rötter i den apostoliska och katolska, dvs allmänna och världsvida kyrkan. Där har en stor ekumenisk samsyn vuxit sig allt starkare, dokumenterad redan i Limadokumentet: Dop, Nattvard, Ämbete.
Läs därför och begrunda än en gång det särskilt insiktsfulla och viktiga bidrag som docent Christer Pahlmblad givit till det fortsatta arbetet kring och med Svenska kyrkans liturgi och särskilt dess huvudgudstjänst i dokumentet: Reviderad mässordning för Svenska kyrkan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar